Död på mina villkor

Jag skrev nyligen en novell till min skrivandekurs, och jag känner att jag vill dela den med fler än bara min lärare, så om ni känner för det kan ni väldigt gärna få läsa den nu
(PS, jag har den i ett mer "lättläst" format egentligen, men mugglis vill inte ha det så...)



Död på mina villkor
Jag har alltid varit fascinerad av döden. Jag har därför sparat den till slutskedet av mitt liv. Jag har undvikt döden ute på slagfältet, bara för att få njuta av den då den kommer. Jag har varit nära döden många gånger, men aldrig nog nära för att känna att det är värt att ge upp livet.
Min död ska bli den bästa.
Jag har överlevt tre stora krig och ett otal mindre. Jag har slagits för mitt land och jag har slagits för vår jord. En gång i tiden var jag den bästa krypskytten i hela landet. Jag blev hedrad för detta och fick medalj på medalj. Väggen mellan vardagsrummet och köket är tillägnad till dessa. Väggen må inte vara den största, men den är näst intill full. Det var några år sedan jag var ute och stred nu, och det kanske är för allas bästa, men jag vill ut i en sista strid.

Medellivslängden på jorden har på bara femton år gått ner till det halva. Väldigt få lever till att bli 45, som tidigare ansågs vara mitt i livet. Själv har jag nu nått 52 år, och har alltså klarat mig längre än många andra, men min tid är nu kommen. Sjukdomen börjar närma sig det skede där man tappar minnet helt, och som tidigare nämnt vill jag njuta av min död och komma ihåg den till nästa liv.
Många jag pratat med höjer på ögonbrynen när jag säger att jag vill njuta av döden, och andra skrattar åt mig, men sanningen är den att jag verkligen vill njuta av min död. Det ska bli skönt att äntligen få lämna mitt liv här på jorden och gå vidare till nästa. Jag har uppnått allt jag någonsin velat i livet, och mycket mer. Jag har heller inget kvar att ge.
Nu för tiden finns det egentligen bara två sätt att dö. Antingen ute på krigsfältet, eller av Sjukdomen. För tjugo år sen hade jag själv gissat att jag skulle dö i strid, men så skulle det inte bli. Jag ska ut i en sista strid, fastställa min heder genom att överleva, för att sedan gå och möta döden på mina villkor. Varken krig eller sjukdom ska få beröva mig på min död.
Jag har i flera månader väntat på den perfekta striden att fastställa min heder i, och har nu äntligen funnit den. Det är en större strid. En strid mellan Européer och Amerikaner. Jag ska delta i en mindre attack som kan komma att göra stor skillnad. Ursprungssidorna till det ändlösa kriget mot varandra. Min utrustning har legat redo sedan jag bestämde mig för att ge mig ut i en sista strid. Det enda jag behöver göra är att ta på mig den och uppsöka krigskontoret, som sedan kan skicka mig till slagfältet.
Krigskontoret var inte långt från mitt hem, trettio minuters restid. Receptionisten tittade skeptiskt på mig när jag kom in. Hon måste ha börjat jobba där efter det jag blivit sjuk. Hon kunde mycket säkert se genom mig, rakt in i Sjukdomen. Hennes blick gick till mina ögon. De hade börjat skifta färg för ungefär en vecka sen, det var det tredje steget i sjukdomen. Det fanns fem steg, men de tog alla lång tid på sig att utvecklas. Kvinnan nickade mot mig, men sa ingenting. Jag gick vidare. Jag visste precis vart jag skulle. En gång hittade jag i den här byggnaden bättre än jag hittade i mitt hem. Jag gick till Hennes kontor. Henne med stort h. Hon hade alltid varit min utdelare, och nu skulle hon få skicka mig till min sista strid.
Jag knackade på dörren, men väntade inte på svar, och steg in i kontoret. Hon satt där, precis som hon alltid gjorde. Jag sa till henne att jag ville till striden jag valt, och hon nickade. Om jag gick till cafeterian skulle jag möta en grupp på ett tiotal män som skulle dit. Jag tackade henne, och skyndade till cafeterian där jag mötte gruppen jag skulle färdas med, precis som hon sagt att jag skulle göra.

Tre timmar senare var vi ute på slagfältet. Några av männen hade mumlat om att ha med sig en sjuk, men ingen av dem hade egentligen klagat på det. De visste alla vem jag var, och de tänkte alla att jag kunde behövas. Det var länge sedan någon utbildades till ordentlig krypskytt, trots att vi är bra att ha i krig. Det fanns inte nog mycket styrkor för att göra det.
Det var inte bara medellivslängden på jorden som halverats de senaste femton åren. Antalet invånare hade gjort samma procentuella dykning.
Planen var enkel. Attackera i mindre grupper. Dö inte. Invänta mina signaler innan ni attackerar.
Någon gång under resan dit hade de andra i gruppen utsett mig till naturlig ledare för vår grupp. Jag hade inget emot det, det var trots allt den ställningen jag haft när jag var ständigt aktiv i krigen. Min historia var nog anledningen till att de ville ha mig som ledare, kanske var det min ålder, men mest troligt var det respekten de kände för mig. Det är inte svårt att säga när någon har stor respekt för en, det är något som blir mer och mer sällsynt för var dag som passerar. Vad min grupp inte visste något om var mina planer efter detta. De trodde att jag skulle följa med dem till andra strider senare. Om vi överlevde den här alltså.
Jag rörde mig vant omkring i krigszonen. Visste när det var dags att vika av mitt spår eller lägga mig platt på mage. Vi tog oss genom stora delar av staden innan någon ens upptäckt oss. Vår utrustning var tyst, och vi lika så. Det var bara en kilometer kvar till Amerikanernas basläger. Vi hade plockat upp en annan grupp Européer efter vägen. Vår grupp hade blivit mer än dubbelt så stor. Det var bra, eftersom det snart var dags att attackera.
I krigets början var många av ledarna mån om att lägga upp planer innan vi gick till attack, men det var inte aktuellt längre. Planerna gick nästan alltid snett, och ledarna insåg efter några år att det gick bättre utan planer.
Efter tio minuters vila gick vi till attack mot basen. Vi rörde oss snabbt och smidigt framåt, den här gången uppdelade i mindre grupper. Alla grupper skulle attackera från olika håll. Överraska fienden, och förvirra dem. Ett gällt skrik hördes från en annan grupp än den jag var i. Första gruppen hade nått fram, och någon var död. Det var ingen idé för min grupp att vänta längre. Vi stormade in i lägret och inom tio minuter var det blod överallt. Inte alla träffar var dödande träffar. Jag fick mig en ordentlig smäll i revbenen. En fiende hade plockat upp en spade och svingat den mot den första av oss som han fick syn på, olyckligtvis för mig var det jag. Luften gick ur mig för en stund, men jag har varit med om mycket värre och snart var min attackerare död.
Efter detta blandades allt ihop till en enda röra. Människor ramlade ihop runt omkring mig. Krigare från båda sidor. Amerikanerna hann ikapp med vad som pågick omkring dem och beväpnade sig snabbt. Vi blev övermannade. Hälften av vår grupp var nu döda eller allvarligt skadade. De av oss som nu var kvar retirerade nu. Skadorna hos motståndarna var för stora för att de skulle följa efter oss. Vårt uppdrag hade lyckats, fiendelägret var minskat. Min sista strid var utkämpad.
Vårt uppdrag var avklarat och vi blev tillbakaskickade till min hemstad. Vi blev mötta med heder. Stora delar av de från vår sida som dött i striden tillhörde den andra gruppen vi mött. Vi hade klarat vårt jobb exceptionellt. Motståndarantalet i den basen var halverat.
Efter bara en strid blev vi hemskickade på permission. Det var inte ovanligt nu för tiden att man bara stred en strid och sen fick fara hem några dagar. Den här gången hade vi två dagars permission, och det var dags för mig att säga adjö till världen. När jag inte dyker upp då det är dags att ge sig av igen kommer någon komma hem till mig och mötas av min lapp på dörren. Lappen jag än inte skrivit. Jag fixade allt annat först. Giftet har jag haft i min ägo en längre tid nu. Det skulle ta ungefär trettio minuter från det jag drack det tills det jag är död. Lagom med tid för mig att skriva mitt avskedsbrev, hänga det på ytterdörren och lägga mig i sängen, där jag sedan kommer somna in fridfullt. Ingen kan störa mig, förutom jag själv och mina tankar. Jag häller upp giftet i ett glas, plockar fram papper och penna, och sedan dricker jag det. Jag skriver lappen, hänger upp den på ytterdörren och går sedan och lägger mig för sista gången i mitt liv.
När jag ligger i sängen känner jag hur mitt medvetande sakta men säkert glider bort från mig. Allt dåligt som någonsin hänt rinner av mig. Alla mina problem försvinner. Efter tjugosju minuter omfamnar jag döden som en gammal vän med ett leende på mina läppar. Det hade inte kunnat bli bättre.

Två dagar senare kommer Hon stå utanför min dörr och läsa lappen som jag hängde upp där.
Kära person som kommit för att hämta mig.
Jag finns inte längre tillgänglig för avhämtning. Anledningen till att jag kom till er för tre dagar sedan var för att få strida i en sista strid för att bibehålla min heder. Döden och jag har hittat varandra till slut. Jag har levt ett mycket bra liv. Ett liv som varade längre än många andras. Sörj mig inte, ty Sjukdomen hade tagit mig om jag inte gjort detta. Jag hade bara några få dagar kvar innan Sjukdomen hade tagit över helt. Genom att dricka giftet, som ni kan finna i mitt kök, fick jag dö på mina egna villkor. Jag fick njuta av min död på det sätt jag alltid har velat. Vill ni hedra mig en sista gång och begrava min kropp finns den i sovrummet på bottenvåningen. En grav finns färdiggrävd trehundra meter väst om huset. Lycka till med kriget. Försök få ett slut på det. Jag har hopp om att den nya truppen kan hjälpa till med det, de stred alla väldigt fint.

Hejdåkramar från er trogne Sigrid