Apokalypsnovell

Hellu! Gick igenom mina runt hundra olika berättelser på min dator och så hittade jag denna, som faktiskt är rätt så bra! Jag döpte den till "Trollkarlarna" när jag skrev den för typ två år sedan, men det passar inte riktigt så jag väljer att kalla den för Apokalypsnovell istället.
Kort om handlingen:
Du för följa med mig när jag flyr undan de hemska monstren som apokalypsen förde med sig - de så kallade Trollkarlarna.
Det är typ det jag kan skriva om handlingen eftersom jag inte vill avslöja något XD

Några saker du får vara beredd på:
#Jag är inte så proffsig på att skriva om hemska saker eftersom jag inte är Suzanne Collins.
#Historien är uppdelad i åtta kapitel, sammanlagt 32 sidor i Word.
#Den slutar med en cliffhanger eftersom jag plötsligt tappade inspirationen.
#Kapitlena är olika långa.

Det var väl det. Jag väntar tills jag har fått lite respons och så lägger jag upp första kapitlet!

Taggar några som har gillat min ff 65:e Hungerspelen:

Låter spännande! *bevakar*

Låter intressant. Bevakar

Yes, några som vill läsa! Här är första delen!
--------------------------------------------------------------------------------------------
Del 1.

Jag springer. Jag hör hur De ropar och skriker bakom mig. Jag ökar, ökar, ökar.
Jag vet mycket väl att jag kommer att dö antingen av kyla eller av djuren i skogen, men det är ett fantastiskt alternativ framför det som befinner sig femtio meter bakom mig.
Längs med mina ben rinner vätska. Dagg, svett eller blod. Tror på det sista alternativet, alla törnen och små kvistar i skogen har redan gett mig ärr för livet.
Jag arbetar fram som en maskin, helt omedveten om var jag befinner mig eller hur lång tid det har gått. Mina ben går som bara den.
Jag vet om att De har gett upp för länge sedan, men jag fortsätter. Man kan aldrig, aldrig vara säker i den värld jag lever i.
Jag ser högt över träden hur solen börjar gå upp bland de tunga, mörka molnen vid horisonten. Har jag verkligen sprungit hela natten? Jo, det har jag. Det märker jag när jag stannar.
Jag kastar mig ner på den fuktiga marken och lägger mig på rygg. Hjärtat bultar, jag känner pulsen i hela kroppen och jag darrar av våldsamma skakningar. Mina muskler har strejkat helt och hållet, jag orkar knappt öppna mina ögonlock. Jag kippar efter luft.
Samtidigt är jag stolt. Att springa en hel natt, det är det uthålligaste jag har gjort. Jag har knappt sprungit en dag innan dess.
Jag låter för en gångs skull min kropp lugna ner sig. Jag känner inte någons närvaro, och jag brukar ha rätt i sådant. Det är viktigt att ha en sådan grej man kan bra, då kan man förlita sig på den helt och hållet.
Först när jag har hämtat andan så känner jag hur hungern har blivit värre. Mycket, mycket värre. Det känns som att den gröper ur ett stort hål i min mage. Det gör fruktansvärt ont, så jag reser mig sakta upp och börjar leta efter något ätbart.
Jag befinner mig i en liten glänta med stora, gråa träd runt omkring. Jag känner igen dem, de är väldigt användbara. Grenarna är mycket tjocka och bladen är perfekta att täta tak med. Dessutom brukar de vara väldigt rika på frukt, en god, saftig frukt. De skyddar även mot vinden, det känner jag verkligen så stilla som det är. Sedan Hon kom har det alltid blåst och regnat varenda, eviga dag.
På tal om regn, det kommer att börja regna snart. Jag känner hur molnen trycker på, redo att släppa ner allt över mig.
Jag trevar runt på både marken och bland det höga gräset. Någonstans måste det finnas antingen frön eller något litet djur. Jag känner mig verkligen inte redo att klättra i träd efter frukt än, jag riktigt känner hur mina ben är skriker efter vila efter natten.
Jag har rätt. Efter bara några minuter stöter jag på ett stort fröhölje på en hög växt som består av en tjock, hård stjälk och en massa små stickiga grenar. Jag bryter genast av bönan och öppnar den med naglarna.
Inuti finns sju lilablåa ärtor, stora som fiskögon. Jag stoppar hungrigt i mig alla på en gång tillsammans med skalet. De smakar beskt och äckligt först, men efter ett tag vänjer jag mig. De är faktiskt riktigt goda, och när jag söker med blicken hittar jag fler på andra plantor.
Efter en timme har jag samlat ihop drygt fyrtio bönor. Nu faller regnet hårt och kallt, men jag är på gott humör för att jag hittat något så gott att äta efter alla dagar av hunger jag fått stå ut med.
Jag lägger bönorna i en hög vid ett av träden men tar en till. Jag njuter av smaken och känner hur jag fylls på med styrka.
Då får jag syn på frukten. Den hänger i trädet där jag lagt bönorna, och den är nästan lika stor som mitt huvud. Jag känner hur det vattnas i munnen, för jag känner igen den frukten hur bra som helst. Den kallas lubhé, en utsökt, vanlig och extremt nyttig frukt. Alla bra fetter och proteiner finns i den, men tyvärr är det ovanligt att den är så stor.
Jag börjar genast leta efter bra grenar att få fotfäste på i trädet. Jag börjar sakta men säkert klättra uppåt mot lubhén, försiktig så att inte mina ben viker sig.
Den hänger ute på en gren, men jag vet att jag kan komma dit. Trädet är bra att klättra i trots att det är vått.
När jag kommer uppför stammen till förgreningen där alla grenar börjar så stiger humöret ännu mer. Förgreningen är platt och vid kanterna växer grenarna tätt, tätt som i ett rum. I taket skyddar trädkronan mot regn bättre än jag hade kunnat ana. Jag får lätt plats här, och dessutom är det en väldigt trygg plats för natten. Jag bestämmer mig för att när jag har plockat den där lubhén så ska jag ta upp bönorna och bosätta mig här.
Jag kravlar långsamt ut på grenen. Den är våt och blank, så jag får passa mig noga för att inte halka ner. Det är långt till marken, säkert sju meter.
Jag får tag i lubhén, sliter av den och klättrar sedan ner igen till förgreningen. Jag lägger den där och hämtar sedan de lila bönorna.
Jag är faktiskt riktigt glad. Jag har hittat en perfekt plats att bo på några nätter, och dessutom har jag ett stort förråd av nyttig och näringsrik mat. Kan det bli bättre, med tanke på förhållandena?
Jag tillbringar resten av dagen med att göra fint i förgreningen, som jag väljer att kalla Duvboet. Majjís har berättat att alla hus i Center hade namn som det. Jag sätter även ut en gammal rostig spann som jag hittar i regnet, den kommer att bli till nytta i kväll.
Till sist finns det inget mer att göra. Jag sätter mig lutad mot en tjock gren och hugger in på bönorna. Jag kan äta fem stycken innan jag tror att jag är mätt. Lubhén bestämmer jag att jag ska grilla till kvällsmat.
Jag försöker minnas hur grillad lubhé smakar, och jag inser först nu att det var väldigt längesedan jag faktiskt åt en lubhé. Jag ser fram emot kvällsmaten.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Ett mycket händelselöst och tråkigt kapitel, men jag kommer inte att göra om något ifrån hur det var från början när jag skrev det. Hoppas att det var utlidligt i alla fall

Jättebra och spännande!!

Jättebra skrivet. Längtar efter att få läsa mer

Jag läääääääser!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bra!! *bevakar*

Tack för alla fina kommentarer! Nästa kommer här!
------------------------------------------------------------------------------------------
Del 2.

När regnet slutar inser jag att det är hög tid att göra upp en eld. Mörkret kommer snart att falla, och då måste jag vara försiktig. Rovdjuren är inte skonsamma.
Jag klättrar ner på marken och letar reda på stenar i lagom storlek. Det går på ett kick. Sedan kommer det svåra.
Var ska jag hitta torrt bränsle? Så gott som allt är fuktigt efter månaden, regnet har varit så gott som idiotiskt sedan De kom.
Jag börjar se mig omkring efter en dunge under ett träd, för träden är ju vattentäta. Jag hittar faktiskt en nerfallen gren som är hyfsat torr, ungefär en decimeter i diameter. Jag plockar fram kniven jag har i bältet och skalar av den blöta barken. Den går att torka och spara den till framtida brasor.
Inuti grenen är träet alldeles torrt. Jag klyver den på mitten och sedan igen, så har jag åtminstone fyra vedträn. Jag hittar även träflisor i närheten från när den ramlade ner.
Jag bestämmer av säkerhetsskäl att jag ska bygga den under Duvboet, ifall det skulle komma någon så skulle det bara vara att kvickt släcka elden med spannen jag satte ut i eftermiddags och sedan klättra upp i Duvboet.
Jag öppnar påsen med tändstål och flinta i som alltid hänger vid mitt bälte. Eld är min största tillgång på flykt.
Efter högst en kvart hade jag fått upp en ganska präktig brasa. Jag hittar lite vissna löv som jag lägger på efter hand, och sedan sätter jag lubhén på en grov pinne. Den är verkligen tung!
Det tar ett tag att grilla en lubhé, det minns jag i alla fall. Nu har jag ju till och med en extrastor, så jag sitter i närmare en halvtimme och lyssnar på knäppandet från elden.
Nu är det helt mörkt. Skogen ger ifrån sig så märkliga ljud på natten. De brukar jag lyssna till när jag sitter i någon håla och vill hem, hem, hem. Det är allt från skogens brus till väsandet från rovdjur, skriken från de stora mutanterna som ivrigt letar efter folk eller bara knäpparnas vackra sång.
Till sist är skalet på lubhén gyllenbrunt och jag antar att den är lagom grillad. Jag ska precis ta en tugga när jag kommer på en grej.
Går det verkligen att äta skalet?
Jag suckar och lägger grillspettet på marken. Skalet är en tjock vägg, ganska hårt och grönt. Jag minns inte över huvud taget om det är möjligt eller inte. Var det så att skalet var giftigt? Eller var det där alla nyttiga saker satt?
Jag vågar inte chansa i fall jag skulle bli förgiftad, så jag plockar kniven ur bältet och skalar lubhén. Det är svårt, skalet är fortfarande hårt och tjockt. Jag får till sist av det, och inuti finns en gulorange mousse. Jag tar prövande en näve.
Smaken fullkomligt exploderar i munnen. Den är sötare än något annat jag minns smaken av, och den är precis lagom sträv i munnen. Konsistensen är perfekt.
Jag njuter en lång stund av lubhén. Jag vet att jag borde spara minst halva, men det slutar med att hela försvinner ner i min hungriga mage. När den är slut vill jag bara ha mer.
Mörkret är kompakt runt omkring mig. Jag vill helst inte släcka den varma brasan eftersom den skrämmer bort hungriga rovdjur, men om jag har den tänd så hittar De mig lätt. Jag skyndar mig att plocka ihop mina saker runt eldstaden och släcker sedan elden med vattnet från hinken. Det fräser och sprakar och grå rök bolmar upp över mig. Jag börjar hosta.
När allt är i ordning klättrar jag upp i Duvboet. Mitt mörkerseende är på topp efter vitaminkicken jag fick från lubhén. Dessutom hittar jag de tjocka och klättervänliga grenarna efter allt rännande upp och ner.
Jag drar av mitt stramande bälte och lägger det precis vid ingången. Mina kläder behåller jag som vanligt på.
Jag lägger mitt huvud på det hårda träet och försöker hitta en bekväm ställning. Det är svårt eftersom ytan är relativt platt, men det är jag glad för. Då är det lättare att ta upp utrymmet som i mitt fall är mer än två meter i diameter.
Till sist hittar jag en bra ställning och kryper huttrande ihop. Natten börjar bli kall. Hösten är på väg. Jag vet inte hur jag ska klara vintern, då kommer det eviga regnet att bli till snö. Snön kommer att ligga i ett tjockt lager på marken ända fram tills våren kommer. Och då kommer jag att vara död.
Jag ligger och tänker tills långt in på natten. Jag saknar Majjís mer än någonsin.
Och när jag somnar kommer mardrömmarna.
-----------------------------------------------------------------------------------------

Du är fantastisk på att skriva!!!!!!