Nanya och Kampen till tronen

Hejsan! Jag älskar att skriva berättelser - stora som små, fanfictions eller bara vanliga böcker. Här är jag med en liten bok (liten och liten, har tänkt ut handling till tre böcker - om någon är intresserad) som jag har kommit på själv och tänker skriva. Det är, som ni säkert kan se på rubriken, ingen ff om Harry Potter och hans värld. Det är en egen skriven vars handling jag har hämtat inspiration från Tolkiens värld. Någon som verkar intresserad?

Titel: Nanya och Kampen till tronen
Författare: Jag - Dora_Tonkz
Ratings: Beror på vad man tål - kan lova lite strider.
Karaktärer: Nanya, Salzarina, Loke, Duin och Buin m.m (Alver, Dvärgar, Människor och Hober)
Handling: Salzarinas mamma, Helga, gjorde en statskupp när hennes döttrar var mindre. Kungen, som hon hade gift sig med, dödade hon och skickade bort hans dotter, Nanya. Flera års senare får Salzarina reda på detta och hon tänker göra något åt det - hon ska hitta Nanya och hjälpa henne till tronen som hennes mamma har tagit.

Världens sämsta sammanfattning av handligen och vet själv inte om jag kommer att avsluta mästerverket. Det beror på hur mycket motivering jag får...

Som sagt - hoppas någon är intresserad, även om det inte är Harry Potter!

Låter bra! *läser*

Låter bra! Älskar fantasy

Det var länge sedan jag skrev detta kapitel - över ett halv år sedan. Men jag tycker det är lika bra som det var då. Taggar dig Kokosnoten1

1. Den hemska sanningen

Salzarinas perspektiv

Jag var helt stel av skräck av vad jag just fått höra - hur min far engentligen dött. Tanken skrämde mig totalt: att den närmaste personen jag någonsin känt varit huvudkaraktären för allt det här, att personen jag älskat sedan jag föddes var den sanna brottslingen och inte den förra kökschefen Fóra!
Allt var perfekt planerat av min mor. Att smuggla ner ett gift i soppan när hon var i köksavdelningen, som i sin tur skulle läggas upp på en tallrik och serveras till far, var faktiskt inte dåligt. När mor sedan "fått reda på" att far var död, så skulle hon ju enkelt kunna sätta dit Fóra eftersom det var hon som serverade soppan. Mor hade all rätt i världen att begära att Fóra och hennes man Bain som engentligen inte hade någonting med det här att göra, skulle avrättas med halshuggning mitt på stadens största torg, medan invånarna i staden buar och kastar ruttna, gamla tomater på dem. Det var inte rätt! Dels för att de inte gjort någonting och dels för att de redan fått så mycket stryk att det inte var nödvändigt med tomatkastningen.
Men varför skulle mor döda far och varför minns jag ingenting av det här? Allt var bara underligt och det skrämde mig ännu mer.

Ett plötsligt rop fick mig att återvända till verkligheten. Jag stod och kikade in genom en dörröppning till tronrummet där min mor och syster befann sig. De stod mittemot varandra i mitten av salen. Mors röst ekade genom det tomma rummet:

"...och kom ihåg att Salzarina inte ska få reda på det! Hon kommer bara att ställa till med problem!"

"Hur kan du säga så, mor? Hon är din dotter lika mycket som jag, hon har rätt att få veta! Litar du inte på henne?" Det blev tyst en stund i salen, innan ett djupt andetag hördes och mors röst ekade i salen igen:

"Självklart litar jag på henne, men inte lika mycket som på dig."

"Och hur vet du att du kan lita på mig?"

"Kära Salzaria, en dag kommer du ta över tronen till detta praktfulla rike och det vill du väll?"

"Självklart mor."

"Ja då så, då förväntar jag mig att du inte säger detta till någon och så kommer du få tronen när jag dör om några tusen år. Om du inte gör det, Salzaria, kommer du sluta exakt som Fóra och Bain." Jag kunde se genom dörröppningen att Salzaria svalde tungt.

"Varför berättar du då detta om du inte litar fullt ut på mig och varför får jag inte berättar det för någon?"

"Salzaria, jag litar fullt ut på dig..."

"Men inte på Salzarina..." Mor gav Salzaria en genomträngande blick som sa henne att hålla tyst. Vilket Salzaria genast gjorde eftersom man inte vill göra mor arg.

"Salzaria, när ska du lära dig att inte avbryta mig när jag talar? Det är ohövligt för en kronprinsessa att göra så. Hur som, om du skulle få reda på det på något annat sätt, så skulle du självklart ifrågasätta detta. Om du skulle göra det på fel sätt så kommer du aldrig få titeln som drottning av Númeri, utan du och din syster skulle ligga på galgen med huvudet i en korg." Mor betonade det sista av meningen en aning läskigt, samtidigt som hon vandrade de långsamma stegen upp till den vackert utsirade guldtronen med den vackra vita klänningen släpande och prasslande efter sig och satte sig elegant på tronen. Hon granskade Salzaria som förmodligen kallsvettades vid det laget, med en blick som talade sanning.

"Skulle inte du göra det med då?" Stammade Salzaria osäkert.

"Nej då gumman, jag har tillräckligt mycket krafter för att förhindra att det inte händer med mig." Jag visste inte riktigt vad mor menade med krafter, om hon menade krafter som i styrka eller krafter som i magi.

"Men.."

"Inga men! Du ska kunna ta konsekvenser!"

Jag hoppade till där jag stod bakom dörren. Aldrig
hade jag hört mor med en sådan gäll röst. Mina ben gav vika under mig, medan tankarna for runt i huvudet på mig. Konsekvenser? Skulle våra konsekvenser bli att vi blir halshuggna och mor inte skulle göra något för att förhindra det? Skulle bara mor lämna oss att dö och hon själv skulle klara sig undan, när det var hon som mördat far?
Det var dödstyst i tronrummet som om mor och Salzaria plötsligt hade dött. Efter en stund ljöd Salzarias röst i rummet igen:

"Vad händer med riket då? Jag menar om jag inte kan hålla min mun stängd...och...och det där...hemska händer?" Salzaria verkade söka efter rätt ord.

"Minns du Nanya?" En snabb nick från Salzaria. "De kommer söka efter henne över hela riket - och förmodligen längre bort - för att finna henne."

"Varför? Är hon borta?"

"Är du så trög, minns du verkligen ingenting? När jag gifte mig med hennes tröga far till kung för att senare ta över makten genom att ta dö på honom med en giftig soppa, skickade jag bort henne samma natt som han låg på sin dödsbädd. Varför de söker efter henne? Númeris folk är så ociviliserade utan en regent att de måste ha någon över deras huvuden och Nanya är rätt person, eftersom hon är den sanna arvingen till Númeris tron...Varför tog jag inte bara död på henne från första början?" Salzaria tittade snabbt omkring sig för att få reda på om mor sa det sista till henne, till någon annan eller till sig själv. När hon gjort klart för sig att det förmodligen var till henne själv vågade hon sig försiktig på att fråga:

"Varför kommer inte bara Nanya hit då? Jag menar om hon vet att hon är arvinge till tronen?" Salzaria väntade spänt på ett svar.

"Eftersom hon inte minns ett dugg av det som har hänt. Jag suddade ut och lade till ett nytt minne hos henne samma natt som jag skickade bort henne. Hon tror att hon är en vanlig skogsalv som hör hemma och som har vuxit upp i Dimmiga Skogen...Jag undrar egentligen hur lång tid det tar för henne att förstå att hon är den enda som bor i skogen..." Än en gång hade mor ställt en fråga tills sig själv. "Men men, hon kommer aldrig på långa vägar förstå att hon är arvinge till Númeris tron, så länge ingen säger det till henne. Det är förresten på exakt samma sätt som jag suddade ut minnet ur din syster och ersatte den med en fräsch och ny som sa att hon var prinsessa här och att den där kungen Alvor var hennes far. Vilket gör att hon på så sätt kan ställa till med problem om vi berättar allt för henne - för att hon inte minns sanningen."
De sista orden brände inombords. Min egen mor hade alltså suddat ut det sanna minnet hos mig och ersatt det med nya. Far var alltså inte min far, jag var inte prinsessa här och min mor var inget annan än en häxa - en elak häxa som bara är ute efter makt och pengar. Och nu när jag tänker efter är det kanske därför som folket behandlas illa och är så fattiga.

Egentligen skulle man söka upp den där Nanya, berätta allt som jag fått reda på idag och sedan kan hon förstå att hon är arvinge till tronen och återta den - bara för att mamma inte litar på mig, har suddat ut mitt minne och ersatt det med nytt, samt att hon inte har berättat detta för mig personligt.
Men om jag söker upp henne och hon lyckas återta tronen, vad händer då med oss- jag, Salzaria och mor? Förvisas vi ut ur landet eller avrättas vi? Kan man ens avrätta någon som har hjälpt en?...Sak samma, avrättas jag av Nanya eller folket, så avrättas jag som en hjälte - i mina egna ögon och kanske i andras, tänkte jag.

Jag log och nickade åt mig själv, det var exakt så jag skulle göra. Jag skulle söka upp Nanya och...Men inte skulle jag väll söka upp henne själv? Tänkte jag förskräckt.

En plötslig tanke slog mig. Med rask takt och med klänningen svängande och prasslande efter mig rusade jag ner till fängelsehålorna, för att söka upp Fóras och Bains söner som jag hoppas kan hjälpa mig. Även om jag inte vill ha något med dem där dvärg tvillingbröderna att göra - eftersom dvärgar och alver, speciellt ljusalver, inte kommer så bra överens. Bakom mig hördes min systers röst som sa något om minne.

Hoppas ni tyckte den var bra.

Jättebra!