Öppet forum för noveller

Hej!
I den här tråden kan man lägga upp noveller som man skrivit på fritiden eller i skolan och läsa andas.

För det första är det kul att "få utlopp" för det man skrivit (speciellt om man är väldigt nöjd med det som man skrivit) och då är det skönt att lägga ut den i ett sånt här "öppet forum"
För det andra kan man få respons på det man skrivit.
Sedan så kan man bara gå in på den här tråden om man känner för att läsa lite noveller.
Jag har inte hittat en liknade tråd för detta men tycker verkligen att det behövs.


Novellerna kan både vara på svenska och engelska, långa eller korta, nya eller gamla.

I slutet eller i början av novellen som man lägger upp får man gärna skriva om man vill ha respons/kritik eller inte och då ska det accepteras.
Var inte rädd för att lägga upp något

/Fanny

YEAY!
MIN NOVELL:
Förord: Ja, denna kanske inte alla hänger med i... Men men xD Just lite random som jag skapa ihop när jag var uttråkad... Hoppas ni gillar denna ♥

Dem två unga pojkarna stod precis utanför den blåa boxen. Pistolerna i händerna och en viktig min, nu gällde det, inget fick gå snett. En kort nick mot varran gällde innan den som stod närmast dörren sparka upp den. Dem stormade in och började skuta direkt. En man stod överdrivet nära där ett skott träffa, han började skrika något som först inte hördes över allt oljud. Det var inte förs killarna slutat skjuta som manens skrik hördes ordentligt.
“Vad tror ni att ni gör!?” skrek han. “Ni kan inte bara komma in och skjuta det är ju livsfarligt. OCH INGA PISTOLER HÄR INNE!” Killarna pekade nu med pistolerna mot mannen. Mannen tog snabbt upp händerna och visade att han inte hade någon pistol.
“Vad är du?” Sa den äldsta av killarna. “En demon? Formskiftare?”
“Nej! Jag är en ailen” sa mannen förvirrat.
“ALLA vet att det inte finns någon som Ailens!” Skrek den yngre.
____
Sherlock och John gick förbi den blåa boxen där tre män bråkade.
“Vad handlar det där om?” Frågade John.
“Två män stormade in i ens hus och sköt med pistoler. Mannen där inne vart arg och dem börja bråka”, sa Sherlock tröttsamt.
“Okej men…”
“Större på insidan”, muttrade han.
_____
“Vart försvann dem?” frågade en kille.
“Vilka?”
“Mina vänner.”
“Vad heter dem?”
“Sammy… förlåt menar Sam och Dean Winschester.” Mannen var på en polis stationen Han pratade med Leastrade eller vad han hette. Hans vänner, Dean och Sam, hade varit borta en hel dag utan några spår. Ingen bil, inga vapen… Inga mystiska mord. Bara en resa till London. Polisen kollade igenom något.
“Det finns inga som heter så som är i England, inga som är rapporterade som försvunna iallafall”, svarade Leastrade.
“Okej, jag får väll hitta dem”, sa manen och gick ut. Sedan greps han av en tanke. “Finns det något övergivet hus här? Eller något hemsökte eller mystiska mord?”
“Nej, inte nu, men jag borde säga att det är Mr. Holmes och Dr. Watson som brukar ta hand om dem”, svarade han.
“Oh, Okej tack för hjälpen”, sa mannen innan han försvan.
“Vänta! Du heter väll Castiel?”
“Japp, hejdå!” Så var manen borta.

Sedan tog det inte lång tid innan alla vart vänner och dansade på rengnbågar med änglar!
_________________________
Kritik är helt okej! Men inte supernmycket! Skriv tex om det var något särksklit du tänkte på, vilken del du gillade tex.

En novell jag gjort i skolan:::



Jag satt på golvet och tecknade av en staty som jag tidigare sett idag på ett ganka fint och välbevarat museum i gamla stan. Jag skulle precis måla klart ena armen då det plötsligt hördes ett KRASH i köket. Jag sprang in och såg att en blomkruka som Stockholm brevid min kavas låg över den och allt vatten, jord och blomdelar låg på min mystrykta kavaj och på golvet.
Jag tittade upp på hyllan och såg att min lillasyster satt där och tittade på mig.
"Förlåt mig Adrian" snyftade Amanda.
Jag kollade mitt armbandsur och såg att Jessica och Jonas som skulle kolla på film och äta på resturang skulle vara här om fem minuter.
Jag sopade upp alla smutsalger och slängde de och sedan torkade jag golvet från vattnet. Plötsligt slog klockan halv sex och jag nattade Amanda och bytte om till mörka jeans och en vit skjorta och en svart kavaj med en röd slipps. Då skulle jag bara släcka runt i huset men då ringde dörrklockan. Jag sprang och öppnade den dörren och där stot Jessica, Jonas och deras lillasyster Samantha.
Alla steg in i hustet Jesicca av misstag råkade hitta min privata låda som hon drog ut och kollade och sedan skrek hon till av fasa så att alla kom inklusive Amanda.
"Vad är fel?" Frågade Jag och Jonas samtidigt. Hon pekade sedan på minna teckningar och sa
"Din konst, den var fin och när jag öppnade lådan helt förvandlades konsten tullen levande sak du ritat!" sa Jesicca.
Jag sprang in i mitt tum och kollade på kalendern och såg att det var fullmåne och så kollade jag ut och såg fullmånen lysa upp mellan trädtopparna i Endor.
"Jonas, ta och lås fast locket på lådan så att ingen kan öppna den," sa jag.

Klockan slog halv tolv och jag tog fram mitt skohorn som jag använder som svärd....
Ni måste gå hem innan klockan blir tolv..

Klockan slog tolv och alla hade precis gått hem och lådan öppnades och jag skrek till Amanda:
"Lås din dörr och öppna den inte fören imorgon, jag klarar mig," sa jag.
Då ramlade innehållet från lådan ut och det enda jag han göra var att skrika
"Den kommer"

Captain Rex Haha, jag har faktiskt tänkt ibland att tänk så kunde man ha någon superkraft som gjorde att det man ritade kom till liv...(coolt med fullmånen ♥)

Följande novell har jag skrivit för en novelltävling som jag funderade på att delta i - dock skickade jag aldrig in detta bidrag. Konstruktiv kritik mottages gärna!
______
Brunnen

Pojken och flickan stod som fastgjutna vid en brunn i mitten av en grön äng. Vårluften var varm och solen var en bidragande faktor. Den sken över gläntan och fick alla nyanser av grönt i skogens famn att liksom glittra. Flickan drog ett djupt andetag som fick hennes lilla bröstkorg att skälva likt ett jordskalv. Pojkens blick flackade mot brunnen.

”Det finns inget slut på den.”, pojken talade med en skakande stämma. ”Brunnen är bottenlös, jag svär.”

Flickan stirrade på honom men böjde sig sedan mot marken. Hennes klena fingrar sökte sig igenom gräset tills de fann vad hon sökte. Hon slöt handen kring det lilla objektet och reste sig upp. Några vinglande steg mot brunnen och hon lutade sig över den. Pojken följde henne med blicken och tveksamt följde han efter henne ända fram till brunnen. Flickan öppnade sin hand och solens ljus reflekterades i en liten grå, glittrig sten. Hon såg länge på den innan hon drog undan handen så kvickt att det såg ut som hon blivit bränd av en hettande eldflamma. Stenen studsade längs väggarna på brunnen och snart var den utom räckhåll för solens trevande strålar.

Pojken och flickan följde stenen med blicken tills den inte längre var urskiljbar nere i den mörka brunnen. De lyssnade efter ett ljud som skulle bekräfta att stenen träffat botten på brunnen. De stod stilla i evigheter innan flickan rätade på sig.

”Vad finns där nere då?”, frågade hon pojken, hennes fingrar lekte över brunnens murade kant. Pojken stod alldeles stilla, som om han väntade på att svaret skulle nå fram till honom. Som om han skulle kunna höra svaret viskandes färdas fram i brisen som fick gräset att vaja rofyllt.

”En portal.”, sa han äntligen. Pojken såg upp mot himlen där orosbådande moln hade uppenbarat sig. Solen lyste ändå tappert, ännu inte kvävd av de stora formerna i skyn.

Flickan skrattade. Hennes fnitter ekade ner i brunnen. Studsade mellan väggarna likt stenen gjort några ögonblick tidigare. Hon klättrade upp på brunnens bräm, stilla balanserade. Allting höll andan. Solen höll andan – nej, kvädes av de gråa molnen som uppenbarades. Pojken såg storögt på sin kamrat. Hans mun öppnades och stängdes som om han vore en fisk på torra land. Ett intensivt sökande efter luft. Pojken greppade efter flickans handled och när han fått tag på den, greppade han den hårt.

”Ramla inte ner.”, sa han varnande, så som han hört de vuxna säga när barnen lekte kring den bottenlösa brunnen.

”Det ska jag inte heller. Jag är väl inte dum.”, flickan lät förolämpad och bände loss sin handled från pojkens grepp. Snart sprack hennes läppar upp i ett leende igen och pojken backade några steg. Flickan började sjunga, nynna på en visa hon hört någonstans, samtidigt som hon nu balanserade på ett ben på brunnens kant. Luften omkring dem hade förvandlats till något kvavt och grått. Solen hade lämnat barnen ensamma i gläntan. Inte längre under uppsikt. Pojken höll andan och kände hur tiden gick saktare när flickan vinglade till.

”Gör inte så där.”, uppmanade han med en flämtande röst. Flickan log bredare och bredare innan hon hoppade. Hon lyfte båda fötterna från deras tidigare stadiga position och hoppade. Hennes hår dansade för ett ögonblick i luften. Innan hon försvann.

Pojken rusade fram mot brunnen och såg ner i det ändlösa mörkret som fanns där. Hans kamrat redan försvunnen. Inte ett ljud hördes i gläntan när pojken hivade sig upp på brunnen där flickan stått innan honom. Pojken klängde sig hårt längs kanten och böjde sig längre ner i brunnen. Hoppfull om att han skulle få syn på sin vän. Han kände hur hans armar började ge vika. Muskelfibrerna i hans små lämmar började darra av ansträngningen. Han klamrade sig fast för allt han förmådde innan han kände hur han började glida mot mörkret. Slutligen släppte pojken taget. Hans skalle slogs våldsamt mot brunnens vägg och mörkret blev så intensivt att han inte längre visste om han var vid medvetande eller ej. Mörkret som omslöt honom fick bli det sista han mindes.

Havet

Jag tog en sista titt på utsikten innan jag dök ner i vattnet. Det ryste i hela kroppen när det havet omfamnade mig och jag kände mig alldeles lugn. Jag kände mig hemma. Jag dök ner till botten och drog med handen i sanden. Små fiskstim simmade runt mig och jag kollade glatt runt. En sköldpadda kom simmandes bredvid mig. I vattnet såg den så snabb och vacker ut, men på land var den mest klumpig. Jag simmade lite längre bort och såg nya fiskar och havsdjur. Små räkor, färgglada fiskar och snäckskal. Här täcktes botten av alger och växter i alla världens färger. Jag simmade längre och längre ut i havet. Nytt liv fanns överallt, det var helt magiskt.

Bara en liten bit till, tänkte jag och simmade vidare längs botten. Plötsligt var det omfamnande vattnet inte lugnande, utan panikfyllt. Här fanns det inget liv, inga färggranna växter eller fiskar. Det dånade i mitt huvud och jag kunde inte andas. Det vackra hade fängslat mig och dragit mig in i mörkret. I rädslan och ondskan. Jag var hjälplös här, ingen levande varelse var i närheten. Jag simmade uppåt, mot ytan. Mina lungor brände och jag kunde knappt öppna mina ögon. Jag sträckte upp handen och kände hur den kom ovanför vattenytan. Det sista jag såg var solnedgången mot horisonten. Jag tog ett andetag och föll hjälplöst ner i det oändligt mörka havet.

Alltså jag brukar inte skriva såhär, men ni får gärna skriva vad ni tycker om den här (väldigt korta) novellen. Alltså jag vet inte egentligen om det här är en riktig novell, men aja

Det var jättebra!

Skuggornas dotter

Detta är ett utdrag från en längre berättelse som jag håller på med. Hope you enjoy!
-----------------------------------------------------------------

Jag låg i min säng och sov. Fullmånen lyste in genom fönstret. Jag vaknade med ett ryck och satte mig långsamt upp. Det var någonting som sa mig att jag måste gå ut. Det var som att jag inte kunde styra min egen kropp. Jag tog på mig mina kläder och gick ut i mörkret. Det var helt tomt och helt tyst. Inte en levande själ syntes till. Då hörde jag en kråka kraxa och förtrollningen bröts. Jag tittade mig förvirrat omkring och tänkte just gå in igen när jag hörde en bestämd röst:
- STANNA.
Jag vände mig hastigt om och blev så förvånad och rädd så att jag stapplade baklänges och ramlade ner på marken. Där stod en kvinna som definitivt inte stått där en sekund tidigare. Hennes hud glänste i månens sken och hennes långa svarta hår föll ner över axlarna. Hennes ögon var kolsvarta och hon var klädd i en lång, svart klänning. Runt omkring henne låg ett dis, en dimma och allt om henne utstrålade en känsla av magi.
- Vem är du? frågade jag förskräckt medan jag reste mig och borstade bort lite löv.
- Jag heter Umbra, sa kvinnan. Även känd som Skuggornas mästare eller Kråkornas härskare.
- Vad gör du här?
- Jag är här för att hämta dig.
Jag blev rädd, men jag sa bara:
- Vad vill du mig?
Det blev tyst en liten stund.
- Du är ett skuggbarn.
- Ett vad?
- Du har speciella förmågor. Magiska krafter, sa Umbra lugnt. Jag vill att du ska följa med mig. Det finns en skola där du kan lära dig att kontrollera dina krafter, och träffa andra som du.
- Va? Men min familj då? Och min skola och mitt hus och mina vänner?
Jag tänkte på Linn. Vad skulle jag göra utan henne? Hon var min bästa vän.
- Du kommer kunna åka hem ibland.
Mitt huvud var proppfullt med frågor, men innan jag hann säga något sa Umbra:
- Du kommer att bli hämtad exakt på den här platsen klockan 17.00 den 11 september. Jag kommer att skicka ett brev till dina föräldrar och förklara allting.
Hon vände sig om och ropade:
- Cornix!
Kråkan som jag hade sett utanför skolan flög nu förbi mig och satte sig på Umbras axel. Innan jag hann fråga henne hade hon knäppt med fingrarna och försvunnit i mörkret.

HufflepuffGirl - ett väldigt bra och intressant utdrag! Skulle vara kul att läsa hela berättelsen när du är färdig med den! Om du har lust och lägga ut den på Mugglis när du kommit längre, tagga mig gärna i tråden då för jag skulle gärna vilja läsa vidare!

Tack så mycket! Jag tänkte faktiskt lägga ut den när jag har hunnit skriva lite mer