To leave the past behind [SV] [SW]

Duktigt Hanna, nu har du gett dig in i ett projekt du säkert kommer att lämna ofärdigt... -_-

BUT I DON'T CARE! I WILL DO THIS ANYWAY!!!

Ja, jag tänker alltså starta en STAR WARS FANFICTION!!

Man behöver inte ha sett Star Wars för att läsa den här, eftersom jag i den mån det går kommer att skapa egna karaktärer och så. Jag tror dock det blir lite roligare att läsa om man har sett SW, men det skulle vara grymt kul om andra också ville läsa!^^ Det kanske gör att ni vill se Star Wars, och isåfall kommer ni inte att ångra er!

Titel: To leave the past behind

Rating: Jag tror inte den blir så mycket hemskare än Star Wars (och Star Wars är inte så mycket hemskare än Harry Potter ) men det kan bli några läskiga delar, så för säkerhets skull så sätter jag Pg… 11? Beror HELT på hur känslig man är

Handling: Jag vaknade upp i en prisjägares hus. Jag kom inte ihåg någonting, annat än glimtar om mitt förflutna. Att sätta sig in i underjordens liv, det var den lätta delen. Men när mitt förflutna kom ikapp mig, då började det bli riktigt klurigt. Jag började tvivla på vad jag egentligen visste. Vilka kunde jag lita på, och kunde jag ens lita på mig själv?

Prolog
Mörker, ett skrik, en skärande smärta i bakhuvudet. Dimmorna snurrade runt mig, och jag kunde inte se. Vad hade hänt? Var var jag?
Jag öppnade ögonen och började andas igen. Var var jag? Jag höjde handen för att dra håret ur ögonen men hajade till när jag såg att den var helt blodig. Ett infekterat sår sträckte sig över min handflata, och det bultade obarmhärtigt.
Vad hade hänt?
Jag försökte minnas, men minnerna var för snurriga. Min mage gjorde uppror och jag rullade runt på mage och spydde. Vad var det med mig?
Jag såg mig omkring.
Jag satt i en mörk gränd. Gula, matta gatulysen var uppsatta på husväggarna på båda sidor om mig. Eller, jag antog att det var husväggar. Dom hade inga fönster och var gjorda av en sorts svart tegel.
Min hjärna hade inte mer än hunnit ta in dessa intryck när någonting bakom mig exploderade. Tryckvågen kastade mig framåt och jag kände blodsmak i munnen när min haka slog i marken. Ett tjutande ljud ringde i mina öron, och någon grep tag i min arm. Personen sa någonting obegripligt och drog mig med sig. Min mage skrapade mot marken, men jag bara hängde där, ur stånd att röra mig. Det sista jag mindes var att jag inte var rädd, fastän jag borde ha varit det, sedan svimmade jag.

Taggar:
Rasmus potter
Holytail
Captain Rex
OzzyStar2
illusionofcool

(Också vill jag bara berätta, nu när jag har chansen, att den här fanfictionen TROLIGEN kommer ha bra mycket kortare kapitel än jag brukar ha. Vet inte om det kommer påverka er på något sätt, men jag vill testa skriva så nu^^)

*Tvekar, andas djupt, försöker kryssa ner sidan, klarar inte av det, tänker "Vad har jag gett mig in på", facepalmar mig själv, tänker att jag trots allt INTE ska lägga upp den här fanfictionen än!*
*Gör det ändå*
"Paprika..."

Jag bevakar såklart

Såklart du gör

Men nu får jag nästan ångest! VAD I HELA VÄRLDEN HAR JAG GETT MIG IN I?! xD

Så kände jag också!! Men eftersom vi båda gör något sånt här knäppt så är det väl inte knäppt!

Nej, ellerhur??!!

Eller så är det dubbelknäppt xD

Kan det ju också vara, men det känns bättre att säga att det är helt normalt att skriva en FF om SW!

VARFÖR TAGGADE DU INTE MIIIIIIIIGGGGGG DUMMA DÄJ

*bevakar*

JAG TÄNKTE FAKTISKT GÖRA DET MEN VISSTE INTE OM DU HADE SETT SW OCH TÄNKTE ATT DU KANSKE SKULLE BLI IRRITERAD... också så typ glömde jag det lite... höhö...

Jag bevakar Hanna, när kommer kapitel?

NU!

*

Nu märker jag verkligen hur korta kapitel jag skriver i den här fanfictionen, men då kan ni förvänta er snabbare uppdateringar och i längden så blir det roligare att läsa!

De två första kapitlen kommer att bli lite tråkiga, men ni får leva med det. "Lära känna kapitel" behövs också, och är lika viktiga som alla andra!

Ni får gärna berätta om ni tycker någonting blivit konstigt och så! Jag försöker att läsa allting ur en utomståendes ögon, men eftersom jag inte har någon som kan läsa igenom mina kapitel (än, ni får gärna anmäla er ) så får ni gärna påpeka om någonting blev knäppt!

Läs och... läs xD

*

Welda. Welda Cross.
Jag slog upp ögonen. Ja, det var mitt namn. Det måste det vara.
Men det var det enda jag kom ihåg.
Jag såg upp i taket. Där hängde en lampa som spred sitt kalla och matta sken genom rummet där jag låg.
Vad var det här för plats?
Det var ett dunkelt, mörkt rum. Den enda ljuskälla som fanns hängde rakt ovanför mig. Jag satte mig upp. Det ringde svagt i öronen, men ljudet var påväg bort. Jag såg mig omkring. Rummet hade stenväggar och golv och gav därför ett väldigt kallt intryck. Det fanns två dörrar som jag antog var garderober, ett rangligt bord i mitten av rummet och en ytterdörr. Rum var just rätt ord för stället, för det verkade inte vara ett hus.
Jag skulle just kliva ur sängen när dörren flög upp. In kom en kvinna, eller, av kroppsformen antog jag att det var en kvinna. Hon hade en svart, heltäckande rustning. På vissa ställen hade den en silvrig utsmyckning i form av olika symboler. Kvinnan hade en huvudnära hjälm och över munnen och näsan var ett tygstycke överspänt så att man bara kunde se hennes ögon. I det silverfärgade bältet så hade hon två pistoler i hylstren av läder. På ryggen bar hon en svart och sliten ryggsäck som såg ut att vara flera decennier gammal. Kvinnan betraktade mig i några sekunder innan hon stängde dörren bakom sig och gick fram till bordet. Där hävde hon av sig sin ryggsäck och hällde ut innehållet på bordet. Det var olika sorters frukter, torkad mat, gamla speederkontroller och - jag flämtade till - sprängämnen. Granater, bomber, krut, sprängkontroller. Vad var det egentligen för galnings hus jag befann mig i?
Kvinnan plockade med sina saker ett tag och vände sig sedan mot mig. Hon betraktade mig in några sekunder och lyfte sedan handen för att ta bort tygstycket för hennes mun och näsa.
Jag visste inte vilken art kvinnan tillhörde, men hon var väldigt lik mig till kroppsformen. Hennes ögon var gröna, inte som vissa människor (som jag) kan ha, utan lysande smaragdgröna. Hennes hy var orange och det lilla hår som stack fram inifrån hjälmen var blått och kurvigt. Kvinnan såg ut att vara ganska gammal, kanske i medelålder för vilken art hon än var. Jag kom inte ihåg hur gammal jag var, men vad än standardåldern för hennes art var så var hon bra mycket äldre än mig. Hon studerade mig så ingående med sina lysande, gröna ögon att jag var tvungen att vända bort blicken. Trots det så kände jag hur hon fortsatte att se på mig.
“Vem är du?” frågade kvinnan skarpt. Jag hajade till. Jag förstod att den här kvinnan var hård. Hon förväntade sig att folk skulle lyda henne, och hon var farlig. Mina instinkter sa mig att om jag ljög, eller på något sätt gjorde henne upprörd, så skulle hon kunna döda mig fortare än jag kunde blinka. Så jag gjorde det enda vettiga.
Jag berättade sanningen.
“Jag vet inte.”