Mintygirl89 Tack för din fina kommentar! Och nu kommer trion, Harrys perspektiv!

Nordanhym Tack för tummarna!


Kapitel 28
Den gyllene kulan

Natten var kall, faktiskt kallare än vanligt för årstiden.
Nog för att decembernätter brukade vara kalla i England, men den här natten var en av den allra kyligaste på flera decennier. Ett tyst klapprande från klövar kämpade sig, likt djuret som bar dem, genom vindens vinande. Rådjursbocken lyfte sitt vackra huvud och spanade in mot skogen, ögonens svarta kristaller mötte mörkret och bocken fortsatte sin tysta vandring. När han fick syn på tältet, som plötsligt tornade upp sig mellan honom och stigen, ryckte han till. Tältet såg lika malplacerat ut som bockens erfarna doftsinne talade om för honom att det var. Stort och sorgligt grått låg det där. Inte ett ljud hördes från dess förtrollade väggar, trots att dess invånare var långt ifrån lågmälda. Förtrollningen var så stark, så korrekt utförd, att inte ens råbocken med sin skarpa hörsel kunde höra hur den unga kvinnan skällde och rumsterade om därinne. Inte heller uppfattade han hur den unge, rödlätte mannen svarade tillbaka minst lika ilsket. Bocken vädrade i luften, lät den rosa tungan fukta den sammetssvarta nosen för att sedan, lika tyst som den kommit, fortsätta sin väg mot nya marker.
Inne i tältet låg Harry Potter och önskade att han också befann sig någon annanstans.




”Ronald Weasley!” Hermiones röst var ilsken. Harry kunde mer höra än se hur hon smällde till Ron i bakhuvudet med Barden Bagges berättelser, boken som hon haft näsan i så många gånger att den snart skulle anta samma utseende som Hogwarts historia.
”Aj…MÅSTE du göra så? Jag VET ju inte vart jag lagt den säger jag ju…”
”Du fick en uppgift, EN!” Hermiones röst bröts när hon drog efter andan för att samla nya krafter. ”Hur tänkte Dumbledore när han gav en drummel som dig något så viktigt att hålla koll på?”
”Men jag säger ju att jag inte… Åh, här låg den ju!”
Harry öppnade ögonen lagom för att se hur Ron triumferande höll upp släckaren mot Hermiones blixtrande ansikte. ”Den var under sängen hela tiden…”
”Du är då alldeles hopplös!” Hermione suckade, men hon hade lugnat ner sig en smula.
”….och alldeles underbar!” sa Ron högt och glatt.
”Schhh!” Hermiones röst var återigen vass och hon hyschade ilsket Ron som såg en smula bedrövad ut över hennes hastiga sinnesförändring. ”Så som du väsnas väcker du snart Harry, och han om någon behöver sova.”
Harry slöt snabbt ögonen. För hans del fick de gärna fortsätta tro att han sov.

Senaste tiden hade den mesta vakna tiden gått åt att lyssna på deras käbbel eller Hermiones förmaningar, ibland nästan påhopp, om Harrys intresse för dödsrelikerna.
”Harry, dödsrelikerna har aldrig existerat! OM de hade gjort det, tror du inte att Dumbledore hade anförtrott dig all information om dem då? Du måste komma tillbaka till verkligheten, Harry. Vi har inte tid att lägga fokus på fel saker, inte nu.”
I början hade Harry sagt emot, tagit strid mot Hermiones orubbliga åsikter. Men desto fler dagar som passerade, desto tystare blev han. Istället befann han sig i sin egen bubbla, en bubbla som fick honom att frånvarande försvinna ibland eller ihärdigt gäspa redan klockan sex på kvällarna. Att Hermione bestämt trodde att det berodde på att Harry sov dåligt på grund av oro för Voldemort bekom honom inte det minsta, tvärtom. Visserligen hade hon rätt – han sov dåligt. Vissa nätter nästan ingenting. Men det var inte ångesten över Voldemort som höll honom vaken.
Harry kunde inte släppa tanken på de tre dödsrelikerna som Xenophilius Lovegood delgett dem den där dagen för en kort tid sedan då de befann sig hemma i Lunas och hennes fars hem.
Ett styng av dåligt samvete högg tag i Harrys hjärta när han kom på sig själv för säkert tionde gången med att tänka betydligt mer på Fläderstaven, Osynlighetsmanteln och Uppståndelsestenen än han tänkte på hur Lunas tillvaro i Azkaban såg ut. Särskilt påmint gjorde sig det dåliga samvetet när Harry för sitt inre såg målningen på honom själv grina från Lunas tak. För Luna var Harry en av hennes absolut närmaste vänner. För honom var hon bara en bekant, någon han värnade om, respekterade och, till och med, tyckte lite synd om. Hur gärna Harry än ville intala sig, kände han inte Luna som en nära vän. Han var dessutom rätt säker på att Ron, Hermione, Ginny och Neville, som också funnits avmålade på Lunas vägg, inte heller gjorde det.

”Harry?” Hermiones försiktiga röst väckte honom ur hans gråmulna tankar. ”Harry, vi skulle behöva röra på oss…”
”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.
Ute sken solen för första gången på flera dagar. Det plötsliga ljuset fick platsen de valt att verka lite mindre dyster. Ett spår av klövar i snön fick Harry att tänka på Firenze och han log stilla.
Han hade gjort vad som helst för att få möta kentaurens djupblå blick och se hur hans hovar bestämt skrapade i snön när han höll ett föredrag för dem om stjärnornas förbindelser. Ett par andra, betydligt mörkare ögon fladdrade förbi i Harrys inre synfält och ersatte Firenzes ljusare.
Ellis leende var så äkta, nästan som om hon befann sig rakt framför honom där i den vita snön.
Han mindes hur förtvivlad hon varit den sista gången som de träffades hemma i Kråkboet under Bills och Fleurs bröllop, och hur hon hade bett, ja nästan bönat, om att få följa med. Hur han hade fått avvisa henne, säga nej, även om han aldrig velat säga ja så mycket som då. Hur han, Harry, kände en stark instinkt att beskydda henne, en instinkt som han aldrig känt tidigare, en känsla som både förvirrade och skrämde honom. Visst hade Harry varit förtjust i flickor tidigare. Han kunde utan större ansträngning minnas hur han kämpat för att vara Cho Chang lika värdig som Cedric Diggory varit, men att han under någon av alla de gånger som Cho grät över Cedric i Harrys tröstande, tafatta famn insett att hon aldrig skulle känna hälften så starkt för honom som hon gjorde för Cedric. Och visst var Harry väl medveten om att Ginny Weasleys kinder alltid blev snäppet rödare när han var i närheten. Ginny var söt med sina pigga, ljust bruna ögon och långa, röda hår. Men Harry hade, trots att han verkligen ansträngt sig, aldrig kunnat känna mer för Ginny än vad en äldre bror kände för sin syster.

Elli däremot. Bara tanken på henne fick Harrys hjärta att banka.

Antingen hade han inte varit medveten om det tidigare; deras sista år på slottet hade varit allt annat än lugnt med få tillfällen att reflektera över annat än skolarbete och uppdraget som hela tiden funnits framför dem, eller så hade Harrys känslor för Elli fördubblats efter hans tid ifrån henne. Han var inte redo att erkänna dem för någon, allra minst för sig själv, och därför var det skönt att låta dödsrelikerna vara hans huvudfokus, något rationellt som höll tankarna på Elli borta. Ett tag hade han inte ens vetat om hon var kvar på slottet eller om hon fortfarande var i livet, men tanken hade varit så hemsk att han genast skjutit bort den. Det var då Harry hade kommit att tänka på Marodörkartan, och han kunde skrattat åt sig själv som inte kommit på det tidigare. Nu kunde han se Ellis lilla prick i Gryffindors sovsal varje kväll, och han grubblade över varför hon sov ensam där. Om han ändå kunnat tala med henne, höra vad som stod på. Det hade gått två veckor sedan hennes senaste brev, brev som Hermione inte lät honom svara på.
”Jag saknar henne också, Harry. Men det är alldeles för farligt att föra någon som helst kommunikation med omvärlden just nu. Vi vet ju inte ens om det är hon som skriver, eller hur? Även om det vore det så vet vi inte vem mer som får, eller kanske TAR sig möjlighet att läsa breven, och den risken kan vi inte ta, eller hur?”
Harry visste att Hermione hade rätt, ändå sved det till varje gång han slokörat såg på medan Hermione med sammanbitna läppar lät Ellis ord falla ner i askan som bildades framför dem i snön. Och även om det gjorde ont när Hermione eldade upp breven, så var den smärtan betydligt mer uthärdlig än oron över att det inte kom några brev.
”Det är inte ett dugg konstigt”, försökte Hermione försäkra både honom, Ron och sig själv när de diskuterade ämnet Elli en kväll över den torftiga middagen vid det rangliga campingbordet inne i tältet. ”Dödsätarna har definitivt kontroll på alla ugglor som tar sig in och ut på slottet, OM det ens finns någon möjlighet för ugglorna att ta sig ut alls. Elli är smart, hon skulle aldrig göra något dumdristigt. Eller hur?”
Harry höll med, och innerst inne hoppades han verkligen att Hermione hade rätt. Någonting inom honom sa att hon inte hade det den här gången, en tanke som han bestämt gång på gång sköt åt sidan medan Ron slafsade runt i sin skål med njurkålssoppa så högljutt att Hermione fick ryta till rejält.

Och när Harry låg ensam i sin tältsäng på kvällen, klarvaken trots Hermiones lätta snusanden och Rons ljudliga snarkningar, tänkte han på Elli. Han såg framför sig hur de, bara de två, kunde tala med varandra på riktigt. Tala om hur det var att vara ensam, att vara den som folk viskade och hade synpunkter om. Tala med varandra utan risker och livsfara. Harry mindes sitt och Hermiones besök i Godric’s Hollow i julas, hur nära det varit att Voldemort fått fast honom där och hur Harrys trollstav brutits tvärs av. Men i de syner han såg framför sig bakom sina stängda ögonlock var staven hel igen, ja, det var själva fläderstaven som i dödsrelikernas oslagbara treenighet gjorde honom till den mäktigaste trollkarlen, herre över döden och oåtkomlig för Voldemort. Harry föreställde sig glansen i Ellis mörka ögon när hon förstod att det var Harry som med dödsrelikerna besegrat den onde trollkarlen som påverkat deras liv på ett så fasansfullt sätt. Osynlighetsmanteln, Fläderstaven - och Uppståndelsestenen som Harry var säker på fanns i den lilla kvicken Dumbledore testamenterat till honom. Kvicken som Harry fångade i sin allra första quidditchmatch på Hogwarts. Om den bara ville öppna sig…
Och Harry pressade den lilla gyllene kulan mot sina läppar, kysste den, kände den gäckande ogenomträngliga metallen dölja sina inre hemligheter lika väl som de mörkbruna ögon han hela tiden såg framför sig.

Avis läste högt för mig och Liten, och han somnade till sagan.

Kul att marodörerna är så gulliga mot Quirinus!

Nathan är också gullig. Omhändertagande och omtänksam om sin son!

Snape är däremot inte gullig. Spännande att se om Quirinus kommer att komma undan honom!


Nu får vi se hur sommarlovet blir! Tror att den mystiska kvinnan är ensamstående...

Avis läste kapitlet högt i telefonen, som förra gången, som godnattsaga till Elzyiis bebis.

Vi tycker synd om Quirrell! Jättefint med MacGyvers och Quirinus relation, och att MacGyver får en kram!!!

Pojkarna från Hufflepuff är hemska! Vi hatar mobbning! Verklighetstroget att de är från Hufflepuff och inte Slytherin, att det inte bara finns mobbande elever i Slytherin utan överallt. Mycket bra skrivet!

Hur har Draco det strax innan vårterminen ska börja? Detta kapitel är skrivet ur hans perspektiv.

Kapitel 27
Duellen

Dörren flög upp med en sådan smäll att tavlorna i det avlånga, dunkla rummet skallrade.
Draco for upp från stolen och såg sig vilt omkring, skräckslagen och beredd på flykt.
Lucius tornade upp sig i dörröppningen. Han var rasande. De annars så ljusa ögonen var svartare än den mörkaste avgrund och läpparna var så hårt sammanpressade att de knappt syntes.
”Lucius”, försökte Avery och sträckte fram en hand, men Lucius knuffade honom hårt åt sidan. Sedan marscherade han fram till Draco och ryckte tag i hans klädnad.
”Vad har du gjort!” vrålade han i sin sons öra. ”Är du helt från vettet?”
”Släpp mig!” Draco slet sig ur sin fars grepp. Han backade snabbt bakåt, stötte mot väggen och blev stående. Hans hjärta slog så hårt att det dånade i öronen på honom och hans puls dunkade under huden.
”Att du ens… Att du vågar…” Lucius kunde knappt få fram orden.
Han tog ett hårt tag om Dracos klädnad och tryckte upp honom mot väggen.
Far och son såg varandra rakt i ögonen. Mätte varandra med blicken. Lucius bleka, spetsiga ansikte, fårat av ålder och stress. Dracos ansikte, lika spetsigt som faderns men smutsigare och fyllt av rispor och sår.
”Döda mig då”, sa Draco stilla. ”Döda mig, det som du borde gjort innan jag ens lärde mig hantera en trollstav.”
Lucius gav upp ett fräsande ljud och greppet om sonens axlar hårdnade.
”Det spelar ingen roll om du gör det”, sa Draco lugnt. ”Faktum är att det skulle vara en befrielse. Det skulle få slut på allt.”
”Våga inte tala till mig på det sättet, Draco”, väste Lucius mellan tänderna.
”Jag är ingen liten pojke. Du kan inte kontrollera mig längre.”
”Draco”, sa Avery varnande. ”Draco, du ska nog inte…”
”Tyst!” sa Draco. ”Gör det, döda mig! Jag menar det. Hur svårt ska det vara?”
”Lägg av nu Draco”, Avery försökte få ögonkontakt med pojken, men hans blick var stint riktad in i sin fars ansikte. ”Lucius”, försökte Avery istället. ”Om vi bara kunde…”
En skur av gnistor flög plötsligt upp i luften och Avery kastade sig åt sidan med händerna för ansiktet. Det var Draco och Lucius som samtidigt uttalat varsin besvärjelse. Nu for gnistorna runt, runt i luften.
”Gör det då!” vrålade Draco och sträckte ut armarna. ”Döda mig! Det är väl det du vill, eller hur?
Om jag inte blir den du vill att jag ska bli, så är det väl bättre att radera mig?”
Lucius gav upp ett ilsket tjut och kastade iväg en förbannelse mot Draco. Den träffade honom i axeln och fick hans kropp att slungas iväg.
”Han har tappat det, han har tappat det.” Avery hade sprungit fram emot de andra Dödsätarna som befunnit sig i rummet intill och nu kommit för att höra vad som stod på.
”Han kan inte…Severus, gör något.”
Severus Snape klev med bestämda steg in i rummet. Han sträckte upp sin trollstav och mumlade något. Ett stort eldklot virvlade upp i luften där det sedan exploderade. Brinnande gnistor och förkolnad isolering regnade ner från taket. Draco och Lucius hostade och viftade för att få bort dammet som yrde runt dem.
Två av Dödsätarna slog Draco till marken och Avery rusade fram och tog tag i Lucius.
Snape mumlade igen och riktade trollstaven mot Draco. Stora rep sköt ut ur spetsen och surrade sig runt Dracos händer. Severus tog ett par steg framåt och petade bort Dracos trollstav med skon.
Han gav Draco en nedlåtande blick och krökte missnöjt på läpparna.
”Malfoy”, sa han släpigt. ”Vad ger dig den befogenheten att starta gräl i Mörkrets herres boning?”
Vid benämningen ”Malfoy” hade både den äldre och yngre vridit på huvudet. Lucius slet sig ur Averys grepp och borstade bort damm från klädnaden. Hans ansikte var fortfarande förvridet i ilska, något som var märkbart trots att han försökte dölja det genom sin iskalla fasad.
Severus fortsatte iaktta Draco där han låg på golvet, fortfarande med de två Dödsätarna över sig.
”Ni kan släppa honom. Han kommer ändå ingenstans…”
Dödsätarna flyttade sig och Severus satte sig på huk bredvid Draco. Han skakade på huvudet.
”Dåligt drag, Malfoy”, sa han kyligt. ”Du har aldrig varit en bra lagspelare.”
Han tog tag om Dracos handleder där repen satt knutna och rörde vid dem. De drogs åt ytterligare och Draco flämtade till av smärta.
”Jag tror att pojken behöver sitta i isolering ett par dagar. Byta miljö.”
Severus vände sig till Avery och viftade åt honom att komma närmare.
”Det där du nämnde angående Hogwarts. Det vore nog bra för unge Malfoy att komma tillbaka till verkligheten lite grann. Om inte annat för att… bevisa sin oskuld.” Den sista meningen talade han bara mellan läpparna, men Avery uppfattade vartenda ord.
”Jag ska tala med Mörkrets herre om saken. Det borde ligga i hans intresse…”
Snape reste sig upp. Han knyckte på nacken så håret hamnade ovanför axlarna.
”Om du ställer till med flera scener, Malfoy, så kanske din önskan går i uppfyllelse nästa gång.”
Snape vände sig och började gå. När han passerade Lucius nickade männen kort åt varandra.
Draco som fortfarande låg bunden på golvet anade vad som skulle komma. Han ålade sig över golvet, försökte nå sin trollstav men förgäves. Hans far riktade sin trollstav mot sonens hjärta.
”Crucio!”


”Draco?”
Handen på axeln kändes nästan inte. Draco hade lärt sig stänga av på ett sätt som han aldrig kunnat tidigare. Inte ens under sina första år på jorden, då han gång på gång blivit sårad av dem som skulle beskydda honom allra mest, hade han varit så avtrubbad som han var nu. Inom honom = Mörker. Runt omkring honom = Mörker. De få ljusglimtar han tidigare hade klamrat sig fast vid hade bleknat bort. Slutligen hade han blivit så som de ville ha honom. Iskall.
”Draco?” Averys röst igen.
Draco vände sakta på huvudet, tittade på mannen bredvid sig utan att riktigt se honom.
”Draco, du ska fara hem.”
”Hem,” Draco gav upp ett skratt. ”Som om jag skulle ha något att kalla för hem nu mer.”
Avery skakade bara långsamt på huvudet. ”Upp med dig nu. Jessica hämtar dig när som helst.”
”Toppen”, sa Draco tyst medan han reste sig. Han gjorde en grimas när smärtan efter Cruciatusförbannelsen skar genom kroppen.
”Behöver du hjälp?” Avery sträckte ut en hand för att stötta honom, en hand som Draco slog bort.
”Lika högmodig som alltid, Draco. Din pappa borde vara stolt.”
Jessicas leende ansikte dök upp i dörröppningen. Draco orkade inte ens bli rädd. Han mötte avmätt hennes blick och passerade henne utan ett enda ord. Avery och Jessica bytte lågmält några meningar med varandra innan de följde efter Draco.
Nattluften var kylig mot hans hud men han kände det knappt. Draco satt tyst hela resan med blicken vilande ut genom fönstret. Han tyckte att det var en smula komiskt att de använde ett fordon som inspirerats av en mugglaruppfinning som färdmedel och tänkte att Elli troligtvis hade slagits av samma tanke dagen då hon först anlände till Malfoy manor.
Mr Grain mötte dem på uppfarten. Till skillnad från merparten av personer som Draco stött på under senaste halvåret, så hade Grain inte förändrats ett dugg. Det järngråa håret låg fortfarande slickat på hans huvud och skorna var lika blankpolerade som tidigare. Ville Vessla. Så hade Elli kallat honom.
”Mr Malfoy”, mr Grain nickade avmätt åt Draco som nickade tillbaka.
Avery fick också en nick och Jessica en lätt kyss på handen. Hon såg äcklad ut och Draco kunde se hur hon torkade av handryggen med sin trollstav.
Draco blev stående i dörröppningen ett ögonblick. Det kändes konstigt att vara tillbaka i det som han under sina sjutton år på jorden kallat för sitt Hem. Allting var sig likt. Ormen i vardagsrummet. Tavlorna av ätten Malfoy som alla surmulet blinkade mot det dunkla ljuset, vilket nu tvingades fram från lamporna i taket. Alla prylar som prydligt fanns uppradade i vardagsrummet. Släktklenoder, dyra samlarobjekt och tortyrredskap. Allting fanns på sin plats där de alltid funnits. Ändå kände Draco att någonting för alltid hade förändrats, men han kunde inte sätta fingret på vad.
”Är inte Sir Malfoy med?” Mr Grain såg frågande på Avery som skakade på huvudet.
”Han har ett uppdrag åt Mörkrets herre att slutföra innan han kan återvända. Vi räknar med att alla vara här på godset inom ett par dagar.”
Mr Grain grymtade till svar och försvann in till köket.
”Draco”, Avery vände sig till Draco. ”Severus Snape och hans kusin Metrimona Prince kommer att anlända hit under morgondagen. De kommer att eskortera dig till Hogwarts.” Avery gjorde en kort paus, iakttog Draco för att försöka läsa av en reaktion. När det inte kom någon fortsatte han: ”Jag vet inte hur länge du kommer att stanna där, Draco. Det verkar som om Mörkrets herre vill ha dig där för en anledning. Var bara försiktig, gör som du blir tillsagd och håll dig borta från dem du bör hålla dig borta ifrån, så ska det nog gå bra.”
”Annars dödar ni mig, jag fattar.”
Dracos röst var entonig. Inte ens hans tidigare släpighet gjorde sig påmind.
”Jag ska inte ställa till med någonting. Den här gången”, lade han till med eftertryck.
”Fint.” Avery kastade en nervös blick på Jessica som hade funnit sig tyst alldeles för länge nu. ”Ska vi röra oss tillbaka?”
”Ett ögonblick, Avery”, sa Jessica mjukt. ”Jag vill bara prata lite med Draco först.”
Draco hade lyft huvudet när hon nämnde hans namn. I samma ögonblick som han mötte hennes blick var det som om rummet försvann omkring honom. Han for framåt trots att kroppen stod kvar på samma plats, blickstilla och utan stånd att röra sig. Det enda som upptog hans synfält var Jessicas ögon som blev större och större desto närmare han kom. Och PANG, med ens så befann hon sig inte framför honom utan inuti honom. Bilden på Ellis läppar nära hans dök upp, hennes varma nötbruna ögon och mörka blanka hår. Fingrarna inflätade i hans, deras kroppar nära, nära.
Draco tog till sin yttersta viljestyrka, koncentrerade sig som Bellatrix lärt honom och bilden bleknade och försvann. Han kunde mer känna än se Jessicas förvåning, men känslan varade bara ett kort ögonblick. PANG, igen så dök det upp en bild för Dracos ögon. Den här gången var det han själv som liten pojke, gråtandes framför ett gult bylte. När bilden blev större kunde man ana två blanka ögon i byltet och en knappnålssvart nos. Som ett dån hördes Narcissas röst skölja över pojkgestalten: ”Men Draco, jag sa ju att hundar hårar alldeles för mycket, skäller och luktar illa. Husdjur är bara till för mugglare. Om du vill kan jag be Dinky sy en mössa åt dig? Pälsen ser åtminstone någorlunda grann ut…”
Bilden svischade bort igen. Draco knep ihop ögonen så hårt han kunde.
”Bra jobbat, Draco. Du imponerar på mig”, hörde han Jessicas röst någonstans inuti huvudet.
Takten ökade och fler och fler bilder kastades mot honom. PANG där låg han på golvet i fosterställning tolv år gammal, första gången som han utsattes för Cruciatusförbannelsen efter att han förlorat mot Potter i deras första quidditchmatch. PANG känslan när han träffade Elli för första gången, känslor som han aldrig känt tidigare. PANG Elli och han som skrek åt varandra, hur hans bröst höll på att explodera av ilska och sorg. PANG Ellis skrik när han lämnade henne uppe i Astronomitornet, PANG Elli och Blaise på julbalen med armarna om varandra, PANG, deras läppar som sakta närmade sig varandras…Dunsen när Draco slog i golvet fick honom att vakna ur sitt tillstånd.
Han andades häftigt och kunde känna hur svetten droppade från pannan.
”Du är bra.” Jessica tog tag i hans klädnad och slet upp honom på fötter. Draco behövde stötta sig mot väggen för att inte falla omkull. Hans andhämtning var fortfarande ansträngd och han kände sig yr. ”Men du kan bli bättre.” Hon gav honom en blick, som tydligt sa att det här inte var sista gången, innan hon försvann ut igen.
”Ta hand om dig Draco”, Avery gav Draco ytterligare en klapp på axeln. Den här gången kunde han känna beröringen. ”Och du…”, Avery tvekade lite, ”var försiktig.” Sedan försvann han också och Draco blev ensam kvar i mörkret.

Kapitel 27 på wattpad

Hej, hej! Avis Fortunae och Elzyii här! Avis läste kapitlet högt för Elzyii

Vi tyckte det var jättebra! Avis tyckte det var fint att läsa om det igen. Elzyiis bebis höll på att vakna, men somnade om till "godnattsagan!"

Det var fint att höra tyckte Elzyii, gulligt skrivet. Fint med besöken i drömmen! Tänk om man själv hade kunnat få besök i drömmen av någon som gått bort och som man skulle vilja få ett råd av!

Ser fram emot fortsättningen efter pausen! Ska Nathan ta steget och våga dejta den nya kvinnan, undrar Elzyii ...

Tack för alla kommentarer! Jag kommer att svara på dem när jag har möjlighet! Mintygirl89, blir superglad att du kommenterar och vill jättegärna läsa DIN fanfiction!

Kapitel 25
Följeslagarens revolt

Nevilles andetag ekade mellan de tomma, stenbelagda väggarna. Hans bröstkorg hävdes ut och in som om han sprungit ett maratonlopp och han skakade i hela kroppen. Tårarna blänkte som kristaller i hans runda ansikte och luggen hängde, stripigare än vanligt, ner i den stora pannan.

Med rödgråten blick stirrade han in i den spruckna spegeln, samma spegel som Draco Malfoy stirrat in i ett år tidigare. Krampaktigt höll han på samma sätt som Draco gjort i det vackra, marmorbyggda handfatet, så hårt att huden på hans händer hade tryckts undan och bildat små sår i handflatorna. Neville märkte inte den svidande känslan som såren orsakade i hans båda händer. Han var fullt upptagen med att få bukt på paniken som skenade i bröstet på honom. Han ville inte mer. Han orkade inte längre. När han nu såg sin spegelbild i marmorspegelns reflekterande yta hatade han sig själv mer än någonsin. Men han kunde också lägga till flera andra saker som han hatade, saker som han tidigare blundat för. Han ville inte dansa efter Ginny Weasleys pipa längre. Han ville inte undvika Elli eller sitta instängd i de hemliga gångarna under slottet där det nya Dumbledores Armé ledda av Ginny Weasley och Virginia Werhell höll till. Allting hade blivit värre när Ginny började umgås med Virginia. Det var som om Neville inte kände Ginny längre. Hon hade börjat se mer och mer sliten ut. Ett iögonfallande blekt ansikte i kontrast till hennes fortfarande lika röda hår. Markerande ringar under trötta, ljust bruna ögon och läppar som allt oftare nu för tiden var ihopknipna till ett tunt streck. Neville visste inte när förändringen hade börjat, bara att den hos Ginny var väldigt iögonfallande. Han kunde se den hos alla sina kamrater, och inte minst hos sig själv. Han kunde även känna den i sitt bröst. Men den förändringen var något annat än den han såg hos sina klasskamraters slitna ansikten. Han kunde känna den fylla hans maggrop med en varm, stark känsla av beslutsamhet. Neville höll sig för bröstet och flämtade till. Känslan var nu så stark att han kunde inbilla sig att han kände den bulta innanför bröstkorgen. Toaletten, spegeln - han hade stirrat färdigt i den. Toaletten, duschen - han hade gömt sig färdigt i den. Han hade gömt sig färdigt för gott.




Gåspennan flög över papperet. Den tunna, tunna spetsen skrev, nästan utan att nudda ytan, ut svaret på frågorna som professor Flitwick hade gett oss under dagens prov. Raspandet från ett dussin likadana pennor var det enda som hördes mellan klassrummets fyra väggar. Jag hade fastnat med blicken på mitt eget pergamentstycke, stannat till mitt i rörelsen. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan för att det plötsligt gick upp för mig hur meningslöst det var. Jag hade sett lärarnas blickar. Hade hört dem viska oroligt med varandra i korridorerna. Jag hade känt hur Dödsätarna kom närmare och närmare, hur de bevakade undervisningen allt mer ingående. Till en början hade de hållit sig på avstånd. Nu började de ta över mer och mer. Plötsligt var det inte bara försvar mot svartkonster som de envisades med att lägga beslag på. Jag hade sett hur professor Sprout upprört gestikulerade med armarna så häftigt att hennes hatt nästan åkte på sniskan när hon talade med professor McGonagall, som hade sett mycket sammanbiten ut.
”Inspektion”, kallade Dödsätarna det. Inspektion av lärarna för att se till att de följde den undervisningsplan som skolans nya rektor tillsatt. På varje lektion satt det nu minst en Dödsätare med, stirrande med breda grin i ansiktet eller ivrigt antecknande. Jag hade lärt mig att känna igen deras särskilda kännetecken.
Jävla Snape. Jag gjorde en ofrivillig grimas vid tanken på hans bleka, vaxgula ansikte bakom Dumbledores skrivbord. Han hade förstört alltihop.
”Miss Jacobsson?” Flitwicks pipiga stämma hördes alldeles nedanför min haka och jag hoppade till. ”Hur går det med provet?”
”Öh, det går…” Jag kastade en vaksam blick på idioten Amycus som intresserat betraktade mig och Flitwick från bortre änden av klassrummet. ”Jag tappade bara bort mig en smula, professorn.”
Den lilla trollkarlen gav mig en uppskattande klapp på axeln. Jag lade märke till att han fick stå på tå för att nå upp. ”Seså, ingen fara, Miss. Du ska inte oroa dig. Det här kommer gå så bra så.”
Jag besvarade hans leende och såg hur han på rultiga ben traskade över till Nevilles bänk. Neville hade hela ansiktet förlagt i djup koncentration och jag hoppades att det var ett bra tecken. Även om jag och Neville inte pratade särskilt ofta längre så brydde jag mig fortfarande väldigt mycket om honom.



”Elli!” En bekant röst hindrade mig från min väg till fängelsehålorna.
Nevilles runda ansikte, fortfarande rött efter ansträngningen under trollformelprovet.
Jag blinkade förvånat. Det var flera veckor sedan Neville öppet hade haft en konversation med mig som innefattade mer än ett ord. Jag hade känt hans ledsna ögon i ryggen varje gång vi stötte på varandra, och jag hade fått känslan av att han ville säga något, men aldrig vågade ta chansen. Nu hade han tydligen samlat ihop tillräckligt mycket mod för att göra det.
”Neville”, sa jag utan att kunna dölja förvåningen i min röst. ”Det var länge sen.”
Nevilles kinder blev ännu en nyans rödare och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag pikat honom.
”Elli, förlåt!” Neville omfamnade mig så hastigt att jag nästan for på näsan i stengolvet framför porträttet av Betulus den babblige, som gav upp ett kluckande skratt av förtjusning över mina krumbukter i luften.
”Elli, jag är så hemskt, hemskt ledsen!” flåsade Neville i mitt öra. Hans grepp om mig var så hårt att jag kände hur luften långsamt pressades ur mig. ”Jag har varit feg, så feg!”
”Det är lugnt, Neville”, flämtade jag halvkvävt. ”Det är lugnt…”
”Släpp henne”, hördes plötsligt en kall, entonig stämma. Jag kände hur Neville drog efter andan. Han släppte mig så hastigt att jag återigen var nära att falla framför fötterna på Betulus, som hade slutat skratta och drog efter andan han med.
”Det är okej, Nott”, sa jag medan jag försökte dra in den förlorade luften tillbaka ner i mina lungor. ”Neville skulle bara be om ursäkt.”
”Det såg mer ut som om han ströp dig”, svarade Nott kyligt. Han stirrade på Neville med en sådan blick att Neville såg ut som han skulle kissa på sig. Theodore Nott behövde ingen trollstav för att skrämma någon. Hans blick sa alltid mer än tusen ord.
”Förlåt”, pep Neville och backade rakt in i väggen. Han lyckades slå omkull två dammtroll som kånkade på en gammal, gul socka. Ilsket hötte de med näven åt Neville som nu hade lagt sin fetlagda näve över sockan som låg på pelaren bredvid honom. ”Det var inte meningen.”
”Det är okej, Neville”, sa jag med en övertygande blick riktad mot Nott. Han krökte på läpparna och backade ett steg bort från Neville, som tycktes sjunka ihop flera centimeter. ”Jag är glad över att du kom och bad om ursäkt. Jag vill ju att vi ska vara vänner.”
”Säkert?” sa han nervöst och sneglade på Nott. ”Elli, jag har inte menat… Det bara blev så… Jag var feg… Jag tänker inte vara feg längre, jag tänker…AJ!” Ett av dammtrollen hade satt sina sylvassa små tänder i Nevilles tumme. Triumferande drog trollen loss sockan, lipade åt Neville och skyndade sig iväg över golvet.
”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”
Jag ville få henne att svara, få henne att titta på mig. Men till min stora förtret tittade hon bara bort.
”Var har du din cockerspaniel då?” sa Virginia vänd mot mig. ”Jag trodde han precis som blodsugaren alltid följde dig i hasorna.”
”Virginia, jag tror inte att du ska säga mer just nu”, sa jag och kastade en blick på Nott vars ögon var svarta av ilska.
”Det är just det här som alla pratar om.” Hon hade nu helt släppt Neville och fokuserade bara på mig. ”Hur du tror att du är så mycket bättre än oss andra hela tiden. Hur du först kladdar på Harry, sen på Malfoy och nu på cockerspanieln. Du tror att du kan komma här och få vem som helst att dansa efter din pipa, bara för att Dumbledore såg något speciellt i dig. Men han är död, förstår du? Han är död och Harry är borta. Din bästis Malfoy dödade honom och lämnade dig kvar här utan att ens se sig om. Vad har du kvar? En vampyr och en kille som bara sökt sig till dig för att han är Slytherins hackkyckling. Kom ner på jorden nu. För din egen skull alltså.”
Hon knyckte på nacken och svepte förbi mig så nära att jag kunde känna hennes söta parfym i mina näsborrar.
”Och vad dig beträffar”, sa hon vänd mot Neville, ”så skulle jag tänka mig för innan jag pratar skit nästa gång. Kom Ginny.” Hon tog Ginnys hand i sin. Ginny gav mig ett hastigt ögonkast, så hastigt att jag inte kunde avgöra vad hon tänkte. Men jag tyckte att hon inte såg helt bekväm ut.
”Ska jag döda henne?” frågade Nott med eftertryck.
Jag skakade bara på huvudet. Inombords skrek jag.

Här har ni nästa kapitel! Åh vad jag saknat er! Sitter här med Avis i telefonen och bara njuuter av vår kvällsrutin!

Kapitel 24
Grönt siden

Draco hade tränat på transferens i flera månader. Ändå blev han nervös varje gång han skulle använda sig av det, vilket irriterade honom. Men nu stod han här och blickade upp mot det väldiga slottet. Han kunde känna hur benen under honom skakade lite, och han hade svårt att avgöra om det var för att han var rädd eller nervös. Det han skulle göra nu var idiotiskt och rent av livsfarligt. Men han var tvungen. Någonstans i hans nedkylda hjärta kände han ett stygn av ansvar, ett stygn av dåligt samvete. Han var tvungen att varna Zabini. Draco drog upp den svarta huvan över huvudet så att den täckte större delen av hans ansikte. Sedan satte han sig ner på huk och väntade. Han visste att Zabini skulle komma den här vägen. Det hade han själv sett till. Zabini skulle vara för korkad för att fatta att brevet som Draco skickade var falskt. Först hade Draco tänkt använda sin egen uggla, men med tanke på deras alltför ansträngda relation och att Zabini i allra högsta grad fortfarande var rädd för Draco, inte minst efter att denne nästan hållit på att ta livet av honom under förra året, så hade han kommit till insikten att det var bäst att använda en annan uggla.
Dracos andedräkt blev till imma i den kyliga decembernatten och han frös så han hackade tänder. Rimfrost hade börjat bildas i hans långa, vitblonda lugg och ögonfransarna kändes tyngre än vanligt under iskristallerna som började bildas på dem. Varför gjorde han det här? För vems skull gjorde han det egentligen? Otåligt trampade han runt i snön i ett försök att hålla värmen då han plötsligt frös till och lyssnade. Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.
Blaise Zabinis profil dök upp i Dracos synfält. Till Dracos stora lättnad hade han inte blodsugaren Nott med sig. Nej, Zabini kom gående helt ensam över den snötäckta marken, hela tiden med en orolig blick över axeln. Draco kunde inte låta bli att flina tyst för sig själv. Zabini – alltid lika harig.
Draco väntade tills Zabini hade kommit ända fram till gläntan där han stod gömd bakom träden innan han klev fram. Blaise, som osäkert hade stannat till med det skrynkliga brevet i ena handen och den lysande trollstaven i den andra, höll på att falla omkull i blotta förskräckelsen när Draco plötsligt klev fram ur skuggorna. När han insåg vem det var han hade framför sig – sin före detta klasskamrat och inte Lord Voldemort själv – drog Blaise hastigt efter andan. Hans mörkbruna ögon var så uppspärrade att Draco tyckte att han påminde om Bellatrix.
”Dr…Draco!” utstötte Blaise flämtande. ”Vad…Vad gör du här?”
Även om inte Blaise kunde urskilja Dracos ansikte helt och fullt så fick det han såg honom att dra ännu mer efter andan. Dracos ansikte var visserligen fortfarande blekt, men nu på ett nästan spöklikt sätt i kontrast till den vita snön. Över vänstra kinden hade han ett avlångt rivsår som såg ut att fortfarande blöda lite. Han hade gamla sår här och där i ansiktet och mörka ringar under ögonen.
”Men…hur mår du?” stammade Blaise fram och stirrade på Draco med ett ansiktsuttryck som var både förskräckt och medlidande. ”Vad har hänt med…dig?”
”Ingenting”, sa Draco i ett tonläge som gjorde Blaise ännu mer rädd. Han lät varken hånfull eller elak utan… sorgsen.
”Jag har inte mycket tid, så vi behöver…” Han gjorde en gest mot skogen istället för att avsluta meningen. ”Vi kan inte stå här.” Draco vände på klacken och började snabbt gå bort mot träddungen, samma träddunge där Blaise, Elli och Nott hade gått för att träna med The Snakes. Blaise fick småspringa för att hinna med, fortfarande lätt flämtande efter chocken att träffa Draco när det var sin mamma han förväntade sig möta.
Draco stannade till i gläntan och Blaise försökte möta hans blick. Draco tittade bort, på en punkt ovanför Blaises högra axel. Medan Blaise vuxit över sommaren så kändes det som om Draco blivit mindre.
”Draco, vad…”
”Hör på här nu”, Draco blötte sina torra läppar med tungan. ”Du måste gömma dig.”
”Va?” ekade Blaise. ”Gömma mig?”
”De kommer… vilja rekrytera dig. Till oss.” Det sista ordet sa Draco så snabbt att det mest blev ett mumlande.
”Till Dödsätarna”, svarade Blaise matt.
”Ja”, Draco nickade kort. ”Jag har… strunt samma.” Han suckade, och Blaise kunde se hur han gjorde en grimas när han råkade röra vid rivsåret när han skulle föra luggen bort från ansiktet. ”Jag ville bara att du skulle veta det, så du kan…” Han tystnade igen, verkade tappa orden ännu en gång. Blaise väntade spänt. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att han var rädd att det skulle höras utanpå klädnaden.
”Så”, Blaise harklade sig i ett försök att hålla rösten stadig. Han misslyckades. ”Så vad tänker du att jag, eh, ska göra med den här informationen?”
”Vad du vill”, svarade Draco håglöst medan han lät blicken falla bort mot Hogwarts. ”Är hon…?”
”Ja”, svarade Blaise innan Draco hunnit prata till punkt. ”Vill du…träffa henne?”
Meningen hade tagit all Blaises viljestyrka att yttra. Orden smakade illa i munnen och han svalde ner klumpen av obehag som gjort sig påmind.
”Är du galen?” Draco skrattade till. Ett glädjelöst, kyligt skratt som fick Blaise att önska ännu starkare att han aldrig sagt något.
”Jag är väl den hon allra minst vill träffa om jag gissar rätt. Vårt senaste möte var ju inte direkt… bra.” Draco försökte ge intrycket av att han var lika likgiltig till samtalet ”Elli” som han varit om de diskuterade böjsvansar. Han hade blivit en duktig skådespelare men Blaise kunde ändå se de knappt synbara tecknen som avslöjade att det enbart var en fasad. Dracos pupiller vidgades och han fick ett onaturligt, spänt ansiktsuttryck. När han märkte att Blaise studerade honom lite väl ingående ruskade han på sig, drog upp huvan igen och blängde på honom med sina varggrå ögon.
”Jag trodde i alla fall att du slutat stirra, Zabini…”
Tystnaden lade sig som ett fluffigt täcke över dem där de stod mittemot varandra i den mörka dungen. Blaise ville säga något men han kunde inte komma på vad. Det blev Draco som bröt tystnaden.
”Jag måste återvända nu. De börjar väl undra vart jag… Ja, nu vet du i alla fall.”
Utan att vänta på svar vände Draco på klacken och började ta sig in mot skogen, troligtvis för att kunna transferera sig. Blaise kom plötsligt att sakna Dumbledores skyddsförtrollningar påfallande mycket, när tanken på att om Draco kunde transferera sig in på Hogwarts, så kunde också andra göra det. Dracos späda ryggtavla började försvinna allt längre bort och Blaise fick plötsligt bråttom.
”Draco!” ropade han och Draco stannade till. ”Varför ville du komma ända hit för att berätta det här för mig?”
Långsamt vred Draco på huvudet. Hans ljusa ögon mötte Blaises mörka i ett ögonblick innan Draco tittade bort. Men Blaise hade redan hunnit läsa den outtalade meningen på hans tysta läppar:
”Så att du kan få chansen att välja som jag aldrig fick.”



”Är du okej?” Oroligt studerade jag Blaise som med huvudet nedvänt satt tyst och läste i sin talmagibok, den boken som Hermione läste ut året innan trots att den tillhörde sjunde årskursen. ”Är allt som det ska?”
”Jag mår fint”, mumlade Blaise utan att lyfta blicken.
”Du har läst samma sida i en halvtimme nu.” Jag tog hans hand i min. Inte förrän då såg han på mig. Hans blick var sorgsen och det stack till i hjärtat på mig. Jag hade lärt mig att avsky sådana blickar.
”Jag ser ju det på dig, vad har hänt?” Mina ögon borrade sig in i hans. En ögonfrans hade fastnat på hans kind och jag plockade försiktigt bort den.
”Du vet att du kan berätta allt för mig, Blaise.”
”Var är Nott?” blev hans svar på min fråga.
”Ute och jagar”, sa jag tyst så att ingen annan skulle höra vad vi sa.
”Kom.” Han drog mig upp på fötter och tog täten, fortfarande med sin hand i min.
Jag hörde viskningarna som kastades efter oss. En två år yngre Gryffindorelev spottade över axeln när vi gick förbi. ”Förrädare!”
Jag försökte att inte låtsas om deras gliringar och brännande blickar. Stint fokuserade jag på Blaise, som med snabba steg mer eller mindre drog mig längs korridor efter korridor. Till min lättnad stötte vi inte på en enda Dödsätare eller Snape, som på sistone tagit sig an den fula ovanan att vandra av och an i korridorerna som en uppretad jakthund. Efter det som hände förra året klarade jag inte av att se på Snape. Däremot kändes det som om han alltid genomskådade mig. Så fort han borrade sina svarta ögon in i mina kändes det som om han tog sig rakt in i min hjärna. Den ville jag inte ge tillträde till åt någon. Inte ens Blaise, som pustande hade stannat framför en låst dörr längst bort i slottet. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag såg mig nyfiket omkring.
Jag insåg att vi befann oss nästan vid Hufflepuffs sällskapsrum med tanke på den stora rörliga grävlingen på väggen att döma. Den såg nyfiket på mig med sina pigga, bruna ögon från kanten på tavelramen, och när den märkte att jag tittade gjorde den en liten snurr av förtjusning. Ovanför tavlan med den söta grävlingen fanns det ett stort, gyllene H i guld. På tavlans vänstra sida hängde det små porträtt av leende häxor och trollkarlar i varierande åldrar, alla fotade framför tavlan som jag nu stod och tittade på. Hufflepuffs hederspris stod det med professor Sprouts snirkliga handstil på mässingsskylten som hängde på sniskan ovanför fotografierna. En våg av värme sköljde över mig när jag insåg hur mycket hon måste älska sina elevhemsbarn. Cedric Diggorys stiliga ansikte mötte mitt leende från en av bilderna, och vågen av värme ersattes med ett stygn av sorg. Harry hade berättat om Cedrics öde tre år tidigare, och jag hade vid mer än ett tillfälle mött Cho Chang, Ravenclawflickan som Cedric haft ihop det med, när hon gråtandes stod och kramade hans halsduk uppe i ugglesalen.
”Här”, Blaises röst fick mig att ta blicken från Cedric.
Han hade öppnat dörren och gestikulerade nu åt mig att följa efter honom in. Jag tvekade lite, kastade en sista blick mot ingången till Hufflepuffs sällskapsrum och följde efter Blaise.
Han skyndade sig att låsa dörren med hjälp av sin trollstav och ett mumlande jag inte kunde urskilja och tittade sen förväntansfullt på mig. ”Nå, vad tycker du?”
Jag såg mig omkring. Vi befann oss i ett stort, luftigt rum. Väggarna var mossgröna och när jag förundrad rörde vid dem var det lent mot mina fingrar. Tapeterna var gjorda av siden. I ena änden av rummet stod tre fåtöljer och en säng. Runt omkring fanns flera bokhyllor. Fascinerad gick jag till andra änden av rummet. Där var möblerna flyttade mot väggarna och det hade bildats något som liknade en duelleringsbana i mitten. En röd matta var utfälld längs golvet. På bänkarna som skjutits tillbaka mot väggen stod det en rad märkliga föremål. Bland annat ett snokoskåp, ett trasigt minnessåll och en fiendespegel, så identisk med den jag fått av Harry att jag funderade på om det faktiskt var den. Ovanpå ett bord i snidat trä låg ett halvt rådjur. De blanka, döda ögonen stirrade oseende rakt fram. Det var så tömt på blod att det såg ihopsjunket ut. Djurets bakdel syntes inte till. Jag var tvungen att svälja hårt för att hålla tillbaka kräkreflexen.
”Öh, det är Nott som har…” Blaise rynkade äcklat på ansiktet. ”Jag sa åt honom att ta bort den där…”
”Vad är det här för ställe?” frågade jag, fortfarande till hälften fascinerad, till hälften äcklad.
”Tja, Nott tänkte att det kanske skulle bli för kallt för oss, ja dig och mig alltså”, lade han snabbt till, ”att hålla The Snakes möten utomhus. Så vi gjorde iordning det här rummet. Eller han gjorde”, rättade Blaise sig själv. ”Jag valde bara tapeter. Förlåt om det blev mycket grönt, men jag tänkte att du kanske var lite trött på rött.”
”Om jag är!” utbrast jag och skrattade förtjust. ”Det är ju helt fantastiskt!”
”Visst är det?” sa Blaise nöjt. ”Det bästa är att ingen kan hitta eller höra oss här. Jag har alltid trott att det bara fanns ett Vid-Behov-Rum på Hogwarts, men det fanns tydligen två! Och det här känner inte Dödsätarna till. Faktiskt känner ingen till det förutom vi tre och professor Lupin.”
”Lupin?” frågade jag nyfiket.
”Det var han som gav Nott upplysning om rummet under vårt tredje år. Han visste väl att Nott var… Ja, du vet. Lupin använde rummet själv under sin skoltid när han hade sina, öh, jobbiga perioder och inte hann till spökande stugan. Jag antar att Nott fick ta del av det i samma syfte. Men du, Elli?” Hans röst blev med ens allvarligare, mer dämpad. ”Det är något jag skulle behöva berätta för dig. Han slog sig ner på sängens gröna sidenlakan och klappade på platsen bredvid. Med den välbekanta klumpen i magen sjönk jag ner bredvid honom. Blaise tvekade, som om han tog sats.
”Jag träffade Draco igår natt.”
Jag stirrade på honom som om han precis sagt att han kysst Goyle på munnen.
”Du träffade… Draco?”
Blaise nickade och hängde med huvudet. Det såg ut som om han skämdes och att blotta tanken på mötet dem emellan fick honom på dåliga tankar. ”Ja, han… Han ville, varna mig.”
”Varna dig?” ekade jag. ”Ville Draco varna dig?”
”Ja”, blev hans svar, så tyst att det knappt var hörbart.
”För vadå?” Jag fick dra ett djupt andetag för att inte studsa upp och ruska Blaise. ”För vadå, Blaise? Du är väl inte inblandad i någonting, du också?”
Han skakade på huvudet och jag kunde dra ett till andetag.
”Det var det han ville varna mig för. Att inte bli indragen i någonting.”
”Den idioten.” Jag fnös. Försökte desperat mota bort klumpen i halsen som fortfarande gjorde sig påmind så fort Draco kom på tal. ”Att han inte kan låta dig vara ifred.”
Blaise öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.
Bilden på Dracos genomträngande ögon och rufsiga, vitblonda hår dök upp för mitt inre synfält.
Jag hörde hans sista mening dåna i öronen: ” Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.” Hur hans ansikte, förvridet i smärta, tittade på mig en sista gång innan han försvunnit. Hans läppar hade format ordet förlåt. Ett ord som för mig nu var lika obetydligt som en påse med drakspillning. Det hade inte betytt någonting. Jag ville sudda ut Draco. Jag ville sudda och sudda tills hans ansikte inte fanns där hos mig längre. Jag ryckte tag i Blaise, som gav mig en förskräckt blick. Jag lutade mig över honom och lät mina läppar möta hans. Mjukt lät jag samtidigt mina händer glida längs med hans kropp, ner över magen. Bort. Bort med Draco.
Blaise var inte sen att följa mitt exempel. Han smekte mina lår, och jag hörde hur hans andhämtning blev tyngre. Jag knuffade ner honom mot kuddarna, lät min hand glida över den hårda utbuktningen innanför hans byxor. Jag knäppte upp hans gylf och lät fingrarna röra honom på det ställe där han var som allra mest känslig. Han stönade till, och jag kunde känna hur det vibrerade mellan mina fingrar. Jag försökte intala mig själv att jag var minst lika upphetsad. Snabbt knäppte jag upp blusen. Blaise hjälpte mig med behån. Inte fumligt som Draco hade gjort, utan självsäkert och korrekt. Han rörde vid mina bröst och jag lät honom göra det. Min blick mötte hans och jag kunde se hur hans hasselnötsbruna ögon glittrade mot mig. Jag satte mig gränsle över honom, fortsatte att kyssa hans läppar, nu allt hastigare medan vi tillsammans drog av först hans byxor, sen mina.
Hela tiden tvingade jag mig själv att se på honom. För hur mycket jag än ville förneka det, så kände jag fortfarande ett stygn i hjärtat när jag gjorde det.

Efteråt låg vi bara där. Allting blev stilla. Jag, bortvänd, stirrandes in i väggen. Han, fortfarande med sina glittrande ögon fästa på mig. Jag kunde mer känna än se dem. Han höll sina armar om mig. Nära och älskvärt, på ett sätt som varje förälskad flicka skulle älskat. Jag försökte febrilt intala mig just det. Att jag var den förälskade flickan. Men desto mer jag försökte se mig själv och Blaise på det sättet, desto starkare blev ångesten. Till sist blev jag tvungen att resa mig upp. Blaise såg forskande på mig. Den välbekanta osäkerheten skuggade återigen hans vackra ansikte.
”Vad är det?” frågade han försiktigt och satte sig också upp. ”Gjorde jag fel?”
”Nej, absolut inte”, sa jag och drog på mig tröjan. ”Tvärtom. Du var fantastisk. Har du gjort det förut?”
Blaise log bara mot mig till svar.
Jag vände mig återigen om och fortsatte att dra på mig kläderna. Han följde mitt exempel under tystnad och snart satt vi där på sängen bredvid varandra igen. Jag strök handen längs det gröna sidentyget, kände hur lent det gled mellan mina fingrar. Draco hade också haft ett sådant påslakan.
”Vi behöver kanske gå tillbaka nu”, sa Blaise tyst och stoppade mina fingrar genom att ta min hand.
”Du har rätt.” Jag reste mig hastigt, hastigare än vad jag tänkt mig och Blaise såg sårad ut när jag snabbt drog bort min hand från hans. Jag skyndade mig att ta den igen och drog upp honom från sängen. ”Vi går.”
”Men vi kommer tillbaka snart igen, eller hur?” frågade han och jag var inte säker på i vilket syfte han menade.
”Självklart”, svarade jag medan jag med spelat intresse betraktade rådjurskroppen som fortfarande stirrade på mig med sin glasartade blick. Det såg både lustigt och kusligt ut och jag kunde inte låta bli att i stundens allvar bli full i skratt. Det var så typiskt Nott att bara lämna den där.
”När kommer han tillbaka?”
Blaise verkade förstå utan att jag behövde nämna några namn.
”Imorgon skulle jag tro. Det ser misstänkt ut om han inte dyker upp på lektionerna. Vi har prov i förvandlingskonst...”
Ett håglöst skratt slapp ur mig. Det var så komiskt att jag inte kunde låta bli.
”Som om Snape lägger någon värdering i vår F. U. T. T. - examen överhuvudtaget”, sa jag och ansträngde mig för att inte brista ut i ännu ett skrattanfall. ”Vi ska vara glada om vi kommer tillbaka från jullovet med livet i behåll.”
”Följer du med mig hem över jul?” Blaise sneglade på mig när vi smög ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och lämnade väggen bakom oss slät och tom. Jag hörde hur hoppfull han lät och bet mig frenetiskt i läppen. ”Jag vet inte”, svarade jag svävande. ”Jag kanske stannar kvar på skolan eller så reser jag kanske hem till Sverige över jul.”
Blaise sneglade på mig när vi gick sida vid sida genom korridoren så snabbt vi vågade för att inte väcka upp det till synes sovande slottet. ”Är inte det lite väl våghalsigt?”
”Kanske”, sa jag svävande och försökte att inte låtsas om blickarna han gav mig. ”Vi får se hur det blir.”
Vi skildes i vanlig ordning vid trappan som ledde upp till Gryffindors sällskapsrum.
Skenet från Blaises osynlighetsförtrollning hade börjat flimra och jag bad en tyst bön att han skulle hinna bege sig till fängelsehålan innan den sviktade helt. Han hade blivit riktigt duktig på att utföra den men ännu höll den inte längre än en kvart åt gången, vilket även det var något mycket ovanligt att kunna. Blaise hade berättat att det var Snape själv som lärde ut vissa specialiteter åt utvalda slytherinelever. Varför just Blaise skulle vara utvald ville vi inte ens tänka på.
Blaise höll mig kvar lite för länge i sin famn när vi kramades adjö och jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag lite för abrupt sköt honom åt sidan, viskade hejdå och tog till flykten mot porträttet av Den tjocka damen som fnös irriterat när jag väckte henne ur sin slummer.
”Vet du vad klockan är, unga fröken?” fräste hon medan hon svängde på vid gavel för att släppa förbi mig.
”Förlåt”, hasplade jag snabbt ur mig och skyndade mig in genom porträtthålet som var betydligt smalare än vad det brukade vara. Uppehållsrummet var öde. En känsla av sorg sköljde över mig när jag lät blicken svepa över rummet. Brasan brann hemtrevligt i ena hörnet. Fåtöljerna såg lika bekväma ut som de alltid gjort. En kvarglömd kortlek låg kvar på ett av borden. Ett hopknycklat papper som vid närmare titt visade sig vara en gammal talmagiläxa låg i en sorglig, kvarglömd hög på golvet. Allting var precis som vanligt, som det alltid varit sen jag började här. Ändå kändes allt annorlunda. Full av tankar sjönk jag ner i Rons gamla favoritfåtölj. Förstrött pillade jag på hålet som Hermiones katt Krumben orsakat en gång då Ron våldsamt försökt slita ner katten från hans dyrbara, röda tron. Jag hade skrivit flera brev senaste månaden. Inte ett enda hade de svarat på. Harry hade lovat att skriva. Det hade han gjort också, åtminstone till en början. Sedan hade svaren uteblivit alltmer tills de hade upprört helt. Likaså Hermiones. Jag visste inte om jag borde oroa mig eller om jag skulle vara arg. Gäspande slöt jag ögonen. Blaises ansikte dök upp på min näthinna och ersatte trions. Vad hade jag ställt till med nu?

JAG ÄLSKAR DIG

Kapitel 1
Malfoy Manor

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över. Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda. Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, Pojken som överlevde. Inte bara en gång, utan flera. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal, hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hans sätt att överleva. Handlade det om ren tur eller skicklighet? Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?” Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!” En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ” Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen. ”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss!” Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...” Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln. Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte. ”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta. Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.” Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt. ”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.” Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon skickade dagen innan jag skulle åka; ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet, vilket såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna nyputsade. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek ”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.” Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck. Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Jaha.. jag menar…okej…så-så bra” Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir” Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.”
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain började fösa mig
mot framsätet där en av herrarna med viktig min stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade. ”Ja”
”Då far vi” Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson”
Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt. Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne att hon inte skulle gå med på att bli inslängd i ett bagageutrymme fler gånger. ”Det är inte mitt fel”, sa jag till den förebrående ugglan. ”Jag hade ingen aning”
”Förlåt?” Mr Grain lät irriterad.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv. Rakt och fint bromsade den sakta in och motorns buller tystnade.
”Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon..”
Hans blick sade mer än tusen ord och jag tystnade.
”Varsågod Miss” En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
”Åh… Tack” Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen. Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det kändes ungefär som att ha klivit in i en av de gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet om den årliga häxjakten som min lärare alltid envisats med att inleda varje lektion i trolldomshistoria med. Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar ytterligare en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se ännu kusligare ut än vad den troligtvis gjorde i dagsljus.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Vid det här laget kände jag mig riktigt illa till mods, och om det inte varit för de två uppklädda herrarna som stod bakom mig, hade jag med största sannolikhet rusat därifrån. Mr Grain reste sig hastigt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken.
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
”Vad…?”
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr Malfoy!” Mr Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande våldnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir”
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam” Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna i något.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dem där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det som dem kallar för spöken. Därför kan ni nog förstå hur förvånad jag blev när jag bländades av ett starkt ljus inne i hallen. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Hur jag än tittade kunde jag inte hitta ett enda spindelnät någonstans. Huset var kliniskt rent.
”God dag mitt herrskap”
En röst som fick Mr Grains att låta riktigt trevlig, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen.
”Sir.” Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Mrs Jacobsson” Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar. ”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade.
”Har resan gått bra?”
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?”
”Lucius” Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med det där obehagliga leende ansiktsuttrycket.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.” Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.”
Draco lyfte huvudet och gav sin pappa en blick som om man ansträngde sig tillräckligt kunde uppfattas som orolig. Han återgick sedan till att stirra på tavlan igen.
Jag svalde. Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma. Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…” Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut, ”...så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.”
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr Malfoy!”, sa Mr Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.” Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånigt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.”
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån.
Jag blev genast nyfiken på vad som fanns därinne.
De två herrarna bugade sig lätt innan dem följde efter i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…”
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert. ”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad. Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt.
*Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara.
”Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jasså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom.
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge!
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus” Sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.”
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra” Sa jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn” la jag till.
”Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger” Sa han kyligt , vände på klacken och spatserade därifrån.
”Granger..?” Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
”Han är knäpp” Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
”Och hans pappa är knäpp… och dem andra tre är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter” Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
”Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem”
Efter min första dag här så kände jag mig inte särskilt hoppfull.

HEJ MINA BABYS! (Okej känn er som Draco!)
FÖRLÅT MEN HAR INTE KUNNAT KOMMA ÅT NÅGON DATOR.
Nu har jag emellertid gjort det, så nu kan jag lägga upp mitt nya kapitel! :3 *Glädjedans*
Har redan två till på väg så nu kommer ni få träna er läsförmåga hehe 8D Som vanligt blir jag självmordsbenägen av lycka över era kommentarer/Tummar/Visingar, NI ÄR MIN DROG.
Tycker också att Trezzan, Winny Geasley, Glina2 och Molly Evans borde ta och lägga upp ett nytt kapitel snart ehe... (a) OCH ALLA NI ANDRA SOM HAR FF också ofc, men hann inte tagga fler x)
Ni är bäst, hoppas ni följer med Drelli till slutet!
Och ja, Salem, du är minst den tredje som trott det, de är nog så jag fått mina läsare... Då vet ni alla att om ni vill få mycket visningar, skriv en ff:n om Draco som sjöjungfru! Älskar er alla, och Hanlio, trevlig resa! ♥
EnJoy!

Kapitel 53
Den tredje systern

”Elli!”
Malissa kom springande genom trädgården med armarna utsträckta framför sig och jag såg hur Draco stelnade till.
Förvånat tittade jag på honom innan det gick upp för mig.
Malissa var ohjälpligt lik sin syster.
Hon hade samma blonda hår och identiskt isande blåa ögon.
Hennes ansiksdrag var precis som Narcissas vackra och lite högdragna.
Till ytan var det lika som tvillingar, Narcissa och Malissa och ett otränat öga hade inte sett någon som helst skillnad.
Det var deras personligheter som hade satt spiken i kistan och fört de två systrarna bort från varandra så snart som de slutat skolan och begav sig iväg för att söka sina egna vägar.
Narcissa hade valt att gå i sin mors fotspår och precis som hundratals kvinnor före henne följa sin familjs önskan; att gifta sig med en renblodig man av fin familj, leva ett liv i lyx och glamour och följa dem förnämndas livstill till punkt och pricka.
Malissa däremot hade aldrig varit som sina systrar, till hennes familjs stora besvikelse, och hon hade efter sina studier på Beauxbonstrolldomsskola för häxor vars föräldrar hade en tung penningpung, flyttat tillbaka till England för att jobba som tolk åt trolldomsminsteriet.
Där hade hon träffat den unga nyutbildade Auroren Tom, min pappa, och hans två år yngre bror, Troy som hon sedan förälskade sig i.
Giftermålet med en trollkarl som visserligen var renblodig men som hade växt upp hos en mugglarfamilj och som dessutom kämpade för de mugglarföddas rätt i samhället, blev droppen för familjen Black, och Malissa skars bort från det uråldriga pampiga släktträdet för att aldrig någonsin återvända.
Hon hade inte hört någonting från sin familj ända sedan dess och Draco hade hon bara sett när han varit riktigt liten, Narcissa hade varit noga med att se till att Draco så fort som han kunde tala lärde sig vilken förrädare hans yngsta moster var och att hon och hennes snorvalpar till ungar inte räknades till familjen.
Trots detta syntes inte ett enda spår av förakt i Malissas ansikte när hon först kramade mig hårt och sedan vände sig om mot Draco.
Jag såg hur hon stannade till och bara tittade på honom; och någonting väldigt sorgset djupnade i hennes blick.
”Hej Draco”, sa hon lågt och närmade sig honom försiktigt, så som man närmar sig ett skadeskjutet djur, ”Det var länge sen.”
Han svarade inte utan fortsatte oförskämt att stirra på Malissa; henne som han inte hade sett sen barnsben, hon som sedan länge var utskuren från familj Blacks släktträd.
Malissa tog ännu några steg och stannade alldeles framför Draco som fortfarande inte hade rört sig ur fläcken.
”Du är så lik din mamma”, viskade hon och hennes vackra blåa ögon fylldes långsamt av tårar.
”Du är så lik Narcissa... Min stackars pojke...
Vad har det gjort med dig? Vad har dem låtit dig utstå?”
Hon slog plötsligt armarna om honom och drog honom intill sig.
Jag drog förskräckt efter andan; jag visste mycket väl hur Draco handlade i sådana här situationer och efter allt agg jag hört honom prata om sin moster så skulle jag inte rekommenderat henne till att omfamna honom.
Men till min stora förvåning stod han kvar i hennes omfamning och hon höll honom tätt intill sig.
”Har Lucius fortfarande inte hört av sig?”
Draco skakade långsamt på huvudet och jag såg hur en glimt av vrede glittrade till i Malissas tårfyllda ögon.
”Å, jag ska döda den där Lucius Malfoy! Hur kan man göra så, mot sin egen son... Arma barn, vad har du fått stå ut med? Om jag bara vetat...”
Hon vaggade honom fram och tillbaka som när man tröstar ett litet barn och jag såg hur han borrade in ansiktet mot hennes axel.
Han var i goda händer nu.
Långsamt vände jag mig om och började gå upp mot huset.
När jag kommit halvvägs vände jag på huvudet och blidkade tillbaka.
De stod fortfarande kvar på samma ställe med armarna om varandra
och deras vitblonda hår flöt ihop till en enda massa i mitt synfält.
Det var vackert samtidigt som det låg en stor slöja av vemod över dem och jag blev
tvungen att torka av ansiktet med tröjärmen innan jag fortsatte gå.

”Han repar sig, det gör man alltid.”
Troy nickade ut mot Draco som satt tillsammans med Malissa ute på verandan.
Hon hade sina händer om hans.
Då och då strök hon honom över kinden och sa någonting.
”Vad pratar det om?”
Troy såg fundersamt på mig och ryckte sedan på axlarna.
”Saker som varken du eller jag kan förstå. Om deras familj, gissar jag.
Draco behöver allt stöd han kan få, det är en olidlig tragedi han går igenom, och när man som ung mist sina föräldrar är efterlevande släktingar mycket viktiga för att man ska få en chans till att hitta en förklaring och gå vidare.”
”Jag trodde inte han tyckte om henne.”
”Det gjorde han nog inte heller, tack vare sina föräldras korkade påfund.
Men om det är någonting den här pojken behöver så är det en förälders närvaro, och vem kan inte ge honom det bättre än någon som faktiskt vet hur hans familj fungerar?”
Jag nickade och pillade förstrött bort en fläck på köksbordet innan jag ställde
den fråga som hade sysselsatt mig mest sedan vi kom hit igår kväll.
”Sörjer inte Malissa också Narcissa? Hon var ju hennes syster.”
”Jag tror att Malissa saknar den syster som hon en gång hade, inte den systern som Narcissa blev.”
Jag fick nöja mig med den förklaringen.


”Hur står du ut att bo såhär?”
Draco tittade frågande upp på mig och jag ryckte på axlarna.
”Man vänjer sig.”
”Det är ju en massa mugglare överallt!”
Han krökte föraktfullt på läpparna medan han ilsket följde en fetlagd kvinna som stretade och drog en enorm barnvagn efter sig med blicken.
Hon vände sig om flera gånger och spanade oroligt efter den som iaktog henne, men eftersom vi satt väl dolda bakom den vildvuxna trädgårdshäcken så såg hon oss inte och klapprade efter en sista misstänksam blick åt vårt håll vidare på sina höga klackar.
”Dem är ju också människor.”
Han vred på huvudet och höjde på ögonbrynen,
”Elli, när ska du lära dig att vi är mer än människor? Mugglare ska veta sin plats.”
”Så då är du alltså för det där om att vi med magisk förmåga ska tillåtas praktisera vår trollkonst på mugglare?”
”Kanske.”
Jag stirrade chockat på honom. ”Men det är ju helt sjukt! Hur kan du ens överväga något sådant vansinne? Då är du ju inte ett dugg bättre än dem som föraktar de icke magiska och dödar dem för nöjes skull!”
”Jag har bara en annan åsikt än vad du har.”
Han sneglade osäkert på mig, ”Jag har blivit uppfostrad så.”
”Att de enda som räknas är dem som har förmågan att utöva magi?”
Han nickade. ”Just det.”
”Hur kan det då komma sig att din familj har sådana fördommar gentemot mugglarfödda?
De har ju utvecklat full magisk förmåga.”
Draco grinande illa som om jag hade sagt någonting riktigt fult.
”Smutskallarna har stulit ifrån oss magiker i åratal!”
”Vadå stulit?”
Jag såg förebrående på honom och tänkte på Hermione som kunde utöva magi bättre än någon av oss, ”Hur menar du?”
”Alltså...” Han drog lite på det,
”De är ju inte födda till att använda sig av trolldom, dem har bara haft turen att födas med vår förmåga, den har inte kommit till dem som den har kommit till oss. Därför är de inte äkta och borde inte få ha tillgång till vår värld överhuvudtaget.”
”Du låter precis som din pappa”, sa jag föraktfullt och han ryckte på axlarna,
”Det där är hemskt!”
”Du får det att låta så, men det är bara sanningen.”
”En av mina allra bästa vänner är mugglarfödd och henne är det inget fel på!”
”Nä, inte alls”, svarade Draco ironiskt och reste sig upp.
”Vi kommer aldrig att dela samma åsikt i det här så det finns ingen anledning för oss att diskutera om det.”
Jag nickade tyst, fortfarande upprörd.
Han hade rätt, det var här våra likeheter delade sig.
Men jag kunde inte förstå hur man kunde nedvärdera andra människor på det sättet.
Jag avskydde att han fick det att låta som om vi vore uppdelade i finare och fulare släkten och jag var livrädd för att han skulle ha rätt.
Tänk så skulle faktiskt de här nya lagarna träda in? Då skulle det bli svårt för alla de mugglarfödda som helt hade anpassat sig till den värld som de som små hade blivit valda till, att leva ett normalt liv.
Men Dracos åsikter gick lika lite att ändra på som mina.
Det här var ett av dem prisen som jag fick lov att betala för att vara vän med honom.
Han sträckte ut handen och jag lät honom dra upp mig.
Jag fångade hans blick och han tittade mig snabbt i ögonen som om han ville säga något men ändrade sig och började istället gå ut på gatan.
”Vart ska du?”
”Titta på Sverige”, sa han och stannade till vid grinden. ”Ska du med?”

”Är det där din förra skola?”
Han pekade på byggnaden till den kommunala skolan och jag skrattade.
”Nej, det är där mina vänner går i skola.”
”Men då är det där väl din?”
”Draco, tror du verkligen att jag har vänner från min skola här?”
Han stirrade förfärat på mig. ”Säg inte att du umgås med mugglare!”
”Just det är vad jag gör.”
”Men... Varför det?” Han fortsatte att stirra på mig och jag kunde se hur hans ögon glittrade ikapp med solens strålar, ”Varför umgås du med dem och inte med vår sort?”
”För att vår sort bor väldigt långt härifrån. Tror du verkligen att vi kan bosätta oss
flera familjer på samma ställe? Herregud Draco, så dum är du inte! Folk skulle bli misstänksamma.”
”Men har du berättat för dem vad... Vad du är?”
”En del av dem”, svarade jag och lutade mig mot den stora fontänen som vi hade ryggen mot
och Draco skakade långsamt på huvudet medan han aktade sig för att inte röra vid vattnet som oavbrutet porlade upp i luften, ”Du är ju inte riktigt klok.”
”Det beror på vem man frågar.”
”Om jag inte vore vän med dig så skulle jag säga att du förolämpar vårt släkte.”
Jag svarade inte utan fortsatte att betrakta mugglarna som skyndade fram och tillbaka över det lilla torget. Var vi verkligen så annorlunda dem?
”Du får tycka vad du vill, jag har valt att leva mitt liv på det här sättet, vad du väljer är din ensak.”
”Jag hatar att gå klädd såhär! Som en mugglare...” Han såg föraktfullt ner på sina jeans och den svarta tjocka hoodietröjan, ”Det känns så äckligt!”
”Draco, vi brukar klä oss såhär”, invände jag och borstade ut en tova i mitt mörka hår med fingrarna.
”Vi går alltid klädda i mugglarkläder när vi inte är i skolan.”
”Inte jag!” sa han bestämt, ”Jag skulle aldrig klä mig såhär!”
”Inte? På ditt rum såg jag en hel hög med mugglarkläder, vad har du dem till då? Tittar på?”
Inte fören jag avslutat meningen och Draco stelnade till bredvid mig så kom jag ihåg vad jag hade sagt och slog händerna för ansiktet.
”Har du varit inne i mitt rum?”
Hans röst var plötsligt kall som is och när jag nickade slog han ilsket ut med armarna.
”Varför det?”
”Jag... Jag skulle bara se efter om du hade en bok jag behövde låna.”
”Ljug inte för mig!” Morrade han i en sådan perfekt imitation av Lucius att jag drog efter andan.
”Tog du någonting där?”
”Nej.”
”Ljug inte!”
”Jag ljuger inte”, sa jag snabbt och flyttade mig ifrån honom ett par steg,
”Du skulle väl märkt själv om någonting var borta!”
Han lugnade ner sig lite och jag tänkte med pickande hjärta på den lilla
visselpipan som låg väl gömd nerbäddad längst ner i min koffert.
”Varför skulle jag inte kunna vara i ditt rum förresten?
Du får vara i mitt hur mycket du vill.”
Han vred på huvudet och tittade argt på mig men någonstans i djupet av hans silvergråa ögon såg
jag en glimt av rädsla, ”För att jag inte vill ha någon där.”
”Du döljer någonting alltså.”
”Nej!” han knuffade ilsket till mig och jag blev tvungen att ta emot mig med båda händerna mot fontänen för att inte trilla.
”Jag har bett dig en gång tidigare att inte snoka. Nu ber jag dig för sista gången att låta bli,
och om du ändå är så dum att du gör det så får du skylla dig själv! Det kommer i alla fall inte vara på mitt samvete om du råkar illa ut.”