respons på en novell

Hej! Jag har som uppgift att skriva en novell i svenska just nu och jag har skrivit klart den, men jag är lite osäker på om man kan förstå vad den handlar om när man läser den, för min idé är ganska flummig. Så jag skulle tycka att det var jättekul om ni främlingar här på internätet skulle läsa den och kanske skriva vad ni tyckte och vad ni uppfattade att den handlade om! Tack på förhand!
Så här är den (har inte kommit på en titel än

Jag vet inte varför, men när hunden reser sig upp från under cafébordets åldrade trä så träffas jag av en ångest så djup, så oväntad, att det känns som ett slag i magen från någon jag trodde att jag litade på. Den genomsyrar min kropp i endast ett ögonblick och sedan domnar den bort till ett dovt bultande av obehag. Jag vet vad jag måste göra, men jag har ingen aning om varför. Jag måste följa efter hunden.
Mina bordsgrannar, de två männen i kostymerna, verkar förstå det som inte jag gör och medan mannen med det smala ansiktet och pipskägget ser dödsallvarlig ut så tittar den andra mannen, den lite knubbigare med silvergrått lockigt hår på mig och ler ett sorgset leende, som om han vet vad som ska hända.
”Lycka till” säger han och hans blick är som en mjuk vindpust mot mig.
”Ni kan ta över mina marker” mumlar jag med darrande röst och nickar mot kortspelet på cafébordet.
”Ta dig samman” uppmanar jag mig själv och så reser jag mig upp och lämnar caféet med dess doft av cigaretter och nybryggt kaffe och dess märkliga kunder bakom mig.
Det är en strålande dag, en sådan vårdag som får folk att öppna ögonen på riktigt för första gången efter att ha tittat ner i asfalten i fyra månader.
En sådan vårdag som får människor att säga god morgon till busschauffören och som får de att småprata vid kassan på 7eleven i väntan på morgonkaffet. Jag vet det för det känns som om att jag har levt den här dagen minst tusen gånger förut.
Jag minns det här solskenet och jag minns susandet i träden och jag minns kullerstenen under conversens sula. Den bekanta känslan lugnar mig något och mina steg blir stadigare.
Hunden trippar framför mig. Det är en fin hund, hel och ren. Den gyllenblonda pälsen glänser av solstrålarna som tvingar sig ner genom lövverket. Det framgår för mig att hunden måste tillhöra någon. Någon som tvättar den varje vecka med hundschampo och matar den och viskar sött nonsens och hemligheter i dess öron.
Såklart, vad trodde jag? En gatuhund skulle aldrig vara så välsansad. Hunden väcker något slags minne i mig, inte riktigt, men ändå är det en antydan till något som fladdrar till. Har jag känt en sådan hund? Har jag ägt en sådan hund som den framför mig? Kanske är det jag som har tvättat en sådan hund och matat den och viskat sött nonsens och hemligheter i dess öron.
I vilket fall som helst så fortsätter vi, jag följer efter hunden och hunden går framåt, framåt, mellan människorna som rör sig omkring oss, på väg mot sina möten och avsked och starter och avslut. Lite här och var stannar hunden, sniffar på en gammal ölflaska, väntar på att tanten framför ska flytta på sig. Jag vet att hunden vet att jag går efter för när jag stannar och lutar mig mot en soptunna för att knyta skorna, så väntar den tålmodigt på mig.
Vi viker in på en större, stressigare gata med människor överallt. Bara för att slippa se den jackklädda massan av ryggar, svart och grått i en rörlig blandning, så tittar jag upp mot himlen. Den är djupblå och jag hör fiskmåsarna skratta ner på mig, vi måste vara nära havet. På en elledning har någon kastat över ett par skor och vinden blåser de framåt, bakåt.
Jag ser en katt i ett fönster som tittar ner på vimlet av människor, och där har någon hängt ut en prideflagga på en fönsterkarm. Jag undrar om det är någon speciell dag idag, kanske är det första maj.
Någon går förbi mitt öra och jag snappar upp konversationen, något om att beställningen med begravningsblommor måste hämtas upp klockan ett, något om en farmor som kanske inte borde komma dit, för hon kommer ju bara att bli upprörd, efter vad som hände med David. Någon annan pratar om hur ledsen Olivia är, pratar om att Olivia faktiskt inte är den enda som är ledsen.
Jag räknar plattorna på trottoaren, 1, 2, 3, 4, ser till att inte trampa på något streck. På caféets uteservering säger någon jag orkar inte, jag orkar inte det här och någon annan svarar vi kan ta oss igenom det här, vi klarar det och de frågar sig själva hur kunde det ha blivit såhär, hur? Det är konstigt för jag hör allting så klart och tydligt, allt som sägs, även om alla lutar sig emot varandra och ser ut att viska.
5,6,7,8 plattor, inget streck trampat på än, inga björnar eller lejon har ännu försökt dra ner mig i avgrunden mellan trottoarplattorna.
Jag ser mig inte för och råkar gå in i en man med en grön jacka. Jag säger förlåt, han säger jag önskar att jag kunde spola tillbaks i tiden och be om ursäkt för allt, men det är för sent nu och en kvinna bredvid mig säger du skulle ha blivit förlåten, det lovar jag dig. Mannen borstar av sig och fortsätter, oberörd.
Jag inser att jag har glömt att titta efter hunden, och jag ser mig om efter den. Den står där vid övergångsstället, med den blänkande pälsen, men innan jag har hittat den så har jag hunnit ställa mig själv alla panikslagna frågor som finns och jag blir så lättad, så lättad.
Men det är efter det som allt går i slowmotion, för jag ser hunden trippa ut i gatan och jag ser den vända huvudet mot mig som för att säga kom nu, vi ska gå och jag ser en bil, vit med texten Börjes flyttfirma på, åka med rasande fart för att korsa övergångsstället.
Och jag hör ett obehagligt dovt dunkande.
Men när NEJ:et har flugit ur mig så har jag redan lyft blicken mot himlen, för jag orkar inte se det här. Vill mycket hellre fokusera på skrattmåsarna och de franska balkongerna på huset mittemot. Någon lägger en frusen hand på min axel och jag vänder mig om och där står en kvinna i övre medelåldern. Hon säger Du, du ser alldeles svimfärdig ut, följ med mig så kan du få ett glas vatten, eller det är i alla fall vad jag tror att hon säger, jag hör inte så bra, men hon verkar vänlig, så jag följer med henne in i en liten butik med keramik och små tavlor som täcker väggarna. Hon visar mig till en soffa längst in i butiken och går själv ut och börjar slamra i köket.
Jag är så trött och soffkuddarna är mjuka. Det är en orange soffa i manchestertyg och jag låter fingrarna följa skårorna i tyget, det är lugnande på något vis och jag känner hur min puls går ner. Vilar huvudet mot en kudde. I taket skär en liten, liten spricka av allt det vita, det liknar ett äggskal. Någonstans lång borta säger någon Vi måste göra det här nu och någon annan svarar Jag kan inte men båda vet att de måste och jag vet inte riktigt när jag försvinner, men när kvinnan kommer ut med vattenglaset så är jag borta.

Och någon annanstans så slutar hjärtat att slå och maskinerna tjuter av den plötsliga frånvaron av mänskligt liv. Läkarna har redan gått, har redan svept vidare mot nästa uppdrag, nästa liv de måste rädda. Tystnad råder kring dem som inte kunde överleva.
De som är kvar är lämnade ensamma, omgivna av sterilt vitt och frånvaro. En av dem gråter, lutar sig mot den andra, som stirrar ut i tomma intet. De säger inget längre, men de tar sina sista farväl och de lämnar rummet.