You Can't Own Me (SV)

Heeeeeeej!

Jag ska skriva en fanfiction igen! (Yay!) Den här kommer att vara lite annorlunda än de andra.

Titel: You Can't Own Me (SV)
Författare: Jag
Språk: Svenska
Åldersgräns: Från 11 år
Huvudperson: Troye Sivan
Typ av text: FanFiction
Handling: På en YouTube gala går allting snett. Publiken och youtuberna blir attackareda av zombies. De som lyckas överleva bildar ett enkelt läger där de börjar öva inför att slåss mot zombies. De måste hitta den eller det som skapade zombiesarna och hindra den eller det från att skapa fler zombies. För de kan väl inte bara uppstå? Eller? Kan några youtubers rädda världen från något som millitären inte kan? Kan de klara det här?

OBS! Om du inte vet vem Troye Sivan är läs här:
1. Han är en Australiensk Youtuber och artist och skådespelare.
2. Han är gay.
3. Han är väldigt bra.




Taggar:
Missy The Timelady
Alicha black
HermioneHäst
Ellysaken
renblodsprinsessan

Läser ofc!

YAY! LÄSER!

Läser absolut!

LÄSER VÄLDIGT MYCKET

KAPITEL 1

Redan innan jag gick upp på scenen var något fel. Lamporna blinkade och det var spänt på något sätt. Som innan monstren attackerar i en actionfilm. Jag ignorerade känslan och gick upp på scenen. Publiken applåderade och skrek. Jag log och väntade på att musiken skulle starta. När jag sjöng fortsatte jag bara. Jag märkte inte rörelsens längst bak. Jag märkte inte hur mycket lamporna blinkade.
"We'll be fireproof", sjöng jag sen smällde det till och lamporna slocknade. Strömavbrott var min första tanke. Men sen hörde jag skrik och springande steg. Jag drog upp telefonen och tände lampan. Där var publiken, de andra youtuberna och något annat. Jag hindrade ett skrik. Var det här ett skämt? Zombies? Nej, de fanns inte. Jag trodde att det var ett skämt ända tills jag såg hur en zombie slet av armen på en kille längst bak. Han skrek och grät. Personalen såg lika chockade och rädda som alla andra. Jag stod blixtstilla av chock. Det här var inte sant. Det KUNDE inte vara sant. Jag stirrade på publiken och märkte inte stegen. Jag märkte inte andedräkten som fanns på min nacke. Jag märkte inte att en av dom stod bakom mig. Sen landade en tung kall hand på min axel. Jag skrek inte. Men jag snodde dumt nog runt och stirrade en zombie rakt upp i ögonen. Den rev efter mig men jag han ducka. Jag sparkade den och tog tag i ett notställ som stod bredvid mig och slog till zombien i huvudet med den. Den föll ihop och jag sprang. Jag hörde Tyler bakom mig. Jag ville bara bort. Jag sprang ner för trapporna och personalen stirrade på mig. En stor kille som jag trodde hette Mike stoppade mig.
"Vart ska du?" Frågade han.
"Z-zombies", flämtade jag. Han stirrade på mig. Sen tittade han på övervakningskamerorna och blev blek. Jag fortsatte springa och dundrade rakt in i någon. Det var Danisnotonfire.
"Är det zombies? Eller ett skämt?" Frågade han.
"Zombies", sa jag.
"Phil! Phil!" Skrek han och började springa upp för trappan. "Phil!"
Jag stirrade efter Dan. Han tog antagligen sitt liv för att rädda Phil. Vad hade jag gjort? Sett en kille bli av med armen och sprungit. Visst, Tyler var bakom mig. Men alla andra? Marcus Buttler, Zoella, Caspar Lee? De kanske var döda och jag bara sprang. Och de människor som hade räddat mig från att drunkna i ångest var där uppe. De höll på att mördas. Jag vände mig om och sprang.
"Troye?!" Skrek Tyler.
"De... De behöver oss", sa jag och sprang. När jag kom in till scenen var det första jag såg en död vakt. Jag tog hans kniv och började springa. Jag såg Dan och Phil som slogs mot en zombie. Phils arm var blodig och Dan såg ut att när som helst kunna svimma. Jag satte kniven i zombiens rygg och sprang iväg. Jag ville inte att det här skulle hända. Jag ville inte vara här. Jag ville inte att någon skulle vara här. Min bror låg på marken. Han stirrade rakt upp i taket och saknade ena benet. Jag föll ner på knä och tittade på honom. Han var död. Jag kände tårarna i ögonen. Han var död. Han var borta.
"Tyde", viskade jag och la en skakande hand på hans arm. Han kved till.
"Troye, hjälp mamma. Hjälp Steele. Hjälp Sage. Troye, jag litar på dig. Du kan göra det här."
Han stängde ögonen. Jag skakade i hela kroppen. Tyde var död. Död. Jag reste mig sakta upp. Någon utav de här zombisarna hade dödat Tyde.
Ilska och hat spred sig genom min kropp. Jag höjde kniven och sprang fram till den närmaste zombien. Jag stack kniven i den och skakade. Ingen. Fick. Skada. De. Här. Människorna. Ingen. Fick. Döda. Min. Bror.
Jag sprang fram till Tyler. Han blödde men annars såg han ut att vara okej.
"Klarar du dig?" Frågade jag. Han nickade och slog till en zombie med en trumpinne.
Jag fortsatte att köra kniven genom zombies.
Efter att ha skrikit åt Steele att leta reda på Sage och mamma tog jag tag i Tylers hand och letade reda på de som fanns kvar. Många blödde och grät. "Vi måste fly", sa jag och lade en hand på en tjej som grät. Hon stirrade på en kopia av sig själv. Sin tvillingsyster. Hon låg ner i en konstig vinkel. Tjejen ryckte till men slappnade av när hon såg att det bara var jag.
"Vi måste få tag på så mycket som möjligt. Sen... Hittar vi en trygg plats", sa jag och började gå ner för trappan. Tyler kramade min hand. Han var blek i ansiktet.


--------------------------
Mina böjningar på en del ord är kanske inte de finaste men hoppas att ni förstår och gillar det!

(kommmtrar nu...mrn läste den när den kom upp)
Alvarligt kvinna!? HUR.BRA.FÅR.MAN.VA??? Du är ju totalt awesome och du fick mig att gråta och du...sbsjamdnflwbskf BÄST! men Tyde noooo och troyler och Phan(Always) och otroligt bra