Bakom min fasad [SV]

Titel:Bakom min fasad
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: PG / PG-13
Beskrivning: Du får följa Draco Malfoys kamp för att hålla sin fasad uppe. Han uppfattas som en arrogant skitstövel som hatar allt och alla som inte dyrkar marken dödsätare går på och spottar på alla som inte är renblodiga. Men är han verkligen den person han verkar vara? Och vad händer när han inser att han bara har EN chans på sig att rätta till allt han gjort?


-PROLOG-

Hela jag är en fasad. Som hatet mot Potter, Weasley och Granger är ett skådespel för att uprätthålla min familjs, eller rättare sagt min pappas, sjuka ideal. Så jag låtsas. Jag avskyr heller inte mugglarfödda, ännu en sak som jag tvingas låtsas bara för att min pappa är en dödsätare. Det är komiskt att jag låtsas att jag hatar mugglarfödda då jag egentligen inte gör det. Helt ärligt så är det en speciell mugglarfödd som är i mina tankar varje vaken stund, även i mina drömmar.

Jag vet inte varför, men hon tar fram en sida av mig som jag inte ens hade en aning om existerade. Faktum är att det skrämmer mig. Det är därför jag alltid är så otrevlig mot henne! För jag kan inte, får inte ha en svag sida, en svag punkt. Men det har jag. Den svaga punkten heter Hermione Granger, och hon är den vackraste människan som vandrat på denna jord. Jag svär.

Det sätt hennes hår blåser i vinden,hur det smeker hennes ansikte. Det sätt hennes vackra ögon glimmar i solen.. Det går inte att beskriva hur vacker hon är. Jag har aldrig träffat någon så fantastisk som hon. Hon har allt, intelligens, skönhet, omtänksamhet och en ljus framtid. Hennes hjärta är gjort av guld, förmodligen bokstavligt talat också.

Hon är så vacker att det gör ont. Det gör ont att veta att hur mycket jag än vill, så kommer jag aldrig kunna få veta vad som händer i hennes huvud. Aldrig kommer jag kunna titta henne i ögonen och få tillbaka blicken som jag bara kan föreställa mig hon ger då hon verkligen älskar någon. Bara tanken på att kunna få gå med hennes hand i min genom korridorerna på Hogwarts får hela mig att bli varm, jag kan inte hålla tillbaka det lilla leendet som kryper i mungiporna. Att veta att det var vi mot världen helt enkelt!

Mina tankar avbryts abrupt av mammas röst i dörröppningen.
"Draco, för hundraelfte gången, du måste gå och lägga dig! Visst, det är lov, men du ska snart tillbaka till skolan, dessutom vet du att vi väntar besök av Mörkrets Herre tidigt imorgon. Han vill att du ska vara med på mötet, så du måste upp. Han vill ha dig till något, gör honom inte besviken!" Viskade hon argt, men jag hörde hur hennes rädsla som hon aldrig lyckas dölja från mig låg som en spöklik hinna över hennes ord.

Sekunden efter smällde hon igen min dörr och jag kände direkt hur rädslan kom som en våg. Har han fått veta om mina känslor för Hermione? Har jag gjort något? Är det här något sjukt skämt eller? hann jag tänka innan jag insåg varför han vill ha mig där. Han vill visa mig hur en äkta dödsätare ska vara. Herregud, jag har aldrig varit med på ett tidigare möte, och hoppades på att det skulle förbli så.

tydligen inte..muttrade jag tyst för mig själv innan sömnen tog över.

Väldigt bra, som sagt! Och jag skulle gärna vilja läsa mer! *bevakar*

Haha, jag lägger mest troligt upp mer imorgon då jag ska finputsa lite grejer som sagt!

Jepp!

Bravo! Du skriver jättebra! Fortsätt!

Jättebra! *bevakar*

Tack!

Som sagt, jättejättebra! :3
*bevakar*

Har läst det innan så bevakar!

Första kapitlet kommer upp nu, enjoy!

Det första jag hör på morgonen är en stor smäll, min mamma skrika till och sedan kom det en stor vind genom hela huset. Det var som att det var en städ-tornado var lös i familjens herrgård. Jag kände direkt lukten av skurmedel, och kände att det var smartast att komma så långt bort från mitt rum som möjligt då jag inte ville bli offer för en eventuell makeover.

När jag sprang ner till köket för att se vad som stog på satt pappa i matsalen och skrattade, min mamma satt ihopkurad i en boll i ett hörn och hur hela huset ser ut som att det aldrig var rört. Allt var skinande rent, pappas stora silverurna var så blank att jag var tvungen att kisa då solens strålar dansade över den polerade ytan i takt till hans skratt. Det var uppenbart att det var han som framkallat denna "roliga" virvelvind. Förvånad blev jag inte då det här är något som är en vana hemma hos oss. Han gör något han tycker är roligt, medans jag och mamma fick ta konsekvenserna.

"VAD var det där bra för?!" skrek jag argt mot hans rygg, som fortfarande skakade på grund av hans skratt.

"Ja, eftersom din mamma är värdelös så tänkte jag hjälpa till lite här hemma innan Mörkrets Herre kommer hit! Jag vill inte att han ska komma till en svinstia i klass med Weasleys äckliga råtthål!" Skrek han argt, hans rygg skakade fortfarande, men nu ännu häftigare. Skillnaden var att nu skakade den av ilska, som jag visste att han skulle ta ut på mig och jag inte gick därifrån och lät honom sitta där i sin tron.


Med tron menar jag verkligen en tron, då enligt honom så är han härskare över familjen, vilket ger honom full rätt till att sitta på sin förbaskade tron medans vi får sitta på vanliga stolar. Inte för att jag brydde mig så mycket, men att säga att man är härskare över sin egen familj är att gå alldeles för långt. Han är allt annat än en härskare, ännu mindre härskare över mig.

Jag avskyr honom, det gör jag verkligen.
Allt han gör är att trycka ner mig, han berättar gladeligen om hur besviken han är på mig och mina tankar.

Jag är inte intresserad av vem som är renblodig eller inte, jag tänker på hur personen är. Men för att inte låta honom lyckas med sina försök att knäcka mig spelar jag den roll som jag gjort i så många år. Jag låtsas att vara den person han förväntar mig att vara. Han vill att jag ska vara känslokall, grym mot alla som inte är som han tycker.
Det har gjort att allt är så invecklat, det blir inte bra. Jag kan inte längre visa att jag också tycker om att ha kul med mina vänner, jag kan inte skaffa vänner som inte är en Slytherin. Jag kan inte ha ett liv. Och nu när Voldemort är ute efter mig, så kommer nog inget bli detsamma. Det finns längre inget val.


Jag måste antingen gå med i deras sjuka "sekt" eller riskera mitt liv och stå upp för mig själv.
Det andra förslaget är det bästa, för då skulle jag kunna leva mitt egna liv och få leva lyckligt! Jag brukar ofta drömma om att vi var en stor lycklig familj, som familjen Weasley. Att det inte spelar någon roll med pengar om man har varandra, alla verkar så lyckliga där. Att bara ha en familj där alla älskar varandra, att ha en mamma som lagar god mat, tvättar mina kläder, skickar brev till mig nu och då, eller egentligen skulle jag bara vilja ha en mamma som bryr sig.

En pappa som tar hand om mig och hjälper mig med mina problem, inte bara skapar ännu mer drama omkring sig varje gång jag klantar till mig. Det är min dröm, men jag vet mycket väl att den är väldigt långt borta. Men jag kan fortfarande inte hjälpa att jag innerst inne hoppas, varje dag, att en dag ska jag också få vara lycklig. Men vi alla vet att det inte kommer hända. Varje kväll kommer dagen då jag får återvända till Hogwarts närmare, och jag får lättare och lättare att andas för var dag som kommer. För jag vet att det är det enda stället jag verkligen är trygg. Det enda stället Voldemort inte har i sina händer.