Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

LITE TIPS NÄR MAN SKRIVER TEXTER

Forum > Kreativitet > LITE TIPS NÄR MAN SKRIVER TEXTER

Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar

+3

Detta inlägg gav 5 poäng till !

Hej jag gillar ätt läsa mycket men framförallt att skriva.
Jag tänkte, jag vill ju skriva så mycket att jag inte kan slutföra mina texter så jag har googlat lite efter tips och frågat massor av personer som kan hjälpa mig med mina texter.


Eftersom att jag vet att jag inte är den enda som har svårt att skriva eller inte vet vad eller hur man ska skriva så kommer jag att posta här nedanför lite olika saker man kan ta lärdom av.




DET VIKTIGASTE ÄR ATT MAN FORTSÄTTER OCH TROR PÅ SIG SJÄLV.


1) PLANERA SIN TEXT - HANDLINGEN - GENRE - FÖRESTÄLL DIG BOKEN I FÖRVÄG
2) PLANERA EN STRUKTUR - HUR TEXTEN SKALL SE UT, VAD DEN SKALL BESTÅ AV.
3) SAMMANFATTA ALLT OCH TÄNK PÅ VILKEN TEMPUS DU ANVÄNDER DIG AV
4) BÖRJA SKRIVA, KANSKE NÅGRA KAPITEL/ STYCKEN
5) FRÅGA OM HJÄLP, KRITIK (VAD DU KAN FÖRBÄTTRA) OCH TA TILL DIG
6) FORTSÄTTA SKRIVA OCH ÅTERGÅ TILL 5) OCH SEDAN 6) IGEN.
...
7) NÄR TEXTEN ÄR KLAR SÅ PLANERA EN EPILOG SAMT PROLOG OM DU VILL HA EN
8.) BE VÄNNER, FAMILJEN LÄSA DEN OCH SÄGA VAD DE TYCKER INNAN DU KANSKE SKICKAR IN DEN=)




Jag vet att allt verkar så lätt när man läst detta^^ så jag kommer ge lite exempel ock förklaringar:

Planera sin text:
Spoiler:
Tryck här för att visa!- Ha inte så bråttom att skriva texten, ta dig den tid du behöver för att kunna förställa dig vad det ska vara för slags text, vilka karaktärer, platser och kanske händelser. Ett tips är att skriva ner en planering på sidan om och den ska inte vara så detaljerad eftersom att då kanske man inte sedan kan skriva så fritt. Men karaktärerna, problem, lösningar och viktiga händelser kan mab ha flera detaljer som man kan utgå från.
Man ska inte räkna med att man har med allt som man skriver i planeringen för att det går inte alltid som man tänkt sig.
EXEMPEL:
Genre:
Karaktär 1:
Familj:
Egenskaper:
...
Karaktär 2:
...
Viktiga händelser:
Inblandade:
Lösning/ problem:



Planera sin struktur:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alla texter har olika strukturer, hur de är uppbyggda. Jag kommer att vissa en liten men enkel struktur till att skriva en text.

*(Prolog) (Inledning) - till exempel en viktig händelse innan själva textens huvudkategori börjar. Den skall presentera handlingen
*Handling (Huvudtext) - Här börjar själva texten, ända fram till slutet.
*(Epilog) (Avslut) - efter att boken slutat så kanske en förklaring som berättar hur det gick / fortsätter.

Lite exempel:
Prolog - Reverus satt på stolen medans skymningen föll, han visste att kriget precis hade börjat... och så fortsätter en förklaring

Handling - (Kanske 2 dagar senare och där börjar berättelsen)

Epilog - Barnet var en flicka. (slutet på huvudtexten vad att de skaffade barn.)



Att sammanfatta:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Du har sakligt skrivit alla händelser i en ordning och bestämt dig ur synvinkel och tempus du skriver i.



Börja skriva och fråga andra:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är bara att skriva texten hur man vill utifrån vad man gjort tidigare!
fråga gärna andra om de blir lockade av att läsa, vad du har skrivit bra och vad du kan förbättra.




DRA LÄRDOM AV ANDRA

TRO PÅ DIG SJÄLV!!!


Skicka texter till:
hufflepuffaren alex för att jag skall kunna hjälpa till

16 dec, 2017 15:48

Mintygirl89
Elev

Avatar


Smarta knep du har!

Jag har också ett knep. Man kan ju tänka på att låta texten ligga och "vila" några dagar. Efter de dagarna, kikar man och ser ifall det finns slarvfel.

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

17 dec, 2017 14:03

Borttagen

Avatar


håller på och skriver en bok nu.

Kendras förlust:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1, Fällan

Den gråa molnen drog snabbt över ryttarna som närmade sig de kända markerna i Midgård. De red i dagar för att hinna i tid till kallelsen
“Öppna porten mina herrar!” gormade portvakten när ryttarna närmade sig porten. Den stora porten svängde hastigt upp och ryttarna red in i den vita staden. Folken på gatorna steg hastigt åt sidan för att inte råka bli övertrampad av de maktfulla ryttarna som red in genom de gamla gatorna som ledde upp mot kungliga slottsgården.
När Kendra, arméns enda kvinnliga befälhavare tog täten ledde hon in soldaterna på borggården möttes de av en lång svartklädd man på trappavsatsen som ledde in till de stora salarna i Kung Augustus den tredjes rike.
“Kendra, välkommen hem i dessa tider.”
Kendra himlade med ögonen.
“Tack Leopold,” sade Kendra steg av sin häst. Hon räckte tyglarna till en av soldaterna och bad dem stanna kvar på borggården.
“Följ med här, din far vill tala med dig och det är brådskande,” uppmanade Leopold med en släpig röst. De vandrade genom de stora salarna tills de kom till den största salen. Kendra blickade runt i salen tills att hon såg en tron som stod längs bort på andra sidan.
“Leopold, lämna oss ensamma nu,” hördes en bekant röst. “Stig fram Kendra, var inte blyg nu,” uppmanade mannen varsamt.
Kendra steg fram mot tronen.
“Jag fick din kallelse, vad vill du?” frågade Kendra.
Soldaterna från fjärran i norr. Det är inte en liten strid utan en erövring.
Kendra såg fundersam ut och försökte tänka sig en stor armé mot rikets lilla fästning.
“Hur vet du det?” frågade kendra.
“Vi har våra spioner,” sade fadern. “Vi behöver varenda soldat vi har och det var därför du kallades hit, för att hjälpa till att hålla försvaret.” Kendra nickade och vände sig om för att gå ut ur salen.
“Kendra, jag har saknat dig mycket,” sade han väldigt mjukt och vänligt.
“Jag med,” svarade hon lugnt samtidigt jag började gå ut ut salarna.


Regnet öste ner i stora floder när mörkret sänkte sig ner över den lilla staden. Soldaterna på borggården hade slagit upp egna tält där de kunde tillbringa resten av kvällen medans de väntade på mer information om kriget mot fienderna. Kendra satt i sitt tält och planerade om ett försvar med de andra kaptenerna i armén angående ett hållbart försvar mot fiendens attack.
“Om vi testar att leda försvaret på två fronter så kan vi locka in dem i mitten av vår gruppering och sedan sända ut våra starkaste närstrids soldater för att slå ut deras pjäser,” sade hon bestämt. De andra fyra kaptener nickade instämmande.
“Eftersom att du är den ledande över kaptenerna så för du beslutet,” sade Viggo, den främsta kaptenen i armén.
“Om jag tar den den vänstra och Viggo den högra fronten när vi ska lura in den i vår fälla kan du leda bågskyttarnas försvar på muren medans Gorgor och Tor skrapar ihop en liten styrka som kan försvara insidan av staden så är vi väl försedda av det mäktigaste skydd vi kan fixa,” tyckte Ecco.
Kendra och de andra kaptenerna nickade instämmande.
“Vi gör som du föreslog nu utan protester. Har ni någon bättre idé så framför den nu är ni snälla,” sade Kendra med bestämd röst. “Fienden kan komma redan imorgon om vi har otur så sätt en trupp på vakt med tio man som kan byta av mav med varandra. Vi behöver alla våra krafter om anfallet sker imorgon så jag rekommenderar att vi knyter off för denna natt.” De fyra kaptenerna reste sig och var påväg ut till sina tält. De hann precis fram till tältöppningen då Kendra uppmanade kaptenen med de sista orden, “Staden räknar med vårt försvar, de räknar med oss.” Och så fortsatte de ut till sina egna och mindre tält. När de gått så bredde Kendra ut en filt som hon lade i hörnet i tältet. Sedan lade hon sig med sina kläder på filten och försäkrade sig om att deras försvar skulle hålla fram till att förstärkning skulle komma till stadens undsättning. Men tröttheten tog över efter några ögonblinkning föll hon drömlös i sömn.


Dagen började gry då Kendra vaknar av att en soldat ur armén väcker henne och säger att hon har besök. Hon sätter sig upp och gnuggar ögonen för att sedan kunna se bättre.
“Kapten, du har besök!”
Kendra tittade mot dörröppningen och såg att hennes far stor och väntade.
“Stig in far,” uppmanade hon honom. Han steg in i tältet med försiktigt samtidigt han talade med en försiktig röst, “Du är bara ett barn, en soldat i den här striden, låt oss samla ihop vartenda stridsduglig man.”
Kendra tittade fundersamt mot honom. Men hon skakade på huvudet och sade bestämt, “De är inga soldater, de är vanligt folk, vi skall inte använda oss av dem!” Hon gick ut ur tältet med bestämda steg.
När Kendra precis kommit ut ur tältet så såg hon folksamlingen som hade radat upp sig på led. Hon gick till ledet och när hon kom fram till täten så såg hon att någon soldat stod med en bunt rostigt svärd och yxor som han delade ut.
“Jag ser att du beväpnar de civila folket,” sade bekant röst bakom Kendra.
“Vad gör du här Ecco?” svarade hon.
Ecco svarade med en mjuk och självsäker röst “jag ville inte missa när du skulle skrika åt Hugo för att han delar ut vapen till dem som du ska skydda.”
Kendra log lite slugt innan hon talade till Ecco, “vi kan låta de civila få vapen för att försvara sig om fienden tränger igenom vårt ultimata försvar, men vi drar inte ut dem i kriget om det inte är den sista utväg!” Ecco nickade och gick bort från ledet, bort mot den stora porten de kom från.
Kendra tittade upp mot stadens högsta byggnad, de övergivna slottet som ligger framför de stora salarna kungen satt i. Hon stod och funderade vad kungen, hennes far, hennes närmaste skulle offra för folkets överlevnad om det skulle behövas. Men hon hann inte tänka så länge förrän ett stort eldklot från fjärran lyste upp himlen då det flög i stadens riktning.
“Ta skydd ropade soldater på gatorna medans eldklotet rasade ner i full fart.
Folket sprang för livet när eldklotet kom så nära att man kunde känna värmen från den. Kendra hann precis undan när eldklotet nuddade marken.
Det stora röda eldskenet som lyste upp från himlen exploderade mitt på gatorna där folket tog skydd.
“Allesammans, in i stadens stora salar!” skrek Kendra så starkt att hon trodde att hon skulle tappa rösten.


Väl inne i den stora salen satta både unga liksom gamla, rädda och sårade i grupper om 4.
Kendra stod lutad mot en trasig vägg och pratade med några rädda kvinnor.
“Med all respekt, vi vill att du skall vänta i salen tills att alla är säkra att gå,” sade Kendra till en av kvinnorna som hon stod och pratade med. De nickade och gick iväg mot en folkgrupp som trängde sig vi ingångarna.
Kendra tittade sig omkring bland folket och suckade. Hon vände blicken mot utgången och granskade alla som försökte ta sig in i byggnaden.
Kendra gick ut ur de stora salarna för att se hur läget där ute såg ut. Men hon avbröts när plötsligt en välbekant person tog tag i hennes rustning, hennes far.
“Släpp mig, jag måste ut dit nu, de behöver mig!”
“Det är för farligt, du är det enda jag har kvar!” Han grät nästan. “Som högst befäl här befaller jag dig att du ska stanna!”
“Du har ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag är befälhavare av armén och jag måste leda mina trogna genom detta,” sade Kendra beslutsamt. Hon klampade hastigt iväg mot utgången.
När hon kom ut så möttes hon av den förskräckta himlen och den hotfulla känslan av krig.
“General, ska vi sätta ut våra försvarsstyrkor nu?” frågade en av soldaterna som stod med folket där inne.
Kendra nickade och manade honom till att meddela alla om det.
Hon vandrade genom den halvt förstörda staden. När hon kom till yttre muren så såg hon en grupp vakter som vaktade porten. När hon närmade sig dem så lade de märke till att de kom så nickade de vant till henne. Hon såg en trappa till höger om porten som verkade leda upp på muren. Hon gick med bestämda steg mot den gråa och gamla trappan samtidigt hon ibland såg med oroliga blickar bakom sig. Hon gick sakta upp på muren samtidigt hon tänkte på alla familjer i stadens salar.

Soldaterna marscherade genom staden dagen där därpå. Kendra uppmanade alla soldater att bara strida för att försvara resterna av staden. Medans kapten Ecco placerade ut alla soldater så kunde Kendra ägna sig åt sina känslor för tillfället.
Tiden gick och soldaterna blev mer och mer rastlösa.
Kendra stod lutad mot muren och pratade med en av soldaterna ända tills att en av de mäktiga soldaterna på muren skrek till!
“Fienden närmar sig fort!”
Alla soldater riktade sin uppmärksamhet mot muren och det som fanns på andra sidan.
Kendra gick upp på muren samtidigt hon undrade vad som skulle bemöta hennes syn. Hon steg upp med darrande ben på det översta trappsteget.
Soldaterna på muren flyttade sig lite åt sidan så att generalen kunde se fienden.


“Rör er framåt!” gormade Gorgor till hans eftertrupp som kom direkt från borggården. “Vi har inte hela dagen på oss, fienden är redan beredda och det måste vi förbli, fort!”
Soldaterna marscherade framåt. De klev fram i led på åtta pers. De rörde sig klumpigt och beklagade sig över deras klagorika kapten.
“Tidens slut närmade sig snabbt för både folket innanför och utanför landets gränser om ni inte skyndar på,” fortsatte Gorgor efter ett tag till hans sega män till soldater. Soldaterna pustade ut och fortsatte att röra på sig snabbare.
När de marscherat kanske fem minuter till kunde de skymta den stora muren som ett grått streck.
“Ställ upper i led på tre bakom denna gigantiska mur! Vi kommer att stå bakom murens och försvara om de tar sig genom porten!” sade han högt och tydligt.

Kendra som stod på muren hörde Gorgor skrika när de närmade sig muren. Hon vände sig om och såg den lilla trupp som kommit till stadens inre försvar. När soldaterna kommit till sin postering så hade fienden kommit så nära porten att så manade Kendra bågskyttarna på muren att de snart var inom pilarnas räckhåll.
Bågskyttarna på muren drog sina pilar och tog sikte mot fienden.
Kendra betraktade fienden medans de närmade sig. När de närmat sig så mycket så upptäckte hon att de var helt sårbara. Det enda de skyddande de hade var lite plåt som satt runt halsen.
“Allesammans, sikta mot deras magar och huvud,”manade Kendra till bågskyttarna på muren.


Ecco och Viggo hade tagit sin del av soldater som byggde på femtio man. De hade gömt sig i några dolda gropar framför utanför muren samtidigt som kendras soldater kallats till muren.


“Avfyra första vågen!”
Pilarna ven förbi Kendras ansikte medans pilarna flög mot fienden. Det hördes ett rop från fienden bakom armén så skymtade Kendra sex svarta stora pålar som snurrade. På varje påle så långa och breda blad kom flög upp i luften. När bladen kolliderade med Kendras soldaters pilar så kapade fiendens snurror alla pilar men deras snurror fortsatte i samma hastighet mot muren.
“Ta skydd!” skrek Kendra förtvivlat när snurrorna närmade sig muren.
Soldaterna på muren snubblade ner för alla trappor som ledde ner från muren. När nästan alla soldater nått marken så träffade snurrorna muren och porten.Stenblock flög från muren åt alla håll och all ordning blev kaos.


Ecco och Viggo beslutade sig för att gå till anfall för att försvara. De reste sig långsamt samtidigt resten av deras lilla trupp också reste sig. När de avslöjat sig så placerade de sig i försvarsställningar. Alla pikenerare tog täten medans alla andra placerade sig bakom dem.
Fienden stannade mitt i allt. Men Ecco, Viggo och deras soldater fortsatte att springa.
När de sprungit kanske tjugo fot så drog fienden fram några pilar och bågar.
Ecco upptäckte faran för sent. Fiendens pilar ven genom luften och träffade Eccos soldater. De föll strax efter att de fått sina pilar.
Några få överlevare på stridsfältet drog sig tillbaka in mot muren.


Kendra reste sig upp och såg direkt att många bågskyttar var döda eller sårade.
“Vi måste göra en skyddande mur åt våra sårade så de hinner fly till säkert område. Dessutom måste vi få iväg några som kan berätta hur vårt läge här ser ut,” skrek en av de främsta i bågskyttelegionen. Kendra tittae på de sårade soldater och skrek att vad hon orkade, “Bygg en stark båge, svärd och sköld först och bågar bakom!”
Soldaterna hörde henne och lydde direkt för nästan genast hade de byggt en båge som skulle hålla försvaret ett tag.
Kendra drog sitt svärd som hände på ryggen.

Plötsligt, istället för att fienden komma inrusande mot deras försvar så kom första legionen, Eccos handplockade trupp. Mitt bland dem bar några av soldaten sårade eller döda soldater.
Kendra och några i deras försvar gick för att kolla bland de döda och sårade. Sist av alla soldater i den sårade gruppen fan Kendra de hon sökte, Ecco och Viggo. De hade båda två bilar i bröstkorgen och stora skrapsår över ansikten.
Kendra satte sig på knä framför dem och bad om deras liv.
Viggos bröstkorg rörde sig så hon antog att han knappt levde.
“Vänd tillbaka!” skrek Viggo helt oväntat ända tills att hans ögon slocknade.





Flytten

Striden hade tagit hårt på kendras soldater inklusive hennes kaptener. Ecco var svårt sårad och Viggo hade avlidit direkt på slagfältet.
Fienden hade krossat dem direkt utan att ens gå till anfall med närstridssoldaterna.

Kendra satt i rådsalen med hennes far och hennes enda kaptener som var vid liv, Gorgor och Tor.
“Vi kan inte riskera allt vi har om vi skulle bli kros
sade igen. Vi måste fly till en av våra andra fästningar där deras försvar skulle hjälpa oss,” sade Tor.
Gorgor och Kendras far nickade instämmande.
“Nej, vi får inte lämna staden nu, om vi överger våra fästningar så får de större kontroll i vårt land och det är inte det vi vill. Så vi måste skicka ett sändebud till våra fränder om förstärkning!” nästan skrek Kendra helt okontrollerat.
De stirrade på henne som om hon var helt galen.
Kendras far reste sig och med sin mörka tonfall sade han klart och tydligt, “det här är mitt land, min fästning och jag ger högst befäl angående mitt folk och jag vill inte riskera deras liv bara för att du inte vill lämna fästningen som ett ont minne.” Med det så reste han sig och gick ut ur rummet.


Nästa morgon så höll hela stadens befolkning på med att packa inför flytten. Hela marknaden på torget som stod och grönska under gårdagen var borta och all ro var borta. Nu sprang gråtande barn, oroliga mammor omkring och släpade på deras förnödenheter.
Kendra satt på torget och såg på när all packning och förödelse skedde.
Plötsligt så sprang en gråtande flicka på henne gråtande.
“Kan du hjälpa mig att hitta mor min?” fick den gråtande flickan ut.
Kendra såg fundersam ut och nickade tillslut.
“Var såg du henne sist?” frågade hon flickan som efter några sekunder sedan slutade snyfta.
“Vid smedens hus var vi, men sen kom folk och hon försvann hon,” svarade flickan och började snyfta igen.
Kendra tog med flickan till den gamla smedjan som låg bakom torgets kyrka.
De kollade runt omkring kyrkan men fann henne inte.
“Flicka lilla, gråt inte, vi kommer att hitta henne,” försökte Kendra trösta den lilla flickan.


Skymningen föll sakta in och nästan alla som inte bodde på det som förut var torget tog sig in i någon av de öppna världshus eller vandrarhem som fortfarande var öppna.

Kendra förde flickan till ett vandrarhem där de kunde vila ut inför flytten som skulle ske på gryningen.
När de kom in i vandrarhemmet så möttes de av ägaren.
“Vill ni ha ett rum för natten?” frågade han med ett vänligt leende.
Kendra och flickan nickade och han hänvisade dem till ett ledigt rum på övervåningen. Det var ett litet rum, två sängar, det fanns ett fönster mellan sängarna och en liten fotogenlampa över dörren. Kendra och flickan stod vid dörren en stund.
Flickan tackade Kendra för hjälpen men det räckte för att hon skulle börja gråta igen.
När hon slutat gråta så förste kendra henne till den högra sängen.
“Det är dags att sova, du behöver nya krafter imorgon. Kanske hittar vi henne när alla ger sig av,” sade Kendra och nattade flickan.
Hon nickade och mumlade något, “Tamara.”
Kendra vände sig om och gick till sin bädd.


Nästa morgon, innan gryningen vaknade Kendra tidigt men hon förmådde att väcka Tamara.
Hon tassade ner till matavdelningen och frågade om frukost.
“Två järnmynt för frukosten inkluderat servering vid ert rum,” sade ägaren.
Kendra betalade två järnmynd och gick sedan upp på till deras rum.
När hon kom in i rummet så gick hon till Tamaras säng för att väcka henne. Hon måste ha sovit bra tänkte Kendra för sig själv eftersom att hon fick stå i några minuter för att lyckas väcka henne.
När Tamara och Kendra gjort sig klara för att nästan sticka så knackade det på dörren.
“Det var på tiden, kom in!” nästan röt Kendra förbannat och skrämde upp Tamara.
Ägaren kom in med en stor bricka av silver och trä.
“Här har ni lite mat och ha en trevlig färd sen,” sade han och gick ut ur rummet.
Kendra tittade efter honom och himlade med ögonen.
“Ät, du kommer behöva maten,” manade Kendra Tamara att äta. Medans Tamara åt så satt Tamara och funderade över vad fienden kommer att göra för att utöka sin makt när de har fästningen av Kung August den tredje.

De lämnade vandrarhemmet efter att Kendra fått vila efter den enkla frukosten.

“Tamara, vi måste lämna staden unde förmiddagen, det kommer att bli en lång vandring eller om vi har tur, en rytt.” Kendra tittade en bit bort på vägen.


De gick till folksamlingen vid torget som förtvivlat hade börjat vandra västerut till deras fränder vid kusten.

Kendra och Tamara anslöt sig till en av de stora grupperna som skulle vandra tillsammans.
Kendra gick fram till en av kvinnorna i grupp Sten IV.
“Ursäkta, men kan ni ansvara för henne?” frågade Kendra och pekade på Tamara.
Hon nickade och vinkade till sig Tamara.
“Ska inte du följa med mig?” Undrade Tamara i en nick mot Kendra.
“Jo, hon ska följa med, men hon kommer att rida i täten med soldaterna från bågskyttarlegionen,” sade en mörk röst bakom Kendra.
Kendra vände sig om och tittade in i de inbjudande ögonen.
“Ecco, du står på benen redan!”
“Mitt liv är en soldats och min plikt är att hjälpa dig, och jag hjälper dig inte så mycket om jag är halvdöd,” förklarade han muntert.

Kendra och Ecco lämnade Tamara och grupp bakom sig. De begav sig fram till den kungliga borggården där deras hästar och soldater fanns.
“Ska vi dela på oss så att vi kan försvara invånarna från fyra fronter eller ska vi alla ta täten och rikta all styrka åt att komma fram?” undrade Kendra.
Ecco tänkte efter och svarade beslutsamt men svarade beslutsamt, “vi delar upp oss, halva bågen tar täten medans resten går bakom, men vi får inte rikta allas styrka mot fienden eller liknande eftersom att vi behöver komma fram om alla ska överleva och det är vårt mål.”
Kedra nickade och de fortsatte mot borggården.


När de stegat in på borggården så möttes de av alla ryttare som redan var färdiga för avfärd.
Kendra packade ihop sitt tält medans soldaterna väntade tålmodigt på sina hästar.
Kendra tittade runt om kring sig när hon var färdig för att se att hon inte missat något.

När alla var klara så reste sig Kendra och satte sig på sin häst.

De red fram till alla civila invånare som hade börjat vandra den långa vägen västerut.
“Kendra, vi delar på oss,” överröstade Gorgor folksamlingen som befanns sig runt dem.
Kendra nickade och sade att hon rider fram till täten med Ecco och tio man.
Gorgor nickade och uppmanade resten av soldaterna att stanna kvar.






Oväntade gäster från Norr

När Kendra och Ecco visat fram de civila grupperna till en stor väg. Till höger om vägen stod det en stor handskriven med skylten Slughtonz Rike så såg anvisade skylten att alla fiender är välkomna att gå osedda förbi landet medans vänner skall ses som ett sändebud.

När de passerat skylten vandrade grupperna och soldaterna red tills att skymningen nära föll dem.

“Stop där, det måste betalas en tullavgift för att passera Slughtonz Rike!” väste en hes röst alldeles framför dem.
Kendra och Ecco tvingades att stanna medans deras följare från alla grupper också tvingades att stanna.
“Visa er kära du,” uppmanade Ecco till personen som stoppat dem.
Personerna som steg fram visade sig att vara fyra medelålders gubbar som vaktade riksvägen som ledde till Slughtonz Rike.
“Ni behöver betala en avgift för att få passera,” upprepade en av gubbarna.
Ecco nickade medans han vände sig om för att säga något till Kendra.
“Hur ska vi göra för att få passera?” viskade Ecco.
Kendra tänkte. Sedan muttrade hon, “Vi ger dem lite mat och lite mynt från kassan.”
De bestämde sig för att ge lite mat och mynt från kassorna och sedan passera med eller utan tillåtelse.
“Förresten, om kanske ett månvarv så kommer en fiendearmé från norr, ni kanske borde se till att hålla ett försvar som kan hålla dem i schack ett tag eller något.
Gubbarna till vakter grymtade något ohörbart medans Kendra och Ecco ledde iväg alla civila grupper in på landets riksväg som passerar Slugthonz rike.


Skymningen föll snabbt över vandrarna och de var tvungna att slå läger för natten.

Alla soldater eller försvarare red i en formation som skulle bilda en stor cirkel.
När cirkeln som skulle vara ett skydd för de civila förblev klar så började de civila att slå upp små tält där alla flyktinggrupper kunde sova.
Grupp A-C fick ha sina tält längst bak, grupp D-F fick ha vänsta sidan medans grupp G och H tog höra sidan. I mitten hade Kendra och Ecco ett gemensamt tält medans all proviant och hjälpmedel låg längst fram.

När mörkret var som värst så var det de enda som man kunde se, skenet från några få eldar som omgav lägret lite skydd, värme och ljus.
Ljuset fick Kendra att känna mod och tillit till sina soldater.

Plötsligt så hördes ett tyst men ändå ett starkt ylande.
Några av soldaterna som patrullerade höjde sina vapen i högsta beredskap.
Kendra gick till fram till ett av soldaternas tält på västra sidan för att göra en patrull som skulle ut och spionera resterande delen av kvällen.

De civila flyktingarna hade vaknat av det ylande och gick ut ur sina tält för att se vad det var.


“Sänd ett meddelande till Ecco att jag tar den västra patrullen för att genomsöka området resterande delen av natten,” sade Kendra till en av soldaterna som avlägsnade från den västra patrullen.
“Ja kapten!”

Soldaten gick till kaptenernas tält där Ecco befann sig.
“Kapten, Kapten Kendra tog med sig den västra patrullen för kolla området ifall fienden eller något hotar oss,” framförde soldaten till Ecco.
Han nickade ogillande och anvisade soldaten att lämna honom ifred.
Soldaten följde hans vink och gick iväg för att låta honom tänka.


Det började att blåsa ute i Slugthonz rike. Var man inte i det tillfälliga kvällslägret så kunde man nästan känna att kylan blåst bort all värme man ägt.

Kendra kände den starka kylan blåsa rakt mot sitt bara ansikte när hon till blindo ledde den västra patrullen genom landskapet i nattens mörker. De hade vandrar så långt nu att de inte längre såg skenet från kändes det riktigt motbjudande att vandra från den trygghet man skapat till att man drar ifrån den.
“Tysta!” väste Kendra till soldaterna som följde henne.
Soldaterna stannade och de höll sig så tysta som möjligt.
“Vad är det kapten?” frågade en av soldaterna som befann sig bakom Kendra.”
“Jag tyckte att jag såg en liten skugga röra sig framför oss.”
Soldaten nickade men frågade sedan, “Är du säker på vad du såg, jag menar, kan du inte ha inbillat dig detta?”
“Det är omöjligt, jag hörde också någon hosta, även om det var väldigt diskret så vet jag vad jag såg och hörde.”
Soldaten ryckte på axlarna och vände sig till de övriga i patrullen.
“Håll ögonen öppna på någon skugga runt omkring oss,” manade han dem.
De nickade till svar och tittade runt omkring sig.
Kendra gick försiktigt fram i mörkret samtidigt som hon sakta drog sitt mäktiga svärd.
Plötsligt så fick hon syn på skuggan igen.
“Visa er nu så dödar jag dig inte!” väste Kendra till skuggan samtidigt hon riktade svärdet mot den okända skuggan.
Skuggan gick närmre Kendra samtidigt han drog fram en sten ur sin bälte som gav ifrån sig ett litet sken.
“Vem är du?” frågade Kendra den okända mannen som gestaltat skuggan.
“Jag går under många namn, men jag går också utan namn. Dina fränder i Norr vill att jag ska befinna mig i tjänst hos dig.”
Kendra tittade mot den plats hon hörde rösten utan att veta vad hon stirrade på.


Ecco ledde ut en häst ut genom lägret för att försöka rida ut själv och leta reda på den västra patrullen om den fann gestalten.


17 dec, 2017 14:43

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
håller på och skriver en bok nu.

Kendras förlust:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1, Fällan

Den gråa molnen drog snabbt över ryttarna som närmade sig de kända markerna i Midgård. De red i dagar för att hinna i tid till kallelsen
“Öppna porten mina herrar!” gormade portvakten när ryttarna närmade sig porten. Den stora porten svängde hastigt upp och ryttarna red in i den vita staden. Folken på gatorna steg hastigt åt sidan för att inte råka bli övertrampad av de maktfulla ryttarna som red in genom de gamla gatorna som ledde upp mot kungliga slottsgården.
När Kendra, arméns enda kvinnliga befälhavare tog täten ledde hon in soldaterna på borggården möttes de av en lång svartklädd man på trappavsatsen som ledde in till de stora salarna i Kung Augustus den tredjes rike.
“Kendra, välkommen hem i dessa tider.”
Kendra himlade med ögonen.
“Tack Leopold,” sade Kendra steg av sin häst. Hon räckte tyglarna till en av soldaterna och bad dem stanna kvar på borggården.
“Följ med här, din far vill tala med dig och det är brådskande,” uppmanade Leopold med en släpig röst. De vandrade genom de stora salarna tills de kom till den största salen. Kendra blickade runt i salen tills att hon såg en tron som stod längs bort på andra sidan.
“Leopold, lämna oss ensamma nu,” hördes en bekant röst. “Stig fram Kendra, var inte blyg nu,” uppmanade mannen varsamt.
Kendra steg fram mot tronen.
“Jag fick din kallelse, vad vill du?” frågade Kendra.
Soldaterna från fjärran i norr. Det är inte en liten strid utan en erövring.
Kendra såg fundersam ut och försökte tänka sig en stor armé mot rikets lilla fästning.
“Hur vet du det?” frågade kendra.
“Vi har våra spioner,” sade fadern. “Vi behöver varenda soldat vi har och det var därför du kallades hit, för att hjälpa till att hålla försvaret.” Kendra nickade och vände sig om för att gå ut ur salen.
“Kendra, jag har saknat dig mycket,” sade han väldigt mjukt och vänligt.
“Jag med,” svarade hon lugnt samtidigt jag började gå ut ut salarna.


Regnet öste ner i stora floder när mörkret sänkte sig ner över den lilla staden. Soldaterna på borggården hade slagit upp egna tält där de kunde tillbringa resten av kvällen medans de väntade på mer information om kriget mot fienderna. Kendra satt i sitt tält och planerade om ett försvar med de andra kaptenerna i armén angående ett hållbart försvar mot fiendens attack.
“Om vi testar att leda försvaret på två fronter så kan vi locka in dem i mitten av vår gruppering och sedan sända ut våra starkaste närstrids soldater för att slå ut deras pjäser,” sade hon bestämt. De andra fyra kaptener nickade instämmande.
“Eftersom att du är den ledande över kaptenerna så för du beslutet,” sade Viggo, den främsta kaptenen i armén.
“Om jag tar den den vänstra och Viggo den högra fronten när vi ska lura in den i vår fälla kan du leda bågskyttarnas försvar på muren medans Gorgor och Tor skrapar ihop en liten styrka som kan försvara insidan av staden så är vi väl försedda av det mäktigaste skydd vi kan fixa,” tyckte Ecco.
Kendra och de andra kaptenerna nickade instämmande.
“Vi gör som du föreslog nu utan protester. Har ni någon bättre idé så framför den nu är ni snälla,” sade Kendra med bestämd röst. “Fienden kan komma redan imorgon om vi har otur så sätt en trupp på vakt med tio man som kan byta av mav med varandra. Vi behöver alla våra krafter om anfallet sker imorgon så jag rekommenderar att vi knyter off för denna natt.” De fyra kaptenerna reste sig och var påväg ut till sina tält. De hann precis fram till tältöppningen då Kendra uppmanade kaptenen med de sista orden, “Staden räknar med vårt försvar, de räknar med oss.” Och så fortsatte de ut till sina egna och mindre tält. När de gått så bredde Kendra ut en filt som hon lade i hörnet i tältet. Sedan lade hon sig med sina kläder på filten och försäkrade sig om att deras försvar skulle hålla fram till att förstärkning skulle komma till stadens undsättning. Men tröttheten tog över efter några ögonblinkning föll hon drömlös i sömn.


Dagen började gry då Kendra vaknar av att en soldat ur armén väcker henne och säger att hon har besök. Hon sätter sig upp och gnuggar ögonen för att sedan kunna se bättre.
“Kapten, du har besök!”
Kendra tittade mot dörröppningen och såg att hennes far stor och väntade.
“Stig in far,” uppmanade hon honom. Han steg in i tältet med försiktigt samtidigt han talade med en försiktig röst, “Du är bara ett barn, en soldat i den här striden, låt oss samla ihop vartenda stridsduglig man.”
Kendra tittade fundersamt mot honom. Men hon skakade på huvudet och sade bestämt, “De är inga soldater, de är vanligt folk, vi skall inte använda oss av dem!” Hon gick ut ur tältet med bestämda steg.
När Kendra precis kommit ut ur tältet så såg hon folksamlingen som hade radat upp sig på led. Hon gick till ledet och när hon kom fram till täten så såg hon att någon soldat stod med en bunt rostigt svärd och yxor som han delade ut.
“Jag ser att du beväpnar de civila folket,” sade bekant röst bakom Kendra.
“Vad gör du här Ecco?” svarade hon.
Ecco svarade med en mjuk och självsäker röst “jag ville inte missa när du skulle skrika åt Hugo för att han delar ut vapen till dem som du ska skydda.”
Kendra log lite slugt innan hon talade till Ecco, “vi kan låta de civila få vapen för att försvara sig om fienden tränger igenom vårt ultimata försvar, men vi drar inte ut dem i kriget om det inte är den sista utväg!” Ecco nickade och gick bort från ledet, bort mot den stora porten de kom från.
Kendra tittade upp mot stadens högsta byggnad, de övergivna slottet som ligger framför de stora salarna kungen satt i. Hon stod och funderade vad kungen, hennes far, hennes närmaste skulle offra för folkets överlevnad om det skulle behövas. Men hon hann inte tänka så länge förrän ett stort eldklot från fjärran lyste upp himlen då det flög i stadens riktning.
“Ta skydd ropade soldater på gatorna medans eldklotet rasade ner i full fart.
Folket sprang för livet när eldklotet kom så nära att man kunde känna värmen från den. Kendra hann precis undan när eldklotet nuddade marken.
Det stora röda eldskenet som lyste upp från himlen exploderade mitt på gatorna där folket tog skydd.
“Allesammans, in i stadens stora salar!” skrek Kendra så starkt att hon trodde att hon skulle tappa rösten.


Väl inne i den stora salen satta både unga liksom gamla, rädda och sårade i grupper om 4.
Kendra stod lutad mot en trasig vägg och pratade med några rädda kvinnor.
“Med all respekt, vi vill att du skall vänta i salen tills att alla är säkra att gå,” sade Kendra till en av kvinnorna som hon stod och pratade med. De nickade och gick iväg mot en folkgrupp som trängde sig vi ingångarna.
Kendra tittade sig omkring bland folket och suckade. Hon vände blicken mot utgången och granskade alla som försökte ta sig in i byggnaden.
Kendra gick ut ur de stora salarna för att se hur läget där ute såg ut. Men hon avbröts när plötsligt en välbekant person tog tag i hennes rustning, hennes far.
“Släpp mig, jag måste ut dit nu, de behöver mig!”
“Det är för farligt, du är det enda jag har kvar!” Han grät nästan. “Som högst befäl här befaller jag dig att du ska stanna!”
“Du har ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag är befälhavare av armén och jag måste leda mina trogna genom detta,” sade Kendra beslutsamt. Hon klampade hastigt iväg mot utgången.
När hon kom ut så möttes hon av den förskräckta himlen och den hotfulla känslan av krig.
“General, ska vi sätta ut våra försvarsstyrkor nu?” frågade en av soldaterna som stod med folket där inne.
Kendra nickade och manade honom till att meddela alla om det.
Hon vandrade genom den halvt förstörda staden. När hon kom till yttre muren så såg hon en grupp vakter som vaktade porten. När hon närmade sig dem så lade de märke till att de kom så nickade de vant till henne. Hon såg en trappa till höger om porten som verkade leda upp på muren. Hon gick med bestämda steg mot den gråa och gamla trappan samtidigt hon ibland såg med oroliga blickar bakom sig. Hon gick sakta upp på muren samtidigt hon tänkte på alla familjer i stadens salar.

Soldaterna marscherade genom staden dagen där därpå. Kendra uppmanade alla soldater att bara strida för att försvara resterna av staden. Medans kapten Ecco placerade ut alla soldater så kunde Kendra ägna sig åt sina känslor för tillfället.
Tiden gick och soldaterna blev mer och mer rastlösa.
Kendra stod lutad mot muren och pratade med en av soldaterna ända tills att en av de mäktiga soldaterna på muren skrek till!
“Fienden närmar sig fort!”
Alla soldater riktade sin uppmärksamhet mot muren och det som fanns på andra sidan.
Kendra gick upp på muren samtidigt hon undrade vad som skulle bemöta hennes syn. Hon steg upp med darrande ben på det översta trappsteget.
Soldaterna på muren flyttade sig lite åt sidan så att generalen kunde se fienden.


“Rör er framåt!” gormade Gorgor till hans eftertrupp som kom direkt från borggården. “Vi har inte hela dagen på oss, fienden är redan beredda och det måste vi förbli, fort!”
Soldaterna marscherade framåt. De klev fram i led på åtta pers. De rörde sig klumpigt och beklagade sig över deras klagorika kapten.
“Tidens slut närmade sig snabbt för både folket innanför och utanför landets gränser om ni inte skyndar på,” fortsatte Gorgor efter ett tag till hans sega män till soldater. Soldaterna pustade ut och fortsatte att röra på sig snabbare.
När de marscherat kanske fem minuter till kunde de skymta den stora muren som ett grått streck.
“Ställ upper i led på tre bakom denna gigantiska mur! Vi kommer att stå bakom murens och försvara om de tar sig genom porten!” sade han högt och tydligt.

Kendra som stod på muren hörde Gorgor skrika när de närmade sig muren. Hon vände sig om och såg den lilla trupp som kommit till stadens inre försvar. När soldaterna kommit till sin postering så hade fienden kommit så nära porten att så manade Kendra bågskyttarna på muren att de snart var inom pilarnas räckhåll.
Bågskyttarna på muren drog sina pilar och tog sikte mot fienden.
Kendra betraktade fienden medans de närmade sig. När de närmat sig så mycket så upptäckte hon att de var helt sårbara. Det enda de skyddande de hade var lite plåt som satt runt halsen.
“Allesammans, sikta mot deras magar och huvud,”manade Kendra till bågskyttarna på muren.


Ecco och Viggo hade tagit sin del av soldater som byggde på femtio man. De hade gömt sig i några dolda gropar framför utanför muren samtidigt som kendras soldater kallats till muren.


“Avfyra första vågen!”
Pilarna ven förbi Kendras ansikte medans pilarna flög mot fienden. Det hördes ett rop från fienden bakom armén så skymtade Kendra sex svarta stora pålar som snurrade. På varje påle så långa och breda blad kom flög upp i luften. När bladen kolliderade med Kendras soldaters pilar så kapade fiendens snurror alla pilar men deras snurror fortsatte i samma hastighet mot muren.
“Ta skydd!” skrek Kendra förtvivlat när snurrorna närmade sig muren.
Soldaterna på muren snubblade ner för alla trappor som ledde ner från muren. När nästan alla soldater nått marken så träffade snurrorna muren och porten.Stenblock flög från muren åt alla håll och all ordning blev kaos.


Ecco och Viggo beslutade sig för att gå till anfall för att försvara. De reste sig långsamt samtidigt resten av deras lilla trupp också reste sig. När de avslöjat sig så placerade de sig i försvarsställningar. Alla pikenerare tog täten medans alla andra placerade sig bakom dem.
Fienden stannade mitt i allt. Men Ecco, Viggo och deras soldater fortsatte att springa.
När de sprungit kanske tjugo fot så drog fienden fram några pilar och bågar.
Ecco upptäckte faran för sent. Fiendens pilar ven genom luften och träffade Eccos soldater. De föll strax efter att de fått sina pilar.
Några få överlevare på stridsfältet drog sig tillbaka in mot muren.


Kendra reste sig upp och såg direkt att många bågskyttar var döda eller sårade.
“Vi måste göra en skyddande mur åt våra sårade så de hinner fly till säkert område. Dessutom måste vi få iväg några som kan berätta hur vårt läge här ser ut,” skrek en av de främsta i bågskyttelegionen. Kendra tittae på de sårade soldater och skrek att vad hon orkade, “Bygg en stark båge, svärd och sköld först och bågar bakom!”
Soldaterna hörde henne och lydde direkt för nästan genast hade de byggt en båge som skulle hålla försvaret ett tag.
Kendra drog sitt svärd som hände på ryggen.

Plötsligt, istället för att fienden komma inrusande mot deras försvar så kom första legionen, Eccos handplockade trupp. Mitt bland dem bar några av soldaten sårade eller döda soldater.
Kendra och några i deras försvar gick för att kolla bland de döda och sårade. Sist av alla soldater i den sårade gruppen fan Kendra de hon sökte, Ecco och Viggo. De hade båda två bilar i bröstkorgen och stora skrapsår över ansikten.
Kendra satte sig på knä framför dem och bad om deras liv.
Viggos bröstkorg rörde sig så hon antog att han knappt levde.
“Vänd tillbaka!” skrek Viggo helt oväntat ända tills att hans ögon slocknade.





Flytten

Striden hade tagit hårt på kendras soldater inklusive hennes kaptener. Ecco var svårt sårad och Viggo hade avlidit direkt på slagfältet.
Fienden hade krossat dem direkt utan att ens gå till anfall med närstridssoldaterna.

Kendra satt i rådsalen med hennes far och hennes enda kaptener som var vid liv, Gorgor och Tor.
“Vi kan inte riskera allt vi har om vi skulle bli kros
sade igen. Vi måste fly till en av våra andra fästningar där deras försvar skulle hjälpa oss,” sade Tor.
Gorgor och Kendras far nickade instämmande.
“Nej, vi får inte lämna staden nu, om vi överger våra fästningar så får de större kontroll i vårt land och det är inte det vi vill. Så vi måste skicka ett sändebud till våra fränder om förstärkning!” nästan skrek Kendra helt okontrollerat.
De stirrade på henne som om hon var helt galen.
Kendras far reste sig och med sin mörka tonfall sade han klart och tydligt, “det här är mitt land, min fästning och jag ger högst befäl angående mitt folk och jag vill inte riskera deras liv bara för att du inte vill lämna fästningen som ett ont minne.” Med det så reste han sig och gick ut ur rummet.


Nästa morgon så höll hela stadens befolkning på med att packa inför flytten. Hela marknaden på torget som stod och grönska under gårdagen var borta och all ro var borta. Nu sprang gråtande barn, oroliga mammor omkring och släpade på deras förnödenheter.
Kendra satt på torget och såg på när all packning och förödelse skedde.
Plötsligt så sprang en gråtande flicka på henne gråtande.
“Kan du hjälpa mig att hitta mor min?” fick den gråtande flickan ut.
Kendra såg fundersam ut och nickade tillslut.
“Var såg du henne sist?” frågade hon flickan som efter några sekunder sedan slutade snyfta.
“Vid smedens hus var vi, men sen kom folk och hon försvann hon,” svarade flickan och började snyfta igen.
Kendra tog med flickan till den gamla smedjan som låg bakom torgets kyrka.
De kollade runt omkring kyrkan men fann henne inte.
“Flicka lilla, gråt inte, vi kommer att hitta henne,” försökte Kendra trösta den lilla flickan.


Skymningen föll sakta in och nästan alla som inte bodde på det som förut var torget tog sig in i någon av de öppna världshus eller vandrarhem som fortfarande var öppna.

Kendra förde flickan till ett vandrarhem där de kunde vila ut inför flytten som skulle ske på gryningen.
När de kom in i vandrarhemmet så möttes de av ägaren.
“Vill ni ha ett rum för natten?” frågade han med ett vänligt leende.
Kendra och flickan nickade och han hänvisade dem till ett ledigt rum på övervåningen. Det var ett litet rum, två sängar, det fanns ett fönster mellan sängarna och en liten fotogenlampa över dörren. Kendra och flickan stod vid dörren en stund.
Flickan tackade Kendra för hjälpen men det räckte för att hon skulle börja gråta igen.
När hon slutat gråta så förste kendra henne till den högra sängen.
“Det är dags att sova, du behöver nya krafter imorgon. Kanske hittar vi henne när alla ger sig av,” sade Kendra och nattade flickan.
Hon nickade och mumlade något, “Tamara.”
Kendra vände sig om och gick till sin bädd.


Nästa morgon, innan gryningen vaknade Kendra tidigt men hon förmådde att väcka Tamara.
Hon tassade ner till matavdelningen och frågade om frukost.
“Två järnmynt för frukosten inkluderat servering vid ert rum,” sade ägaren.
Kendra betalade två järnmynd och gick sedan upp på till deras rum.
När hon kom in i rummet så gick hon till Tamaras säng för att väcka henne. Hon måste ha sovit bra tänkte Kendra för sig själv eftersom att hon fick stå i några minuter för att lyckas väcka henne.
När Tamara och Kendra gjort sig klara för att nästan sticka så knackade det på dörren.
“Det var på tiden, kom in!” nästan röt Kendra förbannat och skrämde upp Tamara.
Ägaren kom in med en stor bricka av silver och trä.
“Här har ni lite mat och ha en trevlig färd sen,” sade han och gick ut ur rummet.
Kendra tittade efter honom och himlade med ögonen.
“Ät, du kommer behöva maten,” manade Kendra Tamara att äta. Medans Tamara åt så satt Tamara och funderade över vad fienden kommer att göra för att utöka sin makt när de har fästningen av Kung August den tredje.

De lämnade vandrarhemmet efter att Kendra fått vila efter den enkla frukosten.

“Tamara, vi måste lämna staden unde förmiddagen, det kommer att bli en lång vandring eller om vi har tur, en rytt.” Kendra tittade en bit bort på vägen.


De gick till folksamlingen vid torget som förtvivlat hade börjat vandra västerut till deras fränder vid kusten.

Kendra och Tamara anslöt sig till en av de stora grupperna som skulle vandra tillsammans.
Kendra gick fram till en av kvinnorna i grupp Sten IV.
“Ursäkta, men kan ni ansvara för henne?” frågade Kendra och pekade på Tamara.
Hon nickade och vinkade till sig Tamara.
“Ska inte du följa med mig?” Undrade Tamara i en nick mot Kendra.
“Jo, hon ska följa med, men hon kommer att rida i täten med soldaterna från bågskyttarlegionen,” sade en mörk röst bakom Kendra.
Kendra vände sig om och tittade in i de inbjudande ögonen.
“Ecco, du står på benen redan!”
“Mitt liv är en soldats och min plikt är att hjälpa dig, och jag hjälper dig inte så mycket om jag är halvdöd,” förklarade han muntert.

Kendra och Ecco lämnade Tamara och grupp bakom sig. De begav sig fram till den kungliga borggården där deras hästar och soldater fanns.
“Ska vi dela på oss så att vi kan försvara invånarna från fyra fronter eller ska vi alla ta täten och rikta all styrka åt att komma fram?” undrade Kendra.
Ecco tänkte efter och svarade beslutsamt men svarade beslutsamt, “vi delar upp oss, halva bågen tar täten medans resten går bakom, men vi får inte rikta allas styrka mot fienden eller liknande eftersom att vi behöver komma fram om alla ska överleva och det är vårt mål.”
Kedra nickade och de fortsatte mot borggården.


När de stegat in på borggården så möttes de av alla ryttare som redan var färdiga för avfärd.
Kendra packade ihop sitt tält medans soldaterna väntade tålmodigt på sina hästar.
Kendra tittade runt om kring sig när hon var färdig för att se att hon inte missat något.

När alla var klara så reste sig Kendra och satte sig på sin häst.

De red fram till alla civila invånare som hade börjat vandra den långa vägen västerut.
“Kendra, vi delar på oss,” överröstade Gorgor folksamlingen som befanns sig runt dem.
Kendra nickade och sade att hon rider fram till täten med Ecco och tio man.
Gorgor nickade och uppmanade resten av soldaterna att stanna kvar.






Oväntade gäster från Norr

När Kendra och Ecco visat fram de civila grupperna till en stor väg. Till höger om vägen stod det en stor handskriven med skylten Slughtonz Rike så såg anvisade skylten att alla fiender är välkomna att gå osedda förbi landet medans vänner skall ses som ett sändebud.

När de passerat skylten vandrade grupperna och soldaterna red tills att skymningen nära föll dem.

“Stop där, det måste betalas en tullavgift för att passera Slughtonz Rike!” väste en hes röst alldeles framför dem.
Kendra och Ecco tvingades att stanna medans deras följare från alla grupper också tvingades att stanna.
“Visa er kära du,” uppmanade Ecco till personen som stoppat dem.
Personerna som steg fram visade sig att vara fyra medelålders gubbar som vaktade riksvägen som ledde till Slughtonz Rike.
“Ni behöver betala en avgift för att få passera,” upprepade en av gubbarna.
Ecco nickade medans han vände sig om för att säga något till Kendra.
“Hur ska vi göra för att få passera?” viskade Ecco.
Kendra tänkte. Sedan muttrade hon, “Vi ger dem lite mat och lite mynt från kassan.”
De bestämde sig för att ge lite mat och mynt från kassorna och sedan passera med eller utan tillåtelse.
“Förresten, om kanske ett månvarv så kommer en fiendearmé från norr, ni kanske borde se till att hålla ett försvar som kan hålla dem i schack ett tag eller något.
Gubbarna till vakter grymtade något ohörbart medans Kendra och Ecco ledde iväg alla civila grupper in på landets riksväg som passerar Slugthonz rike.


Skymningen föll snabbt över vandrarna och de var tvungna att slå läger för natten.

Alla soldater eller försvarare red i en formation som skulle bilda en stor cirkel.
När cirkeln som skulle vara ett skydd för de civila förblev klar så började de civila att slå upp små tält där alla flyktinggrupper kunde sova.
Grupp A-C fick ha sina tält längst bak, grupp D-F fick ha vänsta sidan medans grupp G och H tog höra sidan. I mitten hade Kendra och Ecco ett gemensamt tält medans all proviant och hjälpmedel låg längst fram.

När mörkret var som värst så var det de enda som man kunde se, skenet från några få eldar som omgav lägret lite skydd, värme och ljus.
Ljuset fick Kendra att känna mod och tillit till sina soldater.

Plötsligt så hördes ett tyst men ändå ett starkt ylande.
Några av soldaterna som patrullerade höjde sina vapen i högsta beredskap.
Kendra gick till fram till ett av soldaternas tält på västra sidan för att göra en patrull som skulle ut och spionera resterande delen av kvällen.

De civila flyktingarna hade vaknat av det ylande och gick ut ur sina tält för att se vad det var.


“Sänd ett meddelande till Ecco att jag tar den västra patrullen för att genomsöka området resterande delen av natten,” sade Kendra till en av soldaterna som avlägsnade från den västra patrullen.
“Ja kapten!”

Soldaten gick till kaptenernas tält där Ecco befann sig.
“Kapten, Kapten Kendra tog med sig den västra patrullen för kolla området ifall fienden eller något hotar oss,” framförde soldaten till Ecco.
Han nickade ogillande och anvisade soldaten att lämna honom ifred.
Soldaten följde hans vink och gick iväg för att låta honom tänka.


Det började att blåsa ute i Slugthonz rike. Var man inte i det tillfälliga kvällslägret så kunde man nästan känna att kylan blåst bort all värme man ägt.

Kendra kände den starka kylan blåsa rakt mot sitt bara ansikte när hon till blindo ledde den västra patrullen genom landskapet i nattens mörker. De hade vandrar så långt nu att de inte längre såg skenet från kändes det riktigt motbjudande att vandra från den trygghet man skapat till att man drar ifrån den.
“Tysta!” väste Kendra till soldaterna som följde henne.
Soldaterna stannade och de höll sig så tysta som möjligt.
“Vad är det kapten?” frågade en av soldaterna som befann sig bakom Kendra.”
“Jag tyckte att jag såg en liten skugga röra sig framför oss.”
Soldaten nickade men frågade sedan, “Är du säker på vad du såg, jag menar, kan du inte ha inbillat dig detta?”
“Det är omöjligt, jag hörde också någon hosta, även om det var väldigt diskret så vet jag vad jag såg och hörde.”
Soldaten ryckte på axlarna och vände sig till de övriga i patrullen.
“Håll ögonen öppna på någon skugga runt omkring oss,” manade han dem.
De nickade till svar och tittade runt omkring sig.
Kendra gick försiktigt fram i mörkret samtidigt som hon sakta drog sitt mäktiga svärd.
Plötsligt så fick hon syn på skuggan igen.
“Visa er nu så dödar jag dig inte!” väste Kendra till skuggan samtidigt hon riktade svärdet mot den okända skuggan.
Skuggan gick närmre Kendra samtidigt han drog fram en sten ur sin bälte som gav ifrån sig ett litet sken.
“Vem är du?” frågade Kendra den okända mannen som gestaltat skuggan.
“Jag går under många namn, men jag går också utan namn. Dina fränder i Norr vill att jag ska befinna mig i tjänst hos dig.”
Kendra tittade mot den plats hon hörde rösten utan att veta vad hon stirrade på.


Ecco ledde ut en häst ut genom lägret för att försöka rida ut själv och leta reda på den västra patrullen om den fann gestalten.




Jag rekommenderar inte att du lägger upp delar av boken på internet, och särskilt inte om du ska skicka in den till ett förlag i framtiden. Det finns en risk att ditt arbete blir stulet.

17 dec, 2017 17:55

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
håller på och skriver en bok nu.

Kendras förlust:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1, Fällan

Den gråa molnen drog snabbt över ryttarna som närmade sig de kända markerna i Midgård. De red i dagar för att hinna i tid till kallelsen
“Öppna porten mina herrar!” gormade portvakten när ryttarna närmade sig porten. Den stora porten svängde hastigt upp och ryttarna red in i den vita staden. Folken på gatorna steg hastigt åt sidan för att inte råka bli övertrampad av de maktfulla ryttarna som red in genom de gamla gatorna som ledde upp mot kungliga slottsgården.
När Kendra, arméns enda kvinnliga befälhavare tog täten ledde hon in soldaterna på borggården möttes de av en lång svartklädd man på trappavsatsen som ledde in till de stora salarna i Kung Augustus den tredjes rike.
“Kendra, välkommen hem i dessa tider.”
Kendra himlade med ögonen.
“Tack Leopold,” sade Kendra steg av sin häst. Hon räckte tyglarna till en av soldaterna och bad dem stanna kvar på borggården.
“Följ med här, din far vill tala med dig och det är brådskande,” uppmanade Leopold med en släpig röst. De vandrade genom de stora salarna tills de kom till den största salen. Kendra blickade runt i salen tills att hon såg en tron som stod längs bort på andra sidan.
“Leopold, lämna oss ensamma nu,” hördes en bekant röst. “Stig fram Kendra, var inte blyg nu,” uppmanade mannen varsamt.
Kendra steg fram mot tronen.
“Jag fick din kallelse, vad vill du?” frågade Kendra.
Soldaterna från fjärran i norr. Det är inte en liten strid utan en erövring.
Kendra såg fundersam ut och försökte tänka sig en stor armé mot rikets lilla fästning.
“Hur vet du det?” frågade kendra.
“Vi har våra spioner,” sade fadern. “Vi behöver varenda soldat vi har och det var därför du kallades hit, för att hjälpa till att hålla försvaret.” Kendra nickade och vände sig om för att gå ut ur salen.
“Kendra, jag har saknat dig mycket,” sade han väldigt mjukt och vänligt.
“Jag med,” svarade hon lugnt samtidigt jag började gå ut ut salarna.


Regnet öste ner i stora floder när mörkret sänkte sig ner över den lilla staden. Soldaterna på borggården hade slagit upp egna tält där de kunde tillbringa resten av kvällen medans de väntade på mer information om kriget mot fienderna. Kendra satt i sitt tält och planerade om ett försvar med de andra kaptenerna i armén angående ett hållbart försvar mot fiendens attack.
“Om vi testar att leda försvaret på två fronter så kan vi locka in dem i mitten av vår gruppering och sedan sända ut våra starkaste närstrids soldater för att slå ut deras pjäser,” sade hon bestämt. De andra fyra kaptener nickade instämmande.
“Eftersom att du är den ledande över kaptenerna så för du beslutet,” sade Viggo, den främsta kaptenen i armén.
“Om jag tar den den vänstra och Viggo den högra fronten när vi ska lura in den i vår fälla kan du leda bågskyttarnas försvar på muren medans Gorgor och Tor skrapar ihop en liten styrka som kan försvara insidan av staden så är vi väl försedda av det mäktigaste skydd vi kan fixa,” tyckte Ecco.
Kendra och de andra kaptenerna nickade instämmande.
“Vi gör som du föreslog nu utan protester. Har ni någon bättre idé så framför den nu är ni snälla,” sade Kendra med bestämd röst. “Fienden kan komma redan imorgon om vi har otur så sätt en trupp på vakt med tio man som kan byta av mav med varandra. Vi behöver alla våra krafter om anfallet sker imorgon så jag rekommenderar att vi knyter off för denna natt.” De fyra kaptenerna reste sig och var påväg ut till sina tält. De hann precis fram till tältöppningen då Kendra uppmanade kaptenen med de sista orden, “Staden räknar med vårt försvar, de räknar med oss.” Och så fortsatte de ut till sina egna och mindre tält. När de gått så bredde Kendra ut en filt som hon lade i hörnet i tältet. Sedan lade hon sig med sina kläder på filten och försäkrade sig om att deras försvar skulle hålla fram till att förstärkning skulle komma till stadens undsättning. Men tröttheten tog över efter några ögonblinkning föll hon drömlös i sömn.


Dagen började gry då Kendra vaknar av att en soldat ur armén väcker henne och säger att hon har besök. Hon sätter sig upp och gnuggar ögonen för att sedan kunna se bättre.
“Kapten, du har besök!”
Kendra tittade mot dörröppningen och såg att hennes far stor och väntade.
“Stig in far,” uppmanade hon honom. Han steg in i tältet med försiktigt samtidigt han talade med en försiktig röst, “Du är bara ett barn, en soldat i den här striden, låt oss samla ihop vartenda stridsduglig man.”
Kendra tittade fundersamt mot honom. Men hon skakade på huvudet och sade bestämt, “De är inga soldater, de är vanligt folk, vi skall inte använda oss av dem!” Hon gick ut ur tältet med bestämda steg.
När Kendra precis kommit ut ur tältet så såg hon folksamlingen som hade radat upp sig på led. Hon gick till ledet och när hon kom fram till täten så såg hon att någon soldat stod med en bunt rostigt svärd och yxor som han delade ut.
“Jag ser att du beväpnar de civila folket,” sade bekant röst bakom Kendra.
“Vad gör du här Ecco?” svarade hon.
Ecco svarade med en mjuk och självsäker röst “jag ville inte missa när du skulle skrika åt Hugo för att han delar ut vapen till dem som du ska skydda.”
Kendra log lite slugt innan hon talade till Ecco, “vi kan låta de civila få vapen för att försvara sig om fienden tränger igenom vårt ultimata försvar, men vi drar inte ut dem i kriget om det inte är den sista utväg!” Ecco nickade och gick bort från ledet, bort mot den stora porten de kom från.
Kendra tittade upp mot stadens högsta byggnad, de övergivna slottet som ligger framför de stora salarna kungen satt i. Hon stod och funderade vad kungen, hennes far, hennes närmaste skulle offra för folkets överlevnad om det skulle behövas. Men hon hann inte tänka så länge förrän ett stort eldklot från fjärran lyste upp himlen då det flög i stadens riktning.
“Ta skydd ropade soldater på gatorna medans eldklotet rasade ner i full fart.
Folket sprang för livet när eldklotet kom så nära att man kunde känna värmen från den. Kendra hann precis undan när eldklotet nuddade marken.
Det stora röda eldskenet som lyste upp från himlen exploderade mitt på gatorna där folket tog skydd.
“Allesammans, in i stadens stora salar!” skrek Kendra så starkt att hon trodde att hon skulle tappa rösten.


Väl inne i den stora salen satta både unga liksom gamla, rädda och sårade i grupper om 4.
Kendra stod lutad mot en trasig vägg och pratade med några rädda kvinnor.
“Med all respekt, vi vill att du skall vänta i salen tills att alla är säkra att gå,” sade Kendra till en av kvinnorna som hon stod och pratade med. De nickade och gick iväg mot en folkgrupp som trängde sig vi ingångarna.
Kendra tittade sig omkring bland folket och suckade. Hon vände blicken mot utgången och granskade alla som försökte ta sig in i byggnaden.
Kendra gick ut ur de stora salarna för att se hur läget där ute såg ut. Men hon avbröts när plötsligt en välbekant person tog tag i hennes rustning, hennes far.
“Släpp mig, jag måste ut dit nu, de behöver mig!”
“Det är för farligt, du är det enda jag har kvar!” Han grät nästan. “Som högst befäl här befaller jag dig att du ska stanna!”
“Du har ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag är befälhavare av armén och jag måste leda mina trogna genom detta,” sade Kendra beslutsamt. Hon klampade hastigt iväg mot utgången.
När hon kom ut så möttes hon av den förskräckta himlen och den hotfulla känslan av krig.
“General, ska vi sätta ut våra försvarsstyrkor nu?” frågade en av soldaterna som stod med folket där inne.
Kendra nickade och manade honom till att meddela alla om det.
Hon vandrade genom den halvt förstörda staden. När hon kom till yttre muren så såg hon en grupp vakter som vaktade porten. När hon närmade sig dem så lade de märke till att de kom så nickade de vant till henne. Hon såg en trappa till höger om porten som verkade leda upp på muren. Hon gick med bestämda steg mot den gråa och gamla trappan samtidigt hon ibland såg med oroliga blickar bakom sig. Hon gick sakta upp på muren samtidigt hon tänkte på alla familjer i stadens salar.

Soldaterna marscherade genom staden dagen där därpå. Kendra uppmanade alla soldater att bara strida för att försvara resterna av staden. Medans kapten Ecco placerade ut alla soldater så kunde Kendra ägna sig åt sina känslor för tillfället.
Tiden gick och soldaterna blev mer och mer rastlösa.
Kendra stod lutad mot muren och pratade med en av soldaterna ända tills att en av de mäktiga soldaterna på muren skrek till!
“Fienden närmar sig fort!”
Alla soldater riktade sin uppmärksamhet mot muren och det som fanns på andra sidan.
Kendra gick upp på muren samtidigt hon undrade vad som skulle bemöta hennes syn. Hon steg upp med darrande ben på det översta trappsteget.
Soldaterna på muren flyttade sig lite åt sidan så att generalen kunde se fienden.


“Rör er framåt!” gormade Gorgor till hans eftertrupp som kom direkt från borggården. “Vi har inte hela dagen på oss, fienden är redan beredda och det måste vi förbli, fort!”
Soldaterna marscherade framåt. De klev fram i led på åtta pers. De rörde sig klumpigt och beklagade sig över deras klagorika kapten.
“Tidens slut närmade sig snabbt för både folket innanför och utanför landets gränser om ni inte skyndar på,” fortsatte Gorgor efter ett tag till hans sega män till soldater. Soldaterna pustade ut och fortsatte att röra på sig snabbare.
När de marscherat kanske fem minuter till kunde de skymta den stora muren som ett grått streck.
“Ställ upper i led på tre bakom denna gigantiska mur! Vi kommer att stå bakom murens och försvara om de tar sig genom porten!” sade han högt och tydligt.

Kendra som stod på muren hörde Gorgor skrika när de närmade sig muren. Hon vände sig om och såg den lilla trupp som kommit till stadens inre försvar. När soldaterna kommit till sin postering så hade fienden kommit så nära porten att så manade Kendra bågskyttarna på muren att de snart var inom pilarnas räckhåll.
Bågskyttarna på muren drog sina pilar och tog sikte mot fienden.
Kendra betraktade fienden medans de närmade sig. När de närmat sig så mycket så upptäckte hon att de var helt sårbara. Det enda de skyddande de hade var lite plåt som satt runt halsen.
“Allesammans, sikta mot deras magar och huvud,”manade Kendra till bågskyttarna på muren.


Ecco och Viggo hade tagit sin del av soldater som byggde på femtio man. De hade gömt sig i några dolda gropar framför utanför muren samtidigt som kendras soldater kallats till muren.


“Avfyra första vågen!”
Pilarna ven förbi Kendras ansikte medans pilarna flög mot fienden. Det hördes ett rop från fienden bakom armén så skymtade Kendra sex svarta stora pålar som snurrade. På varje påle så långa och breda blad kom flög upp i luften. När bladen kolliderade med Kendras soldaters pilar så kapade fiendens snurror alla pilar men deras snurror fortsatte i samma hastighet mot muren.
“Ta skydd!” skrek Kendra förtvivlat när snurrorna närmade sig muren.
Soldaterna på muren snubblade ner för alla trappor som ledde ner från muren. När nästan alla soldater nått marken så träffade snurrorna muren och porten.Stenblock flög från muren åt alla håll och all ordning blev kaos.


Ecco och Viggo beslutade sig för att gå till anfall för att försvara. De reste sig långsamt samtidigt resten av deras lilla trupp också reste sig. När de avslöjat sig så placerade de sig i försvarsställningar. Alla pikenerare tog täten medans alla andra placerade sig bakom dem.
Fienden stannade mitt i allt. Men Ecco, Viggo och deras soldater fortsatte att springa.
När de sprungit kanske tjugo fot så drog fienden fram några pilar och bågar.
Ecco upptäckte faran för sent. Fiendens pilar ven genom luften och träffade Eccos soldater. De föll strax efter att de fått sina pilar.
Några få överlevare på stridsfältet drog sig tillbaka in mot muren.


Kendra reste sig upp och såg direkt att många bågskyttar var döda eller sårade.
“Vi måste göra en skyddande mur åt våra sårade så de hinner fly till säkert område. Dessutom måste vi få iväg några som kan berätta hur vårt läge här ser ut,” skrek en av de främsta i bågskyttelegionen. Kendra tittae på de sårade soldater och skrek att vad hon orkade, “Bygg en stark båge, svärd och sköld först och bågar bakom!”
Soldaterna hörde henne och lydde direkt för nästan genast hade de byggt en båge som skulle hålla försvaret ett tag.
Kendra drog sitt svärd som hände på ryggen.

Plötsligt, istället för att fienden komma inrusande mot deras försvar så kom första legionen, Eccos handplockade trupp. Mitt bland dem bar några av soldaten sårade eller döda soldater.
Kendra och några i deras försvar gick för att kolla bland de döda och sårade. Sist av alla soldater i den sårade gruppen fan Kendra de hon sökte, Ecco och Viggo. De hade båda två bilar i bröstkorgen och stora skrapsår över ansikten.
Kendra satte sig på knä framför dem och bad om deras liv.
Viggos bröstkorg rörde sig så hon antog att han knappt levde.
“Vänd tillbaka!” skrek Viggo helt oväntat ända tills att hans ögon slocknade.





Flytten

Striden hade tagit hårt på kendras soldater inklusive hennes kaptener. Ecco var svårt sårad och Viggo hade avlidit direkt på slagfältet.
Fienden hade krossat dem direkt utan att ens gå till anfall med närstridssoldaterna.

Kendra satt i rådsalen med hennes far och hennes enda kaptener som var vid liv, Gorgor och Tor.
“Vi kan inte riskera allt vi har om vi skulle bli kros
sade igen. Vi måste fly till en av våra andra fästningar där deras försvar skulle hjälpa oss,” sade Tor.
Gorgor och Kendras far nickade instämmande.
“Nej, vi får inte lämna staden nu, om vi överger våra fästningar så får de större kontroll i vårt land och det är inte det vi vill. Så vi måste skicka ett sändebud till våra fränder om förstärkning!” nästan skrek Kendra helt okontrollerat.
De stirrade på henne som om hon var helt galen.
Kendras far reste sig och med sin mörka tonfall sade han klart och tydligt, “det här är mitt land, min fästning och jag ger högst befäl angående mitt folk och jag vill inte riskera deras liv bara för att du inte vill lämna fästningen som ett ont minne.” Med det så reste han sig och gick ut ur rummet.


Nästa morgon så höll hela stadens befolkning på med att packa inför flytten. Hela marknaden på torget som stod och grönska under gårdagen var borta och all ro var borta. Nu sprang gråtande barn, oroliga mammor omkring och släpade på deras förnödenheter.
Kendra satt på torget och såg på när all packning och förödelse skedde.
Plötsligt så sprang en gråtande flicka på henne gråtande.
“Kan du hjälpa mig att hitta mor min?” fick den gråtande flickan ut.
Kendra såg fundersam ut och nickade tillslut.
“Var såg du henne sist?” frågade hon flickan som efter några sekunder sedan slutade snyfta.
“Vid smedens hus var vi, men sen kom folk och hon försvann hon,” svarade flickan och började snyfta igen.
Kendra tog med flickan till den gamla smedjan som låg bakom torgets kyrka.
De kollade runt omkring kyrkan men fann henne inte.
“Flicka lilla, gråt inte, vi kommer att hitta henne,” försökte Kendra trösta den lilla flickan.


Skymningen föll sakta in och nästan alla som inte bodde på det som förut var torget tog sig in i någon av de öppna världshus eller vandrarhem som fortfarande var öppna.

Kendra förde flickan till ett vandrarhem där de kunde vila ut inför flytten som skulle ske på gryningen.
När de kom in i vandrarhemmet så möttes de av ägaren.
“Vill ni ha ett rum för natten?” frågade han med ett vänligt leende.
Kendra och flickan nickade och han hänvisade dem till ett ledigt rum på övervåningen. Det var ett litet rum, två sängar, det fanns ett fönster mellan sängarna och en liten fotogenlampa över dörren. Kendra och flickan stod vid dörren en stund.
Flickan tackade Kendra för hjälpen men det räckte för att hon skulle börja gråta igen.
När hon slutat gråta så förste kendra henne till den högra sängen.
“Det är dags att sova, du behöver nya krafter imorgon. Kanske hittar vi henne när alla ger sig av,” sade Kendra och nattade flickan.
Hon nickade och mumlade något, “Tamara.”
Kendra vände sig om och gick till sin bädd.


Nästa morgon, innan gryningen vaknade Kendra tidigt men hon förmådde att väcka Tamara.
Hon tassade ner till matavdelningen och frågade om frukost.
“Två järnmynt för frukosten inkluderat servering vid ert rum,” sade ägaren.
Kendra betalade två järnmynd och gick sedan upp på till deras rum.
När hon kom in i rummet så gick hon till Tamaras säng för att väcka henne. Hon måste ha sovit bra tänkte Kendra för sig själv eftersom att hon fick stå i några minuter för att lyckas väcka henne.
När Tamara och Kendra gjort sig klara för att nästan sticka så knackade det på dörren.
“Det var på tiden, kom in!” nästan röt Kendra förbannat och skrämde upp Tamara.
Ägaren kom in med en stor bricka av silver och trä.
“Här har ni lite mat och ha en trevlig färd sen,” sade han och gick ut ur rummet.
Kendra tittade efter honom och himlade med ögonen.
“Ät, du kommer behöva maten,” manade Kendra Tamara att äta. Medans Tamara åt så satt Tamara och funderade över vad fienden kommer att göra för att utöka sin makt när de har fästningen av Kung August den tredje.

De lämnade vandrarhemmet efter att Kendra fått vila efter den enkla frukosten.

“Tamara, vi måste lämna staden unde förmiddagen, det kommer att bli en lång vandring eller om vi har tur, en rytt.” Kendra tittade en bit bort på vägen.


De gick till folksamlingen vid torget som förtvivlat hade börjat vandra västerut till deras fränder vid kusten.

Kendra och Tamara anslöt sig till en av de stora grupperna som skulle vandra tillsammans.
Kendra gick fram till en av kvinnorna i grupp Sten IV.
“Ursäkta, men kan ni ansvara för henne?” frågade Kendra och pekade på Tamara.
Hon nickade och vinkade till sig Tamara.
“Ska inte du följa med mig?” Undrade Tamara i en nick mot Kendra.
“Jo, hon ska följa med, men hon kommer att rida i täten med soldaterna från bågskyttarlegionen,” sade en mörk röst bakom Kendra.
Kendra vände sig om och tittade in i de inbjudande ögonen.
“Ecco, du står på benen redan!”
“Mitt liv är en soldats och min plikt är att hjälpa dig, och jag hjälper dig inte så mycket om jag är halvdöd,” förklarade han muntert.

Kendra och Ecco lämnade Tamara och grupp bakom sig. De begav sig fram till den kungliga borggården där deras hästar och soldater fanns.
“Ska vi dela på oss så att vi kan försvara invånarna från fyra fronter eller ska vi alla ta täten och rikta all styrka åt att komma fram?” undrade Kendra.
Ecco tänkte efter och svarade beslutsamt men svarade beslutsamt, “vi delar upp oss, halva bågen tar täten medans resten går bakom, men vi får inte rikta allas styrka mot fienden eller liknande eftersom att vi behöver komma fram om alla ska överleva och det är vårt mål.”
Kedra nickade och de fortsatte mot borggården.


När de stegat in på borggården så möttes de av alla ryttare som redan var färdiga för avfärd.
Kendra packade ihop sitt tält medans soldaterna väntade tålmodigt på sina hästar.
Kendra tittade runt om kring sig när hon var färdig för att se att hon inte missat något.

När alla var klara så reste sig Kendra och satte sig på sin häst.

De red fram till alla civila invånare som hade börjat vandra den långa vägen västerut.
“Kendra, vi delar på oss,” överröstade Gorgor folksamlingen som befanns sig runt dem.
Kendra nickade och sade att hon rider fram till täten med Ecco och tio man.
Gorgor nickade och uppmanade resten av soldaterna att stanna kvar.






Oväntade gäster från Norr

När Kendra och Ecco visat fram de civila grupperna till en stor väg. Till höger om vägen stod det en stor handskriven med skylten Slughtonz Rike så såg anvisade skylten att alla fiender är välkomna att gå osedda förbi landet medans vänner skall ses som ett sändebud.

När de passerat skylten vandrade grupperna och soldaterna red tills att skymningen nära föll dem.

“Stop där, det måste betalas en tullavgift för att passera Slughtonz Rike!” väste en hes röst alldeles framför dem.
Kendra och Ecco tvingades att stanna medans deras följare från alla grupper också tvingades att stanna.
“Visa er kära du,” uppmanade Ecco till personen som stoppat dem.
Personerna som steg fram visade sig att vara fyra medelålders gubbar som vaktade riksvägen som ledde till Slughtonz Rike.
“Ni behöver betala en avgift för att få passera,” upprepade en av gubbarna.
Ecco nickade medans han vände sig om för att säga något till Kendra.
“Hur ska vi göra för att få passera?” viskade Ecco.
Kendra tänkte. Sedan muttrade hon, “Vi ger dem lite mat och lite mynt från kassan.”
De bestämde sig för att ge lite mat och mynt från kassorna och sedan passera med eller utan tillåtelse.
“Förresten, om kanske ett månvarv så kommer en fiendearmé från norr, ni kanske borde se till att hålla ett försvar som kan hålla dem i schack ett tag eller något.
Gubbarna till vakter grymtade något ohörbart medans Kendra och Ecco ledde iväg alla civila grupper in på landets riksväg som passerar Slugthonz rike.


Skymningen föll snabbt över vandrarna och de var tvungna att slå läger för natten.

Alla soldater eller försvarare red i en formation som skulle bilda en stor cirkel.
När cirkeln som skulle vara ett skydd för de civila förblev klar så började de civila att slå upp små tält där alla flyktinggrupper kunde sova.
Grupp A-C fick ha sina tält längst bak, grupp D-F fick ha vänsta sidan medans grupp G och H tog höra sidan. I mitten hade Kendra och Ecco ett gemensamt tält medans all proviant och hjälpmedel låg längst fram.

När mörkret var som värst så var det de enda som man kunde se, skenet från några få eldar som omgav lägret lite skydd, värme och ljus.
Ljuset fick Kendra att känna mod och tillit till sina soldater.

Plötsligt så hördes ett tyst men ändå ett starkt ylande.
Några av soldaterna som patrullerade höjde sina vapen i högsta beredskap.
Kendra gick till fram till ett av soldaternas tält på västra sidan för att göra en patrull som skulle ut och spionera resterande delen av kvällen.

De civila flyktingarna hade vaknat av det ylande och gick ut ur sina tält för att se vad det var.


“Sänd ett meddelande till Ecco att jag tar den västra patrullen för att genomsöka området resterande delen av natten,” sade Kendra till en av soldaterna som avlägsnade från den västra patrullen.
“Ja kapten!”

Soldaten gick till kaptenernas tält där Ecco befann sig.
“Kapten, Kapten Kendra tog med sig den västra patrullen för kolla området ifall fienden eller något hotar oss,” framförde soldaten till Ecco.
Han nickade ogillande och anvisade soldaten att lämna honom ifred.
Soldaten följde hans vink och gick iväg för att låta honom tänka.


Det började att blåsa ute i Slugthonz rike. Var man inte i det tillfälliga kvällslägret så kunde man nästan känna att kylan blåst bort all värme man ägt.

Kendra kände den starka kylan blåsa rakt mot sitt bara ansikte när hon till blindo ledde den västra patrullen genom landskapet i nattens mörker. De hade vandrar så långt nu att de inte längre såg skenet från kändes det riktigt motbjudande att vandra från den trygghet man skapat till att man drar ifrån den.
“Tysta!” väste Kendra till soldaterna som följde henne.
Soldaterna stannade och de höll sig så tysta som möjligt.
“Vad är det kapten?” frågade en av soldaterna som befann sig bakom Kendra.”
“Jag tyckte att jag såg en liten skugga röra sig framför oss.”
Soldaten nickade men frågade sedan, “Är du säker på vad du såg, jag menar, kan du inte ha inbillat dig detta?”
“Det är omöjligt, jag hörde också någon hosta, även om det var väldigt diskret så vet jag vad jag såg och hörde.”
Soldaten ryckte på axlarna och vände sig till de övriga i patrullen.
“Håll ögonen öppna på någon skugga runt omkring oss,” manade han dem.
De nickade till svar och tittade runt omkring sig.
Kendra gick försiktigt fram i mörkret samtidigt som hon sakta drog sitt mäktiga svärd.
Plötsligt så fick hon syn på skuggan igen.
“Visa er nu så dödar jag dig inte!” väste Kendra till skuggan samtidigt hon riktade svärdet mot den okända skuggan.
Skuggan gick närmre Kendra samtidigt han drog fram en sten ur sin bälte som gav ifrån sig ett litet sken.
“Vem är du?” frågade Kendra den okända mannen som gestaltat skuggan.
“Jag går under många namn, men jag går också utan namn. Dina fränder i Norr vill att jag ska befinna mig i tjänst hos dig.”
Kendra tittade mot den plats hon hörde rösten utan att veta vad hon stirrade på.


Ecco ledde ut en häst ut genom lägret för att försöka rida ut själv och leta reda på den västra patrullen om den fann gestalten.




Jag rekommenderar inte att du lägger upp delar av boken på internet, och särskilt inte om du ska skicka in den till ett förlag i framtiden. Det finns en risk att ditt arbete blir stulet.
Ja, men det där är ine den boken, det där är en annan som jag har gett upp med.

17 dec, 2017 18:01

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Borttagen:
håller på och skriver en bok nu.

Kendras förlust:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1, Fällan

Den gråa molnen drog snabbt över ryttarna som närmade sig de kända markerna i Midgård. De red i dagar för att hinna i tid till kallelsen
“Öppna porten mina herrar!” gormade portvakten när ryttarna närmade sig porten. Den stora porten svängde hastigt upp och ryttarna red in i den vita staden. Folken på gatorna steg hastigt åt sidan för att inte råka bli övertrampad av de maktfulla ryttarna som red in genom de gamla gatorna som ledde upp mot kungliga slottsgården.
När Kendra, arméns enda kvinnliga befälhavare tog täten ledde hon in soldaterna på borggården möttes de av en lång svartklädd man på trappavsatsen som ledde in till de stora salarna i Kung Augustus den tredjes rike.
“Kendra, välkommen hem i dessa tider.”
Kendra himlade med ögonen.
“Tack Leopold,” sade Kendra steg av sin häst. Hon räckte tyglarna till en av soldaterna och bad dem stanna kvar på borggården.
“Följ med här, din far vill tala med dig och det är brådskande,” uppmanade Leopold med en släpig röst. De vandrade genom de stora salarna tills de kom till den största salen. Kendra blickade runt i salen tills att hon såg en tron som stod längs bort på andra sidan.
“Leopold, lämna oss ensamma nu,” hördes en bekant röst. “Stig fram Kendra, var inte blyg nu,” uppmanade mannen varsamt.
Kendra steg fram mot tronen.
“Jag fick din kallelse, vad vill du?” frågade Kendra.
Soldaterna från fjärran i norr. Det är inte en liten strid utan en erövring.
Kendra såg fundersam ut och försökte tänka sig en stor armé mot rikets lilla fästning.
“Hur vet du det?” frågade kendra.
“Vi har våra spioner,” sade fadern. “Vi behöver varenda soldat vi har och det var därför du kallades hit, för att hjälpa till att hålla försvaret.” Kendra nickade och vände sig om för att gå ut ur salen.
“Kendra, jag har saknat dig mycket,” sade han väldigt mjukt och vänligt.
“Jag med,” svarade hon lugnt samtidigt jag började gå ut ut salarna.


Regnet öste ner i stora floder när mörkret sänkte sig ner över den lilla staden. Soldaterna på borggården hade slagit upp egna tält där de kunde tillbringa resten av kvällen medans de väntade på mer information om kriget mot fienderna. Kendra satt i sitt tält och planerade om ett försvar med de andra kaptenerna i armén angående ett hållbart försvar mot fiendens attack.
“Om vi testar att leda försvaret på två fronter så kan vi locka in dem i mitten av vår gruppering och sedan sända ut våra starkaste närstrids soldater för att slå ut deras pjäser,” sade hon bestämt. De andra fyra kaptener nickade instämmande.
“Eftersom att du är den ledande över kaptenerna så för du beslutet,” sade Viggo, den främsta kaptenen i armén.
“Om jag tar den den vänstra och Viggo den högra fronten när vi ska lura in den i vår fälla kan du leda bågskyttarnas försvar på muren medans Gorgor och Tor skrapar ihop en liten styrka som kan försvara insidan av staden så är vi väl försedda av det mäktigaste skydd vi kan fixa,” tyckte Ecco.
Kendra och de andra kaptenerna nickade instämmande.
“Vi gör som du föreslog nu utan protester. Har ni någon bättre idé så framför den nu är ni snälla,” sade Kendra med bestämd röst. “Fienden kan komma redan imorgon om vi har otur så sätt en trupp på vakt med tio man som kan byta av mav med varandra. Vi behöver alla våra krafter om anfallet sker imorgon så jag rekommenderar att vi knyter off för denna natt.” De fyra kaptenerna reste sig och var påväg ut till sina tält. De hann precis fram till tältöppningen då Kendra uppmanade kaptenen med de sista orden, “Staden räknar med vårt försvar, de räknar med oss.” Och så fortsatte de ut till sina egna och mindre tält. När de gått så bredde Kendra ut en filt som hon lade i hörnet i tältet. Sedan lade hon sig med sina kläder på filten och försäkrade sig om att deras försvar skulle hålla fram till att förstärkning skulle komma till stadens undsättning. Men tröttheten tog över efter några ögonblinkning föll hon drömlös i sömn.


Dagen började gry då Kendra vaknar av att en soldat ur armén väcker henne och säger att hon har besök. Hon sätter sig upp och gnuggar ögonen för att sedan kunna se bättre.
“Kapten, du har besök!”
Kendra tittade mot dörröppningen och såg att hennes far stor och väntade.
“Stig in far,” uppmanade hon honom. Han steg in i tältet med försiktigt samtidigt han talade med en försiktig röst, “Du är bara ett barn, en soldat i den här striden, låt oss samla ihop vartenda stridsduglig man.”
Kendra tittade fundersamt mot honom. Men hon skakade på huvudet och sade bestämt, “De är inga soldater, de är vanligt folk, vi skall inte använda oss av dem!” Hon gick ut ur tältet med bestämda steg.
När Kendra precis kommit ut ur tältet så såg hon folksamlingen som hade radat upp sig på led. Hon gick till ledet och när hon kom fram till täten så såg hon att någon soldat stod med en bunt rostigt svärd och yxor som han delade ut.
“Jag ser att du beväpnar de civila folket,” sade bekant röst bakom Kendra.
“Vad gör du här Ecco?” svarade hon.
Ecco svarade med en mjuk och självsäker röst “jag ville inte missa när du skulle skrika åt Hugo för att han delar ut vapen till dem som du ska skydda.”
Kendra log lite slugt innan hon talade till Ecco, “vi kan låta de civila få vapen för att försvara sig om fienden tränger igenom vårt ultimata försvar, men vi drar inte ut dem i kriget om det inte är den sista utväg!” Ecco nickade och gick bort från ledet, bort mot den stora porten de kom från.
Kendra tittade upp mot stadens högsta byggnad, de övergivna slottet som ligger framför de stora salarna kungen satt i. Hon stod och funderade vad kungen, hennes far, hennes närmaste skulle offra för folkets överlevnad om det skulle behövas. Men hon hann inte tänka så länge förrän ett stort eldklot från fjärran lyste upp himlen då det flög i stadens riktning.
“Ta skydd ropade soldater på gatorna medans eldklotet rasade ner i full fart.
Folket sprang för livet när eldklotet kom så nära att man kunde känna värmen från den. Kendra hann precis undan när eldklotet nuddade marken.
Det stora röda eldskenet som lyste upp från himlen exploderade mitt på gatorna där folket tog skydd.
“Allesammans, in i stadens stora salar!” skrek Kendra så starkt att hon trodde att hon skulle tappa rösten.


Väl inne i den stora salen satta både unga liksom gamla, rädda och sårade i grupper om 4.
Kendra stod lutad mot en trasig vägg och pratade med några rädda kvinnor.
“Med all respekt, vi vill att du skall vänta i salen tills att alla är säkra att gå,” sade Kendra till en av kvinnorna som hon stod och pratade med. De nickade och gick iväg mot en folkgrupp som trängde sig vi ingångarna.
Kendra tittade sig omkring bland folket och suckade. Hon vände blicken mot utgången och granskade alla som försökte ta sig in i byggnaden.
Kendra gick ut ur de stora salarna för att se hur läget där ute såg ut. Men hon avbröts när plötsligt en välbekant person tog tag i hennes rustning, hennes far.
“Släpp mig, jag måste ut dit nu, de behöver mig!”
“Det är för farligt, du är det enda jag har kvar!” Han grät nästan. “Som högst befäl här befaller jag dig att du ska stanna!”
“Du har ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag är befälhavare av armén och jag måste leda mina trogna genom detta,” sade Kendra beslutsamt. Hon klampade hastigt iväg mot utgången.
När hon kom ut så möttes hon av den förskräckta himlen och den hotfulla känslan av krig.
“General, ska vi sätta ut våra försvarsstyrkor nu?” frågade en av soldaterna som stod med folket där inne.
Kendra nickade och manade honom till att meddela alla om det.
Hon vandrade genom den halvt förstörda staden. När hon kom till yttre muren så såg hon en grupp vakter som vaktade porten. När hon närmade sig dem så lade de märke till att de kom så nickade de vant till henne. Hon såg en trappa till höger om porten som verkade leda upp på muren. Hon gick med bestämda steg mot den gråa och gamla trappan samtidigt hon ibland såg med oroliga blickar bakom sig. Hon gick sakta upp på muren samtidigt hon tänkte på alla familjer i stadens salar.

Soldaterna marscherade genom staden dagen där därpå. Kendra uppmanade alla soldater att bara strida för att försvara resterna av staden. Medans kapten Ecco placerade ut alla soldater så kunde Kendra ägna sig åt sina känslor för tillfället.
Tiden gick och soldaterna blev mer och mer rastlösa.
Kendra stod lutad mot muren och pratade med en av soldaterna ända tills att en av de mäktiga soldaterna på muren skrek till!
“Fienden närmar sig fort!”
Alla soldater riktade sin uppmärksamhet mot muren och det som fanns på andra sidan.
Kendra gick upp på muren samtidigt hon undrade vad som skulle bemöta hennes syn. Hon steg upp med darrande ben på det översta trappsteget.
Soldaterna på muren flyttade sig lite åt sidan så att generalen kunde se fienden.


“Rör er framåt!” gormade Gorgor till hans eftertrupp som kom direkt från borggården. “Vi har inte hela dagen på oss, fienden är redan beredda och det måste vi förbli, fort!”
Soldaterna marscherade framåt. De klev fram i led på åtta pers. De rörde sig klumpigt och beklagade sig över deras klagorika kapten.
“Tidens slut närmade sig snabbt för både folket innanför och utanför landets gränser om ni inte skyndar på,” fortsatte Gorgor efter ett tag till hans sega män till soldater. Soldaterna pustade ut och fortsatte att röra på sig snabbare.
När de marscherat kanske fem minuter till kunde de skymta den stora muren som ett grått streck.
“Ställ upper i led på tre bakom denna gigantiska mur! Vi kommer att stå bakom murens och försvara om de tar sig genom porten!” sade han högt och tydligt.

Kendra som stod på muren hörde Gorgor skrika när de närmade sig muren. Hon vände sig om och såg den lilla trupp som kommit till stadens inre försvar. När soldaterna kommit till sin postering så hade fienden kommit så nära porten att så manade Kendra bågskyttarna på muren att de snart var inom pilarnas räckhåll.
Bågskyttarna på muren drog sina pilar och tog sikte mot fienden.
Kendra betraktade fienden medans de närmade sig. När de närmat sig så mycket så upptäckte hon att de var helt sårbara. Det enda de skyddande de hade var lite plåt som satt runt halsen.
“Allesammans, sikta mot deras magar och huvud,”manade Kendra till bågskyttarna på muren.


Ecco och Viggo hade tagit sin del av soldater som byggde på femtio man. De hade gömt sig i några dolda gropar framför utanför muren samtidigt som kendras soldater kallats till muren.


“Avfyra första vågen!”
Pilarna ven förbi Kendras ansikte medans pilarna flög mot fienden. Det hördes ett rop från fienden bakom armén så skymtade Kendra sex svarta stora pålar som snurrade. På varje påle så långa och breda blad kom flög upp i luften. När bladen kolliderade med Kendras soldaters pilar så kapade fiendens snurror alla pilar men deras snurror fortsatte i samma hastighet mot muren.
“Ta skydd!” skrek Kendra förtvivlat när snurrorna närmade sig muren.
Soldaterna på muren snubblade ner för alla trappor som ledde ner från muren. När nästan alla soldater nått marken så träffade snurrorna muren och porten.Stenblock flög från muren åt alla håll och all ordning blev kaos.


Ecco och Viggo beslutade sig för att gå till anfall för att försvara. De reste sig långsamt samtidigt resten av deras lilla trupp också reste sig. När de avslöjat sig så placerade de sig i försvarsställningar. Alla pikenerare tog täten medans alla andra placerade sig bakom dem.
Fienden stannade mitt i allt. Men Ecco, Viggo och deras soldater fortsatte att springa.
När de sprungit kanske tjugo fot så drog fienden fram några pilar och bågar.
Ecco upptäckte faran för sent. Fiendens pilar ven genom luften och träffade Eccos soldater. De föll strax efter att de fått sina pilar.
Några få överlevare på stridsfältet drog sig tillbaka in mot muren.


Kendra reste sig upp och såg direkt att många bågskyttar var döda eller sårade.
“Vi måste göra en skyddande mur åt våra sårade så de hinner fly till säkert område. Dessutom måste vi få iväg några som kan berätta hur vårt läge här ser ut,” skrek en av de främsta i bågskyttelegionen. Kendra tittae på de sårade soldater och skrek att vad hon orkade, “Bygg en stark båge, svärd och sköld först och bågar bakom!”
Soldaterna hörde henne och lydde direkt för nästan genast hade de byggt en båge som skulle hålla försvaret ett tag.
Kendra drog sitt svärd som hände på ryggen.

Plötsligt, istället för att fienden komma inrusande mot deras försvar så kom första legionen, Eccos handplockade trupp. Mitt bland dem bar några av soldaten sårade eller döda soldater.
Kendra och några i deras försvar gick för att kolla bland de döda och sårade. Sist av alla soldater i den sårade gruppen fan Kendra de hon sökte, Ecco och Viggo. De hade båda två bilar i bröstkorgen och stora skrapsår över ansikten.
Kendra satte sig på knä framför dem och bad om deras liv.
Viggos bröstkorg rörde sig så hon antog att han knappt levde.
“Vänd tillbaka!” skrek Viggo helt oväntat ända tills att hans ögon slocknade.





Flytten

Striden hade tagit hårt på kendras soldater inklusive hennes kaptener. Ecco var svårt sårad och Viggo hade avlidit direkt på slagfältet.
Fienden hade krossat dem direkt utan att ens gå till anfall med närstridssoldaterna.

Kendra satt i rådsalen med hennes far och hennes enda kaptener som var vid liv, Gorgor och Tor.
“Vi kan inte riskera allt vi har om vi skulle bli kros
sade igen. Vi måste fly till en av våra andra fästningar där deras försvar skulle hjälpa oss,” sade Tor.
Gorgor och Kendras far nickade instämmande.
“Nej, vi får inte lämna staden nu, om vi överger våra fästningar så får de större kontroll i vårt land och det är inte det vi vill. Så vi måste skicka ett sändebud till våra fränder om förstärkning!” nästan skrek Kendra helt okontrollerat.
De stirrade på henne som om hon var helt galen.
Kendras far reste sig och med sin mörka tonfall sade han klart och tydligt, “det här är mitt land, min fästning och jag ger högst befäl angående mitt folk och jag vill inte riskera deras liv bara för att du inte vill lämna fästningen som ett ont minne.” Med det så reste han sig och gick ut ur rummet.


Nästa morgon så höll hela stadens befolkning på med att packa inför flytten. Hela marknaden på torget som stod och grönska under gårdagen var borta och all ro var borta. Nu sprang gråtande barn, oroliga mammor omkring och släpade på deras förnödenheter.
Kendra satt på torget och såg på när all packning och förödelse skedde.
Plötsligt så sprang en gråtande flicka på henne gråtande.
“Kan du hjälpa mig att hitta mor min?” fick den gråtande flickan ut.
Kendra såg fundersam ut och nickade tillslut.
“Var såg du henne sist?” frågade hon flickan som efter några sekunder sedan slutade snyfta.
“Vid smedens hus var vi, men sen kom folk och hon försvann hon,” svarade flickan och började snyfta igen.
Kendra tog med flickan till den gamla smedjan som låg bakom torgets kyrka.
De kollade runt omkring kyrkan men fann henne inte.
“Flicka lilla, gråt inte, vi kommer att hitta henne,” försökte Kendra trösta den lilla flickan.


Skymningen föll sakta in och nästan alla som inte bodde på det som förut var torget tog sig in i någon av de öppna världshus eller vandrarhem som fortfarande var öppna.

Kendra förde flickan till ett vandrarhem där de kunde vila ut inför flytten som skulle ske på gryningen.
När de kom in i vandrarhemmet så möttes de av ägaren.
“Vill ni ha ett rum för natten?” frågade han med ett vänligt leende.
Kendra och flickan nickade och han hänvisade dem till ett ledigt rum på övervåningen. Det var ett litet rum, två sängar, det fanns ett fönster mellan sängarna och en liten fotogenlampa över dörren. Kendra och flickan stod vid dörren en stund.
Flickan tackade Kendra för hjälpen men det räckte för att hon skulle börja gråta igen.
När hon slutat gråta så förste kendra henne till den högra sängen.
“Det är dags att sova, du behöver nya krafter imorgon. Kanske hittar vi henne när alla ger sig av,” sade Kendra och nattade flickan.
Hon nickade och mumlade något, “Tamara.”
Kendra vände sig om och gick till sin bädd.


Nästa morgon, innan gryningen vaknade Kendra tidigt men hon förmådde att väcka Tamara.
Hon tassade ner till matavdelningen och frågade om frukost.
“Två järnmynt för frukosten inkluderat servering vid ert rum,” sade ägaren.
Kendra betalade två järnmynd och gick sedan upp på till deras rum.
När hon kom in i rummet så gick hon till Tamaras säng för att väcka henne. Hon måste ha sovit bra tänkte Kendra för sig själv eftersom att hon fick stå i några minuter för att lyckas väcka henne.
När Tamara och Kendra gjort sig klara för att nästan sticka så knackade det på dörren.
“Det var på tiden, kom in!” nästan röt Kendra förbannat och skrämde upp Tamara.
Ägaren kom in med en stor bricka av silver och trä.
“Här har ni lite mat och ha en trevlig färd sen,” sade han och gick ut ur rummet.
Kendra tittade efter honom och himlade med ögonen.
“Ät, du kommer behöva maten,” manade Kendra Tamara att äta. Medans Tamara åt så satt Tamara och funderade över vad fienden kommer att göra för att utöka sin makt när de har fästningen av Kung August den tredje.

De lämnade vandrarhemmet efter att Kendra fått vila efter den enkla frukosten.

“Tamara, vi måste lämna staden unde förmiddagen, det kommer att bli en lång vandring eller om vi har tur, en rytt.” Kendra tittade en bit bort på vägen.


De gick till folksamlingen vid torget som förtvivlat hade börjat vandra västerut till deras fränder vid kusten.

Kendra och Tamara anslöt sig till en av de stora grupperna som skulle vandra tillsammans.
Kendra gick fram till en av kvinnorna i grupp Sten IV.
“Ursäkta, men kan ni ansvara för henne?” frågade Kendra och pekade på Tamara.
Hon nickade och vinkade till sig Tamara.
“Ska inte du följa med mig?” Undrade Tamara i en nick mot Kendra.
“Jo, hon ska följa med, men hon kommer att rida i täten med soldaterna från bågskyttarlegionen,” sade en mörk röst bakom Kendra.
Kendra vände sig om och tittade in i de inbjudande ögonen.
“Ecco, du står på benen redan!”
“Mitt liv är en soldats och min plikt är att hjälpa dig, och jag hjälper dig inte så mycket om jag är halvdöd,” förklarade han muntert.

Kendra och Ecco lämnade Tamara och grupp bakom sig. De begav sig fram till den kungliga borggården där deras hästar och soldater fanns.
“Ska vi dela på oss så att vi kan försvara invånarna från fyra fronter eller ska vi alla ta täten och rikta all styrka åt att komma fram?” undrade Kendra.
Ecco tänkte efter och svarade beslutsamt men svarade beslutsamt, “vi delar upp oss, halva bågen tar täten medans resten går bakom, men vi får inte rikta allas styrka mot fienden eller liknande eftersom att vi behöver komma fram om alla ska överleva och det är vårt mål.”
Kedra nickade och de fortsatte mot borggården.


När de stegat in på borggården så möttes de av alla ryttare som redan var färdiga för avfärd.
Kendra packade ihop sitt tält medans soldaterna väntade tålmodigt på sina hästar.
Kendra tittade runt om kring sig när hon var färdig för att se att hon inte missat något.

När alla var klara så reste sig Kendra och satte sig på sin häst.

De red fram till alla civila invånare som hade börjat vandra den långa vägen västerut.
“Kendra, vi delar på oss,” överröstade Gorgor folksamlingen som befanns sig runt dem.
Kendra nickade och sade att hon rider fram till täten med Ecco och tio man.
Gorgor nickade och uppmanade resten av soldaterna att stanna kvar.






Oväntade gäster från Norr

När Kendra och Ecco visat fram de civila grupperna till en stor väg. Till höger om vägen stod det en stor handskriven med skylten Slughtonz Rike så såg anvisade skylten att alla fiender är välkomna att gå osedda förbi landet medans vänner skall ses som ett sändebud.

När de passerat skylten vandrade grupperna och soldaterna red tills att skymningen nära föll dem.

“Stop där, det måste betalas en tullavgift för att passera Slughtonz Rike!” väste en hes röst alldeles framför dem.
Kendra och Ecco tvingades att stanna medans deras följare från alla grupper också tvingades att stanna.
“Visa er kära du,” uppmanade Ecco till personen som stoppat dem.
Personerna som steg fram visade sig att vara fyra medelålders gubbar som vaktade riksvägen som ledde till Slughtonz Rike.
“Ni behöver betala en avgift för att få passera,” upprepade en av gubbarna.
Ecco nickade medans han vände sig om för att säga något till Kendra.
“Hur ska vi göra för att få passera?” viskade Ecco.
Kendra tänkte. Sedan muttrade hon, “Vi ger dem lite mat och lite mynt från kassan.”
De bestämde sig för att ge lite mat och mynt från kassorna och sedan passera med eller utan tillåtelse.
“Förresten, om kanske ett månvarv så kommer en fiendearmé från norr, ni kanske borde se till att hålla ett försvar som kan hålla dem i schack ett tag eller något.
Gubbarna till vakter grymtade något ohörbart medans Kendra och Ecco ledde iväg alla civila grupper in på landets riksväg som passerar Slugthonz rike.


Skymningen föll snabbt över vandrarna och de var tvungna att slå läger för natten.

Alla soldater eller försvarare red i en formation som skulle bilda en stor cirkel.
När cirkeln som skulle vara ett skydd för de civila förblev klar så började de civila att slå upp små tält där alla flyktinggrupper kunde sova.
Grupp A-C fick ha sina tält längst bak, grupp D-F fick ha vänsta sidan medans grupp G och H tog höra sidan. I mitten hade Kendra och Ecco ett gemensamt tält medans all proviant och hjälpmedel låg längst fram.

När mörkret var som värst så var det de enda som man kunde se, skenet från några få eldar som omgav lägret lite skydd, värme och ljus.
Ljuset fick Kendra att känna mod och tillit till sina soldater.

Plötsligt så hördes ett tyst men ändå ett starkt ylande.
Några av soldaterna som patrullerade höjde sina vapen i högsta beredskap.
Kendra gick till fram till ett av soldaternas tält på västra sidan för att göra en patrull som skulle ut och spionera resterande delen av kvällen.

De civila flyktingarna hade vaknat av det ylande och gick ut ur sina tält för att se vad det var.


“Sänd ett meddelande till Ecco att jag tar den västra patrullen för att genomsöka området resterande delen av natten,” sade Kendra till en av soldaterna som avlägsnade från den västra patrullen.
“Ja kapten!”

Soldaten gick till kaptenernas tält där Ecco befann sig.
“Kapten, Kapten Kendra tog med sig den västra patrullen för kolla området ifall fienden eller något hotar oss,” framförde soldaten till Ecco.
Han nickade ogillande och anvisade soldaten att lämna honom ifred.
Soldaten följde hans vink och gick iväg för att låta honom tänka.


Det började att blåsa ute i Slugthonz rike. Var man inte i det tillfälliga kvällslägret så kunde man nästan känna att kylan blåst bort all värme man ägt.

Kendra kände den starka kylan blåsa rakt mot sitt bara ansikte när hon till blindo ledde den västra patrullen genom landskapet i nattens mörker. De hade vandrar så långt nu att de inte längre såg skenet från kändes det riktigt motbjudande att vandra från den trygghet man skapat till att man drar ifrån den.
“Tysta!” väste Kendra till soldaterna som följde henne.
Soldaterna stannade och de höll sig så tysta som möjligt.
“Vad är det kapten?” frågade en av soldaterna som befann sig bakom Kendra.”
“Jag tyckte att jag såg en liten skugga röra sig framför oss.”
Soldaten nickade men frågade sedan, “Är du säker på vad du såg, jag menar, kan du inte ha inbillat dig detta?”
“Det är omöjligt, jag hörde också någon hosta, även om det var väldigt diskret så vet jag vad jag såg och hörde.”
Soldaten ryckte på axlarna och vände sig till de övriga i patrullen.
“Håll ögonen öppna på någon skugga runt omkring oss,” manade han dem.
De nickade till svar och tittade runt omkring sig.
Kendra gick försiktigt fram i mörkret samtidigt som hon sakta drog sitt mäktiga svärd.
Plötsligt så fick hon syn på skuggan igen.
“Visa er nu så dödar jag dig inte!” väste Kendra till skuggan samtidigt hon riktade svärdet mot den okända skuggan.
Skuggan gick närmre Kendra samtidigt han drog fram en sten ur sin bälte som gav ifrån sig ett litet sken.
“Vem är du?” frågade Kendra den okända mannen som gestaltat skuggan.
“Jag går under många namn, men jag går också utan namn. Dina fränder i Norr vill att jag ska befinna mig i tjänst hos dig.”
Kendra tittade mot den plats hon hörde rösten utan att veta vad hon stirrade på.


Ecco ledde ut en häst ut genom lägret för att försöka rida ut själv och leta reda på den västra patrullen om den fann gestalten.




Jag rekommenderar inte att du lägger upp delar av boken på internet, och särskilt inte om du ska skicka in den till ett förlag i framtiden. Det finns en risk att ditt arbete blir stulet.
Ja, men det där är ine den boken, det där är en annan som jag har gett upp med.


Aha, okej. Då förstår jag.

17 dec, 2017 18:04

Borttagen

Avatar


Lumos :3

vill du ha hjälp med strukturer, texter, saker som har med skolämnet svenska så kan jag hjälpa dig.
(Ett kompispris; gratis)

=) ♥

17 dec, 2017 18:06

Borttagen

Avatar


Hufflepuffaren alex


Tack för erbjudandet, men jag tror inte det behövs. Men jag ska komma ihåg att fråga om jag skulle ångra mig. c:

17 dec, 2017 18:11

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Hufflepuffaren alex


Tack för erbjudandet, men jag tror inte det behövs. Men jag ska komma ihåg att fråga om jag skulle ångra mig. c:
Okej, men kompispriset går ut om 2 år.

17 dec, 2017 18:11

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > LITE TIPS NÄR MAN SKRIVER TEXTER

Du får inte svara på den här tråden.