Come Together! (novell)

Jag har en novell, och den ska ut! Så, här är den. Homofober varnas. (och det är en följetong)

Pennan letade sig fram och tillbaka på pappret när han skrev. Han skrev inte på någonting som skulle vara viktigt förrän några veckor framåt, men när det gällde uppsatser föredrog Adam att inte vänta till sista sekunden. Han ville bli klar med denna så fort som möjligt, och han skrev så snabbt att han förundrades över att han inte fick skrivkramp. De klasskamrater som gick förbi och såg vad han höll på med gick snabbt därifrån, medan de viskade saker till varandra som ”Hur sjutton har han allt på huvudet?” och ”Att han orkar skriva för hand …”
Faktum var att Adam tänkte skriva rent senare på datorn, men han föredrog alltid att skriva för hand. Det var mer inspirerande att börja på ett tomt, linjerat papper med pennan i hand; det sorgliga var att det blev lättare att läsa när det var renskrivet på dator – hur mycket han än försökt, kunde han inte hålla pennan ordentligt, och hans handstil förblev oläslig för alla utom han själv.
Men just som han skulle börja skriva slutsatsen – den del i en uppsats där man måste ha allt man skrivit tidigare glasklart i huvudet för att inte röra ihop det – råkade han trycka lite för hårt med pennan på pappret, och udden gick av.
Självklart. Han suckade irriterat. Självklart hände detta honom! Han avskydde att inte kunna avsluta vad han påbörjat. Han vände sig om där han satt och såg sig omkring i skolkafeterian, men det fanns endast två personer i cafét just då: den läskige mannen i kassan som Adam aldrig vågade prata med, och Thom.
Okej, det var inte så att Adam hade någonting emot Thom; tvärtom hade han en slags respekt för honom. Men han hade aldrig sagt ett ord till människan under de år de gått i samma skola; allt han visste om honom var dels att han gick i en avlägsen parallellklass och att han var bög. Det sistnämnda hade Thom själv berättat för sin klass som genast spridit det till resten av skolan; det var därför Adam, liksom alla andra, hyste en slags respekt för honom. Själv skulle han aldrig ha vågat komma ut för hela skolan på samma sätt som Thom gjort, men Thom hade väl varit smart nog att inse att det skulle gå onödiga rykten om honom annars.
Till slut suckade Adam, samlade mod till sig och vågade till slut gå fram till honom. ”Du, har du en pennvässare?”
Thom höjde blicken från boken han läste. Han var kraftigt bygd – inte så att han var muskulös, men inte heller så att han var tjock. Det var bara sättet han var byggd på. Dubbelt så stor som Adam. Även om det inte var av muskler kändes det för Adam som att han skulle kunna bryta ett ben på honom om han så velat. Men snälla, intalade sig Adam när den tanken slog honom, vad jag vet har han aldrig slagit ner någon. Vad är det värsta som kan hända?
Adam hade en poäng när han tänkte det. Thom granskade honom, och av hans blick syntes det tydligt att han visste vem Adam var ungefär lika väl som Adam visste vem han själv var. Sedan nickade han som svar på Adams fråga och började rota runt i sin gröna ryggsäck innan han drog fram en grå pennvässare. Adam tackade och gick bort till papperskorgen med den för att vässa pennan, men när han vände sig om för att ge tillbaka den var Thom borta.
Adam stod förbryllad och såg sig omkring efter honom en kort stund innan han ruskade på sig, lade pennvässaren i fickan och återgick till sin uppsats. Han fick ge tillbaka pennvässaren en annan gång, men just nu hade han en uppsats att skriva färdigt. Han satte sig ner och stirrade på pappret med de oläsliga orden.
Olycklig nog hade han redan tappat bort sig.

Me lurf this, but you already know that. Läs allihopa. Om det är någon novell ni inte vill missa så är det den här ♥

En läsare? Jag lägger upp nästa del ändå ^^


Med tiden glömde Adam fullkomligt bort pennvässaren, trots att den låg i hans väska hela tiden. Han lämnade in uppsatsen han skrivit efter några veckor, och började till och med skriva på en ny. Han glömde ständigt bort att ge tillbaka Thom sin pennvässare, och mindes det bara när Thom blev omtalad av någon i klassen (vilket hände ganska ofta, men förståeligt nog sällan när han var i närheten). Och efter det var historien plötsligt bortglömd igen.
Fram tills en blåsig eftermiddag när Adam var på väg hem från skolan. Halsduken blåste nästan iväg i den kalla vinden och imma bildades på hans glasögon varje gång han andades ut, men han klarade sig. Med händerna djupt nedtrycka i fickorna och den minimala, svarta ryggsäcken hängandes på ryggen vandrade han sakta men säkert mot vinden. Han var djupt inne i tankar med sig själv, men glömde bort dem i samma stund som han hörde en röst bakom sig.
”Du har fortfarande inte lämnat tillbaka min pennvässare.”
Han visste förstås vem det var redan innan han vände på huvudet och mötte hans blick, men han höjde ändå förvånat på ögonbrynen. Han fortsatte gå, och Thom gick bredvid honom i väntan på att få tillbaka pennvässaren. När Adam kom på det ryckte han till, kände sig fullkomligt borta i huvudet och började rota runt i sin väska. Några sekunder senare gick de mot vinden bredvid varandra igen som om ingenting hänt, annat än att pennvässaren nu låg i en helt annan väska.
”Var bor du?” Frågade Thom plötsligt.
Adam undvek att stirra på honom, och undvek tanken på varför Thom försökte starta en konversation. Han svarade ändå. ”Krukmakargatan.” För att inte verka helt socialt inkompetent lade han till: ”Du?”
”Östermalm. Luktar hundskit, men det ligger nära skolan.”
Östermalm låg inte särskilt nära deras skola och såvitt Adam visste hade han aldrig känt doften av hundskit där, men det fanns ingen anledning att säga emot. Thom fortsatte: ”Alla nior gör geografiarbetet just nu, eller hur?”
Adam ryckte på axlarna. ”Vår klass gör i alla fall det. Hur det är med de andra klasserna har jag ingen aning om.”
”Vi gör det. Men det lär väl dröja länge innan vi får tillbaka dem i alla fall.”
Adam nickade. Deras geografilärare var inte direkt känd för att ge tillbaka sina prov eller uppsatser snabbt. Men nu höll han på att bli galen – varför ansträngde sig Thom så enormt mycket för att bygga upp en konversation? Han ruskade på sig, och vände sig sedan mot Thom.
”Thom, du vet väl att jag inte är … du vet …?”
Thom fnyste till. ”Äh, kom igen. Bara för att jag är homo betyder väl inte det att jag stöter på varenda jävla kille jag träffar? Du stöter väl inte på varenda tjej du ser?”
Det var faktiskt sant. Adam svarade inte. När de kom fram till tunnelbanestationen gick Thom ner i den utan ett ord, och Adam bara fortsatte att gå hem till sig. Han hade gjort bort sig, och han visste det. Men vad skulle han ha gjort? Om en tjej kommit fram och pratat med honom skulle han ha undrat samma sak.

Denna är extremt gammal men skulle så gärna vilja ha fortsättning! Så om du, Eilonwy, fortfarande är inne på mugglis och har kvar novellen kan du väl fortsätta? Den verkar jättebra. ♥