Kristallhalsbandet(Saga, SV-uppgift)

På svenskan i min klass så har vi skrivit sagor på max 4 sidor, och jag ville dela med mig av den.
Feel free att ge kritik, eller skriva om jag sa ändra något. Har sagan en röd tråd? Är det någonstans där du inte hänger med? Säg till i så fall, så att jag kan ändra det.



Kristallhalsbandet
Det var en gång två stycken kungariken som i många år hade levt i frid och fröjd. Från båda kungarikena så kom det en prinsessa. Och en av dem prinsessorna är jag. Och nu ska jag berätta min historia.

Allt började med att jag snart skulle fylla sexton, och min far hade bestämt att jag fort behövde finna någon att gifta mig med. Trots att jag hade protesterat när han lade fram förslaget, som han hade kallat det, så var han fast besluten om att det skulle ske. Men jag hade inte velat. Jag ville finna min sanna kärlek själv, när jag var redo, och inte snabba på processen bara för att jag skulle fylla sexton snart. Men det var redan bestämt. Redan då var det bestämt, och jag hade ingen aning.

Några veckor innan min födelsedag var jag och min far ute och gick i slottsträdgården. Fåglar kvittrade och den svala brisen fick de stora pilträdens grenar att försiktigt vaja fram och tillbaka.
"Antonia" sa min far till mig allvarligt. "Vi måste prata." Han slog sig ner på en bänk i mörkt trä som tittade ut över den lilla sjön som fanns inom slottets murar. Jag satte mig ner bredvid honom och han tog ett vänligt tag om min hand.
"Antonia, du fyller snart sexton. Och när du har fyllt sexton år så måste du ha funnit en man."
"Men om jag inte vill då?" jag såg på min far med mina mörkt bruna ögon och försökte få honom att förstå, men han bara undvek min blick.
"Det är för rikets bästa. Det måste du förstå." En lång tystnad uppstod. En lång tystnad då vi båda satt och tittade ut över sjön.
"Jag har funnit en make åt dig, Antonia. Om tre dagar ska vi åka dit och hälsa på honom och hans familj, och ni ska gifta er kort efter att du fyller år." Jag riktade snabbt min blick åt honom igen.
"Men far..."
"Inga men Antonia. Ni ska gifta er, och så är det bara."
"Men jag känner honom inte ens!"
"Tro mig, det gör du. Du minns väl Edward från de södra öarnas rike, Fancarah? Du mötte honom senast för ett halvår sedan, när han och han fader, kung George, var här och bytte handelsvaror med oss."
"Jag hälsade på honom, och inget mer! Det var allt far. Snälla, låt mig slippa, jag vill inte!" Han suckade och gav mig en medlidsam blick.
"Det är redan bestämt. Vi kan inte ändra oss nu. Jag är ledsen, men som sagt, det är för rikets bästa." Jag skakade försiktigt på huvudet och reste mig upp. Jag kände hur en tår sakta rann nedför min kind. Med bestämda steg började jag gå mot slottet.

Tre dagar senare så begav vi oss mot Fancarah, och efter en halv dags resa med skepp så var vi framme. Solen stod fortfarande högt på himlen och när jag klev av skeppet så stod två stycken droskor och väntade på oss. En för mig och min far och en för tjänstefolket. En man öppnade dörren för mig och jag klev artigt in. Efter mig så kom far in och dörren stängdes.
"Det här kommer bli bra, ska du se" sa han, men jag svarade inte. Det räckte för honom, och han satte sig tyst bredvid mig.

Efter en lång färd så stannade droskan och dörren öppnades återigen. Jag och min far gick ut och såg slottet som tornade upp sig framför oss. Det var vitt, men en nästan lite rosa ton i sig, och mycket guld runt alla tusentals fönster.
"Kommer du, Antonia?" Far var nästan framme vid dem stora portarna in till slottet. Jag nickade och följde sakta efter honom. Vi öppnade dörrarna och blev välkomnade av några tjänstemän som ledde oss till en stor sal. Där inne stod kungen och drottningen, en flicka som verkade vara i samma ålder som mig, en liten flicka som såg ut att vara runt fem år, och en ung man, bara några år äldre än mig, som jag kände igen som Edward. Jag försökte att få mina ansiktsdrag att forma en neutral min och gick sakta längre in i salen.
"Välkomna!" sade drottningen och höll ut händerna i en välkomnande gest. Far gick fram till kungen över *de södra öarna* och de skakade hand. Den lilla flickan sprang snubblande fram till mig och sträckte fram en liten bukett med blommor.
"Du får dem" sa hon lite blygt.
"Tack så mycket!" svarade jag och tog emot buketten som bestod av rosor, liljor och många andra som jag inte kände igen. Den andra flickan log försiktigt mot mig och vinkade lite lätt. Jag vinkade tillbaka. Hon log ännu större. Hon hade ett otroligt fint leende. Edward gick fram till mig, som att han ville säga någonting, men istället stod han bara där, helt tyst, utan att säga någonting, och jag teg tillbaka. Ingen av oss sade någonting.

Efter en liten stund visades vi till rummen där vi skulle sova. Jag visades i mitt rum av flickan i samma ålder som mig. Hon hette Valentina och vi kom bra överens. Hon hade valnötsbruna ögon och ljust blont hår som i vissa ljus såg rosa ut i topparna. Hennes och mitt utseende var väldigt olika. Jag hade mörkbrunt hår och mörka ögon med nästan lite lila influenser. Och våra personligheter var också olika. Hon var mycket mer… Söt, om man kunde säga så. Mer vänlig, på något sätt. Vi skrattade tillsammans samtidigt som vi tog oss högre och högre upp i ett torn, med två rum längst upp, varav ett var hennes sovrum och ett var vart jag skulle sova. Jag var åtminstone inte tvungen att dela rum med Edward. Stämningen mellan mig och honom blev bara stelare och stelare ju mer vi försökte komma överens. Ingen av oss var intresserad av den andre. Jag och Valentina däremot började komma varandra väldigt nära, och jag insåg snart att jag gillade henne som mer än en vän. Men det kunde jag aldrig säga till någon. Hon var ju Edwards syster.

Den sista kvällen som vi skulle spendera där kom Valentina fram till mig.
”Möt mig i mitt rum i natt. Vi måste prata” Hon tog ett glas från bordet bakom mig, höjde upp det som i en skål, och sedan gick hon iväg. Jag tänkte på vad hon hade sagt. Att jag skulle möta henne i hennes rum och att vi behövde prata. Och inget mer. Det hade varit allt. Jag ville hitta henne igen, fråga varför hon hade sagt det, men sedan tänkte jag att jag får ta reda på det i natt. Det måste ha funnits en anledning till att hon inte berättade varför jag skulle möta henne.

När natten kom smög jag mig ut ur mitt rum och till Valentina. Jag knackade försiktigt på dörren så att ingen annan skulle höra, även fast alla låg och sov och det närmast sovrummet var flera trappor ner. Tassande steg hördes bakom dörren och den gled upp. Valentina tittade ut genom glipan.
”Kom in, fort!” viskade hon och backade undan så att jag kunde kliva in, och direkt när jag var inne stängde hon dörren efter mig. Hon vände sig om och såg på mig med sina valnötsbruna ögon.
”Ska vi sätta oss ner?” frågade hon och nickade mot sin säng.
”Visst” svarade jag och slog mig ner på den, och sekunden efter satte sig Valentina ner på sängen bredvid mig.
”Så... Var det något särskilt du ville?” frågade jag henne. Hon bet sig i läppen.
”Jag ville bara prata med dig, tror jag” svarade hon.
”Tror?” sade jag och skrattade lite tyst. Valentina log mot mig.
”Ja, tror.” Vi satt tysta en stund.
”Vilket fint halsband du har” sade jag och pekade på Valentinas halsband, med en ljusrosa kristall.
”Tack.” Hon tog tag i kristallen och tittade ut genom fönstret. ”Och ärligt talat är kristallen inte bara vacker. Det är mer än vacker.”
”Vad menar du?”
”Den är… Hur ska man säga…” Hon tittade ut genom tornets fönster några sekunder, och såg sedan mig rakt in i ögonen. ”Magisk, helt enkelt.”
”Magisk?” Valentina nickade och satte fingret framför munnen.
”Det är… hemligt. Så hemligt att bara du och jag känner till det.”
”Vet inte dina föräldrar?”
”Nej. Jag fick den av en gammal gumma en gång. Hon sade att den var magisk. Och det verkar som att hon hade rätt. Vi log mot varandra och fortsatte prata.

Långt senare vaknade jag upp i min säng av ett skrik från Valentinas rum. Bara några timmar tidigare hade jag varit därinne, men jag hade sedan tagit mig tillbaka till mitt rum för att sova.
”Valentina!” skrek jag och sprang i panik till hennes rum Jag drog upp dörren och såg till min förvåning en häxa med nästan grön hy, svart, stripigt hår och en vårtig näsa. Hon stod böjd över Valentina och höll för hennes mun så att hon inte skulle skrika, samtidigt som hon försökte ta hennes halsband. Jag tänkte inte, utan kastade mig på häxan så att hon tappade balansen, men hon var starkare än jag trodde. Hon återfann genast balansen och fick mig att så gott som flyga in i väggen medans hon kraxade fram ”Inte så lätt, unga flicka!” Hon tog ett hårt tag om Valentina och tog med andra handen fram någonting som liknade en kristallkula. Hon kastade den i marken och med den sista rörelsen så var både hon och Valentina borta i ett moln av rök. Men några spår hade de lämnat efter sig: glasskärvor från kristallkulan och Valentinas halsband. Jag böjde mig ner och tog upp halsbandet. Valentina hade hunnit slita av sig halsbandet innan hon hade försvunnit med häxan. Hon hade förmodligen tagit chansen under de få sekunder som häxan hade varit upptagen med mig. Jag tog även upp en av glasskärvorna och såg i den något som såg ut som en väldigt gammal stuga. Jag blinkade och tittade igen. Stugan var kvar. Det enda jag kunde tänka mig var att det var där de var nu. Och jag visste vad jag behövde göra. Jag hängde halsbandet runt min hals, sprang upp på mitt rum och bytte snabbt mitt nattlinne till en tröja och byxor som jag hade hittar under tiden som jag hade varit här, och över det en svart kappa. Sedan sprang jag snabbt ut igen, och genom en hall jag inte hade varit i många gånger, men jag visste att det satt ett svärd uppsatt på väggen. Jag visste inte om ett svärd skulle vara nödvändigt, men jag ville vara säker.
”Jag kommer, Valentina” mumlade jag för mig själv och sprang fort mot närmaste utgången ur slottet. Först när jag hade kommit ut ur slottet så började jag tänka på att jag fortfarande inte hade en aning om vart stugan fanns, utan bara hur den såg ut. Den kunde ligga flera mil bort, kanske inte ens på denna ö. Men jag tänkte inte ge upp. Jag skulle hitta stugan, och Valentina, vad det än skulle kosta. Jag började springa bort från slottet, utan en aning om vart jag var på väg.

Jag vet inte hur länge jag sprang, men det kändes som över en timme. Jag visste inte vart jag var längre, jag hade inte ens en aning från början. Jag var fast i en skog och visste inte hur jag skulle ta mig ur den. Jag var fullkomligt vilse. Tårar började rinna nerför mina kinder. Jag visste inte vart jag var, jag visste inte vart Valentina var, jag visste inte ens vart slottet var. Jag sjönk ner på marken längst en trädstam och dolde ansiktet i händerna. Jag ville inte vara med om det här något mer. Jag ville att allt skulle vara över, jag ville bara hitta Valentina och ta mig hem igen. Jag önskade att jag kunde hitta stugan där hon var. Plötsligt kände jag hur halsbandet som reste sig från mig och upp, framför mig. Jag tog bort händerna och såg hur kristallen lyste i samma pastellrosa färg som den var i, som om en magisk aura vilade runt den. Den började sväva framåt, som om den ville dra mig i den riktningen. Stämde det som Valentina hade sagt? Var kristallen magisk, och i så fall, höll den på att uppfylla min önskning? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Jag reste mig upp och började gå med snabba steg i den riktning kristallen pekade. Snart började jag springa, i hopp om att komma fram till stugan innan det var försent. I minst en halvtimma sprang jag, innan jag kunde se stugan långt bort i distansen.
”Tack” mumlade jag fram, även fast det bara var jag där. Men om kristallen hade hört min önskning, varför skulle den inte höra mitt tack? Jag började springa ännu mer, och ju närmare stugan jag kom, ju mer började kristallens ljus försvinna, och desto hårdare började jag gripa om svärdet, som jag fortfarande hade i min hand. Bara det inte var försent…

När jag bara var några meter bort från stugan stoppade jag halsbandet innanför tröjan, så att häxan inte skulle se det. Om det nu var här hon var. Jag gick den sista biten och ställde mig utanför dörren. Jag var rädd. Men jag hade tagit mig så långt, och jag tänkte inte ge upp nu. Aldrig i livet. Även om det här valet kunde innebära att mitt liv tog slut. Jag stod tyst utanför dörren och försökte samla tillräckligt med mod, när jag plötsligt hörde Valentina skrika.
”För sista gången nu, lilla tös, berätta för mig, var är HALSBANDET?” röt häxan med en röst som fick blodet att frysa till is.
”J-jag vet inte!” stammade Valentina fram med gråt i rösten. Och jag visste att det var nu eller aldrig som jag behövde ta mig in där. Jag slet upp dörren och höjde svärdet framför mig.
”Låt henne gå” sa jag klart och tydligt med en arg stämma.
”H-hur hittade du hit?” väste häxan fram. ”Det är omöjligt!”
”Uppenbarligen inte. Men nu tycker jag att du ska lyssna på mig. Låt henne gå, och inget kommer hända. Om du inte låter henne gå, så vet jag inte vad jag kommer göra, men det kommer inte bli kul för dig, det kan jag säga!”
”Aldrig! Jag kommer aldrig lyda dig!” skrek häxan och sköt ut en trollformel genom fingret som en blixt. Jag kastade mig undan i sista sekund.
”Åh, jaså, så du vill leka? Om det är så du vill ha det” sade häxan tyst och skickade ut ännu en blixt.
”Antonia, akta!” skrek Valentina. Hon var fastknuten vid trappräcket och kunde inget göra för att hjälpa, men jag kunde se på henne att hon gjorde allt i hennes makt för att komma loss. Jag undvek den andra blixten och såg hur häxan började bli rasande. Hon skickade ut två blixtar till och jag gjorde en piruett för att inte bli träffad, men när jag återigen stod framför häxan var jag inte beredd. Medans jag hade vänt ryggen mot häxan hade hon tagit fram en kniv, och nu körde hon in den rakt i min mage. Jag stapplade baklänges och kände hur det verkligen smärtade på det stället kniven hade varit. Jag ramlade omkull, föll ihop i en hög på golvet, och kände även hur halsbandet på något sätt ramlade ut från tröjan så att det var fullt synligt. Häxan klev med bestämda steg fram till mig.
”Så, det var DU som hade halsbandet. Jag hade aldrig anat det, ska du veta. Jag trodde att din vän fortfarande hade det.” Hon skrattade ondskefullt och slev av mig halsbandet. Jag visste inte vad jag skulle göra. I ett sista försök att göra häxan illa tog jag ett hårt tag om hennes sko och drog allt vad jag kunde. Hon tappade balansen och ramlade baklänges, rakt in i en hylla fylld med flaskor som alla innehöll vätskor i olika färger som krossades när hon kolliderade med dem.
”Nej!” skrek hon, med all sin kraft. ”Nej, det kan inte hända!” Hon började sakta försvinna, tona ut till tomma intet. Hon skrek ett skrik som verkade få allt att stanna upp, ett moln av gnistor från en av flaskorna bländade mig, och sekunden efter var hon helt borta. Det enda som fanns kvar där hon hade stått var kristallhalsbandet. I samma stund som gnistorna försvann så tog sig Valentina loss.
”Antonia!” Skrek hon och sprang fram till mig. ”Antonia, du får inte dö, du får inte lämna mig!” Hennes tårar droppade ner i mitt ansikte, men jag kände ingenting. Efter några sekunder så började min hörsel försvinna, och jag kunde inte känna någon lukt. Och sedan blev allting svart.

Nästa sak som jag kom ihåg var att jag vaknade upp i stugan igen, med Valentina fortfarande över mig. Hon kastade sig över mig i en kram.
”Åh, Antonia, du lever! Jag trodde jag hade förlorat dig!” Jag satte mig förvirrat upp.
”Valentina, vad är det som händer? Jag minns bara att häxan var här, och…”
”Du dog nästan, Antonia. Men det är okej. Du mår bra nu, eller jag tror i alla fall att du mår bra.”
”Dog jag nästan? Men hur? Jag förstår inte?”
”Lång historia kort, jag räddade dig. Eller rättare sagt, halsbandet räddade dig.” Jag såg ner, och halsbandet hängde återigen runt min hals.
”Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag provade att sätta på dig halsbandet. Och du lever nu” sade Valentina.
”Jo, jag märker det” sade jag och skrattade för mig själv. Valentina började också fnissa. Sedan hämtade hon sig.
”Om du hade dött hade jag aldrig förlåtit mig själv” sade hon snyftande.
”Samma här” sade jag och lutade mig fram för att kyssa henne. Våra läppar möttes och sedan kramade vi om varandra. Hon tog min hand och vi gick långsamt ut ur stugan innan vi sakta började ta oss igenom skogen, och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.



Well, det var det! Kom ihåg att ge kritik, skriva era åsikter, och mer sådant. Bye! c:

Det enda som var lite dåligt med texten var att fonten (att den var skriven både kursivt och i bold) fick mina ögon att göra ont. Jag gillar handlingen, och att den var normbrytande. Vi hade faktiskt en exakt lika skoluppgift på min skola, har faktiskt också gjort en tråd om den. Den finns där ifall du skulle vilja läsa min berättelse

Tack, kan ändra med en gång så att det inte händer att någon annan får ont. c: