En andra chans (TVD/TO)

Har länge velat skriva den här FF:en men inte hittat inspiration eller något som fått mig att skriva den men nu har jag äntligen det!!


Karaktärer!! (fylls på med varje kapitel!! men börjar med the basics)


Lyssna på den här om ni vill när ni läser, det va den jag hade på när jag skrev!!!
https://www.youtube.com/watch?v=ImTk9TQ7Nu4

Del 1

“Hjärtat, kom fram nu! Månen är snart uppe!” ropade han, han var inte säker på att hon skulle höra honom då skogen var stor och vargarna hade börjat yla. Han kände oron växa för varje sekund som gick utan svar från henne. De hade lekt kurragömma, i brist på annat att göra. Deras vänner, som råkade vara varulvar, hade lämnat dem tidigt på dagen för att ta sig långt in i skogen. Pojken vände sig snabbt om när han hörde några grenar gå sönder bakom honom. Trots att han sett henne miljontals gånger innan så slutade hon aldrig förvåna honom med hur vacker hon var. Han stod en stund och betraktade henne då han inte riktigt fick fram några ord. “Du gjorde mig orolig.” sade han och fuktade sina läppar. Ett skratt, lent som sammet, lämnade hennes läppar och fick hans hjärta att slå hårdare.
“Jag ber om ursäkt, en del av mig finner det en aning roande att se dig orolig.” erkände hon och log oskyldigt. Han log bara och såg på henne en stund till, han kunde knappt slita blicken ifrån henne.
“Kom nu, hjärtat. Vi borde ta oss till tunnlarna. Din far kommer döda mig om något skulle hända dig.” Sade han bara och la sin hand på hennes rygg enbart för att styra henne åt rätt håll. Trots att hennes rygg var klädd så blev han nervös av att hålla i henne. Han vägrade erkänna sina känslor för henne, hon var för bra för honom på alla möjliga sätt. Han hade aldrig vågat se på henne som mer än en kompis, hon var det bästa som hänt i hans liv och han vägrade förstöra henne genom att gilla henne. Hennes godhet var den delen han älskade med henne mest men han visste att om han någonsin tillät sig själv att öppet älska henne, skulle han förlora det. Hon avbröt hans tankar genom att enkelt le mot honom. Han log tillbaka och de fortsatte sin promenad till byn. Han hade ingen aning om vad han hade startat.

Allt hade varit hans fel. Han drev henne till skogen den natten. Det var hans fel att hon försvann och att han inte hann hitta henne i tid. Blicken hon hade gett honom när hon sett honom för det han verkligen var. Blicken skulle lämna honom ärrad i flera år, han kunde inte få ut blicken ur huvudet när han letade efter henne den kvällen. Han älskade henne enormt mycket men lyckades varken erkänna det eller förstå det förrän det var för sent. Han drev henne till sin död. Efter henne så var han som en levande död i flera år. Allt påminde om henne, allt mellan himmel och jord. Löven när dom flög med vinden påminde om henne, hennes energi som aldrig tog slut och hur hon alltid fick honom på bra humör efter hans bråk med sin far. Regnet påminde om hennes dåliga dagar, hur hon sprang till honom och grät ut och när hon gråtit ut så låg hon där i hans famn och det enda som hördes var hennes små andetag. Han klarade knappt av att lämna sitt hus då hon hade bott mitt emot honom. Hennes familj hade troligen flyttat direkt då ingen sett dem sen hon gick bort. Det kanske var bättre så. Han hade aldrig klarat av att se hennes familj varje dag i vetskap om vad han hade gjort mot deras dotter, han hade inte heller klarat av att själv bli påmind om att hon var verklig och att hon verkligen hade dött. Han försökte i många år att övertyga sig själv om att det inte var sant. Det hade inte varit hans fel. Hon dog för att hon var sjuk, det hade inget med honom att göra. Han klarade inte av sanningen.

Bevakar, låter superbra!

Super bevakar

Klaus satt i baren själv och tänkte. Han var inte den typen som var nostalgisk och tänkte tillbaka på hans tid som mänsklig men ibland, innan dumma beslut, så brukade han tänka på henne mest för att påminna sig själv att trots alla risker som fanns med hans planer skulle ingen plan ge konsekvenser som var värre än det som hände henne. Hon hade verkligen varit den enda person han litat blint på. Han saknade henne verkligen och hade spenderat flera årtionden för att försöka få tillbaka henne men det fanns inget att göra alls. Gud hade inte ens kunnat ta tillbaka henne. Han visste inte ens vart hon var begravd, han visste inget alls förutom att han på något sätt lyckats göra hennes död mindre plågsam, för henne. Klaus skakade av sig tankarna om henne och drack upp det sista av hans whisky. Han var inte alls på humör för att spendera kvällen ute men när hans bror, Elijah, satte sig ner vid honom så valde Klaus att sitta kvar istället för att resa sig och gå.
"God kväll, broder." sade Elijah och satte sig ner på stolen bredvid Klaus. Han vinkade till sig bartendern och beställde något att dricka innan han kollade mot sin yngre bror igen.
"Det var länge sedan." fnös Klaus bara och fick ett roat leende från sin bror.
"Jag ser att du är sur, upplys mig gärna." sade Elijah med en hint av ett leende på läpparna. Han gillade det inte riktigt men det var en liten del av honom som gillade att se sin bror vara upprörd, ett tecken på att han ännu var lite mänsklig. Klaus å andra sidan tyckte inte alls att det var lika roande att Elijah njöt av hans tillstånd så han reste sig upp och lämnade baren. Han behövde inte berätta allt för Elijah, som om han var någon psykolog som skulle hjälpa honom ta itu med alla problem, speciellt inte eftersom enda anledningen som Klaus behöll Elijah vid liv var deras brödraskap. Han skulle däremot inte ha något emot att lägga Elijah i en kista tillfälligt, deras yngsta bror Kol var redan i en. Det skulle inte bli allt för stort problem att ge lille Kol lite sällskap, trots att det var så pass tråkigt som Elijah. Klaus drack från en ung tjej på vägen hem, endast för att lugna sina nerver då tankarna om henne alltid gjorde honom på helspänn. Han hatade henne för den effekten som hon fortfarande hade på honom. Trots att det gått flera hundra år så gjorde det lika ont att tänka på henne.


Hon låg i hans armar den kvällen, det såg ut som ett varulvsbett i hennes sida och nästan hela hennes kropp var uppriven av vargarna. Hon hade lovat honom flera gånger att aldrig gå ut själv när det var fullmåne ända sen varulvarna tagit Henriks liv några veckor tidigare. När dom varit i skogen och lekt kurragömma, sista gången han träffade henne som människa. Han svalde hårt och försökte att tänka bort allt blod som rann från hennes kropp, han kunde inte låta bli att bli att fantisera om att låta sina tänder sjunka in i hennes hud och suga åt sig varenda droppe blod. Han spydde nästan när han kom på sig själv med att tänka på det, inte från henne. Aldrig. Han höll om henne och höll blicken på hennes ögon istället, ögonen som kunde få honom att glömma sitt egna namn.
"Jag älskar dig Nik, oavsett vad du är, jag kommer alltid och har alltid älskat dig." sade hon hest mellan tårarna och smekte hans kind, som om han var på gränsen till att dö. Klaus tog hennes hand och log svagt. Hon var för oskyldig för att bli offer för det som hände. Han suckade lågt och kysste hennes knogar några gånger medan han granskade hennes ansikte, det ansikte han tagit för givet. Han hade uppriktigt trott att han skulle få se henne bli gammal, med barn och barnbarn. Han hade aldrig någonsin trott att hon skulle dö i förtid.
"Jag älskar dig också, min ängel." viskade han tillbaka och kysste hennes knogar igen.
"Alltid och förevigt, Niklaus." viskade hon fram innan hon några minuter senare tappade medvetandet. Klaus höll hårt om henne och grät ut, han begravde henne inte utan tänkte låta hennes familj göra det. Han släppte henne efter ett tag och gick därifrån, lämnade hennes döda kropp i skogen.
"Alltid och förevigt..." mumlade han för sig själv, han skulle aldrig glömma henne. Ingen skulle någonsin betyda lika mycket som hon betydde, ingen skulle någonsin kunna jämföras med henne.

Superbra!

Rekommenderar att lyssna på Monster- Imagine Dragons!!!!


Del 3

Klaus satt på samma bar några dagar senare, han hade äntligen fort bort henne från sina tankar. Det brukade ta ett par dagar för honom att komma över det, hon hade en för stor påverkan på honom. Han svepte i sig sin alkohol och drog handen över sitt hår. Han visste inte riktigt vad han skulle göra åt situationen med häxorna längre. Han kunde knappt göra något mot häxorna för den delen då han skulle tänka tillbaka på henne. Hon hade kommit från en familj med häxor men hon hade aldrig fått några krafter, det var ganska underligt då alla hennes släktingar besatt krafter. Han skakade av sig tankarna om henne igen, för säkert hundrade gången under fem minuter bara. Allt verkade få honom att tänka på henne igen. Han suckade högt och tog hela flaskan med whisky. Han hällde upp i sitt glas och drack lite medan han fortsatte sina funderingar över vad han skulle ta sig till.

Han hade gått raka vägen till sin mor, han visste inte vad han skulle ta sig till. Hans lilla ängel var borta, hans allt. Han kunde inte tro det. Hon var det enda positiva han såg men nu var hon borta. Han berättade allt för sin mor medan han grät, han behövde aldrig dölja sina känslor för sin mor. Han slöt ögonen när hon tröstade honom och lät henne gå iväg efter ett tag. Han satt på samma ställe hela natten, för sorgsen för att äta. För sorgsen för att sova eller att göra något annat för den delen. Hans syskon lät honom vara, inte ens Kol var jobbig den dagen. Alla kände tomrummet som hon hade lämnat efter sig. Hon var älskad av många och det var väldigt få personer som kunde säga något ont om henne. Hon var godheten själv och Klaus räddare.

Klaus tittade upp när han hörde dörren öppnas, han la knappt märke till kvinnan som gick in. Han brydde sig inte riktigt utan var upptagen med att tycka synd om sig själv. Han vände fram blicken och slöt ögonen. Baren var ganska tom, i restaurangen satt det ett gammalt par och en och annan arbetande kvinna eller man. Han fattade inte riktigt grejen med att arbeta på restauranger, tyckte att man hade arbetsplatser för sådant men han kunde ju inte styra och ställa som han ville. Han skakade lite på huvudet och svepte i sig drickan igen. Om han fortsatte dricka i samma takt så skulle han bli full ovanligt snabbt. Han tog flaskan och hällde upp sitt glas igen. Full eller inte, om han slutade tänka tillbaka så var det lugnt för hans del.
"Är hela flaskan din? Det råkar vara min favorit." hörde han en ljus röst säga, den lät väldigt bekant men på ett långt håll. Kanske någon tjej som han förfört tidigare? Han kollade åt sidan och stelnade till. Han var nästan säker på att han drömde eller hallucinerade, kanske både och? Han visste inte ens att det gick men han visste att det han såg inte var verkligt. Det kunde det inte vara. Han visste inte alls vad han skulle säga eller hur han ens skulle få något sagt då hans hals blev torr direkt. Han skulle inte få ut ett ord om han ens försökte. Han räckte över sitt glas utan att släppa henne med blicken. Kvinnan verkade inte reagera på hans stirrande utan tog glaset och drack upp. Hans ängel var tillbaka, han visste inte hur och han brydde sig inte riktigt heller. Allt som spelade roll var att hon var tillbaka.
"Estelle."

Jättebra!

Super!

Ny läsare good!!

Ny läsare! Super!