Skuggprinsessan

Jag fick idag inspiration till att skriva en novell och skulle vilja veta vad ni tycker om den och jag tar gärna emot kritik och respons och sådant.


SKUGGPRINSESSAN:
---------------------------------
Klockan är 8 på kvällen. Det är fullmåne och kallt. Safira Måne går barfota i sin smutsiga klänning bort från stationsområdet. På vägen åker finns folk med häst och vagn, de lägger inte ens märke till flickan som går där. Alla bryr sig bara om sig själva. Safira hade kunnat bli omkullsprungen av en häst, men ingen hade brytt sig. Hon är bara en fattig föräldralös unge som bara tynger samhället. Många skulle nog till och med bli glada över att bli av med henne. Så ser hon ett fint par. En man i kostym och en kvinna i en vacker och lång klänning. Rika. Så ser hon den sista personen. En kanske femårig liten pojke i någon sorts sjömanskostym. De klär på sig så fint som möjligt hela tiden, precis som att de ska säga till alla att de är rika och att folk ska ha respekt för dem. Safira ser mot månen. Månen känns alltid beskyddande. Månen är viktig. Plus att många saker är lättare att göra i månsken. Som det som Safira är bäst på. Att ta saker. Vad ska hon annars göra för att överleva? Tyst smyger hon sig fram till familjen som hon ser framför på vägen, antagligen på väg hem, och nappar till sig plånboken som ligger i mannens ficka. Snabbt springer hon och märker hur mannen upptäcker det, för hon hör det ropas om polisen och Safira ökar farten för att komma undan. Snabbt springer hon runt några hörn och kommer till slut fram dit hon vill. Det är en hemlig och väldigt gömd källare som är svår att upptäcka om man inte vet att den är där. Snabbt klättrar hon ner och möts av blickar från de andra.

”Vad hände?” Frågar en kille, ungefär i Safiras ålder. Han är inte orolig eller så, han vill bara veta. Så är det alltid. Ingen bryr sig om vad man gör. Inte riktigt i alla fall. Safira visar fram plånboken och ett leende sprider sig på pojkens läppar, och det sprider sig. Folk har börjat uppmärksamma dem, ett gäng föräldralösa kriminella ungar som tar pengar och värdesaker. Man behöver vara mer uppmärksam nu. De kan inte gå flera stycken, om det inte ser ut som två syskon eller något. Säkrast är dock nästan alltid att gå ensam.

Det bruna håret är otroligt smutsigt, precis som resten av kroppen. Ögonen glittrar i månskenet som safirer, vilket är anledningen till hennes namn. Hon har fräknar i ansiktet. Inte överdrivet mycket, men tillräckligt mycket för att göra allting värre. Det är tur att det är sommar, för annars skulle det dessutom vara kallt och det är nog det värsta som kan hända.

Safira lägger ner plånboken på bordet och tar ut alla värdesaker innan hon slänger in plånboken i den tända brasan i kaminen. Det får inte finnas några spår där inne, annars skulle det vara mycket större risk för att de skulle bli upptäckta. Så går hon och sätter sig i sin säng. De har inga fina sängar, men de har lyckats få tag på lite pinnar och verktyg, plus lite mjukt att ha i madrasserna och några filtar. Det är åtminstone skönare än att sova på bänkar eller på marken. När hon blev upptagen, det var lite som en dröm för plötsligt fick hon ett hem och vänner. Safiras föräldrar försvann när hon var liten och har aldrig brytt sig om henne mer. Safira har inga minnen av sina föräldrar. Hon var 4 år när de stack och sedan dess har hon aldrig haft någon vuxen att kunna lita på.

Safira vill göra något. Hon är rastlös och orkar inte vara kvar nere i deras håla. Därför tar hon sig uppåt igen. Det har blivit kyligare ute, men det är inte så kallt att man fryser. Hon går längs gatorna. Safira har tur. Hon har inget särskilt utstickande utseende vilket gör att det är svårare att känna igen henne och därför blir det svårare för polisen att fånga henne. Det finns många brunhåriga fattiga barn. Sakta rör hon sig långs affärsgatan. Det finns inga affärer som är öppna just nu, men vem bryr sig. Safira är inte där för att köpa någonting. Så ser hon en man komma. Han ser riktigt arg ut och skriker ett pojknamn. Hans son antagligen. Safira bryr sig inte särskilt, men än att hon ser en plånbok i hans ficka. Snabbt nappar hon åt sig den och är på väg att springa därifrån när någon tar tag om hennes arm och drar in henne i en sidogränd.
”Tog du precis min fars plånbok?” Frågar en pojkröst oroat och Safira lutar sig mot väggen.
”Har inte du med att göra”, Safira bryr sig inte om vad han säger och heller inte om vad för ord hon använder. Istället ser hon på honom och hans kläder. Han är en sådan där rik person. Kläderna är vackra. Hans hår är tvättat och iordning, gyllenbrunt och inte jättelångt. Hans ögon glittrar i månskenet i en grön färg, precis som skogen. Han har lätt rosa kinder och nätta men fylliga läppar. Safira fastnar i några sekunder. Det är vackert. Men vad vill han henne? Kalla på polisen?
”Varför stjäl du?” Frågar han sedan, antagligen försöker han få henne att snacka.
”Fortfarande, det har inte du något med att göra”, svarar hon på det och han verkar missnöjd. Inte för att hon bryr sig, men det betyder inte att hon inte kan läsa av kroppsspråk.
”Det kanske jag visst har”, säger han bestämt och korsar armarna, men Safira tänker inte ge sig. Inte för en pojke som bara vill. Hon böjer sig inte för pojkar. Tyvärr är han ganska bra på att göra en min så att det ser ut som att han kommer dö om han inte får veta. Det är för mycket för Safira.
”Fan tror du att jag har något val?” Utbrister hon, inte så höst dock om någon skulle upptäcka henne. Han rycker till när hon svär. Det är inte fint, men som att det spelar någon roll för henne. Många önskar att hon vore död, så varför ska hon bry sig?

”Man ska inte svära. Då kommer man inte till himlen”, säger pojken och Safira suckar inombords och himlar med ögonen.
”Jag skiter i om jag kommer till himlen. Och om himlen faktiskt skulle finnas, då tror jag inte att jag skulle komma in. Hur många år tror du att jag har stulit för att kunna överleva?” Säger hon och han ser chockad och rädd ut.
”Jag… Jag har ingen aning” han ser ner i marken och Safira kan känna hur han pressar fram orden.
”Och nu ska jag sticka. Du ringer inte polisen. Då blir det synd om dig”, säger Safira och gör sig redo att gå när hon blir stoppad.
”Jag vet inte vad du heter” säger han och det känns precis som i en saga just nu, när prinsen vill veta prinsessans namn. Safira är ingen prinsessa. Hon bryr sig heller inte om att leva fint. Pratet idag har gett henne insikten att det verkar jobbigt att vara rik och fin. Det är enklare att springa från polisen. Åtminstone ibland.
”Jag heter Safira” säger hon och han tar tag i hennes arm när hon igen försöker gå iväg.
”Det är vackert. Jag heter Elias. Jag väntar här på dig imorgon klockan 10”, säger han och Safira rycker sig loss från hans grepp. Han höll hårt, men Safira är stark och hon känner hans blick i nacken tills hon svänger in på en sidogata och slinker in i skuggorna.


-----------------------------------------------


Tar gärna emot funderingar om när ni tror att det är, hur gammal Safira är och likande saker som ni kommit på när ni läst.


taggar lite folk som kanske vill läsa

Jag bevakar!
Kommer inte kommentera mycket dock. Men jag är fortfarande här! :3

Nej, asså, jag kommer inte skriva mer. Det var liksom den jag postade...

*cries*

*bevakar*

(I hopp om en fortsättning)

Om du skriver mer Tilly så tagga mig!

Tydligen bestämde jag mig för att skriva mer ändå... Ja, här kommer en fortsättning, som ändå är som en egen berättelse. Hoppas ni gillar den, och säg gärna till om någo blev ologiskt eller så...


----------------------

LÖFTEN

Kyrkoklockor klämtar någonstans långt bort. Det regnar utanför huset. Längs med gatan nedanför har det bildats pölar och alla sprickor mellan gatustenarna är fyllda med vatten. Allting rinner mot kanterna, som leder bort vattnet. Plötsligt kan man se liv på gatan. Tre personer, inte så gamla, kommer gåendes. De har trasiga kläder som har ordentliga smutsfläckar, och allt är dammigt. Åtminstone var det dammigt. Regnet sköljer av dem, men gör kläderna bara mer leriga. Signe ser på dem genom fönstret. Hon bor mitt inne i staden, och har bra koll på gatorna. Hon ser ner på sina egna kläder. Ett vitt nattlinne i linnetyg som dessutom är nytvättat. Det är så skönt. Att slippa vara där ute. Samtidigt har hon önskat att hon själv var någon av dem ibland. De är fria och har inga föräldrar som säger åt dem vad de ska göra. Åtminstone verkar det inte så. Smutsiga, men fria.
De tre barnen delar på sig och kommer bort från fönstrets synvinkel. Signe suckar och går bort från fönstret. Hon skulle aldrig önska bort sina föräldrar. Inte för någonting. Hennes mor, med det gyllenbruna håret, den mjuka och lena rösten och de milda ögonen. Hon skulle aldrig få Signe att göra något som hon verkligen inte ville, om det inte vore ett nödläge. Och så hennes far, med det alltid så stela ansiktet, som ibland mot alla odds spricker upp när han sitter i deras vardagsrum med familjen, och inte läser tidningen. Vanligtvis sitter han alltid och läser tidningen. Det är bara så det funkar. Det är modern i familjen som sköter hushållsysslorna.

Plötsligt öppnas en dörr. Ytterdörren. Deras hus är inte det största man kan hitta, så man kan höra ytterdörren. Den är högljudd. Signe vet redan vilka det är. Hennes far och Elias. Elias, hennes bror. Vad kan han ha ställt till med? Deras far är arg, Signe kan höra det. Han tar högljudda steg. Hon lutar sig mot dörren och ljuden kommer närmare.
"Du måste hålla dig till mig, det vet du!" Signe gissar att de är i köket. Ljudlöst öppnar hon dörren till sovrummet och tassar bort så tyst hon kan. Hon vill veta vad det var som hände. Det är sent på kvällen och hon borde sova, men för tillfället kan hon inte det. Det är omöjligt. Så hör hon ljud bakom sig. Hennes mamma har upptäckt henne.
"Men vad gör du uppe så sent Signe? Både du och Elias borde sova", säger hon och Signe vet ite vad hon ska svara. Man ska inte ljuga, men om hon inte ljuger så kommer hennes mamma bli missnöjd. Så märker hon hur även henens far och Elias har uppmärksamheten på henne. Ännu värre. Om hon säger fel nu, då kommer hennes far bli rasande och det vill hon inte vara med om.
"Jag vaknade och hörde att det var något och jag blev rädd, säger hon lite försiktigt och hennes mamma nickar medkännande.
"Se nu vad du har ställt till med Elias!" Hörs deras fars röst och Signe kan se på Elias att han vill säga emot. Han gör dock rätt som håller tyst. Säger man mer just nu, då vet man inte vad som händer.
"Elias och Signe, gå till ert rum nu. Det är sent", säger deras mot lugnt och Signe nickar osynligt innan hon snabbt går bort till deras rum. Hon gillar inte när deras far är upprörd.

"Blev du verkligen rädd?" Elias småflinar och Signe skakar på huvudet.
"Vad skulle jag säga? Du vill inte heller göra far upprörd", säger hon och han ser ner i golvet. Det råkade ju vara precis det han gjorde.
"Men vad var problemet då?" Frågar hon. Han kommer förhoppningsvis säga sanningen. Syskonen är ärliga mot varandra, men samtidigt har de lovat varandra tystnadsplikt om man inte vill berätta det till någon annan.
"Jag smet ifrån honom. Så träffade jag en tjej. Hon var... Hon var smutsig. Hon hade inga skor, och dessutom hade hon trasiga kläder. Minns du efterlysningen för ett gäng kriminella barn?" Signe nickar och Elias fortsätter, "Jag tror att hon var en av dem, för hon tog fars plånbok. Jag kunde inte säga något för hon hotade mig", säger han och Signe ser på honom. Hen blev hotad av en av de kriminella ungarna? Man ska verkligen inte gå ute så sent.

Signe ser på sin bror i ljuset från de två stearinljusen de har. Hon håller i ett av dem. Elias hår blänker i ljuset. Det är fint, men det passar mycket bättre på honom än på Signe. Det är ändå bra att hon kan se det på sin bror, för hon har samma hårfärg och samma ögonfärg, och med hjälp av honom vet hon att det inte ser fruktansvärt ut. Han passar i det, så då måste det ju vara okej på henne själv.
"Hon var så vild..." Elias ser ut genom fönstret, "Hon slapp bli uppläxad av några föräldrar", säger han och Signe biter sig lätt i sin underläpp.
"Ibland kan man önska att man själv hade det så. Men jag skulle aldrig byta bort mot och far", Signe är bestämd på det sista. Aldrig att hon skulle byta ut dem mot ett liv i frihet. Någon gång kommer hon slippa dem, men hon skulle aldrig vilja att de dog.

"Men Signe. Jag måste ut imorgon igen vid tio. Jag sa att jag skulle vara där. Jag kan inte bryta mitt löfte", säger han och Signe ser chockat på honom. Ska han ut igen? Förra gången blev deras far av med pangar och han ska dit igen.
"Du vet redan konsekvenserna. Mor och far kommer bli oroliga, och galna om du var borta helt själv så sent på kvällen", säger Signe, men Elias ser bestämd ut. Han har bestämt sig för att göra det, och han kommer inte ändra sig. Signe kan se det på honom.
"Du måste komma på en ursäkt. Man ska hålla sina löften", Elias ser på henne och hon nickar. Man ska hålla sina löften, men man ska inte ljuga. Men här är det antingen eller. Det är inte möjligt att vara helt ren vid ett sånt här tillfälle.
"Jag... Jag ska försöka", Signe ger upp med att försöka komma med bortförklaringar. Hon får ta och göra det. Hon vill inte att Elias ska behöva bryta sitt löfte. Det är värre. Det är en sak att säga något, men det är en annan sak att lova, även om man inte sagt att man lovat till någon annan. Så länge det är ett löfte ska man hålla det.

Signe går bort genom rummet. Längs väggarna sitter tapeter med blommor på. De har funnits så länge Signe kan minnas. Hon har alltid bott i samma hus. Hennes far är bankdirektör så de har ganska gott om pengar. Deras föräldrar försöker alltid unna Elias och Signe det bästa, men samtidigt hålla in på det. Man kan inte bara ge bort saker. Det förstår Signe. Sakta går hon bort mot fönstret och sätter sig i det. Det är ett stort fönster de har på rummet. Bara ett, men det är tillräckligt. Det sticker ut lite så att det är möjligt att sitta i dem. Utanför hörs röster. Signe försöker se varifrån rösterna kommer, och upptäcker två personer. Säkert såna där kriminella barn igen. De som polisen har efterlyst. Elias går fram mot fönstret.
"Safira!" Han trycker sig mot fönstret och Signe ser på honom.
"Vem?" Signe har verkligen ingen aning, men hon gissar att det är någon av de som går utanför, "Är det hon du träffade? Hon som tog fars plånbok?" Signe ser på henne och Elias verkar se så oskyldig ut som möjligt, innan han ger upp.
"Ja..." Han suckar och sätter sig ner med ansiktet vänt inåt.
"Jag trodde att det var hon som fick dig att lova att gå tillbaka. Men du vill ju dit!" Signe lägger armarna i kors.
"Jag... Jag vill förstå henne", Elias suckar och Signe slappnar av lite. Det kanske inte är tikigt så illa som hon tror.
"Jag menar, vet du varför de är kriminella? Det här är en möjlighet att förstå, och kanske till och med ändra det. Man kanske kan få dem att ändra sig", han låter lite uppgiven, men Signe kan faktiskt förstå honom.
"Jag tror att du gör rätt egentligen, men samtidigt har du satt dig själv i en lite jobbig situation om mor och far kommer på dig", säger Signe och han nickar. Hon skulle trots allt inte gjort som Elias. Han är smart, men ibland behöver man tänka i förväg lite. Det har han missat här. Signe vill inte vara i vägen när deras far upptäcker vad som faktiskt händer. Så går hon till sin säng. Deras mor kommer när som helst och tittar till dem, och hon vill helst åtminstone ligga i sin säng då. Så kryper hon ner och blåser ut ljuset.
"Godnatt", hon kan inte se sin bror, men hon vet att han är där någonstans i mörkret.
"Godnatt", hör hon i mörkret samtidigt som hon hör fotsteg närma sig.

--------------------------

Agnate
Kallamina

Aj löv it! :3

Vilket år/årtionde utspelar det sig?

Tack!


Det får man klura ut själv
Vad tror du?