Julkalender
Forum > Off Topic > Julkalender
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Newt's Niffler
Elev 
|
Hej, såg en julkalender från 2016 här på mugglis som gick ut på att varje dag fram tills jul skrev en bestämd person ett kapitel i våran lilla julkalendersaga! Tänkte att vi ksk kunde göra det igen (kanske lite sent men bättre sent än aldrig. om ni har intresse, skriv en uggla till mig vilken dag ni vill skriva berättelse till och så lägger jag in er i datumlistan. OBS kapitlet måste vara publicerat i tråden innan klockan 16:00 på den dagen man bestämt. Har ingen lagt upp ngt kapitel innan klockan 16:00 en dag får "reserverna" ha ett extra kapitel som de kan skriva. man blir reserv genom att antingen skriva "jag vill vara reserv för det här datumet" eller om det redan är fullbokat på alla datum och man ändå vill vara med.
Huvudkaraktären heter Victor Flamel, tänkte att han skulle vara en trollkarl som inte visste det och inte kände till sin gamla släkting Nicolas Flamel. Och han får ett sent brev om att han är antagen till Hogwarts (allting utspelar sig på de datum ni skriver om). Datumlista: 1 Newt's Niffler 2Annabeth the Chaser 3lilja_skywalker 4 Nordanhym 5 Annabeth the Chaser (tack för att du hoppade in!) 6 Nymphie 7 Nourisen 8 boknörd_ 9 Newt's Niffler 10Gabrielle Weasley Lupin 11 Pride Potter 12 catradora 13 Nymphie 14 Velleity 15 Newt's Niffler 16 Annabeth the Chaser 17 (reserv: Julie Watson) 18 Pride Potter 19 Velleity 20 rönnbär 21 boknörd_ 22 catradora(reserv: Julie Watson) 23 c8aina 24 Isabelleh Kapitel 1: Spoiler: Tryck här för att visa! Jag tittade ut genom fönstret, fortfarande inte en enda snöflinga! Jag har hållit utkik sen flera veckor tillbaka och om bara 23 dagar är det Jul! Om snön inte kommer snart vet jag inte vad jag gör. Juste, jag har glömt att presentera mig! Jag heter Victor och jag är en vanlig 11 årig pojke och jag har ett vanligt tråkigt liv. “Victor, kom nu! Maten är klar!” “Jag kommer mamma!” Svarade jag automatiskt. När vi satt och åt maten hörde vi plötsligt ett ljud som från en fågel som flög in i en vägg. “Oj vad var det?” Undrade mamma. “Jag går och kollar vad det var.” Sa mamma med lite rädsla i rösten. “Aaaaah” skrek mamma när hon öppnade dörren. “Vad är det mamma” Sa jag samtidigt som jag sprang mot ytterdörren. Utanför dörren låg en medvetslös uggla. I näbben hade den ett brev som var adresserat till Victor Flamel Tufton street 44 Maidstone och kuvertet var märkt med ett rött sigill med texten Hogwarts “Mamma vad är det här?” Undrade jag “Jag, jag vet faktiskt inte” svarade mamma eftertänksamt. Kapitel 2 Spoiler: Tryck här för att visa!2:a december! Jag satte mig vid matbordet för att öppna brevet. Min yngre syskon Elma och Edvin satt redan där och såg undrande på mig (det hände typ en halv gång om året att jag fick post). Jag petade försiktigt upp sigillet som var rött med ett tydligt H på. “H för Hogwarts”, viskade jag tyst. “Vad är Hogwarts för något?”, undrade Elma nyfiket. “Det får vi snart reda på!”, sa jag och lirkade ut brevet. Det var skrivet på pergament med vacker handstil. Mamma kom in i matrummet, hon hade stannat i hallen för att se till ugglan. “Det var det märkligaste!”, sa hon högt. “Jag vände mig bara bort i några få sekunder, men när jag vände mig tillbaka mot dörren så hördes bara ett vingslag och uggla var bara sådär, poff, borta!”. När ingen svarade henne så såg hon på mig och mötte min blick. Jag räckte långsamt fram brevet till henne som hon läste under tystnad. Man kunde se pigmentet sakta försvinna ur hennes ansikte ju längre hon läste och hennes brunaktiga hår anta en gråare ton. “Sa inte du att du inte visste vad Hogwarts var för något?”, frågade jag. Om hon aldrig hört talas om det hur kunde hon då bli så skrämd av det? Eller var det bara okunskapen om magi som gjorde det. “Jag vet inget om Hogwarts, men min mormor studerade vid en skola vid namn Ilvermorny.”, berättade hon. “När jag var liten berättade hon fantastiska sagor om magi och alla de fantastiska varelser som doldes för världen. Med åren så slutade jag tro på dem och avfärdade de som myter. Fast sedan den andra maj år 1998, hennes dödsdatum så kan vi väl säga såhär att jag har börjat ifrågasätta vad som faktisk är och inte är sant.”, avslutade hon. Kapitel 3 Spoiler: Tryck här för att visa! "9 3/4? Mamma är du säker?", sa jag. "Det står så iallafall. Hmm. Det borde vara ungefär här." Hon pekade rakt på en vägg. Jag höjde på ena ögonbrynet. "Vänta lite..." fortsatte hon. "Det är ett svagt minne men jag har för mig att mormor sa att någon hon kände sprungit in i fel vägg." "Springa in i en vägg?" fnös jag. Hon såg strängt på mig. "Victor, det här är allvar. Se så, du får testa." "Aldrig!" skrek jag och hon suckade. "Jaja." Hon fick en beslutsam blick innan hon rusade rakt in i tegelmuren och försvann. Utan att vara medveten om det sprang jag efter henne. Jag kom ut på en annan sida. "Wow." mumlade jag. Jag kände en hand på axeln och ryckte till, men det var bara mamma. "Seså. Tåget är påväg snart" Mamma följde med till ingången och kramade mig. "Hejdå älskling!" sa hon och gick sedan iväg. Jag skulle precis ta steget in i tåget då en mörk röst hördes bakom mig. "Hallå där, unge man, vars är din kittel, trollstav, ja alla dina saker?" Kapitel 4 Spoiler: Tryck här för att visa!~ 4 December ~ Mannen, som var en av tågpersonalen, som hade stoppat mig då jag precis skulle kliva in i tåget hade sett brysk ut. Men då jag hade inhandlat allt precis innan vi hade anlänt till Kings Cross, följt listan i brevet från Hogwarts till punkt och pricka även om det hade varit alldeles överväldigande att besöka Diagongränden för första gången, så hade jag bara pekat på resväskan som stod på perrongen där tågpersonal lastade in en uppsjö av väskor och bagage. Mannen hade då nickat kort och gått vidare till nästa vagn – utom synhåll för mig. Gårdagen hade minst sagt varit fylld utav nya intryck och så himla mycket information att bearbeta. Diagongränden, tåget, den hemliga perrongen och inte minst sagt Hogwarts. Det magnifika slottet som jag skulle kalla för hem den kommande tiden. De kommande åren till och med. Sorteringscermonin hade varit underlig. När professor McGonagall (om jag minns kvinnans namn rätt) kallade upp mig började folk viska och det liksom mumlades. Men jag behövde inte vänta länge på att få veta varför, de frågade om jag var släkt med någon Nicholas Flamel. Vem den mannen är, eller var, kunde jag inte säga att jag visste. Men vi delade i alla fall efternamn. Fast, det borde väl många göra? ”Kom igen! Det måste du vara!” utbrast min sovsalkamrat Mark Shaw när vi satt tillsammans i Stora Salen dagen efter sorteringen och åt frukost. Jag skakade på huvudet, ”Jag tror inte det, inte vad jag vet åtminstone… Kanske. Har ingen aning faktiskt.” sade jag medan jag åt min frukost. ”Men det måste du ju veta! Kan ju inte vara släkt med en som honom utan att veta det!” utbrast Mark, ”och kom igen, du är en Ravenclaw! Du har säkert fått hans skicklighet av något slag! Bara smarta människor hamnar i Ravenclaw.” hade Mark fortsatt och tjötat vidare med. ”Inte alltid smarta människor.” konstaterade min andra sovsalkamrat, Peter Bain, ”men du borde ju veta om du är släkt med en av de historiska alkemisterna, jag menar, han var ju ingen betydelselös person direkt.” ”Jag vet verkligen inte.” fortsatte jag, ”har Hogwarts ett bibliotek?” tanken hade slagit mig illa kvickt, kanske kunde jag läsa om den här Nicholas Flamel och få veta mer om honom? Mark och Peter hade nästan satt i halsen, ”Om Hogwarts har ett bibliotek? Vad är det för fråga?” utbrast Mary Lock, en annan av mina elevhemskamrater, ”Klart Hogwarts har ett bibliotek! Jag har redan varit där. Det är fantastiskt, lite litet kanske men helt klart av hög standard.” En liten gnista av hopp hade tänts inom mig, kanske fanns där mer information om den här Nicholas Flamel, kanske kunde jag få veta mer. Om inget annat kunde detta vara ett spännande äventyr på jakt efter min egna släkthistoria. Vem vet vad jag skulle komma att upptäcka? Jag visste inte så mycket om min släkt, eller vår historia – men det skulle jag ändra på snart. ”Jag ska dit i eftermiddag, eller imorgon. Där måste ju finnas något om den här Nicholas.” Kapitel 5/6 Spoiler: Tryck här för att visa!Jag, Peter och Mark var på väg ner för sluttningen mot quidditchplanen. Ravenclaw skulle möta Gryffindor. Vad quidditch var för något hade jag ingen aning om men Mark och Peter hade ivrigt väckt mig och sa att jag skulle sätta fart. Det hade börjat snöa och Hagrid, läraren i vård och skötsel av magiska djur, kom släpandes på en stor gran mot slottet. Jag hade ännu inte hittat något om Nicholas Flamel men Mark och Peter hade lovat mig att hjälpa till att leta så efter matchen skulle vi till biblioteket. Dock var de osäkra på om vi kunde hitta något i den vanliga delen av biblioteket. De sa att vi kanske var tvungna att smyga in på den avskilda bokavdelningen. Exakt vad det innebar var jag osäker på men det lät inte som något bra. Och det faktum att både Mark och Peter hade sett rätt nervösa gjorde ju inte att det kändes bättre direkt. ”Det är sju spelare i varje lag, tre jagare, en sökare, en väktare och och slagmän.” Mark försökte förklara hur quidditch gick till. ”Jagarna ska försöka göra mål med klonken och väktaren skyddar målringarna. Resten fattar du!” fortsatte Peter ”Så det är typ som fotboll?”, frågade jag. ”Fotboll?” Mark tittade undrande på mig. ”Äh, skit i det”, svarade jag bara. Vi gick upp på läktaren och intog våra platser. Nere på planen stod 14 spelar och Madam Hooch uppställda. Hooch blåste i visselpipan och vips så susade alla spelare uppåt. Peter tog fram en avlång vit och rödrandig pappersförpackning och höll fram mot mig. ”Här! Ta en!”, viskade han. Jag stoppade försiktigt ner handen och fiskade upp en orange bönformad godis med röda prickar. Jag hade nätt och jämnt stoppat in den munnen innan jag kände hur den äckliga smaken spred sig i munnen. Jag tvingade mig själv att svälja godisen för att inte verka oartig men till min förvåning stod peter och gapskrattade bredvid mig. “Smak av spya!” var det enda han kunde få fram. Mark körde en armbåge i sidan på Peter som tystnade tvärt, nu stod han bara och fnissade för sig själv. “Bertie Botts bönor i alla smaker. Och då menar jag verkligen alla smaker.”, förklarade Mark. “Ja, även spya”, tillade han när han såg mitt ansiktsuttryck. När matchen var slut gick vi tre, så oskyldigt som möjligt, genom biblioteket tills vi kom fram till en dörr med texten “Den avskilda bokavdelningen”. I hela Hogwarts firade Ravenclaware segern. Vi hade, för första gången på fem år, vunnit över Gryffindor. Och vi hade varit tvungna att komma på en riktigt bra anledning till varför vi smet tidigare från firandet men som Peter säger: “Kunskap är viktigare än firande!” Vet inte var han har fått det ifrån, och det rimmar inte ens! I samma stund som jag tryckte ner handtaget och dörren gled upp var den någon som sa: “Hallå snorungar! Vart tror ni att ni är på väg?” Alla tre snurrade runt och där stod en lång och smal man med en lika smal katt vid fötterna. Mannen höll i en gammal lykta som spred ett varmt ljus, trots att solen lös in genom de många stora fönstren. Med ett elakt flin och iskalla ögon sa han: "Följ med mig nu" Kapitel 7 Spoiler: Tryck här för att visa!Vi följde mannen genom Hogwarts korridorer, jag la inte äns märke till vart vi gick för att jag var djupt inne i mina tankar om vad som väntade oss... Efter ett par minuter som kändes som en evighet stannade mannen utanför en sliten dörr. Han stoppade ner handen i sin ficka och lyfte upp en liten nyckel som matchade handtaget sedan låste han försiktigt upp. Mannen och katten var försten in och sedan jag, Mark och Peter. Han satte sig på en stol bakom skrivbordet medan jag, Mark och Peter tog varsin stol och stol och satte oss mittemot. Han kastade en ovänlig blick på oss och plockade upp en permanentrulle och en gammal fjäderpenna. "Det ser ut som att ni är illa ute" sa mannen med ett leende på läpparna. Jag vet inte om jag kände mest rädsla eller ilska på grund av att Mark och Peter dragit in mig i något jag inte vetat konsekvenserna av. Jag kastade en blick på Mark och Peter som satt på varsin stol med skräckslagna blickar och det gjorde inte saken bättre för mig. "Om ni visar mig ert skriftliga tillstånd som ni fått av en lärare så får ni gå... mumlade mannen glatt. Vi satt tysta en lång stund. " Nå... " sa han och njöt av att se oss skämmas. Ingen vågade äns få ögonkontakt med mannen. " Jaha, inget tillstånd, ja då har ni värkligen hamnat illa ute. Straffkomenderingen. Lördag kl 19:00 ska ni till träffa Hagrid i stora salen och hjälpa honom att sätta upp julpynt i alla korridorer och rum, INGA TROLLKONSTER för ifall jag ser er eller hör er använda trollkonst blir det ännu en straffkomenderingen och kommer ni försent blir det också konsekvenser om ni inte blir klara får ni fortsätta en annan dag, era föräldrar kommer också att medelas! Iväg med er nu, till ert sällskapsrum. "sa mannen nöjt. Och det sista fick mig mer arg och rädd än innan, mamma kommer inte alls att bli glad. Vi gick besviket ut ur den slitna dörren mot vårt sällskapsrum. När vi hade kommit bort några meter från dörren öppnade Peter munnen och sa: " Åååh Nej, mamma och pappa kommer bli helt ursinnig, första veckan på Hogwarts och redan en straffkomenderingen." sa Peter missnöjet. Mina föräldrar kommer inte heller bli så glada när de får reda på detta."sa Mark. Men vem var den där knäppa mannen? undrade jag. " Det där var Argus Filch, vakmästare här på Hogwarts, och det sägs att han brukade plåga eleverna förut. Och vi blev tagna av honom på bar gärning och det är typ det värsta man kan göra under sin första vecka på Hogwarts! sa Mark missnöjet." "Förutom att religeras." la Peter till och försökte låta posetiv. "Nästa gång får vi ha en bra plan innan vi bara gör något." sa Peter. " " Nästa gång". Vad menar du med: "Nästa gång"? "frågade jag högt." Det är väl självklart vad han menar, för hur ska vi annars få veta om du är släkt med Nicolas Flamel. " svarade Mark fast än frågan inte äns var riktad till honom. " Öh, jag vet inte vi får väl hitta på något annat sätt. "sa jag långsamt. " Om du inte har en bättre idé så kan du inte säga emot. " sa Peter snabbt. Och på något sätt så fick dem mig att gå med på ett nytt försök att ta sig in i den förbjudna bokadelningen, imorgon Kapitel 8 Spoiler: Tryck här för att visa!Jag sov oroligt den natten. Jag vaknade flera gånger, med hög puls och svettig panna. Varje gång jag somnade om drömde jag samma sak; Korridoren var ändlös. Jag såg inte längre än ljuset facklans sken kastade, och alla mina sinnen var på helspänn. Jag lyssnade efter ett ljud i det tomma intet, spanade efter en rörelse. Hjärtat bultade hårt i öronen och jag svalde, gång på gång, gjorde vad som helst för att få det susande lätet att tystna. Plötsligt började väggarna viska. "Victor, hjälp oss!" "Få slut på vårt lidande!" "Lämna oss inte, Victor Flamel, han kommer förgöra både oss och dig!" De gnällde och skrek och allt ljud virvlade ihop till en enda stor huvudvärk. Jag knep igen ögonen i ett desperat försök att få den dunkande smärtan att försvinna, men i stället möttes jag av min mammas skräckslagna ögon. "Victor, hjärtat", började hon, med samma mjuka röst hon använde när hon önskade mig godnatt. Innan hon han fortsätta på meningen flydde ett gurglande läte hennes strupe. Ögonen rullade bakåt i hennes huvud, blottade ögonvitorna, och munnen öppnades i ett skrik som aldrig hann låta. I händerna höll hon en sten som lyste vackert av rött. Jag hasade mig igenom den följande dagen som om jag var insvept i ett eget hölje av dimma. Peter kommenterade flera gånger att jag såg blek ut, medan Mark efter varje kommentar la till att jag kanske skulle besöka Madam Pomfrey. Jag skakade bara av dem, sa att jag var trött vilket bara var en av anledningarna till varför jag bara nickade halvdant när de frågade mig något. Sedan kom kvällen. Då hade dimtäcket som legat över mig lättat lite, nästan helt, och jag var liksom klarvaken. Mark och Peter andades synbart ut över att jag var med på noterna; ta sig till biblioteket, låtsas plugga, och kasta Confundus-besvärjelsen över bibliotikarie Irma Pince, vilket fick Mark sköta eftersom han var den erfarne av oss tre. På något sätt skulle hon då skriva oss en sådan där lapp Filch krävt av oss under gårdagen. Väl inne i Den avskilda bokavdelningen skulle vi kasta trollformeln Muffliato för att kunna diskutera ostört. Och om det inte funkade? Ja, då var det upp till oss tre att fixa det, på något sätt. Mark garanterade att någon plan B inte behövdes, och Peter höll med honom, men jag var inte säker. Jag lät bli att säga det för att förhindra de andras självförtroende att sänkas, för då skulle vi med säkerhet misslyckas. Våra exalterade röster ekade, studsade mot väggarna och gjorde oss påminda om att vi var tvungna att viska. Peter var inte särskilt diskret av sig (som förväntat) och skuttade nästan varje steg fram till biblioteket. Jag nickade åt Irma Pince, och hon blängde tillbaka, men när Mark log och vinkade sken den annars surmulna bibliotikarien upp. Det förvånade mig knappast egentligen. "Hej Ms Pince", sade han, med låg röst. Jag lade märke till att hans fingrar knöt sig runt trollstaven i rockärmen. "Jo, jag skulle behöva lite hjälp med att.. Ja, du vet... Confundo!" Irma Pince nickade till, blinkade förvirrat mot Mark. "Jo, vadå?" mumlade hon. Rösten var grötig och blicken ofokuserad. Mark dolde ett stolt leende när han bad om tillåtelselappen, som Irma var snabb att skriva under. "Snabbt nu!" väste Mark, samtidigt som han med stora kliv tog sig över till den mindre belysta avdelningen på biblioteket. Vi hade tur; det var knappt några elever som kunde ifrågasätta deras beteende där. Första delen av planen: avklarad Kapitel 9 Spoiler: Tryck här för att visa! “Allting som vi letar efter borde finnas här!” Viskade Mark till mig “Vad ska vi leta efter då?” Viskade jag tillbaka “Någon bok om Nicholas Flamel, hans historia och familjeträd.” Sa Peter medans han granskade böckerna noggrant. Vi gick länge tills vi kom fram till en hylla med en skylt över Alkemister “Här kanske det finns någon bok om Nicholas Flamel” utbrast jag entesuastiskt Vi letade länge och väl men vi hittade ingenting, vi gick tillbaka till uppehållsrummet och satte oss ner framför brasan. På bordet hade våra elevhemskamrater Lorcan och Lysander Scamander lämnat en kartong med chokladgrodor med lappen “Varsågoda och smaka vi fick de av mamma men vi orkar de inte” Medans jag tog min tredje chokladgroda skrek Mark plötsligt till! “Jag hittade honom, hur kunde jag missa det”! “Vad menar du? Har du hittat Nicholas?!” ropade jag “Ja, här står det Nicolas Flamel var en alkemist och den enda kända tillverkaren av De Vises Sten, stenen som hade möjlighet att framställa guld och evigt liv. Tack vare livselixiret blev han och hans fru, Perenelle, hela 664 respektive 658 år gamla. De dog efter att stenen hade tvingats förstöras, på grund av att Lord Voldemort försökte stjäla den. “Lord Voldemort?!” Utbrast Peter “De vises sten?!” Sa jag undrande “Exakt! Vi har letat efter fel bok, letar vi efter information om de vises sten hittar vi Nicholas Flamel!” Skrek Mark ut lite för högt. Kapitel 10: Spoiler: Tryck här för att visa!"Mark!" sa jag. "Du behöver inte prata så högt." Sedan tittade jag mig omkring. Som tur var verkade ingen ha brytt sig om vad Mark sagt. Jag drog en suck av lättnad. Vi satt en lång stund och diskuterade vad Mark hade hittat. Till slut var vi de enda personerna i uppehållsrummet. Chokladgrodorna hade tagit slut och vi började bli trötta. "Ska vi gå och lägga oss?" frågade Peter med en jäspning. "Ja, det låter bra," svarade Mark och reste sig upp. Jag och Peter reste oss också och tillsammans gick vi upp till pojkarnas sovsalar. Den natten var det återigen svårt att sova. Det var så mångaa tankar som snurrade runt i mitt huvud. Jag låg vaken i flera timmar och tänkte på Nickolas Flammel, Voldermort och de vises sten. Men till slut lyckades jag som tur var somna. Kapitel 11 Spoiler: Tryck här för att visa!Nästa dag var det soligt. Snöflingor singlade sakta ner från himlen, sådär som det ska se ut. Jag, Peter och Mark gick ner till frukosten och åt snabbt. “Kommer ni ihåg vilken dag det är?” sa Peter. “Nä?” sa Mark förvirrat. “Lördag”, suckade jag. “Juste”, sa Mark och sjönk ihop på sin plats mitt emot mig. Vi gick in på biblioteket för att göra vår läxa för en gångs skull. Mark gick iväg och hittade ett bord, Peter stack iväg till Den avskilda bokavdelningen och jag gick runt i biblioteket för att se om det fanns något vi hade missat där. Och det verkade det göra. När jag kastade en blick i en bok på ett bord såg jag orden de vises sten. Jag gick fram till tjejen som satt där och knackade henne försiktigt på axeln. Hon vände sig om och jag mötte ett par chokladbruna ögon, som matchade hennes bruna hår. Hon var ganska söt också. “Hej”, sa jag. “Får vi - mina kompisar och jag - låna din bok? Jag såg att det stod något om De vises sten i den.” Tjejen log. “Visst.” “Du kan följa med också, om du vill”, sa jag snabbt. “Till vårt bord.” “Gärna”, sa tjejen och log igen. “Jag heter Clara förresten. Clara Conley.” “Jag heter Victor”, sa jag. Efter en sekunds tvekan tillade jag: “Victor Flamel.” “Aha”, sa Clara. “Då fattar jag varför du vill läsa om De vises sten.” Hon log igen (hennes leende var också fint). Jag satte mig ner vid Mark och tecknade åt Clara att göra likadant. Mark frågade inget och sa istället: “Hej, jag heter Mark. Och du?” “Clara Conley”, svarade Clara (och log igen). Peter kom gåendes till vårt bord och suckade. “Ingenting”, sa han. Han fick syn på Clara (som log, som vanligt). “Öh… hej?” “Hej”, sa Clara. “Jag heter Clara Conley.” “Jag heter Peter”, sa Peter. “Ja ja, nu har vi alla presenterat oss”, sa jag och alla tittade på mig. “Nu ska vi läsa vad som står här…” Kapitel 12 Spoiler: Tryck här för att visa!Trött gnuggade jag mina ögon för vad som kändes som tusende gången. Vår lässtund i biblioteket igår hade inte varit särskilt informativ, det som boken Clara hade nämnt om De vises sten var i princip bara det som vi hittat tidigare i andra böcker. Trots det hade vi suttit och småpratat länge, ända fram tills middagen. Sedan hade vi gått skilda vägar. Efter det hade jag, Peter och Mark suttit uppe länge och diskuterat möjligheterna att hitta en annan bok med mer information om Stenen eller Nicolas Flamel. Med ett huvud som kändes fyllt med bly petade jag lojt i mitt rostade bröd med ägg. Av någon anledning kände jag mig inte särskilt hungrig. "Tänker du inte äta mer?" frågade Mark, och då jag skakade på huvudet fortsatte han prata. "Ska vi gå då?" "Visst." svarade jag och Peter nickade. Vi hade precis rest oss upp och börjat gå mot utgången då jag hörde någon bakom mig ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg Clara komma skyndande mot oss. Hennes släta, bruna hår passade bra ihop med hennes gröna slips, kunde jag inte låta bli att tänka. Hon log vänligt mot mig, och ett fint leende hade hon ju också... "Hej!" ropade Mark till henne och avbröt mina tankar. "Hej!" skyndade jag mig också att säga, och Peter nickade kort åt henne. Hennes leende blev om möjligt ännu bredare, och på något sätt blev hon ännu sötare. "Hejsan! Jag måste visa något för dig, jag hittade det igår..." förklarade hon för mig medan hon rotade i sin axelväska. "När jag fortsatte läsa boken där det stod saker om De vises sten lade jag märkte till att det saknades en sida!" Hon slog upp boken, som hon plockat upp ur sin väska, och pekade på en smal, nästintill osynlig remsa intill den sida vi läst igår, som signalerade att det funnits en till sida där tidigare. "Vad konstigt... Vilken tur att du märkte det!" sa jag med en vad jag hoppades var uppmuntrande ton. Jag öppnade munnen för att fortsätta, men blev avbruten av Mark. "Vi borde gå till biblioteket och fråga om Pince vet något om det!" föreslog han entusiastiskt. Clara nickade ivrigt. "Ja, absolut. Vad säger ni andra?" En stund senare var jag, Clara och Mark i biblioteket. Peter hade ursäktat sig med att han måste kolla upp något i sin förvandlingskonstläxa, och därefter lämnat oss. Det var kanske lite konstigt, men jag hade inte tid att fundera mer på det nu. "Vem av oss ska prata med henne?" viskade jag till de andra. "Jag kan göra det, det är ju trots allt jag som lånat boken." svarade Clara i samma låga ton." Med ett djupt andetag gick hon sedan raskt fram till Pinces skrivbord. Den äldre kvinnan tittade upp, och såg på henne med misstänksam blick. "Och vad vill du då?" frågade hon med en antydan till irritation i rösten. "Jo du förstår Ms Pince, ursäkta att jag stör, men jag upptäckte en sak när jag satt och läste den här boken igår..." Clara pausade för att lägga upp boken på skrivbordet. "Det saknas nämligen en sida här, och jag undrade om du kanske visst var den fi..." Längre hann hon inte innan Pince, vars ansikte haft fått en oroväckande röd färg, avbröt henne med ilsken röst "Skulle jag tro på det där? Du har säkert haft sönder boken själv, och nu kommer du med bortförklaringar! Hur vågar du komma hit och låtsas som ingenting? Ut härifrån! UT!" Hon slet åt sig boken från bänken, fortfarande ilsket fräsande. Clara backade hastigt undan, och tillsammans skyndade vi alla tre ut ur biblioteket. Väl utanför pustade vi lättat ut. Vi stod tysta en stund innan Mark suckade och sa det vi alla nog tänkte. "Hur ska vi nu lyckas få tag på sidan?" Kapitel 13: Spoiler: Tryck här för att visa! ”Det är lucia idag” var det första jag tänkte när jag vaknade. Jag famlade efter min trollstav i mörkret i sovsalen och hittade den på samma plats på det lilla bordet bredvid sängen som jag lämnade den på dagen innan. ”Lumos” I skenet från trollstaven letade jag mig fram till Marks säng och drog undan gardinen för att berätta att det var Lucia men av någon oförklarlig anledning så fann jag sängen tom, endast en hög med sängkläder i ena änden. Samma sak var det med Peters. I tron om att de hade gått ner för att äta frukost, även om det var lite konstigt att de hade gjort de utan mig, tog jag på mig min uniform och gick ner för trappan och in i uppehållsrummet. Visarna på den stora klockan på väggen pekade på en stor 7:a i silver och det var långt kvar tills vi skulle ha våran första lektion vilket innebar att det var ännu märkligare att Mark och Peter hade gått utan mig. Jag gick ner för trapporna till Stora salen och funderade på hur Luciatåget skulle se ut. Eftersom att det var Hogwarts vi pratade om så skulle det nog vara svårslaget. Jag skulle precis gå in i Stora salen och ansluta mig till Ravenclaweleverna när jag hörde Clara ropa. ”Victor!” “Hej!” Jag vände mig om och såg in i hennes vackra ögon, det är möjligt att jag även rodnade aningen men jag hoppades att det var något som Clara inte la märke till. “Kan knappt vänta på att få se Hogwarts Luciatåg!” “Är du mugglarfödd eller?” frågade Clara med ett litet skratt. “Eeh, ingen av mina föräldrar är trollkarlar om det är det du menar?” “Lucia är ingenting man firar i trollkarlsvärlden, min mormor är mugglare så jag själv har gjort det några gånger men om du frågar eleverna här så vet de flesta ingenting om Lucia” Jag mumlade något i stil med aha till svar och försökte att inte visa hur dum jag kände mig. Vi gick in i Stora salen och slog oss ner vid Ravenclaws bord och just då gjorde det faktiskt inte så mycket att Mark och Peter inte var där. Egentligen så måste man sitta vid sitt elevhems bord men det var såklart ingenting som Clara brydde sig om. Helt naturligt satte hon sig tillrätta på bänken och började ta för sig av frukostmaten. Att alla andra stirrade på henne var inte något som hon verkade låta sig besväras av. Jag lastade upp ett stort berg frukt och kakor på tallriken. Clara babblade på om trolldrycker och kvastar och jag bara satt och lyssnade på hennes mjuka röst. Mitt uppe i en beskrivning av Polyjuice-elixiret kom jag ihåg att jag inte hade sett Mark eller Peter på hela morgonen. När jag skulle fråga Clara om hon hade sett dem lutade hon sig fram och viskade i mitt öra. “Jag pratade med Dumbledore om Nicolas Flamel och den utrivna sidan och han sa att…” Vi avbröts av att en viss Peter rusade in i salen och kom flåsande fram till mig. “Victor! Jag måste bara berätta det här! När jag vaknade var Mark borta. Jag började leta efter honom och sen träffade jag Dumbledore och…” När han såg att Clara också satt tog han ett litet, nästan omärkbart, steg bort från henne innan han vände sig till mig och fortsatte. “Det är nog bäst att du”, han blängde en sekund på Clara och ortsatte sedan med en antydan av avsky i rösten. “Att ni följer med så ni får se själva. Dumbledore sa att det var en extra ovanlig situation som kräver en extra noga utredning” Tillsammans rusade vi alla tre ut ur salen med kapporna fladdrande efter oss. Kapitel 14 Spoiler: Tryck här för att visa!Peter ledde oss längs med slottets långa korridorer fram tills att vi nådde en plats med en port i väggen och en stor staty av ett stort djur med vingar syntes inne i porten. "Dumbledores kontor", förklarade Peter och nickade mot porten. "Julkola" , sa Peter mot figuren efter att han kastat en blick mot mig och Clara. Porten öppnades hastigt och Peter slank smidigt in. Clara kastade en frågande blick på mig och jag nickade mot henne. Framför oss hördes Peters röst: "Kommer ni eller?" Vi följde efter honom upp till själva kontoret och stannade utanför den massiva dörren. Peter knackade och sekunden efter hördes ett "kom in". Vi öppnade dörren och gick in. "Godmorgon!" , hördes Dumbledores röst som lät lite fundersam. "Godmorgon" , svarade Clara automatiskt. "Varsågoda och sitt" , sa Dumbledore och nickade mot tre stolar framför det stora bordet i mitten av det runda rummet. Vi satte oss ner under tystad innan Dumbledore började prata. "Det är ju så att det har uppstått en ovanligt situation" , sa han. "Vadå?" , frågade jag. Dumbledore vinkade bort min fråga och fortsatte. "Eran vän Mark har mystiskt försvunnit från skolans område" , sa han. Clara öppnade munnen för att säga något men Dumbledore avbröt henne med en snabb blick. "men ni kan vara lugna, vi har hittat honom. Ett gäng auror hittat nyss Mark i en del av mugglarvärldens London där dödsätarna gärna håller till, avsvimmad" , sa Dumbledore och tittade mot oss. Dödsätarna? Var Mark med dödsätarna? Han var väl ingen dödsätare? Eller? Kanske hade dom kidnappat honom? Jag satt som förstelnad med alla dessa frågorna snurrande i huvudet. Någon minut senare öppnade Clara munnen och denna gången lät Dumbledore henne prata. "Vad tror proffesorn har hänt?" , frågade hon fundersamt. "Helt ärligt så är det omöjligt att veta just nu. Då Mark inte kan svara på frågor" , sa han. "Men det var iallafall det jag ville säga, och jag kommer återkomma senare med mer info, så håll utkik efter ugglor, så ni kan gå nu" , fortsatte Dumbledore. Vi sa hejdå till Dumbledore innan vi gick tillbaka till korridoren. "Det där var skumt.." sa Peter när vi återigen var utanför stora salen. "Ja..." instämde jag med en blick mot Clara som verkade ha tankarna någon helt annanstans. "Asså Viktor... får jag prata med dig lite...ensam?" frågade hon plötsligt. "Ja..." svarade jag automatiskt och förvånat. Vi gick en bit bort och ställde oss i ett hörn. "Victor... jag tror jag kanske gillar dig... men jag vet inte... men jag förstår om du inte känner detsamma..." , sa hon med ögon som glittrade som månljus. Kapitel 15: Spoiler: Tryck här för att visa!Det som Clara sa igår kom kanske lite plötsligt men jag hade ändå haft en känsla av att jag gillade henne men jag hade nog inte förstått det riktigt förens igår kväll, hela natten har jag legat sömnlös och tänkt på vad jag skulle säga, mitt svar igår kväll hade varit något i stil med “Oj, jaha ehum...ehm...Jaha…” Och sen hade jag gått därifrån med ett knallrött ansikte. Men det var något mer som grämde mig, Var Mark okej? Jag bestämde mig för att söka upp Clara och Peter och sedan smyga ut från slottet och prata med Mark. “Hej Viktor!” Hörde jag Claras mjuka röst säga. “Åh, hej Clara, jo, jag har tänkt på det du sa igår och jag tror att jag gillar dig också. Så jag undrar, ehm...Hur ska jag säga det?, Vill du…? “Ja det vill jag!” Skrek Clara glatt “Vad vill du? och varför måste du skrika så högt så man inte kan läsa? Undrade Peter som stod i trappan från sällskapsrummet. “Vi bara pratade om” Började Clara “Om vi skulle smyga ut ur skolan och åka till st mungos och prata med Mark” Avbröt jag med en menande blick på Clara, jag hoppas hon förstod vinken. “Ja, hoppas han är okej” Sa Peter. Medans vi gick ner mot stora salen för att äta frukost viskade vi och kom på en plan för hur vi skulle göra. Imorgon när alla hade gått och lagt sig skulle vi smyga ut till quidditchplanen, bryta oss in i förrådet och ta vars en kvast och sedan skulle vi flyga mot London. Efter frukosten drog jag bort Clara “Vi behöver inte säga något till Peter va?”Undrade jag “Varför inte?” Sa Clara förvånat “Jag vet inte, har bara en känsla av att han skulle bli arg” “Vad ska ni inte säga till mig, och vad skulle jag bli arg för?” Sa Peters skugga som var bakom pelaren bredvid oss. Kapitel 16: Spoiler: Tryck här för att visa! Följande morgon satt jag, Peter och Clara vid Ravenclaw bordet och åt frukost. Jag la upp ett stort lass med ägg och bacon eftersom jag visste att ju närmare kvällen det blev desto svårare skulle det bli att äta. Under gårdagen hade vi försökt planera så mycket som möjligt för vårt lilla besök på st mundgus. Vi hade packat varsina ryggsäckar som just nu låg gömda under våra täcken i sängarna. Hela trollformelläran så hade jag svårt att koncentrera mig så det var en lättnad när Flitwick äntligen avslutade lektionen och lät oss gå på lunch. Det var lite av en besvikelse när jag insåg att Clara inte skulle äta lunch med oss, hon hade nämligen gått till biblioteket så fort hennes förvandlingskonst hade slutat. Där skulle hon försöka kolla upp användbara trollformler inför våran natt utflykt. Dagen släpade sig fram ända till middagen då jag som förväntat inte kunde få i mig mer än några få brödsmulor. Clara åt tillsammans med Slytherin idag, men vi mötte upp henne på väg ut från storasalen. Det var en spänd tystnad och ingen sa någonting förens vi skulle skiljas åt och ta oss till våra respektive uppehållsrum. "Vi ses vid quidditch skjulet om en halvtimma?", frågade Clara "Men ingen sover ju då, de märker om vi går.", sa Peter "Ja, men är det inte mer misstänkt att smyga omkring i slottet på natten?", förklarade hon. "Dessutom så blir det mörkt tidigt, så vi har det som skydd." Avslutade hon diskussionen. Clara såg på mig med sina vackra ögon, men slog snabbt ner blicken. Hon förstod inte riktigt varför vi var tvungna att hålla det hemligt för Peter och det besvärade henne lite. Igår när han frågade så hade jag svarat med "Jag fuskade på provet i trolldoms historia..." hade jag sagt och försökt låta uppriktig och förlägen. Jag hade en känsla av att han misstänkte att något inte riktigt stämde, men sa inget än så länge. Clara stod redan vid skjulet när vi kom dit. Hon höll i tre kvastar som hon valt ut åt oss, hon visste en del om quidditch och olika kvast modeller så det var bäst att bara överlåta det till henne. Både Clara och Peter var ganska skickliga flygare så jag hamnade lite på efterkälken när vi väl var i luften, men de försökte att hålla ett lågt tempo så att jag också skulle hänga med. Allt hade gått väl till det att vi precis skulle över murarna. Det visade sig att Flitch hade nattvaken ute, han stod där med sin lykta och katt trampande runt hans fötter. Peter gav ifrån sig ett lite kvävt ljud, det lät som om han försökte kväva en nysning. Nej, nej, nej, var det enda jag kunde tänka. Clara märkte också det och fick en skräckslagen min. Peter kunde inte göra något och efter några sekunder hördes ett ljudligt "Atchho!!" och Filtch tittade upp. Kapitel 17/18: Spoiler: Tryck här för att visa!Clara tecknade åt mig och peter att följa efter henne, innan hon flög in bakom ett torn som lägligt nog var precis bredvid. Jag hängde med ganska bra, och Filch såg oss inte: han tittade länge upp mot himlen, kisade och rynkade pannan, men bestämde sig till slut för att det antingen var inbillning eller någon som nös väldigt högt i sin sovsal. Vi drog en lättad suck precis samtidigt när han började gå mot slottet igen. “Jag trodde vi skulle bli relegerade”, sa Clara. “Jag med”, sa Peter motvilligt, han ville väl inte hålla med Clara. Även jag nickade instämmande. “Men kom nu, vi måste skynda oss innan någon märker något”, sa jag. Det tog längre tid än förväntat att komma till St Mungos, och när vi kom fram lyste halvmånens sken upp världen. Clara ledde oss ner till marken och såg sig omkring. “Vad ska vi göra av kvastarna?” frågade jag. “Vadå?” frågade Clara. “Är du renblod eller?” frågade jag. Clara himlade med ögonen när hennes egna ord (bara lite omgjorda) användes emot henne. “Mugglare är inte vana vid att man går runt med kvastar.” “Va?” sa Clara förvånat. “Men förresten är det ingen här.” “Hallå, kommer ni eller?” Medan jag och Clara tjafsade hade Peter gått lite längre upp på gatan, till en affär som hette AB Laxén och Dopping. “Jaja”, sa Clara. Jag följde efter henne mot affären. Peter lutade sig fram mot fönstret. Han andedräkt bildade imma på glaset. “Hej”, sa han lågt. “Vi är här för att besöka Mark Shaw.” Först tyckte jag att hon var fånig som pratade med en skyltdocka, den kunde ju inte höra! Men till min förvåning nickade den och vinkade med ett finger. Peter tog tag i mig och Clara och så gick vi in genom fönstret. Det kändes som att gå igenom en yta av svalt vatten, eller kanske ett lugnare vattenfall, men hur som helst kom vi ut torra på andra sidan. Det var tomt och tyst i mottagningsrummet. Och mörkt. Jättemörkt. Peter och Clara, som betedde sig som om det var fullt normalt att rymma från skolan på kvastar, flyga över halva Storbritannien, och gå in genom ett skyltfönster, gick fram till en disk där det stod Upplysningar. Jag läste de olika avdelningarna på en skylt och förstod ingenting. “Vilken tror ni att det är?” frågade Clara. “Jag vet inte, jag har aldrig varit här”, sa jag. “Har du aldrig varit… just det, mugglarfödd”, sa Peter. Efter några sekunders velande bestämde de sig och ledde (en något förvirrad) mig in genom två dubbeldörrar och genom en smal korridor. Vi mötte som tur var ingen och kunde gå raka vägen dit vi skulle. Några minuter senare kom vi fram till en dörr. Glad att kunna gör något drog jag snabbt fram min trollstav, medan de andra två bara hann röra handen mot fickan. “Alohomora”, sa jag. Inget hände. “Ååååååh”, stönade Clara. “Jag borde ha vetat det!” Vi knackade i flera minuter på dörren och på glaset. Till slut dök Mark dök upp bakom gardinerna. Kapitel 19: Spoiler: Tryck här för att visa!Jag hoppade förskräckt bakåt när Marks skrämda ansikte dök upp i fönsterrutan.Jag tror aldrig jag sett Mark så skrämd, inte ens när en orm dykt upp vid växthusen, Mark avskyr ju ormar. "Mark..." viskade Peter bredvid mig. Clara fingrade på dörrhandtaget och fick låst upp dörren och smet in. Tveksamt följde både jag och Peter efter henne in i rummet. Rummet var helt vitt, och inte den där fina vita utan den där typiska sjukhus vita. Det fanns ett handfat med en bänk, lite stolar och en säng, där en förskräckt Mark satt. När Dumbledore pratat med oss första gången hade Mark varit avsvimmad. Men i morse hade vi fått veta att han vaknat bara några timmar efter att vi pratat med Dumbledore. Vi satte oss tyst på stolarna mittemot Mark. “Hej..”, sa jag tveksamt. “Hej”, svarade Mark. Jag ryckte till av förvåning, jag hade verkligen inte trott han skulle svara. “Hmm.. vad hände ens?”, frågade Clara. “På kvällen innan dom hittade mig i gränden så hade jag gått ner till köket när alla sov då jag var hungrig. På vägen tillbaka hade ett gäng i svarta kåpor tagit tag i mig och dragit ut mig utanför slottsområdet. Sedan transfererade vi oss till London. I deras högkvarter i mugglarvärlden försökte dom pressa mig på information…..information om Victor…, skolans olika korridorer…. och om eventuella skyddsformler…”, sa Mark och sneglade oroat mot mig. Jag vände mig mot fönstret där snön virvlade ner, förmodligen ett av årets första snöfall. Vad ville dödsätarna veta om mig? “Men varför blev du så rädd när vi kom?”, frågade Peter efter vad som kändes som en evighet av tystnad. “Jag trodde ni va...dom..dödsätarna”, sa Mark med nedslagen blick. “Nu tycker jag iallafall att vi skriver ut Mark och drar tillbaka till Hogwarts”, sa Clara. “Inte så bråttom lille vän”, hördes en röst och sekunden senare slogs dörren till rummet upp. I öppningen stod en man i sjukhuskläder, men med en svart huva på sig. Mark stelnade snabbt till mitt emot mig. “Vi använde bara Mark för att få hit er andra också”, sa dödsätaren med ett triumferande leende. Kapitel 20/21: Spoiler: Tryck här för att visa!Jag ser på Clara, vars min är sammanbiten, och sedan jag vänder blicken mot Peter, som är kritvit i ansiktet. ”Släpp honom! Vi har inte gjort er något!” Peter försöker hålla uppe en tapper fasad, men den darrande rösten och den flackande blicken avslöjar honom. Han ser inte särskilt modig ut, snarare svimfärdig, men jag borde inte säga något. Jag har inte gjort något. Febrilt försöker min redan överarbetade hjärna komma på något, men när en av dödsätarna rör sig stannar jag som fastfrusen på stället. Dödsätaren drar av sig masken. Den svarta huvan faller av i samma veva, och hennes bruna, svallande hår faller ut i kaskader över de svartklädda, nätta axlarna. Jag slås av hur hon rör sig; smidigt och elegant som en katt. Sedan tar hon ett steg framåt, och hon tornar över oss. Jag hindrar mig själv från att reflexmässigt ta ett steg bakåt. Hennes mungipor rycker till, formar något som liknar ett leende, och hon fäster sin blick på Clara. ”Inte ens en kram, kära syster? Här gick jag och trodde att du saknade mig”, säger hon. Hennes röst är mörk, men mjuk och det låter nästan som om hon sjunger. Hjärtat hoppar över ett slag av skräck; det känns så fel, och jag vänder mig åt Claras håll. ”Clara, vad menar hon? Vadå syster?” Frågan låter dum sen i efterhand, det fattar jag när hesa dödsätarskratt klingar genom rummet. Jag hade inte ens märkt att fler dök upp och det är också då jag inser hur extremt lika de är; samma vackra hår, ansiktsdrag och ögonfärg. Det är bara något med den här tjejen som skrämmer mig, och kanske är det hennes tomma, ändlösa blick. ”Var bara tyst, Victor”, väser Clara. Hennes blick är fortfarande riktad framåt, men hon vägrar möta kvinnans. Jag känner ett hugg i bröstkorgen. Clara har aldrig sagt något med den rösten åt mig, och det känns patetiskt i den här stunden, men den sticker till lite ändå. ”Så min kära syster har inte berättat om mig för er?” kvittrar kvinnan, himlar med ögonen och skrattar till när jag, Mark och Peter skakar på huvudena. ”Nåväl, vad förväntade jag mig egentligen? Clara har alltid varit den fega av oss. Mitt namn är Diona Conley. Ironiskt, inte sant? Att våra föräldrar valde ett namn som betydde gudinna. ” Hon fnyser till. ”De har väl aldrig varit bra på något egentligen. Värdelösa, fega pampar. ” ”Prata inte om dem sådär. ” Claras ögon skjuter blixtrar på Diona, som verkar helt obrydd av det. Hon sveper bara över golvet, betraktar oss med sina iskalla ögon. ”Men lilla hjärtat”, börjar hon, med en alltför övertygande och honungslen röst. Hon kollar inte längre på Clara, ändå vet jag att det är henne hon talar med. Trots det börjar min kropp falla in i dvala, ju mer hon pratar med den rösten. ”Tror du verkligen de någonsin älskade dig, mor och far? De bryr sig inte, Clara! Fatta det.” ”Jag vet vad du försöker göra, Diona.” Claras röst är inte längre sylvass, utan den får en mer vädjande ton när hon vänder sig mot oss. ”Snälla, lyssna inte på henne, snälla Victor! Jag ber dig!” Honungen runt mig blir tätare, och jag stänger ögonen, vill sjunka djupare. Clara fortsätter att vädja med mig, och sakta verkar jag tillsist dras ur mitt dåsiga tillstånd. När jag kämpar med att dra mig ur den klistriga honungen är det en del av mig som så gärna vill tillbaks till euforin, men den starkare sidan vinner, och jag är mig själv igen. ”Du har blivit starkare, syster”, säger Diona imponerat. ”Vi får ta reda på vilket sätt som era vänner är slagskämpar på.” Och så står de där, Peter och Mark, bland dödsätarna, med fradga skummandes ur munnen och nävarna knutna till bollar. ”Se så”, uppmanar Diona dem, bara sådär. Och de anfaller Kapitel 22: Spoiler: Tryck här för att visa!Clara skriker till och kastar sig undan. Själv är jag inte lika snabb och innan jag hinner reagera har Peter kastat sig över mig. Jag faller till golvet med honom ovanpå mig, och en ilande smärta far igenom min kropp. Flämtande försöker jag knuffa honom ifrån mig, men han är stark, onaturligt stark. Diona skrattar kallt. "Det hjälper inte att kämpa emot!" fnyser hon. "Detta är slutet, Victor Flamel" Peter har nu greppat tag om min hals, och klämmer åt. Mitt synfält börjar bli suddigt, men i ögonvrån skymtar jag Mark, som försöker attackera Clara. Ilska genomsyrar mig. Ingen får skada henne! Ingen! Med nyfunnen kraft lyckas jag sparka till Peter i sidan. Han ger ifrån sig ett väsande ljud och lossar greppet lite, vilket gör att jag lyckas knuffa bott honom från mig. Han kastar sig genast mot mig igen, men otroligt nog lyckas jag få fram trollstaven och fyrar av en kroppslåsningsbesvärjelse mot honom. Jag har aldrig klarat en sådan tidigare under lektioner på Hogwarts, så jag känner mig lättad då den verkar fungera. Utan att se efter hur det gick för Peter vänder jag mig snabbt om och avfyras ännu en besvärjelse, denna gången mot Mark. Men den stannar mitt i rummet, stoppad av en osynlig vägg. En av dössätarna har lagt upp en skyddsbesvärjelse, och jag kan bara hjälplöst se på hur han kastar sig mot Clara. Hennes trollstav ligger på marken någon meter från där hon står, så hon har inte en chans att försvara sig, inte med magi i varje fall. Mirakulöst nog lyckas hon hoppa undan ännu en gång, och slänger sig därefter mot sin stav. Men Diona knycker med handleden, och den flyger bort från henne. Jag hör plötsligt ett gurglande läte. Någon av dödsätarna har löst upp kroppslåsningsbesvärjelsen jag kastade mot Peter, och nu rör han sig snabbt mot mig igen. Paniken stiger i mig, men jag tvingar mig själv att försöka hålla huvudet kallt och kasta besvärjelsen mot honom igen. Den här gången fungerar den dock inte, den bara rinner av honom som ingenting. Jag hör ett skrik, och inser att Mark till sist fått fast Clara. Han håller henne upptryckt mot väggen, och hon ser livrädd ut. "Hjälp mig, Victor!" flämtar hon. Kapitel 23: Spoiler: Tryck här för att visa! Jag ser hur Mark trycker upp Clara mot väggen. Jag hör Diana skrika "Expeliarmus" Jag känner hur min trollstav tas ifrån mig jag kan inget annat göra en att följa staven med blocken och se hur den landar i Dianas hand. Det blir tyst för en sekund Clara och Mark står helt tyska som statyer och kollar mot Diana. "Så nu är sprlet slut" hör jag Diana säga med sin hämska ton. "Nej det är den inte" hör jag plötsligt Clara skrika hon tar sig loss från Marks gröpp. " och vad tänker du göra syster ja jag menar det är ju mycket du inte berättat för dina såklallade vänner" " Ja men det har väll inte med saken att göra sa Clara. Jag ser hur Clara plötsligt springer bakom Diana och rycker tag i Marks,min och hennes egen trollstav och får tillbacka den. "Lite mer rättvist nu va när vi båda är beväpnade" sa Clara. Jag ser hur Clara kastar en Lamslagningsbesvärjelse på Diana. "Viktor Mark spring! Spring innan det kommer fler!" Skriker Clara. Mark ser på mig och jag ser mig mot Clara. "Men inte utan dig" säger jag och kollar oroligt på den lamslagne Diana. Mark springer först och Clara efter och sist jag vi spriger igen St mungus korridorer tillbacka till receptionen ut genom dörren vi tar tag alle sammans våra kvastar och börjar flyga. "Men vart ska vi ta vägen?" utbrister Mark anfott. "Jag vet inte ska vi kanske flyga tillbacka till Hogwarts?" "Ja bra idé för här kan vi ju inte flyga runt hursom hälst" svarar Clara. Kapitel 24: Spoiler: Tryck här för att visa! "Jag har ett förslag" sa en släp röst, "Följ med hem till mig.Viktor Flamel...Följ med oss...Följ med oss." " "Nej,Victor,följ inte med henne!"ropade Clara. Plötsligt strömma en röd stråle genom rummet. "Dumbledore,"viskmorrade Diana. "Nej,det är inte Dumbledore" sa viktor..."Det är..." Mer han han inte säga innan personen kom in. "Det är Harry Potter! " sa Mark. "Mark Goldstein,Victor Flamel, Clara Conley,stanna där medan jag tar hand om det här." "Inte om jag ska bestämma! " skrek Clara."Lamslå!!!" Förtrollningen träffa Diana på pricken.Harry såg på Diana. "Det är inte hon" sa Harry. "Vem är det annars?"fråga Mark. "Det är Peter" viskade Viktor. "Jag flyger er in till slottet,så tar ministeriet hand om det här! " sa Harry. Epilog/25: Spoiler: Tryck här för att visa! "Hur mår Peter?" frågade Mark. "Han mår bra, förutom att han är en korkskalle så mår han fint." svarade Clara sarkastiskt. "Men ska vi öppna våra klappar?"fråga Viktor. "JAA SÅKLART" skrek Mark och Clara i mun på varandra!! "Och jag vet mitt ursprung nu",sa Viktor, "Nickolas Flamel var den kände tillverkaren till De vises sten" 27 nov, 2018 20:30
Detta inlägg ändrades senast 2018-12-24 kl. 07:31
|
|
Pride Potter
Elev 
|
Roligt att få vara med!
   
28 nov, 2018 14:52 |
|
Nymphie
Elev 
|
Verkar jätteroligt!!
Kan köra 15. Om det skulle behövas så kan jag köra 2 istället 
28 nov, 2018 18:02 |
|
Annabeth the Chaser
Elev 
|
Jag vill vara med! Ska det vara så att alla skriver på samma historia eller att alla bitar är olika historier?
  
28 nov, 2018 21:02 |
|
Newt's Niffler
Elev
|
Skrivet av Annabeth the Chaser: Jag vill vara med! Ska det vara så att alla skriver på samma historia eller att alla bitar är olika historier? Alla skriver på samma. 28 nov, 2018 21:15 |
|
c8aina
Elev 
|
En snabb fråga bara ska man kägga upp sit kapitel själv eller ugglar man det till dig?
Expekto Patronum!!! Ni får gärna gå med i min klubb Spotify klubben 28 nov, 2018 22:06 |
|
Newt's Niffler
Elev
|
Skrivet av c8aina: En snabb fråga bara ska man kägga upp sit kapitel själv eller ugglar man det till dig? Man lägger upp det själv men om man märker att oj jag har inte möjlighet att lägga upp kapitlet den här dagen kan man uggla mej så fixar jag det. 28 nov, 2018 22:18 |
|
c8aina
Elev
|
Skrivet av Newt's Niffler: Skrivet av c8aina: En snabb fråga bara ska man kägga upp sit kapitel själv eller ugglar man det till dig? Man lägger upp det själv men om man märker att oj jag har inte möjlighet att lägga upp kapitlet den här dagen kan man uggla mej så fixar jag det. Ok förresten kom på att jag verkligen inte kan 8 December ska med en kopis iväg men 9 kan jag bara kom på det tänkte inte på det förrens nu. Expekto Patronum!!! Ni får gärna gå med i min klubb Spotify klubben 28 nov, 2018 22:37 |
|
Newt's Niffler
Elev
|
Skrivet av c8aina: Skrivet av Newt's Niffler: Skrivet av c8aina: En snabb fråga bara ska man kägga upp sit kapitel själv eller ugglar man det till dig? Man lägger upp det själv men om man märker att oj jag har inte möjlighet att lägga upp kapitlet den här dagen kan man uggla mej så fixar jag det. Ok förresten kom på att jag verkligen inte kan 8 December ska med en kopis iväg men 9 kan jag bara kom på det tänkte inte på det förrens nu. Då ändrar jag dig till den 9 29 nov, 2018 06:32 |
|
catradora
Elev 
|
jag kan ta den 12e om det är ok
29 nov, 2018 07:21 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen