Novell kod blå

Kod blå

Skrev en novell i svenskan, tänkte att någon kanske gillar den

Jag uppfattar vagt den panikartade gråten.Så småningom fylls hela rummet av den. Varje millimeter av min kropp genomsyras av de fruktansvärda snyftningarna. Så fulla av sorg, av förtvivlan. Jag känner en varm hand på min panna, och trots den sorgsna stämningen så känner jag lugn. Jag lyfter min hand för att möta den andre, den gråtande, men jag ligger orörlig. Mina ögonlock känns tunga, mina läppar torra. Hur mycket jag än försöker öppna mina ögon för att se vem det är, så går det inte. Jag försöker öppna min mun, försöker uttrycka något ljud. Jag försöker göra någonting, vad som helst. Men jag ligger kvar. Helt stilla, fastfruset i ett bleknat ögonblick.

Den syftande personen är borta. Solens strålar lyser in genom vad jag antar vara fönstret, och tränger sig in bakom ögonlocken. Nu när rummet är tyst, så hörs de mest besynnerliga ljuden. Ett slags väsande, pulserande ljud. Mitt huvud känns som om det ska explodera, smärtan är näst intill olidlig. Jag försöker resa min hand över mina ögon, för att skymma ljuset. Men jag ligger kvar. Ensam, i ett bortglömt universum.

Underlaget är hårt, plastigt. Ett surrande omsveper mig. Vaga röster hörs i bakgrunden, men de är så avlägsna att de är omöjliga att tyda. Filten som ligger över mig är tung, men ändå fryser jag. En dörr öppnas, och min kropp förflyttas. Varsamt placeras jag på en mjukare madrass, med ett redan uppvärmt täcke. Jag försöker öppna min mun. Försöker mumla något till den som hjälpt mig, försöker säga tack. Men jag ligger kvar. Tystad, av något som inte finns.

Röster rakt ovanför pratar klart och tydligt, men jag förstår inte alla ord. Konstiga begrepp och osammanhängande meningar. Jag känner hur deras händer förflyttas över min kropp, hur de förtvivlat letar efter någonting. Deras röster lugnar mig, trots att deras ord inte når fram. Värme sprider sig ner över min mage. Någon skrattar. Glädjen som plötsligt finns i rummet får mig att må bättre, i alla fall på insidan. Ett skrik, som av ett spädbarn, fyller luften. En applåd verkar vara på sin plats. Jag försöker höja mina händer för instämma med de som jublar, men jag ligger kvar. Fylld av glädje, men oförmögen att visa den.

En varm kyss på min panna. Små händer i min större. Bekanta röster, som talar tydligt, talar ord som jag förstår. Trots att jag inte kan sätta fingret på vilka rösterna tillhör, så är jag glad att dom är här. De är viktiga för mig, det är jag säker på. Ytterligare en röst inträder konversationen. Den berättar om någon form av procedur. Den vuxna bekanta rösten faller förtvivlat in i gråt. Samma snyftningar som jag hört tidigare. När vet jag inte.
Den grova handen klappar varsamt mitt hår, och de små rösterna frågar oförstående varför pappa gråter. Den vuxna rösten svarar, att mamma inte kommer bo hemma längre. Mamma kommer bo i himmelen med Isak, och med farmor. Jag tycker så synd om rösterna, som precis förlorat en del av sig själva. Jag försöker trösta, försöker krama om de små händerna i min större. Men jag ligger kvar, utan att kunna förstå, att det är mig dom pratar om.

“Vad händer nu?”. Det är den vuxna rösten från innan. Den medför en känsla av hopplöshet. “Hennes kropp kommer stängas ner, steg för steg.” Den obekanta rösten.
“Och hon kommer inte känna någonting?” Återigen utan hopp.
“Ingenting alls.” Svarar den obekanta lugnt.
Jag känner hur någon tar min hand, trycker den hårt.
“Farväl min älskade….” Meningen bryts upp i gråt. En tyngd läggs över min mage, ett huvud. Jag känner plötsligt hur jag börjar bli yr, mina lungor skriker efter syre. Jag försöker desperat andas. Jag kämpar för att skrika efter hjälp, för att visa att jag håller på att dö. Mina muskler krampar, hela min kropp stelnar till. Ett iland tjut som överröstar gråten. Min kropp återgår till ett avslappnat läge, och jag förblir orörlig. En tystnad sprider sig i rummet, men jag vet att jag inte är ensam. Den obekanta rösten ursäktar sig, och säger att den vuxna måste lämna mig i fred. De måste hinna hämta organen innan det blir för sent. Innan allt är förgäves. Jag inser i det läget att det är mig dom pratar om. Det är jag som är död. Jag drabbas av panik, använder all min vilja, varenda muskel i min slitna kropp, för att ge dem ett tecken. Jag försöker öppna min mun, försöker skrika att jag lever. Men jag känner hur jag redan håller på att förflyttas. Jag försöker ge mig själv en sista chans, men jag ligger kvar. Fullt levande, i en till synes död kropp.

Jättebra!! Tycker verkligen att du ska utveckla ditt skrivande!!

Superbra! Tycker det låter lyte som locked-in-syndrome - en slags koma där man är medveten om omgivningen men inte kan göra något åt den. Men som det står i din profil är det ju en twistad syn på döden.

Jättebra novell! Jag tyckte att den var väldigt fin på något sätt men ändå sorglig! Jag fördes med i texten kan man säga, den kändes lite annorlunda på ett sätt som jag gillar så det är inget dåligt. Känslorna från personerna som sörjer tar sig typ ut ur texten. Jag tyckte att det var en fin beskrivning!

Gud vad rörande uch det låter hämskt! Blir så himla rörd av detta! Du skriver så hjäkla levande!