Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Den försvunna prinsessan - fantasyberättelse

Forum > Kreativitet > Den försvunna prinsessan - fantasyberättelse

Bevaka tråden
Användare Inlägg
Siggan 09
Elev

Avatar

+1


Jag har skrivit en fantasyberättelse som jag tänkte lägga upp här.
Den handlar om en fantasyvärld, med lite inslag av Harry Potter. Om ni är uppmärksamma kommer ni upptäcka det. Jag lägger helsa berättelsen i en spoiler. Sorry om den är lite konstigt uppdelad, men har inte tid att fixa det.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel ett

Isa rusade fram och hoppade över den smala, klara bäcken. Hon råkade halka på den hala, grågröna mossan, men reste sig snabbt upp och sprang vidare. Hon kände en kall kåre av rädsla, och en snabb blick bakåt avslöjade att hennes förföljare inte var långt efter. Det var två stycken av mörkrets varelser - nästan två meter långa, med stora tjocka horn, som kunde stånga ihjäl en med ett enda hugg och lurvig, tjock svart päls. De tjänade under den onde baronen Laxus, så Isa hade all anledning att vara rädd.
De var oftast ute och letade efter tjänare åt Laxus, men nu var de ute efter henne. Laxus var en baron i landskapet bredvid det som Isa bodde i, men kallade sig själv för härskare. Han hade ett gammalt agg mot kungen, som berodde på att kungens far dödat Laxus far i ett fritagningsförsök, - som lyckats - eftersom han hade kidnappat den nuvarande kungen, som varit kronprins då.

Landet, som kallades Nervana, var uppdelat i tio landskap varav Laxus styrde över två. Officiellt sade han ju bara att han styrde över ett, och att baron Norwell styrde över det andra. Detta sade han även om det var ganska uppenbart att den svaga baron Norwell - om han nu fanns, och Isa tvivlade faktiskt ganska starkt på det - lät honom bestämma helt. Isa var ganska säker på att kung Levi också visste om att det var oroligt i Laxus landskap, och hon tyckte att det var konstigt att han inte hade gjort något åt det, eftersom kungen annars var ganska snabb på att reda ut sådant.

Något som också förundrade henne var att kung Levi inte brutit ihop än, för när kungen och drottningen var nygifta hade de alltid önskat sig ett barn; och när de väl fick en liten dotter för exakt fjorton år sedan hade hon blivit bortrövad. Varför någon skulle vilja röva bort kungens dotter var en gåta för folket, men många trodde att det hade med baron Laxus att göra.
Kungen hade genast skickat ut hundra män att leta efter dottern, men hon hade var som bortblåst. Det var också lite konstigt att av de hundra män som skickades ut var det bara sextio som kom tillbaka, och de hade inte märkt hur de andra fyrtio hade försvunnit. När ingen kunde hitta deras dotter hade kungen och drottningen sagt att de var ledsna över att aldrig mer se sin dotter, men att de inte kunde offra fler män för henne. Så hade kungariket sakta blivit som vanligt igen - bortsett från att kungen var lite mer hopsjunken och trött - och ingen talade mer om kungaparets försvunna dotter.
Men imorgon var det precis fjorton år sedan hon föddes och det hade börjat viskas om henne igen. Isa hade tyckt det var konstigt, eftersom hon och prinsessan skulle varit jämngamla, men hade inte sagt något om det. Isa var ungefär fjorton år med ganska kort, tunt, mörkguldigt hår och ljusa, grönblå, mandelformade ögon, som utstrålade hög intelligens. Men hon visste inte exakt när hon fyllde år eftersom hon var föräldralös.
Hon hade bara hittats för knappt fjorton år sedan, liten och hjälplös i en liten hemvävd korg invid en stor sten av ett gammalt par alver. Inne i korgen hade de hittat en lapp där det hade stått med snirkliga bokstäver;

Den som tager hand om denna flicka och gör henne till sin egen är jag för efigt tacksam.
Tager hand om henne, hennes namn är Isadorella.

De hade tagit hand om henne och givit henne ett hem.
Men när hon varit runt fyra år gammal hade maken i paret dött och lämnat Ovania ensam med Isa. Ovania var nu - tio år senare - ganska gammal, så Isa fick göra det mesta arbetet själv.

Nu hade hon kommit fram till det ställe hon alltid gått vilse på när hon var yngre. Det var två exakt likadana vägar, med likadana mossiga stenar, mörka buskar och höga träd bredvid. Enda skillnaden var att den ena vägen gick åt vänster, och den andra åt höger. Denna uråldriga magi var till för att avskräcka fiender. Hon tog in på den vänstra, - den som ledde åt fel håll - men sprang sedan rakt in i den mörka skogen och tog på så sätt en
genväg till gläntan där den lilla, grå stugan hon bodde i med Ovania fanns. Det enda hon kunde göra nu var att hoppas att hon hade skakat av sig sina förföljare.


Kapitel två
När hon kom in i gläntan tittade Ovania snabbt upp från sitt handarbete och såg förvånat på när den andfådda Isa strök sitt hår ur ögonen, lyfte blicken och log. Rädslan var nu som bortblåst och hon kände istället lättnad, eftersom hon hunnit hem oskadd.
“Förlåt för att … jag kommer … så sent” flämtade Isa. “ Jag blev jagad”.
Ovania höjde på ena ögonbrynet; “Av vem då?”
Isa tvekade och skruvade lite på sig. Det hade känts skönt att berättat för Ovania, men samtidigt visste hon att hon skulle få världens längsta utskällning om hon gjorde det.
“Jo alltså jag” började hon och tänkte att hon kunde berätta lite, men blev avbruten.
“Okej, berätta allting, jag lovar att inte bli arg”, sade Ovania vänligt.
“Visst” mumlade Isa, och så satte hon sig ned och berättade allting. Hon berättade allting om hur hon smög sig till Laxus borg för att hon var nyfiken på vad han gjorde där, om hur hon nyst på grund av djuren och vakterna upptäckt henne, och om den fartfyllda vägen hem.

När hon var färdig satt Ovania en lång stund och bara tänkte, och Isa satt bredvid och andades in doften av henne, det luktade hem och trygghet. De satt där i en lång stund under vänskaplig tystnad och bara tänkte.
Isa tänkte på hur bra hon trivdes där, och hur tur hon hade som hamnade här och inte hos någon sur gammal dvärg. Till sist reste de sig upp och gick in och lagade kvällsmat. Det blev fisksoppa, Isas favorit. Efter det satt de och pratade lite vid elden innan de gick och lade sig. Det sista Isa tänkte innan hon somnade var vilken bra kväll det hade blivit.

Kapitel tre

När Isa vaknade i sin bädd dagen därpå kändes allt som vanligt igen. Hon hade bestämt att hon skulle förtränga vad som hade hänt igår. Hon beslutade att hon skulle gå upp ur sin sköna halmluktande bädd och göra frukost åt Ovania. När hon kom ut i det lilla, ljusa, köket var den lilla diskhon full med disk från igår. Hon suckade, men ställde sig och diskade disken innan hon åt sin egen frukost och började med Ovanias. När hon gjort frukosten, gick hon och väckte Ovania och gav henne den på bädden. Detta var första gången Ovania fick frukost på sängen och hon blev inte lite förvånad när Isa väckte henne med en bricka full av rågbröd, majsgröt och kaffe.
“Åh vad fint du har gjort!” utbrast Ovania samtidigt som hon satte sig upp i sängen och drog en slinga av sitt morgonrufsiga, gråblonda hår bakom sitt ena alvöra.
“Tack, jag tyckte att du förtjänade det” mumlade Isa, och det tyckte hon verkligen. Ovania hade under alla dessa år varit som den mor hon aldrig fått lära känna, och den långa gamla alven hade alltid varit så snäll mot Isa och aldrig skällt på henne när hon gjorde något fel eller tog sönder något.
“Är allt detta till mig?” frågade Ovania och Isa väcktes ur sina tankar.
“Mmm” svarade Isa frånvarande, men såg sedan Ovanias ansiktsuttryck och tillade hastigt; “Jag har redan ätit frukost.
“Okej”, sade Ovania och högg in.


Efter att Ovania hade ätit sin frukost gick Isa ut i den klara höstsolen in i skogen, som skimrade i rött, guld och grönt, för att plocka bär till en paj hon hade tänkt göra den eftermiddagen. Hela morgonen hade hon haft en känsla av att hon hade glömt något viktigt, och det var först när hon kommit till den sista taggiga hjortronbusken, full med gula, hallonliknande bär som hon kom på vad det var hon faktiskt hade glömt. Idag var det exakt fjorton år sedan kungen och drottningen fick sin dotter och prinsessan sedan blev bortrövad. Isa hade alltid känt det som om hon och den försvunna prinsessan satt i samma båt eftersom prinsessan ju inte heller hade några föräldrar - eller det hade hon ju, men det visste inte hon om. Varje år när prinsessan fyllde år och skulle ha firats med en stor fest, ordnade folket på det kungliga slottet istället en stor fyrverkeriteater. Detta var ytterst dyra fyrverkeripjäser, och det var bara medlemmar i det kungliga huset som hade råd med de, så därför kom det vanliga folket bara med billiga ljuslyktor. Isa önskade alltid att hon skulle vara så känd att folk sköt upp fyrverkeripjäser för henne, men det var ju inte tänkbart, om hon inte var den försvunna prinsessan förstås.
Hon plockade färdigt de sista hjortronen och gick sedan raskt med korgen som var fylld med bär, tillbaka till gläntan med den lilla stugan. Där stannade hon för att sätta ned korgen och byta några ord med Ovania, innan hon rusade till slottet för att se på förberedelserna till kvällen.



Kapitel fyra
När Isa väl kom hem, lagom i tid för att göra sin bärpaj, var hon så uppspelt inför kvällen att hon knappt kunde sitta still. Hon fick samla sig ordentligt innan hon hade lugn nog att baka. Om någon i efterhand skulle fråga henne varför hon var så uppspelt skulle hon nog inte kunna svara på det, men som tur var för henne, frågade inte Ovania henne och någon annan fanns det inte som kunde fråga. Efter maten gjorde sig Isa färdig att gå upp till slottet igen. Hon tvättade sig om ansikte och armar, och sedan skulle hon byta om. Hon hade inte så många kläder, och var egentligen inte så förtjust i klänningar vanligtvis, men hon hyste en förkärlek till vackra kläder och avundades i hemlighet alla som hade råd med sådana. Isa tog på sig sin bästa klänning, som var av hemvävt blått material med mönster av små vita blommor, och borstade sedan sitt hår så att det glänste.

När Isa kom upp till slottet var de flesta redan där, men de hade inte hunnit skjuta upp fyrverkerierna än. Hon gick lite blygt in på slottsgården och försökte hitta den bästa möjliga platsen till uppskjutningen. Slottsgården var en ganska stor gård, mer som ett torg faktiskt, tänkte Isa. Det var en dammig slottsgård, fylld med folk, och det luktade starkt av hästbajs där. Folk hade ställt upp stånd där de sålde billiga godsaker.
“Kanderade äpplen, endast tio aes!” ropade en tjock kvinna med arbetsklänning från ett av stånden.
Aes var små bronsmynt som man betalade med i Nervana. Det fanns också silvermynt, argent, och guldmynt, aurum. Guldmynten var mest värda, och det gick sjutton argent på ett aurum och tjugonio aes på ett argent. Detta hade tagit år för Isa att lära sig, och hon blandade fortfarande ihop de ibland.

Gården var väldigt dammig och längst bort på andra sidan fanns det fyra dörrar. Isa visste att två av dem gick in i slottet, en av dem gick till köket och den sista av dem gick till slottstallet, för hon hade varit där förut med Ovania. Men då hade det inte varit så mycket folk, nu vimlade det av folk som gick mellan stånden.
Kungen och drottningen hade förstås den bästa platsen av alla, de stod på en balkong ovanför slottsgården, så de kunde se hela folkmassan. Och när fyrverkerierna sköts upp stod de så att de kunde följa fyrverkerierna med blicken ända tills de small.
Isa ställde sig högst upp på några ljusa björkträlådor för att få en så bra utsiktspunkt som möjligt.
Hon såg en liten, råttliknande, rundlagd man komma fram med en stor låda, fylld med raketer. Den lille mannen såg ganska nervös ut, som om han ville ha det snabbt överstökat. Han tog fram ett tändstål och förde handen till raketerna, när Isa kände en hand på axeln. Hon suckade, men vände sig om och fann sig stå öga mot öga med Ovania.
“Vad gör du här!?” utbrast hon förvånat. Vad hon visste hade Ovania aldrig varit med på någon av ljuskvällarna, som de kallades.
“Jag måste får tala med dig”, sade Ovania nedstämt.
“Visst?” sade Isa förvirrat. Hon undrade vad Ovania ville, eftersom Ovania sällan var så nedstämd och ledsen. Hon hade bara sett Ovania så här en enda gång, och det var när Ovanias man Oswald hade dött.
“Kom med här” sade Ovania och gick till en av de dörrarna som ledde in till slottet. Isa skakade förbryllat på huvudet och följde efter henne in i slottet.





Kapitel fem
När Isa kom in genom dörren blev hon förvånad. Hon hade trott att de skulle mötas av dunkel belysning och trånga spiraltrappor, men istället kom de in i en trevlig hall med guldbroderier. Vid ena långsidan stod ett paraplyställ, som såg ut att vara gjort av ett trollben, av utseendet att döma. Bredvid paraplystället stod en stor, brun, glänsande garderob, som antagligen skulle rymma minst fyra vuxna personer. På andra sidan, mittemot garderoben, fanns en liten, gråbrun dörr med handtag av mässing. Dörren var det enda i hallen som var lite sjaskigt, och den såg inte alls ut att passa in tillsammans med de andra tjusiga möblerna. Ungefär två meter rakt framåt fanns det en bred, också den glänsande, trappa. Hon ville genast gå uppför trappan, för att se var den ledde, men Ovania stannade i den stora hallen och tecknade med handen åt Isa att komma närmare.
“Jo du förstår”, började Ovania med låg röst. “Jag börjar bli väldigt gammal, och enligt gammelalverna så är det inte sed att ta hand om barn efter att de fyllt fjorton, särskilt inte människobarn.” Gammelalverna var de klokaste av alla alver och det var till de alla gick om de hade problem. De brukade bo i små hyddor i varje landskap. Men Isa rynkade på pannan, hon förstod inte vad Ovania menade med allt.
“Det här kommer nog som en chock för dig”, fortsatte Ovania. “Men jag har bestämt att du inte kan bo hos mig längre. Jag förstod det igår, när jag såg dig rusa in i gläntan, skräckslagen men ändå med ett leende på väg att träda fram på läpparna. Du är så ung och kraftfull, du kan bli nästan vad du vill och jag har bestämt mig för att jag inte kan hålla kvar dig längre.”
Isa kände det som om hon var påväg att spricka av alla frågor hon hade i sitt huvud. Varför skulle hon inte bo hos Ovania längre? Var Ovania arg på henne för igår, och var detta ett straff? Och var skulle hon nu bo, om det faktiskt var sant och att detta inte var ett enda stort skämt som Ovania hade kokat ihop. Isa kunde ha trott det, om hon inte visste att Ovanias sinne för humor var mycket litet, och att hon aldrig skulle skämta om något sådant här. Så, med största sannolikhet menade Ovania allvar, men frågan kvarstod; Var skulle hon nu bo?
Innan hon hann öppna munnen och fråga det hade Ovania redan svarat:
“Du ska bo här på slottet. Så du måste lova mig att lyda kung Levi och drottning Eleonora så länge du bor här.” sade Ovania.
“Men var ska du bo då?” frågade Isa. “Ska du också bo här på slottet?”
“Nej det ska jag inte”, sade Ovania med ett sorgset leende. “Jag ska bo i ett hus med andra gamla alver. Där bor sådana som har blivit för gamla för att ta hand om ett helt hushåll. Men du kan säkert hälsa på mig ibland”, tillade hon hastigt, när hon såg att Isa tänkte protestera. “Du kommer att ha det skönt här på slottet, nu när det snart är vinter. Kommer du inte ihåg förra vintern, hur kallt det var då, i stugan? Vi vill ju inte att du ska få panik en gång till.”
Ovania log, och Isa kunde inte låta bli att göra detsamma.
Förra vintern hade Ovania varit ute för att ta in den stelfrusna tvätten när en snöstorm kommit från norr. Den var inte särskilt kraftig, och deras lilla stuga hade varit ganska väl skyddad i gläntan, men Isa hade trots det hunnit få panik på den lilla stunden som det tog för Ovania att gå in. När Ovania väl kommit in, bara någon minut senare, hade hon funnit Isa sittandes på en stol, med händerna knäppta över benen som hon dragit upp på stolen. Fastän det inte alls hade varit roligt då, eftersom det tog Ovania nästan en halvtimme att lugna ned Isa, fanns det något komiskt i det hela.
I samma stund som hon tänkte tillbaka på den förra vintern kom en lång man ned från den stora, breda trappan. Han hade en svart uniform på sig, med blåa och gula detaljer. I det klara ljuset såg Isa att han var väldigt stilig; Det svarta, välvårdade håret slutade vid axlarna och hans ögon var stormgrå, med en mystisk glimt i dem.
Ovania hade öppnat munnen för att säga något innan han kom ner, men stängde den snabbt när hon fick syn på honom. Utan ett ord vinkade han åt de att följa efter honom och under total tystnad gjorde de det.



Kapitel sex
När de kommit uppför trappan gick de in genom en liten dörr. Dörren var så liten så att en myra nästan inte kom igenom. Men när mannen stoppade i den minsta nyckel Isa någonsin sett,växte dörren tills den var en trång öppning och de gick in. De kom in i en liten, fuktig gång och den uniformsklädda mannen var tvungen att nästan vika sig dubbel för att kunna gå där. Isa var glad att hon aldrig varit särskilt lång, men även hon fick böja lite på huvudet för att inte skrapa det mot stentaket.

De gick länge i den kalla gången. Mannen med uniform gick först, med en fackla som han hade tagit från väggen. Isa gick bakom honom och huttrade i sin tunna klänning och sist gick Ovania, med huvudet långt nedböjt och armarna lindade runt sin egen kropp för att hålla värmen.

När de till sist kom fram befann de sig i ett litet förmak med mörka stenväggar. Rummet var rektangulärt och helt tomt och kalt, så när som på en dörr på andra sidan, identisk med den de kom in genom. Den mystiska mannen stegade rakt fram till dörren och bultade häftigt på, innan han utan att vänta på svar öppnade den och klev in i rummet på andra sidan. Efter att ha utbytt en förbryllad blick, följde Isa och Ovania efter honom. Eftersom Isa var den sista genom dörren stängde hon den och såg förvånat att den smälte in i väggen, tills den var helt osynlig. Var hela detta slottet magiskt, eller var hon galen? Plötsligt blev hennes tankegång avbruten av att någon pratade.
“Ni är inte galna”, sa en djup mansröst, och Isa vände sig hastigt om. “Detta slottet är mycket riktigt magiskt, annars hade vi aldrig fått plats med så mycket gångar och hemliga rum.”
“Hur kunde …?” började Isa, men avslutade inte meningen. Hon hade nämligen upptäckt vem hon stod inför. Mannen som hade talat stod rakt framför henne, och var ingen mindre än kung Levi av Nervana. Hans utseende förvånade Isa. Hon hade alltid trott att han skulle vara ganska liten och blond. Men mannen hon stod framför var lång, med smalt huvud och breda axlar. Ansiktet var slätrakat med ett vänligt uttryck. Hans hår var kort och mörkt, nästan svart och ganska tunt. Det var inte ett vanligt utseende i Nervana, där de flesta var blonda och kortväxta med långt hår. Men det som Isa fann mest underligt var ändå ögonen, som hon alltid trott skulle vara mörka och dystra. De var ljusa, grönblå, och mandelformade. De utstrålade också hög intelligens. Isa insåg chockat att de var exakt likadana som hennes egna ögon.

“Hur jag kunde veta vad du tänkte?” frågade kungen vänligt, och Isa rycktes tillbaka till verkligheten. Hon insåg att hon hade stirrat. “Det är ganska enkelt, egentligen. Alla som kommit in genom den hemliga gången har frågat det, så jag har lärt mig nu.”
Efter hans ord blev det tyst en stund. Ingen visste vad de skulle säga. Isa tog tillfället i akt och granskade rummet hon befann sig i. Det var ett stort rymligt arbetsrum som var rikligt utsmyckat med blågula fanor. Mitt i rummet stod ett stort, mörkt skrivbord, översållat med pergament av olika slag. Framför skrivbordet stod två hårda trästolar, men kungens stol var en bekväm, läderinbunden fåtölj.

Till sist tog den mystiska mannen till orda;
“Du ville träffa flickan, ers majestät?”
Isa hoppade till, hon hade glömt bort honom.
“Ja, Trecar, du ka gå nu.”
Trecar nickade snabbt åt kungen och gick rakt in i väggen mittemot kungens skrivbord. Först trodde Isa att en dörr skulle uppenbara sig där, men så var inte fallet. Väggen förblev slät, men av Trecar syntes inte ett spår.
Tusen frågor exploderade i Isas huvud. Varför skulle hon bo hos kungen och drottningen? Varför kunde hon inte bo hos någon bondfamilj, som de andra barnen utan hem gjorde? Skulle hon vara tjänare på slottet? Hur kunde Trecar gå genom väggen, när hon och Ovania behövde en dörr? Och varför var kung Levi inte och tittade på fyrverkerierna?
Isa öppnade munnen för att ställa någon av frågorna, men hon visste inte vilken, så hon förblev tyst och stod där med lätt gapande mun och stirrade på kung Levi. Det var inte förrän hon märkte att det rann lite dregel ur ena mungipan som hon generat stängde munnen och drog med handryggen över den för att torka bort det.
“Jag förstår att du har många frågor nu, men du måste vänta med dem tills vi har rett ut en del saker”, sa kungen, precis som om han hade läst Isas tankar.


Kapitel sju
Isa låg på en stor himmelsäng och tittade upp taket. Tankarna snurrade runt i hennes huvud. Ovania och hon hade sagt hejdå under tårar från de båda. När Ovania gått hade Isa blivit förd till rummet av en tjänare, som sagt att allt där var hennes. När Isa hade frågat var hennes vanliga saker var, hade tjänaren berättat att alla hennes saker hade förts upp där tidigare. Rummet var stort, nästan lika stort som hennes gamla stuga. Gamla stuga… det gjorde ont att tänka att hon aldrig mer skulle bo där. Hon skulle aldrig mer vakna upp på sin smala halmbädd, aldrig mer laga mat i det torftiga lilla köket. Hon skulle aldrig mer behöva räfsa löv på den jordiga gården, aldrig mer dra upp morötter ur landet bakom stugan. Aldrig mer…, hon ruskade häftigt på huvudet där hon låg. Nu när hon fått ett så fint nytt hem, skulle hon inte tänka på det hon lämnat bakom sig. Men ‘aldrig mer’ fanns fortfarande kvar.

Efter att kung Levi berättat för henne klarnade mycket för Isa. Hon skulle bo på slottet, men inte som tjänare, utan som ett slags mellanting mellan det och prinsessa. Hon skulle förstås inte ha tjänare som passade upp på henne, som en vanlig prinsessa, men hon skulle inte heller behöva arbeta.
Kungen hade också berättat att hela slottet styrdes av magi, och att man måste ha bott här i alla fall en månad innan man kunde gå genom väggar utan att det dök upp en dörr. Han hade sagt att mycket skulle förvåna Isa, och det var sant.
Något som kungen även hade talat om för Isa var att hon skulle bo där ett litet tag som en ‘ersättning’ för hans försvunna dotter som han aldrig lärt känna. Drottningen och kung Levi hade tydligen tänkt ganska länge på att adoptera någon. Nu skulle de testa om det var en bra idé, och se ifall de kunde hitta någon som kunde bli tronföljare. Isa var alltså bara ett testprojekt. Hon kände sig lite sårad över det: För varför kunde inte hon få bli tronföljare istället för att bara få ‘testa på’?
Vad kungen också förklarat var varför han inte hade kommit och tittat på fyrverkerierna. Han hade helt enkelt velat träffa henne och se vad det var för unge som skulle bo hos honom. Isa kände sig lite korkad över att hon ens funderat på den frågan. Just när hon låg där knackade det mjukt på dörren.
“Kom in!” ropade Isa. Hon var förbryllad. Hon kände ju ingen än, så vem kunde tänkas hälsa på henne?
Dörren öppnades långsamt och in klev en vacker kvinna. Hon hade mörkguldigt, långt hår och djupa, chokladbruna ögon. Isa förstod att detta var drottningen, och med ens blev hon nervös. Nu skulle drottningen komma och se ifall hon dög som adoptivbarn eller inte. Hon öppnade munnen för att säga något, vad som helst, men drottningen hann före.
“Hej” sade hon vänligt. “Jag har förstått att det är du som är Isadorella”
Isa nickade och log, men inombords rynkade hon på pannan. Hon hette egentligen Isadorella, men varje gång någon vanlig person sade det till henne snäste hon oftast åt den personen. Isa hatade sitt riktiga namn, mest för att hon alltid som barn blivit retad för det. Men drottningen var ingen vanlig person och därför kunde hon inte bara snäsa av henne. Drottningen, som tycktes ha märkt vad hon tänkte, närmade sig försiktigt och satte sig på en stol vid sängkanten.
“Du kanske vill att jag kallar dig något annat istället?” frågade drottning Eleonora.
“Mmm, Isa” mumlade Isa.
“Okej Isa, jag har kommit hit för att informera dig om att vi ska ha några tävlingar här på slottet imorgon. Det är tävlingar som ska hjälpa oss att hitta vår försvunna dotter. I tävlingarna ska varje föräldralös flicka i hela landet delta och sedan ska vi bland de resultat som är mest lika mina och Levis göra ett magiskt föräldrar-test.” Ett föräldrar-test var något man inte ofta gjorde i Nervana. Det var mycket dyrt och gick ut på att man tog olika blodprov med hjälp av en magisk sticknål.
“Förstår du?” frågade drottningen. Isa nickade, och drottning Eleonora fortsatte: “Vi tänkte därför att du kanske skulle vilja vara med och göra alla de här utmaningarna. Skulle du vilja det?”
Isa blev helt förstummad. Skulle hon få vara med i tävlingarna? Om hon fortfarande hade bott hos Ovania och hon hade fått chansen då, hade hon vetat att hon skulle få ett bestämt nej från Ovanias sida. Men nu, hon måste ju bara vara med. Därför utropade hon ivrigt, utan att tänka att det var drottningen hon talade med:
“Oja! Får jag det? Vad ska jag ha på mig? När börjar det? Hur många tävlingar är det? Är det svåra tävlingar?” Hon tystnade snabbt, och en rodnad täckte hennes kinder när hon insåg att det var drottningen av Nervana hon pratade sådär med.
Men drottning Eleonora log bara lugnt och svarade på hennes frågor. Hon sade att tävlingarna började klockan nio på morgonen och slutade klockan ett på eftermiddagen. Det var tre tävlingar och de hade alla olika svårighetsgrad. Den första var lättast och gick ut på att så bra som möjligt ta sig genom en stor hinderbana och hinna fram till en stuga på bästa sätt. Inuti den stugan skulle den andra tävlingen vara. I den tävlingen skulle det handla om frågesport. Man skulle svara på olika frågor, och den som svarade så lite som möjligt likt kungaparet åkte ut. Till slut var där en utslagstävling, där endast tio flickor kunde komma vidare. Utslagstävlingen var inte riktigt en tävling, mer en lek. Man blev indelade i lag, med endast några av de föräldralösa i varje, och resten av lagmedlemmarna var slottsbor.
“Kommer ni och kung Levi också göra tävlingarna samtidigt som vi andra?” frågade Isa nyfiket, hon kunde inte hålla sig. Drottningen skrattade, ett mjukt och vänligt skratt.
“Nej, kära vän. Vi gjorde de igår.” Isa försökte föreställa sig att drottningen sprang genom en hinderbana med alla sina kjolar bredvid kungen, som tog långa kliv, men det gick inte. Hon fann tanken för roande, och hon ville fortfarande uppföra sig vuxet. Men hon kunde inte hindra ett litet leende när hon för sin inre syn såg drottningen kuta vidare och sedan, lerig och blöt, stå och svara på frågesporten. Drottningen verkade förstå orsaken till detta leende och log.
“Jag är inte så otränad, vet du.” sade hon och tittade med smått road blick på Isa. “Det förvånar mig att alla tror att drottningar ska vara lata och tjocka. Jag var faktiskt en riktigt duktig fäktare när jag var i din ålder.” Innan Isa hann svara, reste sig Drottning Eleonora och såg på henne.
“Nå, ska vi gå ner och äta middag?” Isa steg ur sängen med förvånad min. Hon hade inte tänkt att hon skulle få äta med kungen och drottningen.
“Ska jag äta med er?” frågade Isa, förvånad över sin morskhet. Hon hade aldrig pratat med någon kunglighet, och här stod hon och hade ett helt normalt samtal med drottningen. Drottningen log bara, och Isa noterade att det var en återkommande faktor i drottningens ansikte.
“Inte varje dag kanske” sade drottning Eleonora, som svar på Isas fråga. “Men vi vill gärna lära känna dig lite mer idag.”

Kapitel åtta
Två dagar efter att Isa kommit till slottet låg hon återigen på sängen i sitt rum och stirrade upp i taket. Hon kunde inte fatta att det bara var två dagar sedan hon kom till slottet. Det hade hänt så mycket sedan dess.
Isa kom ihåg hur nervös hon hade varit, den dagen när tävlingarna hölls. Hur hon kommit ihåg kungens varning att inte försöka vinna, och istället hittat ett konstigt lugn inom sig, som sade åt henne vad hon skulle göra. Hon kom ihåg hur hon förvånat men glatt fick veta att hon gjort bäst ifrån sig på alla tävlingar, och den kaxiga flickans ansiktsuttryck, när denna insåg att hon inte varit bäst även fast hon var först. Isa tänkte roat tillbaka på när de andra flickorna fick träffa kungaparet och började niga för de.
Men vad hon mest kom ihåg, var när de nio andra flickorna och hon kom in i rummet där de skulle göra föräldra-testet, och hon darrade av spänning. När hon sedan som nummer åtta ropades upp, och alla de andra besvikna flickorna som redan gjort testet tittade på, var hon så nervös att hon knappt kunde stå. En tjänare (samma man som visat henne till kungen första gången) hade visat henne till rummet där de skulle göra stickprovet. Isa kom inte ens ihåg vad hon gjort då, och hon mindes inte att det lilla sticket hade gjort ont, eller att hon varit svimfärdig av nervositet. Det enda hon mindes var när hon öppnade ögonen igen och såg att den lilla lappen var grön, och inte röd, och hur hon pafft hade tittat upp i kungaparets glada ögon. Hon mindes hur ett ljus gick upp för henne, hon var den försvunna prinsessan. Efter det hade allting varit ett virrvarr av tårar, skratt och händer som försökt skaka i henne lite vett, verkligen få henne att förstå.
Men det var inte förrän då, när hon låg där på sitt rum, hon verkligen förstod vad detta innebar. Hon skulle få ett nytt hem, nya föräldrar och ja, ett helt nytt liv.
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey

25 maj, 2017 22:22
Borttagen

Avatar

+1


Bevakar!! C: ^^

27 maj, 2017 22:03

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Den försvunna prinsessan - fantasyberättelse

Du får inte svara på den här tråden.