Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Jackies



Caleb gäspade stort innan han lutade sig mot Vincents kropp. Lektionen hade inte börjat än så han kunde lika gärna blunda några minuter till.
Helgen hade varit hektiskt nog med Veronica. Hur många gånger de hade gjort det här så blev det aldrig bättre.
Tyst drog han sig närmare Vincent och kände hur han lade armarna om honom.
Ännu en månad säkrad och han kunde pusta ut i säkerhet.
Demonen de tjänade under var nöjd med gåvan och Caleb höjde blicken för att se Vincent. Att han inte var lika trött förundrade honom.
Han tänkte på hur allt hade börjat. Det var väl för deras föräldrar hade känt varandra när de börjat samma skola? När de bildade familj så hölls kontakten. Han kunde höra skolklockan ringa och han satte sig upp i stolen och rättade till sin skjorta.
”Lycka till.” Viskade han till sig själv och sina kamrater. Läraren de skulle ha nu var inte att leka med.



Helvete! Att hon inte hade lyckats ta sig hemifrån tidigare! Lily flög av cykeln utanför skolans område medan hon sprang allt vad hon orkade. Hon hade gjort en hästsvans av det snövita håret och kände hur den slog mot ryggen.
Första dagen och hon var sen. Hur lyckades man med det?
Väl inne i skolans korridorer kunde hon äntligen ta andan och vek sig dubbelt nästan.
”Låt mig se...” Hon drog av sig den slitna väskan och drog fram pappret över vilka lektioner hon skulle ha.
”Engelska...” Hon lyfte huvudet och började småspringa mot ett klassrum.

Julian sträckte på sig sömnigt och slängde en blick mot sin bordskamrat. Han förstod inte hur Henry orkade.. De hade precis ägnat en hel natt åt att behaga en demon, och här satt han nu, lika välklädd och välpolerad som vanligt, och planerade inför nästa månads ritual. Själv hade Julian knappt orkat titta sig i spegeln innan han lämnade rummet.
”Några framsteg?”, viskade han, men fick bara en mörk blick till svar innan Henry rättade till glasögonen och återgick till att skriva något i sitt block som Julian inte kunde tyda. Vilket kanske inte var så konstigt eftersom killen ofta skrev på grekiska eller latin för att inte riskera att någon elev eller lärare tittade över axeln och läste hans anteckningar.
Henry hade alltid varit lite av ett mysterium, även för de som känt honom länge och Julian hade på känn att varken han, Caleb eller Vincent någonsin skulle förstå honom fullt ut. Men en sak var då säker – det var tack vare Henrys hårda arbete som de gick säkra ännu en månad, och det var han tacksam för.

I samma stund som skolklockan ringde klev Mr. Barcroft in genom dörren, klädd i en skräddarsydd kostym och en slips som han alltid bar på onsdagar.
”Godmorgon elever”, sa Barcroft samtidigt som han placerade sin portfölj på katedern.
”Godmorgon magistern”, svarade alla i kör.
Mr. Barcroft lät sina hökögon vandra över skolsalen, som om han letade efter något att anmärka på, men när han varken fann någon som glömt sina böcker eller som hade slut på bläck i sin penna, återgick han till lektionen.
”Idag ska vi prata om Andreas Vesalius, även känd som den moderna anatomis fader… Slå upp sida 164 i era läroböcker”.

Hon var framme vid dörren och knackade innan hon öppnade dörren.
"Jag ber så mycket om ursäkt!" Hon föll nästan ihop där hon stod och hon lade snabbt handen mot hjärtat.
"Cyckeln hade problem imorse och jag." Hon torkade sig i pannan med tröjärmen och såg upp på den manliga läraren.
"Jag är Lily Stone..." Hon kände hur alla stirrade och hon ville helst försvinna genom marken. Visst hon hade inte sama uniform men hon var inte heller född med silversked i röven. Hon skulle aldrig ha råd med den.

Caleb var snabb att ta fram boken och slog upp den. När dörren öppnades så lyfte han blicken och satte handen för munnen. Men hur såg människan ut? Ingen uniform. Röd av allt blod som forsat till ansiktet. Håret som kanske var perfekt för en stund sedan var nu åt alla håll. Magister Barcroft skulle skälla ut henne.
"Vincent kkolla.." Viskade han och knuffade honom lätt i midjan.
"Vad tror du bestraffningen blir? Förutom utskällning?"

”Under sin tid kritiserades Andreas Vesalius skarpt för sina brutala undervisningsmetoder. Kan någon berätta vad som gjorde Vesalius till en –”. Mer hann Barcroft inte säga innan det plötsligt knackade på dörren och en ung kvinna kom instörtandes. Håret stod på ända och hon hade varken uniform eller några läroböcker med sig.
”Vad ska det här betyda?! Det här är helt oacceptabelt. Skamligt!”, utbrast han ilsket.
”Vem tror du att du är som kommer in här och avbryter mig under min lektion?”. Man kunde riktigt se hur han granskade henne från topp till tå och minen avslöjade att han inte gillade det han såg.

Henry hade varit snabbt med att gömma sitt anteckningsblock och istället plockat fram läroboken. Han hade just bläddrat fram till rätt kapitel när dörren flög och den unga kvinnan klev in i salen, och något förändrades i hans blick i samma stund som han såg henne - något som Julian mycket väl kände igen och som fick honom att svälja hårt. Det var blicken som Henry fick när han hade hittat en potentiell kandidat…

"Jag ber så mycket om ursäkt." Hon såg sorgset på honom och sänkte huvudet.
"Jag vann ett stipendium. Jag är här för att lära mig. Det betyder att jag inte bor på skolan." Hennes röst var låg och hon tog ett steg tillbaka. Hon hade ju självklart knackat. Varför var han så arg då?
"Lily Stone... Jag ska väl vara här? Engelska för första året? Ni är väl Mr Grandfield?"

Åh nej nu låg hon risigt till. Inte nog med magister Barcroft skulle bestraffa henne. Förnedra henne utan han hade sneglat på Henry. Kvinnan var ju precis hur alla brukade vara. Så oskyldiga i blicken.

”Mr Grandfield? Det var det värsta. Det här är en anatomiklass och mitt namn är Barcroft”. Magistern började blir röd i ansiktet av ilska. Han var den typen som tog illa upp när man misstog honom för någon annan. Särskilt Grandfield, som hade tilldelats engelskaklassen som han själv hade velat undervisa och jobbat hårt för att få.
”Jag ska då se till att du blir av med det där stipendiumet. Vänta bara tills jag har rapporterat ditt fräcka uppförande till skolans rektor”.


Julian kände plötsligt hur någon sparkade till honom på benet.
”Aj…”. Han sneglade åt Henrys håll och det krävdes bara en blick från hans vän för att han skulle förstå vad han ville.
Åh nej. Julian skakade häftigt på huvudet. Han vågade hantera en demon, men aldrig i livet att han ställde sig upp mot en ilsken Mr. Barcroft.
Men när Henry återigen sparkade till honom på smalbenet visste han att han inte hade något val.
Julian grymtade till och suckade. Han skulle få ångra det här.
”Magister Barcroft….”, sa Julian, trots att han visste hur mycket magistern ogillade när elever talade utan tillåtelse, och han kunde snart känna lärarens ögon på sig.
”Det verkar som att det uppstått ett litet missförstånd. Jag kan eskortera miss Stone till hennes klassrum”, fortsatte han.
”Knip igen. Hon ska ingenstans. Den här damen behöver lära sig disciplin”, fräste Barcroft och riktade återigen sin uppmärksamhet mot Lily. Han såg dock mindre röd ut i ansiktet och verkade ha lugnat sig en aning.
”Gå och ställ dig i hörnet där borta med ansiktet mot väggen, stå kvar där tills min lektion är slut och tänk över det du gjort..”.

Tyst stod hon där medans Mr Barcrodt skällde ut henne. Men när han hotade med försöka frånta hennes stipendium så såg hon på honom med tårfyllda ögon. Hur mycket hon än ville säga så kunde hon inte det. Vem visste vad hon skulle få höra om hon gjorde honom argare. Aldrig hade hon hört någon så här arg. Inte ens hennes föräldrar hade tagit den här tonen med henne.
Men när en yngre röst hördes från hennes vänster vred hon huvudet. Längst bak i salen satt det fyra män i hennes egen ålder. En av dessa hade erbjudit sig att ta henne till hennes klassrum och hon pustade ut av lättnad. Iallafall någon var vänlig i den här skolan.
Men lyckan blev kortlivad när Mr Barcroft nekade detta och bad henne ställa sig i skamvrån. Hur gammal trodde lärarna att de var egentligen, fem?
Snabbt bugade hon för honom.
"Javisst magister Barcroft. Förlåt mig återigen att jag misskötte mig under er lektion." Hon gick snabbt genom salen och ställde sig i hörnet. Men samma sida där svarta tavlan var.
Snabbt tog hon fram mobilen och stängde av den innan hon snabbt stoppade undan den.


"Han är mer brutal i dag. Vem tog hans kaffe?" Vincents mörka stämma fick Caleb att le. Att han inte gillade Barcroft var ingen hemlighet. Vem gillade honom egentligen?
"Stakars flicka. Hon måste få vänner..." Han vände sin blick mot Henry. Nog hade de valt nästa offer.

Lektionen fortsatte, och Mr. Barcroft slängde inte så mycket som en blick åt Lilys håll.
Men det gjorde däremot Julian som tittade bort mot hörnet så fort magistern vände ryggen mot dem för att skriva någonting på den svarta tavlan. Han hade så många frågor. Varför hade Henry valt henne? De hade alltid undvikit att ta någon från skolan eftersom det var för riskabelt. Varför var det annorlunda nu?
Samtidigt som alla dessa tankar snurrade omkring i hans huvud kunde han inte låta bli att känna ett visst medlidande för den unga kvinnan som nu stod med ansiktet mot väggen. Det verkade som att detta var hennes allra första dag i skolan, och hon hade redan råkat ut för ett av Barcrofts vredesutbrott.. Och om han kände magistern rätt så skulle han inte släppa detta i första taget.

När skolklockan till slut ringde packade alla hastigt ihop sina ägodelar och reste sig från stolarna.
”Och kom ihåg hemuppgiften.”, sa Crofts högt för att överrösta eleverna som börjat dra sig mot utgången ”Och Mr. Whitley…”.
Julian stelnade när han hörde sitt efternamn.
”Tro inte att du kommer härifrån ostraffad. Både du och miss Stone ska befinna er på mitt kontor klockan fyra i eftermiddag. Är det förstått?”.
”Ja, magistern”, svarade Julian och bugade lätt när läraren lämnade rummet.
Därefter gav han Henry en mulen blick.
”Tack för det…”.

Vincent skrev ner allt som magistern sa med sin vackra handstil och såg då och då upp för att se mot kvinnan. Hade hon cyklat hit? Hans ena hand greppade tag om Calebs hand och han log lätt.


Lily hade nu ont i benen och böjde svagt på benen. Sakta vände hon sig om och torkade sig i ansiktet. När hon stod vid dörren hörde hon sitt namn och hajade till. Hon skulle komma hem så fruktansvärt sent om hon inte tog Halv fem tåget.
Men hon nickade bara.
"Självklart magistern." Hon såg mot dörren och tog sig ut i korridoren.
Där så gick de fyra killarna som hade suttit längst bort. Snabbt så skyndade hon sig fram till Julian.
"ursäkta mig..."

Julian hade just skrattat åt något som Caleb sagt när han hörde en röst bakom dem, och log när han såg att det var tjejen som hade störtat in under deras lektion. Likt flera andra kunde han inte låta bli att granska henne uppifrån och ner då man sällan såg någon utan uniform i de här korridorerna, och för att hon stack ut från resten av eleverna. Och av någon anledning gillade han det...
”Att du valde just Barcrofts klassrum…”, sa Julian sarkastiskt samtidigt som leendet på hans läppar blev bredare. ”Det finns nog ingen på skolan som har ett sådant humör som den mannen, och han lär inte släppa det som hände där inne i första taget”.
Han bytte några snabba blickar med sina vänner och såg därefter tillbaka mot Lily igen.
”Kan vi hjälpa dig med något?”, frågade han, med vänligaste ton den här gången.