Other Worlds [SV]

Skriv om ni vill att jag ska fortsätta och vad ni tycker, snälla! Vill jättegärna ha feedback! Om ni vill att jag ska fortsätta så kan ni förvänta er en fantasy fast med lite mörkare element. Då editar jag också det här och gör en liten sammanfattning om handling, genre, PG och så.

Prolog

Regnet faller ner över den lilla byn. Det är sent på kvällen men ärendet som mannen måste uträtta kan inte vänta. Det är endast gatlyktorna som skänker något ljus där han skyndar fram i mörkret. Han har en grå regnrock på sig som ser svart ut pågrund av hur våt den är. Asfalten är blank. Mannen sneddar över gatan i tre snabba språng och står nu framför sitt mål. Ett stort betonghus.
Ett barnhem.
Det ser obetydligt ut där det står, ett av dem hus som ingen lägger märke till. Han går uppför trappan till trädörren och lyfter handen för att knacka. Plötsligt tvekar mannen. Undrar över om han verkligen ska göra det här. Men det är ingen lång stunds tvekan. Mannen knackar ljudligt tre gånger innan han backar bak från dörren. En bister kvinna slår upp den. Hennes ansiktsuttryck blir ännu kallare när hon ser mannen. Som om han hällt en hink med kallt vatten över henne. Hon gör en gest med händerna för att visa att mannen ska stiga på.
-Välkommen hit... Det är verkligen roligt att du är här... Igor var det va? frågar kvinnan.
Igor nickar kort och stiger in i huset. Kvinnan skyndar sig att stänga dörren bakom honom.

Två våningar upp sitter en flicka och två pojkar. De ser trötta ut. Och sorgsna. Inte som barn ska se ut. De har inte ögon som tindrar av nyfikenhet varje gång en ny person presenterar sig. Eller ett leende på läpparna. Flickan leker glädjelöst med ett par dockor. Pojkarna sitter i ett hörn med bitar av lego runt sig. Inte en enda bit har blivit berörd. En tår rinner ner för en av deras kinder. Det smittar av sig och snart gråter alla tre barnen.
-Jag saknar de så mycket! snyftar flickan.
-Det gör vi alla, Lisa, säger en av pojkarna.
De kryper ihop tillsammans i en de hårda sängarna, de sörjer sina föräldrar tillsammans i tystnad.
Då hörs en knackning.
Lisa torkar tårarna och går bort till dörren. Hon öppnar dörren och en man stiger in. Han har brunt hår och är lång och muskulös. Han sträcker förläget fram handen mot Lisa. Lisa tar den och skakar den. Handen har en konstig känsla. Den är grov och full av valkar men känns på något sätt också smidig. Lisa tänker sig att det säkert är ungefär såhär en låsdyrkares hand känns.
-Igor, säger mannen. Oldsberg.
-Lisa, säger Lisa. Hennes röst darrar till. Toronto.
De båda pojkarna reser sig för att hälsa.
-Eliot, säger den ena.
-Peter.
Igor verkar obekväm där han står och väger från fot till fot. Efter en minus pinsam tystnad tar han till orda:
-Jo... Det är som så... Ehm... Jag har något som jag måste berätta för er... Men jag tror att det är bäst att... Att jag visar er, eftersom det kan vara lite mycket att greppa...

Igor tar med sig de tre barnen ut i natten och tar med dem bort till en sliten, blå minibuss. Han föser in barnen i baksätet. De ser oroligt på varandra, men följer av någon anledning med Igor. Den väderbitna mannen får de att känna sig lugna. Han utstrålar säkerhet och när man tittar på honom känner man sig trygg. Igor börjar köra iväg genom natten. Regnet smattrar ljudligt rutorna. Tiden går oändligt långsamt. Igor bryter tystnaden.
-Jag vet att ni antagligen är rädda och nyfikna... Ni undrar vem jag är, vart jag tar er, men om jag försöker förklara så kommer det bara att förvirra er ytterligare.
-Kan du åtminstone berätta för oss hur länge vi kommer att vara borta? frågar Eliot.
Igor skrattar till.
-Ett bra tag, ler han, men så ser han hur barnens ögon fylldes rädsla av hans uttalande.
-Om ni vill förstås! Det är frivilligt, mumlar han.
Bilen parkerar. Lisa, Peter och Eliot tittar ut genom fönstret nyfikna på vart de stannat. Mörkret döljer dock allt. Igor går ut och öppnar dörrarna. Efter en kort stunds tvekan går barnen ut. De står framför en skog. Igor börjar gå in bland träden. Han stannar upp och tittar bak mot barnen.
-Jag kommer inte skada er, säger han. Som jag sa så är det som jag kommer att erbjuda er frivilligt.
Gruppen vandrar iväg. Igor leder de fram till en glänta. I gläntan står en stor lada.
Eliot ryser.
Ladan ser stor och skrämmande ut i mörkret. Han undrar om han någonsin kommer att komma ut om han följer med in.
Det är väl för sent att ändra sig nu ändå...
När Igor slår upp dörrarna gnisslar de. Alla stiger in. Det luktar starkt av hö och trä. Igor tar en oljelampa som hänger på väggen och tänder på den. I ljuset kan man urskilja mer av ladan. Det är ett mycket öppet rum med högt i tak. Igor går bort till en liten soffa som står i ena hörnet.
-Sätt er, säger han och visar på soffan. Själv sjunker han ner på golvet i skräddarställning. Peter, Lisa och Eliot sätter sig tätt tillsammans i soffan.
Vad mannen berättar för de sedan är det som kommer att förändra deras liv.



Blir som sagt överlycklig för alla typer av kritik.
Tvekar också angående vilket forum denna tråden ska befinna sig i, ny på mugglis så det skulle varar jättebra om någon berättade det för mig .