Forbidden Love - PRS Lupple & Emma07

Lupple

Min mall kommer lite senare!
Namn: Kieryn
Ålder: 23
Utseende: ca 1,85 lång, muskulöst byggd. Mörkbrunt, lätt lockigt hår som inte går förbi öronen. De typiskt katt-lika ögonen som alla witchers har, reser oftast i rustning av mer läder än stål och självfallet de karakteristiska två svärden på ryggen.
Om: Kieryn kom till Kaer Morhen tidigt, efter att ha övergetts av familjen. Efter att omvandlingen och utbildningen för att till fullo bli en Witcher var klar, så har han rest runt där det erbjudits bäst kontrakt och det är det liv han levt sedan dess. Han trivs ändå relativt bra med det livet - det är det enda val han har som den han är, och det har han kommit till rätta med.

Namn: Anastasia Strongfalcon (Kommer kalla sig för Ana, till en början).
Ålder: 18 år.
Utseende: Svart hår, som korpen, med isblåa ögon. Hennes leende smittar av sig.
Om: Anastasia är född som prinsessa, familjevapnet är en falk. Hennes far är en mycket älskad kung men han börjar bli till åren. Hon är hans enda barn och hennes mor gick bort när Anastasia föddes. Han har aldrig gift om sig.

Anastasia hade haft en bra barndom. Hon hade fått lekt och blivit smutsig. Hennes far hade älskat att se henne leka. Han hade älskat att leka med henne. Men desto äldre hon hade blivit desto svårare hade det varit för henne att få vara barn. Efter varje år hade mer krav lagts på. Mer saker att lära sig. En flicka ska sitta fint, hon ska inte leka med svärd. Hon ska sy och brodera. Hon hade också fått vara med på alla möjliga resor och möten. Det hade hänt långsamt, så långsamt att Anastasia inte hade reagerat förrän hon fyllt 18 år och hennes far hade sagt att nu skulle hon giftas bort. Giftermålet skulle ge landet hennes far ägde en kung och de skulle också få mer land. Detta var det rätta, detta är din plikt Anastasia. Hade han sagt. Hon hade ett halvår på sig att välja annars skulle han välja det han ansåg var den rätta matchning, den starkaste. Anastasia hade gråtit, bönat och bett men han hade varit kall. Kallare än någonsin förut. När hon inte hade kommit till sans hade hon eskoteras till sitt rum av högvakten.

Kvällen var den värsta i hennes liv, det visste hon och hon hade spenderat natten med att besluta hur hon skulle göra. Det som hade vunnit var att rymma. Hon visste att det skulle såra hennes far, mer än något annat men hon hade inte hittat en annan utväg. Så de sex månaderna hon hade haft på sig att välja sin man hade hon istället använt för att förbereda sig på sin flykt. Natten innan hon skulle berätta sitt val hade slottet fyllts på med lämpliga makar och hon hade tagit sin sydda läderväska med det hon trodde var viktigast på rymmen och flytt till häst.

Nu hade det gått fyra nätter och hon befann sig mitt i den djupaste skogen. Hungrig och kall. Rädd och blöt. Maten hon tagit med hade inte räckt länge, och kompassen kunde hon inte läsa. Hon hade hört sin fars män leta med ljus och lykta. Hack i häl. Men hon hade lyckats undkomma dem. Guldmynten och hennes vackraste smycken kunde inte hjälpa henne. Hon kunde inte ta sig någonstans för att använda dem. Tårarna rann och hon var nära att återvända hem. Där var det varmt och fullt med mat. Men tankarna avbröts när hon hörde kvistar knäckas och tunga steg mot sig. Den varelsen som var påväg var det läskigaste hon sett och hon kunde inte annat än att skrika. Försöka samla ihop sina kjolar och försöka springa men varelsen var över henne och Anastasia bad för sitt liv till alla höga makter som existerade.

Kieryn hade från början inte haft nån plan när han rest vidare hit, mer än att det hade varit dags att resa vidare. Men ganska så snabbt efter att han landat i staden så hade han blivit uppletad av en av kungens tjänstemän, i hopp om att han kunde vara till hjälp med att hitta den förrymda prinsessan. Det var förvisso ganska annorlunda mot hans vanliga kontrakt, men kanske inte helt orimligt heller - det skulle vara svårt att finna någon skickligare spårare än en witcher. De hade sinnena till det, och träningen. Det var nog inte första gången i historien någon som han anlitades till något liknande, och dessutom utfärdades en ganska saftig belöning om han lyckades. Så nu var han alltså här, på jakt efter den förrymda damen. Han fick ändå erkänna att det var en ganska trevlig omväxling emot de vanliga uppdragen.

Dessutom ville han tro att han hade desto högre chans att lyckas än de egna män som kungen sänt ut, som verkade höras på miltals avstånd. Om nu flickan rymt, vore det inte lite rimligt att åtminstone försöka vara lite tystare och inte skrämma iväg henne mer? Men kanske hoppades de på att kunna skrämma bort några av monstren samtidigt - det var relativt tätt med det här, och det var delvis därför han först rest hit. Det brukade alltid kunna löna sig.
Under kvällen hade han anat att han börjat närma sig prinsessan, hennes spår blev allt färskare. Det skulle förhoppningsvis inte dröja länge tills han skulle vara helt ikapp henne. När kvällen börjat närma sig hade han också börjat lägga märke till att något slags monster fanns i närheten, och fick honom att öka takten i ett försök att hinna till flickan först.

Mycket riktigt. Inte långt efter att han förstått att något rörde sig omkring dem, och att han nu måste vara ganska nära flickan, så hörde han ett skrik som måste komma från henne. Han svor till och hoppade av sin häst, för att skynda sig mot där rösten kom ifrån. Drog silversvärdet samtidigt, osäker på vad för syn som skulle vänta honom. En liten bit bort så kom han till sist ut i dungen, fick se prinsessan där med ghoulen över sig. Han gjorde snabbt Aards symbol med händerna för att få den bort ifrån flickan, vilket orsakade som en kraftig stötvåg som kastade undan den ifrån henne. Ghoulen väste ilsket och kom på benen igen och vände sig emot honom istället, genast ilsken av avbrottet innan den började rusa emot Kieryn, som dock var snabbare än vad monstret vad. Hans reflexer i sig var snabbare efter mutationen, men alla år av träning gjorde onekligen sitt och ghoul var ett för dem relativt vanligt monster att handskas med. Även om denna var en ilsken en, men efter en kort strid så fick han in ett bra hugg emot varelsens nacke och dess huvud föll till marken.

Anastasia var säker på att hon skulle dö, hon visste det. När monstret plötsligt slogs ifrån henne. Ja för det var vad varelsen var. Ett monster. Hon skymtade en gestalt, en muskulös och lång gestalt. Inte ett till monster, var det enda hon tänkte. Men snart förstod hon att gestalten, nej mannen slogs mot monstret.

Snabbt kröp hon bort för att gömma sig bakom ett träd, det tog inte lång stund förrän gläntan hon stannat på för natten var helt tyst. Det tog Anastasia kanske fem minuter innan hon vågade titta fram bakom trädet och kunde se monstret ligga död, halshuggen på det blöta gräset. Försiktigt tog hon sig upp, på skakiga ben och tittade på mannen som räddat henne. "Tack store krigare."Viskade hon svagt.

I det dunkla ljuset kunde hon inte riktigt urskilja vem den andre var men hon antog att han var en vänligt sinnad människa. Varför skulle han annars rädda henne? I samma veva som den tanken upptog hennes hjärna så förstod hon också något annat. Han skulle råna henne och sedan döda henne. Hon såg med skrämda ögon upp på honom och insåg att hon varken skulle ta sig till väskan eller sin häst. "Jag har pengar."Stammade hon fram. "Skydda mig." Bad hon viskande.

Han verkade ha skrämt upp prinsessan, för hon höll sig först undan - vilket var förståeligt om hon var skärrad. Det verkade ju trots allt ha varit en väldigt händelserik tid för henne det sista. Han torkade av svärdet emot ena byxbenets tyg innan han satte det i skidan bakom ryggen igen, ghouler brukade väl föredra att ge sig på människokadaver framför levande och drog sig till krigsfält och annat där de kunde få tag i det, men när inte det fanns att tillgå blev dem desperata efter allt. Sp det var inte heller särskilt förvånande att den gett sig på henne, dem hade väl sett henne som ett lätt byte.

Han lyfte blicken och såg bort på henne då hon visade sig igen, kunde inte låta bli att le lite åt hennes ord. Det var nog inte många som skulle hålla med henne om det, inte i den vanliga bemärkelsen av krigare i vart fall. Visst var han skicklig, men han var ingen soldat. De hade alltid blivit itutade allt det där om att dem som witchers skulle vara neutrala i allt vad politik hette, så han tvivlade på att det ens funnits många av dem som faktiskt slagits åt någon annan än sig själv och pengar.
Men onekligen verkade hon rädd, det gick det inget tvivel om. Han skakade avfärdande på huvudet åt hennes tal om pengar.
"Jag tvivlar på att det krävs en stark krigare för att handskas med en ghoul." Log han, de må vara skräckinjagande men det var inga smarta väsen.
"Är du oskadd?" frågade han sedan vänligt.

Anastasia förstod inte vad han menade. Hur kunde man inte var en krigare? Man kunde vara dåliga för samhället eller så var man bra för samhället. Krigare var bra för samhället. Det hade hon lärt sig, hon hade också lärt sig att mannen faktiskt skyddat henne. Därav var han god. "Ghoul?" Frågade hon fortfarande med skakig röst. "Var det en sådan?" La hon sedan till. Hon mindes en månad av sitt liv då hennes magister gått igenom monster. Det hade varit kortfattat vilket hon hatat. Hon hade gärna hört mer om det än skatter från befolkningen. Hon tog försiktigt ett steg fram och märkte hur lång han var gentemot henne. Hon fick vrida upp huvudet för att se på honom. Däremot märkte hon också att han inte bar en glänsande rustning. Anastasia såg tyvärr inte mycket mer av honom eftersom det var dunkelt och mörkt.
Han bar inte heller något familjevapen. Sådana män skulle man inte lita på. De som inte var trogna sin familj var inte heller trogna till någon annan. "Varför räddade du mig?" Frågade hon och försökte tvinga sin röst till att bli mer stabil, säker. Hon behövde framkalla sin säkra, stolta röst för att bli tagen på allvar.

Är du oskadd? Frågan nådde hennes öron och hon försökte känna efter i kroppen. Gjorde någonting ont? Ryggen och knäna. Hon hade fallit hårt och att krypa på den hårda marken var absolut ingen positiv upplevelse. Däremot kunde hon röra benen och vrida överkroppen. Hon kunde med säkerhet berätta att hon faktiskt var oskadd. "Ja Sir. Bara omskakad." Svarade hon och rättade till luvan över det flätade håret och kunde därmed fastställa att hennes hår fortfarande var dolt. Det var definitivt en lättnad. Hon passade också på att rätta till sina kjolar så de låg så slätt som möjligt. Det var däremot svårt. Klädnaden hade hon tagit från en av slottspigorna. De var ganska sträva och inte särskilt bekväm och nu var de båda blöta och leriga. Hon rynkade på pannan men försökte skaka av sig det. Hon fick helt enkelt acceptera att dessa kläder var de som hon faktiskt kunde ha på sig. Kappan med den stora luvan var svart och någorlunda varm. Den hade hon faktiskt tagit från sin egen garderob. Den brukade hon bära på resor när de skulle försöka smälta in. Därför hade hon antagit att den skulle fungera även nu.

"Har du någon mat?" Frågade hon sedan, fortfarande med sin säkra röst. Hon försökte i alla fall framkalla den. "Jag betalar såklart." La hon sedan snabbt till. Det var viktigt att göra rätt för sig. Gjorde någon dig en tjänst så skulle du återgälda den med pengar eller en egen tjänst. Just nu var hon inte en position att ge ut en tjänst men hon kunde betala för sig. Hennes far hade dock lärt henne att pengarna man gav skulle vara i lika mått som tjänsten. Så just nu antog hon att han förtjänade en hel guldpeng med tanke på att han både räddat henne och kanske skulle ge henne någon bit att äta.

Kieryn nickade åt frågan hon ställt, anade att det inte ingick särskilt mycket utbildning kring monster under en prinsessas uppväxt. Vilket väl inte var alls märkligt - det kändes kanske inte som något de använde sig särskilt mycket av. Även om det i Kieryns tycke var betydligt viktigare kunskaper än allt annat nån i hennes samhällsskikt fick lära sig som hur man skulle sitta, föra sig och äta rätt - sånt där skulle han aldrig förstå sig på vad det skulle vara bra för. Men så var ju även det en klassfråga, hade han växt upp som henne så skulle han säkert ha tyckt annorlunda. Om det nu ens var prinsessan - han kunde inte vara säker, det stämde ju in på vad dem sagt om hårfärg och liknande men det fanns många svarthåriga damer. Oavsett vem det var så fick han ändå känslan av att det var någon i ett högre samhällsskikt än han själv.
"Det var det. Dem ser dock värre ut än vad de egentligen är." Sade han uppriktigt, och så var det väl ofta med asätare. De var inte gjorda för att döda på samma vis. Frågan om varför han räddat henne var märkligt nog nästan lite svår - det var ju ganska självklart att hjälpa till, men han ville inte säga för mycket om varför han varit här från början. Men egentligen behövde han väl inte säga så mycket om det heller - det var väl ganska normalt för hans yrke att vistas såhär.
"Jag hörde dig, så fick ju kolla vad det var som skedde." sade han, nöjde sig med att inte säga något mer om varför han från början vart här. Det fick han ta om hon frågade.
"Vad gör du själv här ute?" frågade han nyfiket, kunde kanske få nån mer hint om ifall det var den han sökte efter.

Att bli kallad sir fick honom att le smått, det var kanske inte helt första gången men det var definitivt inte något han kallades på vardaglig basis.
"Skönt att höra. Sir behöver du definitivt inte kalla mig. Jag heter Kieryn." Presenterade han sig istället med ett mjukt leende emot henne, kändes bara onödigt att hålla på med såna där utsvävningar och titlar och allt vad det var. Nickade smått åt hennes nästkommande fråga och såg tillbaka åt det håll han kommit åt, för att snabbt vissla till. Han hade lämnat sin häst strax bortanför där dem var och mycket riktigt kom den strax lunkandes in till dem.
"Jag har lite bröd om du vill ha? Men du behöver inte betala för det." Sade han, det kändes bara totalt onödigt. Visst, en enligt tradition klassisk witcher tackade väl sällan nej till något dem kunde tjäna pengar på, men han hade aldrig riktigt gillat det där att offra moralen för pengars skull.

Vad gör du själv här ute? Frågan hon fruktat kom för tidigt. Hon hade lärt in sig sitt svar, utantill. Ett svar som enligt henne skulle låta trovärdigt. "Jag tappade bort min handelsgrupp." Började hon, med sorgsen blick. "Jag har letat och letat, men jag känner inte denna mark." Fortsatte hon och skakade oroligt på huvudet. "Tänk om något har hänt dem?" Fortsatte hon och såg upp. "Har du sett dem?" Frågade hon sedan, hoppfullt. Hon hoppades att hennes historia skulle gå hem, hon hoppades på att inga fler frågor skulle komma. Började man ljuga så skulle det alltid vara svårt att hålla reda på de lögner man redan sagt. När det skedde så var det oerhört lätt att peta hål på hennes historia. Detta hade hennes far lärt henne, han behövde alltid döma människors trovärdighet och även hon skulle behöva göra det för resten av sitt liv. Tankarna gjorde henne sorgsen, hon saknade sin far. Hon saknade honom väldigt mycket men han hade faktiskt svikit henne först.


Att mannen presenterade sig med ett namn var ytterst konstigt. Det var inte den rätta etiketten och hennes farhågor om hans verkliga avsikt tändes igen. Däremot var det kanske annorlunda när man var handelsmänniska. Kanske pratade man enbart med förnamn då? Hon visste inte svaret och avgjorde att det kanske var det säkraste kortet. Att följa hans exempel med andra ord. "Tack för din hjälp Kieryn." Viskade hon och tvingade fram ett ömt leende. "Jag heter Ana." Fortsatte hon sedan. Det var ett vanligt namn, ett namn som många bar. Hon hade funderat på om hon skulle välja ett helt annat namn men beslutat att det vore bäst att ha något som liknade hennes riktiga namn för att lättare komma ihåg. Hon hörde visslingen och en vacker häst steg fram från träden. När hon såg hästen så förstod hon vad han var. Eller...hon trodde att hon förstod.

Han hade utan problem tagit sig an monstret. Hon kände hur hon blev torr i munnen. Hon hade läst mycket om just Witchers och de alla slutade med att man skulle vara på sin vakt kring sådana. Hon förstod dock att avvisa honom vore riktigt dumt. Så hon tvingade fram ett leende. "Bröd skulle vara en fin gåva."Viskade hon mjukt.