Månstenen (fantasyberättelse)

Till en svenskuppgift i skolan, skrev jag den här början av en berättelse. De berättelser som är bäst blir utställd på vårat stadsbibliotek, och den lilla, arga Hermione inom mig vill skitgärna att det är min berättelse som blir en av dem som hänger och slänger på en bulletin-talva i fantasy-sektionen av biblioteket. Inlämningen är imorgon och om jag får säga det själv så blev den rätt bra. Jag vill gärna att ni ska läsa den, så får jag se vad ni tycker om den! Keep in mind att den fick vara max tre sidor lång, och om den lilla hermione inom mig hade fått bestämma haden den minst varit längre än bibeln. (har ändå lite över tre, men det var bara någon paragraf, oops)

Månstenen
Ariana satte sig på sin hårda säng med en djup suck. Hennes svarta lockar klingade sig vid hennes burna ansikte, hon var en av de enda tjejerna i sin årsgrupp som hade håret klippt kort. Hon gungade lite med de långa benen över sängkanten, hennes slitna skor snuddade vid trägolvet. Det var jullov, alla barn på hela internatskolan hade åkt hem till sina familjer. Utom Ariana. Hennes föräldrar hade dött när hon bara var ett litet barn, och lämnat henne ensam vid skolans stora portar. Det var också där hon hade bott i de fjorton år hon levt. De långa korridorerna och de svala klassrummen hade länge varit hennes enda hem, hennes enda trygghet.
Det enda Ariana hade som minne av sin familj var ett slitet, inramat fotografi av sin mamma. På fotot såg hon härligt glad ut, ett busigt leende lekte på hennes fulla läppar. Ariana tog ut det solblekta fotografiet ur ramen. Detta var något som hon aldrig tidigare vågat, av rädsla för att det enda minnet hon hade kvar från sin familj skulle förgöras. Ändå kände hon en längtan efter att få vara nära det enda som fanns kvar, hon längtade efter den enda närhet hon någonsin skulle kunna få uppleva från sin mamma. Hon sträckte långsamt fram en lätt darrande hand och smekte bilden av sin mammas bruna hud försiktigt, och en plötslig värme fick henne att rycka till. Det var som om hennes hand var fast, nästan som fastgjuten mot det tunna papperet. Ariana kom inte loss från järngreppet det tunna fotografiet hade tagit om hennes hand, och kände med en svag panik att fotografiet på något sätt började suga in henne. Hon föll i mörker rakt in i det tidigare harmlösa fotot.
Tyst, becksvart tomhet omringade henne och när hon reste på sig så var en svag ljusstrimma det enda hon kunde urskilja i det hemska mörkret. Ett svagt blått ljussken, som bara blev större och större när hon närmade sig det. Det kändes som att hon gått i minst fem minuter innan hon såg det märkliga objektet som gav ifrån sig det indigofärgade ljuset klart nog för att kunna urskilja vad det var.
En oval sten, lika stort som ett ägg, hängde från tunna silverkedjor som svävade tyngdlöst i luften. Ariana sträckte långsamt fram handen och vidrörde stenen. Den var varm mot hennes kalla hud och ljusstyrkan ökade något av hennes ömma beröring. Hon fick en konstig känsla, som om stenen var en levande varelse, en varelse som bara ville att hon skulle ta upp den och hänga den runt sin hals. Ariana tvekade, var inte det inte sådant som alla lärare hade varnat henne för? Stenen kändes dock inte som något som skulle kunna göra henne illa. Den kändes god, vacker och ren mot hennes hud, som om den bara ville hjälpa henne. Ta hand om henne. Hon drog den tunna silverkedjan över huvudet, och kände hur en fantastisk lättnad omslöt henne. Allting skulle bli bra, inget kunde gå fel nu. Ariana var i säkerhet, skyddad av den ojämna stenen som hängde runt hennes hals. Om hennes hals hade varit fri från den svala kedjan, då hade hon varit vilse i det mörka tomrummet. Hon visste precis vad hon skulle gå nu, den lilla stenen såg på något sätt till att hon visste.
Det var som om hennes fötter var vandrande lågor, varje gång hon satte ner foten, lyste avtrycket upp med ett svagt gult sken. Detta gjorde att hon kunde se sin omgivning bättre, de mörkblå väggarna gav henne en underlig känsla av trygghet och frid. Efter vad som kändes som en evighet tog den långa korridoren slut och Ariana trodde först att det var en återvändsgränd. Hon suckade djupt och skulle precis till att vända om, när hon såg det minsta dörrhandtag hon någonsin hade sett. Det var i samma färg som stenen den vilade mot, vilket hade fått henne att tro att det inte fanns något där. Hon rörde det försiktigt, och kände hur det expanderade i hennes grepp. Stenen sa åt henne att vrida på handtaget, vilket hon också gjorde efter en stunds eftertanke. Dörren gled upp utan att hon behövde använda mycket kraft alls.
En svag doft av något Ariana inte kunde urskilja fick henne att rynka på näsan. Det var en syrlig doft som brände i hennes näsborrar. Det konstigaste landskapet hon någonsin hade sett bredde ut sig framför henne. Vad som såg ut som en sjö av vaniljsås låg framför henne, glimrandes i solskenet. Det verkade som om det var det konstiga krämfärgade vattnet som avgav den sura doften.
Ariana vände sig om, beredd på att gå tillbaka till den långa, lugna korridoren. Den var borta. Ingenstans runt henne kunde hon se dörren hon kom ut ifrån, av vad hon kunde se så verkade det som om hon bara hade kommit från tomma intet. Hon stod på en liten kulle, den enda punkt dit vaniljsåsvattnet inte nådde Om inte kullen hade varit chockrosa, så hade hon svurit på att det var gräs hon stod på.
Paniken vällde upp inom henne, och hon fick känslan att stenen inte kunde hjälpa henne längre. Vattnets syrliga doft gjorde att hon kände sig lite yr, hon kunde inte längre tänka riktigt. Just då dök en liten, vit eka fram ur vattnet och Ariana fick en ingivelse att sätta sig i den. Paniken avtog långsamt i takt med att hon kände hur stenens lugnande kraft än en gång slöt sig runt henne och guidade henne mot den lilla båten. Ariana tvekade lite, var det inte dumt att leta så blint på enbart en sten? Hade hon något val? Nej. Stenen gav henne inget val.
Hon klev i båten och sjönk ner på dess botten samtidigt som hon kände hur den långsamt började glida över vattnet.
När hon hade åkt ett tag över det grumligt vita vattnet såg hon land, där en liten ranglig stuga stod precis vid vattenbrynet. Marken runt stugan stod på var lika chockrosa som den lilla kullen hon tidigare befunnit sig på. Rök slingrade sig ut ur den lilla skorstenen, vilket fick det att se otroligt mysigt ut. Desto närmare hon kom, desto mer fallfärdig tycktes den lilla stugan. Dörren såg ut att kunna ramla av när som helst, och taket som satt lite på snedden verkade som om det skulle kunna blåsa bort av enbart en liten vindpust. Bakom stugan bredde sig vad som såg ut som en stor tallskog, med höga, mörkgröna träd ut sig. Detta var det enda i omgivningen som inte såg extremt konstigt ut, tänkte Ariana och log lite för sig själv.
Ariana väcktes ur sina tankar av att båten slog i den lilla stranden .Det var som om stenen sa åt henne att gå i land och knacka på dörren till den lilla stugan. Så fort hon steg ut ur båten och på den rosa marken, sögs den lilla ekan ner i det vita vattnet igen med ett obehagligt slurpande ljud. När hon gick mot den förfallna stugan förvånades hon över hur någon hade kunnat välja att leva där över huvud taget. Långsamt sträckte hon ut handen och knackade försiktigt, rädd för att stugan skulle falla sönder totalt om hon var för hårdhänt.
“Kom in, min kära”, hördes en skrovlig röst från inne i stugan. Ariana tvekade, skolans alla lärare hade varnat henne för okända människor och faran som medföljde. Stenen fick en känsla av trygghet att återigen sprida sig genom henne, hon hade ju ändå ingen annanstans att ta vägen. Skogar ansågs ju som ännu farligare, med alla Svartskattare som sprang runt och rånade de som hade mage att gå in. Ariana öppnade dörren långsamt, och en stark doft av gammalt tyg och rökelser vällde mot henne. “Jag har väntat på dig, månbarn”, väste den uråldriga rösten igen. Hon fick syn på en kvinna så gammal att hon smälte ihop med den rynkiga fåtöljen hon satt i. Den gamla gumman såg smutsig ut, nästan dammig. Som om hon hade suttit i samma fåtölj i flera hundra år. Hennes bärnstensfärgade ögon omgavs av rynkig hud som fick dem att framstå som om de var dubbelt så stora. Hennes helt kala, smutsiga huvud pryddes endast av två stora guldörhängen som reflekterade dagsljuset som strömmade genom ett litet fönster. Hon pekade ett skakigt finger på stenen som hängde runt Arianas hals vilket fick guldarmbanden som hängde från gummans spinkiga hand att klinka mot varandra och bryta den obehagliga tystnaden tystnaden i stugan.
“Du är Ödets dotter, månbarn”, hördes kvinnans väsande röst igen.
“Jag är vad?”, sa Ariana, de första ord hon hade yttrat på flera timmar.
“Ödets dotter”, upprepade den gamla kvinnan, så gällt att Ariana ryckte till. “hon har valt ut dig! Valt ut dig att föra månstenen till säkerhet” Den gamla gummans hand föll tungt ner i sitt knä. Plötsligt fick hennes ögon nytt liv, och hon satte sig upp rakryggad i fåtöljen. Ariana såg frågande på henne. Månsten? Vad pratade hon om? “Månstenen är den sten du bär runt halsen, den sten som du ska rädda!” förklarade kvinnan hastigt, som om hon hade läst Arianas tankar. Hennes röst var lika gäll som innan, om inte mer gäll än förut. “Var hundrade år så faller en sten från skyn. Var hundrade år placerar Ödet stenen i den lugna korridoren. Var hundrade år så kommer ett månbarn och tar med stenen ut hit..” Hon viskade nästan nu, en drastisk förändring som Ariana inte kunde hjälpa att bli lite rädd av. “Var hundrade år välkomnar jag dem in i skogarna som ligger här, talar om den mäktiga resan de är tvungna att genomgå för att kunna bära stenen i säkerhet”.
Den uråldriga kvinnan knäppte med fingrarna, och en sliten stol vävd av halm matrialiserade sig bakom henne. Ariana ryckte till, men stenen verkade inte utgöra någon form av fara, så hon slog sig ner på den förvånadsvärt bekväma sittplatsen.
“Mitt namn är Caelia”, sa den gamla kvinnan, vars röst hade mjuknat något under tiden hon talade “Ödet har välsignat mig med magiska krafter”. Caelia log lite, vilket skapade ännu fler fåror i hennes uråldriga ansikte. “Men det är inte det vi ska tala om nu”, lade hon till är Ariana öppnade munnen för att kommentera den gamla kvinnans magiska krafter. “Nu, min kära vän, ska jag berätta om ditt uppdrag” Hon drog ett djupt, rossligt andetag och började sin historia:
“Månstenen du bär runt halsen, måste tas till ett land mycket långt borta. Där, och bara där, inom den ljusa salens portar ska du lämna den på dess pedistal. Endast detta kan säkerställa balansen mellan gott och ont i världen. Månstenen utgör rösten du hör i huvudet, den lugnande kraften som ibland väller upp inom dig från ingenstans när du behöver den som mest. En livskraft som världen behöver för att inte kollapsa. Vart hundrade år dör stenen, och en ny faller, men långt bort från dess rätta plats. Ödet, den andra mest uråldriga kraften, får inte personligen lägga sig i mänskliga problem, men eftersom hon söker en god värld väljer hon alltid ut ett månbarn att hjälpa inte bara henne, utan också världen att föra stenen rätt. Månbarnets uppgift är att bära stenen till säkerhet, genom farliga länder och osäkra vatten till dess rätta plats som är skyddad mot all ondska. Det finns ondskefulla krafter som vill åt stenen, maktgalna härskare som vill använda dess kraft till att bli oövervinnliga, onda magiker som vill åt stenen enbart för att kunna skapa hundra år av terror och kaos. Dessa människor och varelser, är ute efter att lura dig och ta stenen ifrån dig. Ditt jobb är att inte låta dig påverkas av deras lurendrejerier. Lyssna på ditt hjärta, på stenens inre kraft, så kommer du lyckas”.
Ariana visste inte var hon skulle börja. Månbarn? Hon hann aldrig börja, för Caelia fortsatte sin berättelse om hennes uppdrag
“Du ska börja din resa genom att gå in i den djupa skogen här bakom, där ska du ta den breda stigen som tar dig till tåget. Hoppa på tåget och åk till dess slutstation. Där väntar instruktioner om hur du ska ta dig vidare. Jag varnar dig, låt dig inte luras av de girigas försök till att få tag på stenen, och göm den så gott du kan utan att ta den av din hals. Vad du än gör, ta aldrig av halsbandet med stenen”. Den gamla kvinnans stora ögon fann Arianas, och hon gav henne en intensiv blick som menade att detta skulle tas på största allvar.
“Varför j-just jag?”, stammade Ariana fram. Allt detta hade kommit så plötsligt, hon var verkligen inte beredd på det alls. “Jag menar, det måste ju finnas många andra som passar bättre för detta uppdrag, modigare människor än jag” Hon såg ner i sitt knä, skulle kvinnan ångra sig? Skulle hon säga att Ariana egentligen hade rätt och hon fel? Det gjorde hon inte dock, utan den gammla gumman bara log.
“Ödet valde dig, och bara dig. Bara ett äkta månbarn kan finna stenen i den lugna korridoren.” Den gamla gumman harklade sig “även fast det alltid finns någon som är djärvare än en själv, klokare än en själv, och gynnsammare, så valde Ödet DIG. Du är den hon önskar ska bära stenen till säkerhet. Ingen vet det bättre än Ödet”
Där satt de, i nästan två timmar och diskuterade. Caelia förklarade mer djupgående om vad allting innebar. Efter ett tag så började den gamla kvinnan knäppa med fingrarna, och en liten låda dök upp i hennes knä.
“Där i ligger din mat”, förklarade hon och log. Lägg den i ryggsäcken” Ariana tittade runt sig och såg en liten väska stå vid sidan av stolen hon satt på.
“Du, mitt lilla månbarn, har ett uppdrag att slutföra”

Li. Du skriver som en GUDINNA *bugar på mina bara knän*.
Älskar alla beskrivningar, det får texten att framstå mer som en film som bara rullar på i huvudet!
Jag är helt säker på att du gjorde styckesindelning i ditt dokument, vilket tyvärr inte följde med hit. Utan stycken blir det som en stor vägg som är väldigt jobbigt att läsa. Men jag är som sagt 100% säker på att du har skrivit med stycken.
Keep up the good work ♥

Taack :3
MEN VAFAN, märkte det inte förän nu, men du har rätt.. Jag skrev med indrag från början (DE TOGS BORT)

SUPERMEGAAWESOME! Den är jättebra, bara några mindre stavningsfel (burna hår / bruna hår), eller glömd punkt, lite mer styckeindelning också kanske, det blir nog lite lättare att läsa då! Handlingen är superspännande och intressant! Om du skriver mer så läser jag gärna!

Styckesimdelningen följde inte med när jag copy pastade en från word till mugglis, och jag har rättat den lite mer nu