Kallamina
Elev
|
Denna berättelse är nerlagd.
Hej alla Mugglisar!
Jag fick en väldigt rolig idé!
Det var såhär, jag kände för att skriva en historia men kom för ovanlighetens skull inte på något bra att skriva om. Så jag tänkte "Men, om jag skriver en historia och andra gör karaktärer och en del händelser då?"
Det var en väldigt bra idé tyckte jag så...Vi kör!
Om du vill ha en del i den här berättelsen börjar du att skapa en karaktär med hjälp av den här mallen;
(OBS!!! Allas karaktärer kommer tyvärr inte att ha lika stora roller, då 25 stycken inte kan ha huvudrollen...men ju fler karaktärer jag får destå bättre - Jag väljer ut hur stor roll en karaktär ska ha,-)
Mall:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Namn:
Ålder:
Kön:
Familj (ej nödvändigt) :
Bakgrund:
Personligheter:
Utseende:
"Art":
Krafter (ej nödvändigt) :
Gillar:
Ogillar:
Svagheter (Minst två) :
Styrka/Styrkor (Minst två) :
Övrigt:
VIKTIGT
Spoiler:
Tryck här för att visa!
- Om du vill läga till något extra eller hemligt, skicka en uggla till mig.
- Bli inte arg/sur/nåt på mig eller någon annan ifall du inte är nöjd med hur din karaktär framställs eller hur stor roll den fick.
- Kom gärna med förslag på vad som ska hända. Ju mer oväntat något händer destå roligare blir det!
- Den här historien kommer antagligen att bli Fantasy.
- Lycka till!
Kapitel och Prolog:
Spoiler:Tryck här för att visa!Prolog:
Spoiler:
Tryck här för att visa!PROLOG:
Det ekade mot väggarna när de svarta klackarna ilsket slog i golvet. Kvinnans blodröda läppar som vanligt vis var slappa och halv öppna var nu hårt ihop bitna. De svarta ögonen strålade av ilska och hon andades häftigt.
Alice slog häftigt upp dubbeldörrarna till rådssalen och stormade in.
Salen var ett stort rum med högt i tak. Rummet hade många fönster med utsikt över medelhavets italienska kust. Salen hade säkert varit riktigt vacker om det inte vore för att allt, inredningen, möblerna, fönsterglasen och till och med kläderna på personerna i rummet var svarta.
"Mästare! Kuruon! Hur kunde ni undanhålla mig denna informatinen! Jag har all min rätt till den med tanke på min position! Hur kunde...."
"ALICE!"
Hennes mästare avbröt henne.
Kuruon sträckte på sig där han stod vid det största fönstret och vände sig om. Han såg på Alice med sitt svarta öga.
"Kuruon...."
"ALICE! TIG!"
Alice tystnade men såg trotsigt in i sin mästares öga.
"Alice....," Kuruon tog ett par steg mot dubbeldörrarna där Alice stod, "Alice, varför tror du att jag undanhållit dig denna informationen?"
Alice svarade inte utan fortsatte att ilsket stirra in i sin mästares ögon. Hon var en av de få som vågade göra det.
"Svara mig"
Alice suckade och öppnade munnen en aning men inget ljud kom ut. Alice vred huvudet på ett väldigt högfärdigt sätt som sade att hon inte tänkte svara.
Nu var det Kuruons tur att sucka.
"Alice, jag vet om din position, jag vet om din trovärdighet, jag vet att du har all rätt att veta om den, men du har en syster som inte har det"
Alice stängde munnen och sträckte på sig. Hennes trotsiga blick visade tydligt att hon inte gillade det här.
"Lyns position har inget med min att göra, jag har all min rätt till den här informationen som ingen vill ge till mig!"
Kuruon tog ytterligare ett par steg mot dubbeldörrarna och Alice.
"Alice, hur vet jag att du inte säger något till din syster om det här?"
Nu var Alice arg på riktigt.
"Hur vågar du undanhålla mig detta på grund av min syster! Du vet mycket väl att blodsbandet mellan mig och min syster inte spelar mig någon roll över huvudtaget!" skrek Alice.
"Hur vågar du skrika åt mig på det sättet?" när Alice inte svarade fortsatte Kuruon, "Nå väl, denna information är ytterst viktig, om den stämmer kan vi ligga ett par steg före våra fiender...."
"Ytterligare en anledning till att ge mig den!"
Kuruon tog ingen notis om henne utan fortsatte bara;
"Du vet om vad Hemligheternas Brödraskap är?"
Alice spärrade upp ögonen men sade inget.
"Vi tror att vi fått spår på samma igen"
"Fortsätt" sade Alice.
"Vi hittade henne från början i Frankrike, du var inte med då, men nu har vi hittat henne igen...."
Nu kunde inte Alice hålla sig längre.
"VART!? HUR KUNDE DU UNDANHÅLLA MIG DETTA?"
"Alice! Lugna ner dig!" Alice tystnade och Kuruon fortsatte, "Hon finns i Sverige, mer information hittar du på avdelning sex"
Alice skulle precis vända sig om för att gå till avdelning sex när Kuruon sade;
"Hämta hit henne, du måste lyckas, klanta dig inte som de gjorde i Frankrike, du har en månad på dig sen ska hon vara här"
Alice log och lade huvudet på samma sätt som förut.
"Tror du att jag skulle klanta mig?"
Sedan vände hon sig häftigt om och gick ut ur salen igen.
Dubbeldörrarna stängdes efter henne.
Kapitel 1
Spoiler:
Tryck här för att visa!Katitel 1
---------------------------------------------------------------------------
Meldoy slog upp ögonen och såg upp i det vit målade taket.
Hon sträckte på sig och gäspade. Vad var det hon hade drömt? Något om Frankrike? Eller var det Italien? Melody ruskade på huvudet. Vem bryr sig? Hon kollade på klockan. 10:01. Först fick hon panik, skolan hade börjat för två timmar sen! Sedan skrattade hon och mindes att hon hade sommarlov.
Underbart.
Melody satte sig upp i sängen. Hennes båda föräldrar jobbade fortfarande och ingen av dem kom hem tidigare än 16:00 så Melody hade hela dagen för sig själv!
Fast ad var det för kul med att vara helt ensam en dag utan någon att dela friheten med?
Melody gick på en skola med musik inriktning. Från årskurs sju till trean på gymnasiet. När man skrev in sig på skolan fick man först göra en odision och sedan (om man kom in) välja en riktning. Riktningen kunde vara t.ex sång, tangentinstrument, låtskrivar kurs, blås instrument, sträginstrument, trummor, musik historia mm. Man kunde inte välja ett specifikt instrumment förens på gymnasie nivå, men man kunde komma in på en linje med genren man ville spela.
Men Melody hade valt sång riktningen. När hon hade gjort odisionen sommarovet efter sexan hade hon fått höra att det var näst intill omöjligt att komma in på den linjen eftersom den var populärast, bara de bästa kom in. När Melody kom in hade hon blivit så glad att hon gick runt och sjöng hela veckan därpå. Hennes mamma tog med henne på café och hon fick beställa precis vad hon ville. Den dagen hade varit underbar.
Men när Melody väl började på skolan sköljde besvikelsen över henne. Det var inget fel på skolan, det var bara hennes klass. Det var ytterst få tjejer i klassen, - de flesta andra gick i de tre parallel klasserna - och de få som fanns var väldigt märkliga av sig. Två av dem var ett år yngre än alla andra i klassen, tvillingarna Annie och Allie Jonsson, deras föräldrar var aldrig med på något föräldrar möte, ingen visste var dem bodde, det verkade som om de alltid bar på någon stor sorg, Annie hade knappt sagt ett ljud sedan de började, Allie var sin systers motsatts; hon sprang runt och gapskrattade åt allt och inget, Allie kunde vara väldigt intensiv, vilket många i klassen störde sig på och Annie, som valt sång som riktning vägrade sjunga inför folk. Sedan fanns det två andra tjejer också, den ena av dem hade en sjukdom som ställde till det för henne när hon skulle prata, prata inte sjunga konstigt nog. Den sista tjejen var Ika.
Ika var de ända tjej som Melody faktiskt blivit vän med. Ika var kort och hade brunt hår och ögon. Hon hade fyra bröder och hennes båda föräldrar kom från Japan.
Just nu var Ika just i Japan för att hälsa på sin släckt, så Melody var ensam. Hon hade visserligen vänner från sin mellan-och-lågstadie skola men deras skolor slutade inte förrens nästa vecka
Melody suckade. Aja, det fick väl bli en ensam dag i dag då.
Melody klädde på sig och åt frukost. Efter frukost bestämde hon sig för att gå ut på stan i stället för att sitta och glo på TV:n i all evighet. Det var ju faktiskt sommar!
Hon packade sin handväska, spände på de högklackade sandalerna, satte på sig solglasögonen och gick ut.
Det var en varm dag idag.
Solen lyste på Stockholms kungsträdgård och slott.
Alice suckade och satte på sig sina svartaste solglasögon. Den magiska kompassen i hennes hand hade förut snurrat runt som galet men var nu riktat mot det stora köpcentret, NK (Nordiska kompaniet), och stod relativt stilla.
Alice log.
"Hon är här, Winston, Cartny, Alberth, Safia, gör er berädda" Alice tog inte blicken från den märkliga kompassen, "Lyn, är du beredd med teleportartorn?"
"Ja, syster" svarade Lyn.
"Bra då tar vi henne"
Melody bestämde sig för att gå till NK (Nordiska kompaniet) hon visste att hon aldrig skulle ha råd med något därifrån, men det var ändå kul att bara få kolla.
Det fanns många fina butiker på NK, det mesta var kläder men det fanns också en del inredning mm.
Melody skulle just gå in i första kläd butiken när någon grep tag om hennes handled och hon snudde runt.
"Inte så brottom tror jag va"
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 2
---------------------------------------------------------------------------------
Melody såg in i ett par svarta ögon som strålade av ilska. Ögonen tillhörde en tjej som såg ut att bara vara något år äldre än Melody. När Melody såg förbi tjejen såg hon fem andra kvinnor och män. I väldigt olika åldrar. Den äldsta, en man, såg ut att vara runt trettio fyrtio år, medan den yngsta såg ut att vara lika gammal som den som höll Melody i armen. De var ganska lika faktiskt.
"Ursäkta?" Melody försökte rycka sig loss men greppet om hennes arm hårdnade bara, "Vad vill du? Släpp mig!"
Tjejen skrattade och släppte inte taget om Melodys arm.
"Du ska följa med oss tror jag, Juliette" en känsla långt bak i huvudet på Melody sa att namnet Juliette var bekant, men hon skakade snabbt bort känslan som ersattes av rädsla och förvåning. Vem var den här tjejen och hennes märkliga gäng?
Vad ville de henne?
Melody försökte skaka sig loss men lyckades inte.
"Du måste tatt fel tjej, jag heter Melody, gå och grip tag i din Juliette om du så måste!"
Tjejen såg för ett ögon blick förvånad ut, men den det försvann lika fort som det kommit.
"Juliette eller inte så följer du med mig!" tjejen började dra iMelody och hon var förvånansvärt stark.
Melody försökte käpma emot men det gick inte hon satt fast i ett järngräpp.
Till slut börjae hon skrika på hjälp från de andra besökarna på NK, flera stycken såg förskräckt på vad som hända medan flera andra sprang fram för att hjälpa Melody.
En man i trettio års åldern och hans femtonårige son försökte stoppa flickan och hennes vänner. En annan äldre kvinna försökte häftigt prata med tjejen och fråga vad hon höll på med. Men Melodys förövare bara suckade och pekade lite grann med lillfingret mot kvinnan och männen.
"Ni märker ingenting av det här, ni var bara ute på en lugn shoppingrunda och inget konstigt hände, gå nu bara iväg och tänk inte mer på det här"
Melody blev skräckslagen. Kvinnan och åskådarna tystnade tvärt, fick något drömskt i blicken och gick därifrån. Ingen av de såg på Melody eller kvinnan ens. Det var som om de inte existerade.
Men en liten gnista hopp tändes inom Melody när hon upptäckte att de två männen inte lämnat henne ensam. Den yngre kämpade fortfarande med att få loss Melody ur tjejens grepp medan den äldre nu stod rakryggad och såg med en hatisk blick på tjejen.
Flickan märkte genast att två personer inte lydigt hennes order. Hon vände sig om.
"Nämen ser man på! Är det inte Jonathan Chase med avkomma? Det var länge sedan!"
"Vad har du i kikarn den här gången Alice? Släpp flickan! Annars kan jag lova dig att du kommer ångra det här!"
Melody rynkade pannan. Kände de här personerna varandra?
Den så kallade Alice skrattade.
"Hahahahaha! Tror du jag är så dum att jag blir rädd för dina tomma hotelser? Den här flickan tillhör Sydsidan! Och har alltid gjort!"
Melody förstod ingenting. Sydsidan? Vadå tillhörde? Melody var hennes egen!
"Tvinga mig inte Alice...."
Alice skrattade igen.
"Tvinga inte mig Jonathan!" Alice knäppte med fingrarna och genastrusade fyra av hennes hejdukar emot den så kallade Jonathan för att attackera honom.
Två av de sjönk ihop skrikande på marken innan de ens nått fram till honom, den tredje skulle precis mannen i ansiktet när han stelnade till, skrek och sjönk ihop på marken. Den fjärde lyckades knäa mannen i magen och slå honom i nacken när han vek sig dubbel av smärtan. Men kvinnan var inte så snabb på att reagera och kved till är Jonathan tog tag och vred om hennes handled.
Snart började en vildsint boxning/karate fight mitt inne i NK's lokaler. Men till Melodys förvåning kom ingen i personalen eller bland kunderna för att avbryta eller hjälpa till i slagsmålet. Det var som om de inte kunde se eller höra vad som hände.
Alice suckade och prutade med munnen.
"Lyn, gå tillbaka och förbered generalysitiatorn, det här kan ta några minuter"
Den yngre tjejen, som tydligen hette Lyn nickade.
"Ska bli syster" hon vände sig om och började gå därifrån.
"Aha! Så de var systrar! Inte undra på att de var så lika!" tänkte Melody.
Till sist tappade Alice tålamodet. Hon snörpte på munnen och började gå därifrån med Melody i släptåg.
Pojken försökte förtvivlat hjälpa Melody ur Alice grepp men lyckades inte.
"Men ge dig!" skrek Alice åt pojken och höjde lillfingret mot honom.
"STOPP!" Alice blev avbruten innan hon hann göra någonting.
Jonathan, blodig och full av blå märken hade till slut slagit och såg nu rakt in i Alice svarta ögon.
Melody betraktade hans koboltblå pupiller. Hon kunde svära på att de varit gröna innan!
Alice öppnade munnen för att säga något men gav till ett litet pip och släppte taget om Melody.
Melody kastade sig undan från Alice och ställde sig bakom pojken.
"Du låter min son, min älskade Alex vara ifred!!" skrek Jonathan åt Alice.
Alice såg smärtsamt på sin hand och över arm. Melody såg det också. Samma hand som Alice förut hållt Melody i bubblade nu som om blodet kokade i ådrorna på henne.
Alice svettades så att det rann längs hela hennes ansikte hon skrek av förtvivlan och smärta.
Melody sneglade på Jonathan. Hon kunde tydligt se att det smärtade även honom att utföra.....vad det nu var han gjorde.
Jonathan såg på sin son, som uppenbarligen hette Alex.
"För henne bort härifrån, jag vet inte hur länge jag kan hålla kvar henne"
Alex såg allvarligt på sin far.
"Ska bli"
Sedan tog han tag om Melodys handled kramade den hårt.....
Och så blev allt svart.
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 3
-----------------------------------------------------------------------------
Hon slog upp ögonen och blinkade. Hur länge hade hon sovit? En timme? fem timmar? Ett dygn? Hon kollade på sitt armbandsur. 9:30. Hon hade alltså sovit i ett dygn. Hon satte sig upp och sträckte på sig. Var var hon? Vart hade hon hamnat? Hon ställde sig upp och såg sig om kring. En varm bris blåste henne i ansiktet och hon log. Hon satte händerna i fickorna och såg ut över landskapet runt omkring. Hon stod på en stor plätt glest, brunt gräs. Ett tiotal meter framför henne var ett stup som brant sluttade ner i ett hav. Medelhavet.
Runt gräsplätten ända fram till kanten reste sig en gest skog av avbarkade korkekar. Ett par mil bakom skogen reste sig höga berg med sluttane vinodlingar på sina klippor. Landskapet var väldigt vackert.
Frankrike.
Hon var i Frankrike. Någonstans vid medelhavskusten. Frågan var bara vilken del av kusten.
Hon suckade och vände sig mot branten igen. Det var bäst att leta reda på de andra och komma på vad de skulle göra härnäst.
Hon började gå mot branten.
När Alex ringt två dagar tidigare och berättat vad som hänt hade de alla fått panik.
Noah hade direkt velat åka till Sverige och kontakta huvudbasen men det var absolut igen annan som velat. Gruppen hade varit på flykt från Sydsidan i fem år nu. Att åka till den plats i det land där Alice och Lyn senast sätts på var ur korkat. Vad gruppen behövde var att åka längre bort från Sverige.
Fiona och Celine hade velat stanna i Tyskland och vänta för att se vd som hände. Men Teto och Miriam (som båda hade ganska stort inflytande) ville åka längre bort ifrån Sverige än Tyskland. Så hade det också fått bli.
Men så fort Alice lyckats föra de till en plats längre bort från Tyskland och Sverige hade hon somnat, det gjorde hon alltid när hon färdades på magiskt sätt. Beroende på hur långt bort hon reste och med hur många sov hon i olika lång tid. Ibland sov hon bara i några minuter, ibland i flera timmar och vissa fall i flera dygn. Så hade det också blivit nu.
Nu stod Miriam och såg ut över branten. Hon kunde se Celine's röda hår långt där nere. Miriam testade att ropa Celine's namn men fick ingen reaktion. Miriam suckade. Backade ett par steg och kastade sig ut över branten.
Hon föll ett tag tills hon kunde se detaljer i marken under henne. Då lät hon vinden ta tag i hennes kropp och gled mjukt ner bredvid Fiona.
"Godmorgen sömntuta! Sovit gott?" retades Noah.
"Du sov ett dygn vet du va!" fyllde Fiona i.
"Vet du vart vi är?" frågade Celine.
"Vi vet att vi är någonstans vid Frankrikes kust, antagligen La garde freinet eller Sant Tropez, men vi vet inte exakt vart" sade Teto, "Jag kan nämligen se en ö därute som jag tror är Sanctuaire pelagos, den tillhör egentligen Italien, men med skarpa ögon kan man se den från Frankrike också"
"Vi är i Frankrike, så mycket vet jag, har ni inte hittat någon by eller stad?" frågade Miriam.
"Nope, vi vågade inte gå så långt förens du hade vaknat" sade Noah.
Miriam såg på sina vänner.
"Då var det på tiden att jag vaknade då! sade Miriam glatt, "Vart ska vi gå?"
Vännerna enades om att gå rakt mot bergen i norr. Eftersom de kunde se vin odlingar där tänkte de att det måste finnas en bergs by någonstans i närheten.
Så bar de sig av.
Nu hade äventyret börjat igen.
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 4
Lars satte och rättade prov. Klockan var fyra på eftermiddagen och det ända han ville göra var att få åka hem. Det här jobbet brukade vara rolig, de bedrägliga ungarna var så usla på musikhistoria därför fick han för det mesta sätta stora tjusiga F på deras prov. Men av någon anledning kändes det inte alls så kul nu som det brukade göra.
Lars muttrade för sig själv. Han hatade barn. Små tjuriga och bortskämda ungar som sprang runt och hade sig. Drack sig fulla eller tjurade över att ha förlorat något på sina plattskallar till telefoner. Pff! Lars hade minsan inte varit något sådant barn inte!
Enligt Lars var alla personer under tjugofem år barn. Inga undantag. Ända sedan han börjat jobba som lärare för trettioen år sedan hade han hatat barn. Första året hade varit okej men det andra.....
Lars fick rysningar bara av att tänka på det.
"F till Emil, F till Johannes, F till Felicia, F till Max, F till Melker, F till Ika, F till...."
Lars spärrade upp ögonen.
Frågan löd:
Vilken kompositör har en krater på Mercurius uppkallad efter sig?
Ungen hade skrivit rätt svar!
Beethoven
Det var samma på nästa fråga;
Vad betyder denna symbol;? ♯
Står i början av en rad när t.ex tonen F eller G ska höjas till Fiss eller Giss
Hon hade rätt igen!
Lars skummade snabbt igenom alla 9 sidor av provet. Den här ungen hade alla rätt! Ett A!
Lars rynkade pannan ovanligt mycket. Det här var inte okej. Lars drog av 3 poäng för "Spretig handstil" men den här eleven var fortfarande värld ett A.
Lars skrev ilsket och spretigt ner en fult litet A i ena hörnet av första sidan på provet. Vad var det här för en unge?
Ingen hade någonsin haft alla rätt på slutprovet i nian sedan Lars började jobba på skolan för tjugotre år sedan.
Lars grymtade och vände blad för att se vilken liten skit som skrivit det här provet.
Melody Song.
"Melody Song kommer inte att få någon bra start på hösterminen nästa läsår!" sade Lars högt och ilsket för sig själv.
"Nejdå, det kan jag försäkra er om sir"
Lars hoppade till i skrivbords stolen. Vem hade sagt det där? Någon ung person, det hörde Lars. Kanske tjugotvå, tjugotre år gammal. Lars hade en kuslig förmåga att höra på röstenhur gammal en person var.
Sakta snurrade Lars på sin skrivbordsstol för att se vem som sagt det.
Det skulle han inte ha gjort. Så fort han vänt som om tog en stark hand tag om hans hals och drog upp honom ur solen så att hans knubbiga fötter dinglade nästan en halvmeter ovanför marken. Lars var en mycket tjock och tung man så den här personen var mycket stark.
Lars sprattlade och försökte ta sig loss, men personen vägrade att släppa taget. Han kunde inte se mycket, för hans knubbiga kinder trycktes upp mot ögonen så att Lars bara kunde se suddiga figurer av det som måste vara förövaren.
Lars hostade och greppet kring halsen hårdnade.
"Säg mig Lars, vart bor den här Melody Song?"
Lars kunde inte få fram ett ljud. Han höll på att kvävas. Greppet krammades åt.
"Vart bor hon!?"
Lars hostade fram svaret.
"Ts....Thlght.....tahlöga.....host......Talögatan 2!"
Greppet hårdnade.
"Bra, det var allt jag ville veta. Lars hörde ljudet av ett svärd dras från sin slida. Allt för sent förstod han vad som höll på att hända.
Han kände den skarpa eggen genom magen och ut genom ryggen. Lars hostade först blod och började sedan gurgla. Sedan blev allt svart och mördaren släppte sitt offer.
Samtidigt vaknade Gwen med ett ryck.
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 5
-----------------------------------------------------------------------------
Melody hade vaknat upp tre dagar efter händelsen i köpcentret. Då visste hon inte vart hon var, vad som verkligen hade hänt, vad klockan var, hur hon kommit dit och vem hon kunde lita på.
Efter att ha legat still ett tag och hyperventilerat i panik hade hon till slut vågat se sig lite om. Hon märkte att hon låg i en säng med mjölkvita sängkläder. Hon hade på sig ett vitt nattlinne och hennes hår kändes rent och doftade gott. Hon vågade inte sätta sig upp, hon vred bara lite på huvudet för att se sig om. Sängen var ställd intill en vägg. Rummet hon låg i hade väldigt ljus gula tappeter, nästan vita. Golvet och taket var av vit målat trä. Bortsätt från sängen stod en senapsgul fåtölj i hörnet på andra sidan rummet och en stor vit garderob en liten bit ifrån sängen. På garderoben hade någon målat fina gula blommor som klättrade upp längs garderobsdörrarna. Bredvid sängen fanns också ett litet nattygsbord med ett glas vatten på.
Det fanns ett stort fönster i rummet. Ett väldigt stort. 2x1,5 meter i diameter ungefär. Trotts att ett par vita gardiner hängts iför rutorna sipprade ganska mycket ljus in.
Melody fick en kuslig känsla av att hon befann sig i sjutton hundratalet och början av nitton hundratalet samtidigt. Det var något lätt gamaldax över rummet, som i början av nittonhundratalet, men samtidigt känndes det som att garderoben skulle kunna vara fylld med gamla snobbiga klänningar som en adelsdam från sjuttonhundra talet brukade använda.
Melody's funderingar avbröts tvärt, då en dörr i andra änden av rummet öppnades.
Melodys hjärta tog ett skutt i bröstet på henne, men lugnade sig sedan när hon såg att det bara var en flicka i sjuttonårs åldern, inte den som varit i köpcentret.
Flickan bar på en liten bricka som hon ställde ner på nattygsbordet.
Hon såg inte ut att komma från varken sjutton eller nittonhundratalet. Hon såg ut som en helt vanlig tjej från tjugohundra talet.
"Oj, du har vaknat!" sade flickan, "Det var på tiden, vet du hur länge du har sovit?"
Melody vågade varken svara eller röra på sig. Var var hon? Vem var det här? Hur länge hade hon egentligen sovit? Vad var det egentligen som hände?
Flickan verkade förstå Melody.
"Jag förstår att allt är förrvirande, men jag kan inte säga något till dig förens du blivit bättre och vi har fått svar från Alaric"
Fler frågor snurrade i huvudet på Melody, men hon sa fortfarande ingenting.
"Juste vad oförskämd jag är!" utbrast flickan, "Jag heter Sarah Chase, du har redan träffat min bror och pappa, Alex och Jonathan Chase"
Melody fortsatte att tiga medan Sarah fortsatte.
"Min mamma heter Elisabeth Chase, vi kommer ursprungligen från Belfast, England, men flyttade till Sverige för ungefär elva år sedan nu" Sarah såg ut att fundera då hon plötsligt sken upp, "Vad heter u då? Alex berättade att Alice försökt kidnappa dig, känner du till Syd och Nord sidorna? Varför ville Alice åt dig?"
Melody förstod ingenting. Syd och Nord sidorna? Vad var det? Så många frågor utan svar.
För första gången på länge vågade Melody prata.
"Jag heter Melody Song..." började hon men rösten höll inte och ljudet försvann i ett litet pip.
Sarah såg ut att förstå.
"Är du hungrig? Här, jag gjorde ett par smörgåsar åt dig" nu såg Melody vad som fanns på brickan Sarah burit in.
Två rostade bröd och ett stort glass choklad.
Melody kände hur hungern rev sönder magen. När hade hon ätit senast? Hon kunde inte tygla sig utan slukade både mackorna och chokladen i ett litet svep.
Sarah satt tyst och tittade på.
När Melody var klar sjönk hon ihop på sängen igen. Hon kunde inte förstå det, hur kunde hon vara så trött trotts att hon sovit så länge?
Sarah märkte det också, men var inte lika bekymrad. Hon lade en hand på Melody's panna.
"Hmmm, du har fortfarande hög feber, det är nog bäst att du sover lite till"
Melody ville protestera, men orkade inte. Hon ville få svar men samtidigt bara sova.
Sarah reste på sig och tog brickan hon burit in lite tidigare.
"Sov så gott" sade hon och gick ut genom dörren.
Melody somnade direkt.
Kapitel 6
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 6
-------------------------------------------------------------------------------
Hon såg sig om. Ingen fanns där och kunde se henne. Bra.
Klackarna slog hårt i trottoaren där hon gick. De svarta sjalarna var hårt bundna runt hennes huvud så att man knappt kunde se hennes ansikte. Det blåste ikväll. Håra nordanvindar som alla på den här platsen visste hur farliga de kunde bli.
Kvinnan brydde sig inte om varken vädret eller mörkret som omslöt henne. Istället gick hon in i en smalare sidogata som även den var mörk.
Efter ca tio minuters vandring var hon framme vid sitt mål.
Gränden låg avskilt från resten av staden och huvudgatan hon tidigare gått på. Den slutade i en hög betong mur som enbart fåglar och möjligt vis katter kunde ta sig över.
Men denna kvinna böjde sina knän så att sjalarna om huvudet snuddade vid marken. Hon tog satts och hoppade. Med en volt över muren landade hon graciöst med alla fyra på andra sidan av muren.
"Alltid lika graciös min kära" han klev fram ur skuggorna.
"Alltid lika du min vän"
Han tog hennes hand och kysste den.
"Lyckades du?"
"Om jag gjorde, han var lika pratsam som vi hade hoppats"
"Och du dödade honom efteråt?"
"Jag dödade honom efteråt"
Han skrattade.
"Det är bra min käraste, vart bodde hon?"
"Talögatan 2, Stockholm, men det visste vi egentligen redan"
"Oja, hahaha! Hon är inte så smart som hon utger sig för att vara! Den där Alice"
Nu var det hennes tur att le.
"Äntligen någon som insett sanningen"
Han lade en arm om hennes bara axlar.
"Jag har beställt ett bord på Costa Gamberi, ska vi gå?"
Han höll upp sin arm och hon tog den och kysste hans kind.
"Så gärna Mi Amore"
Hon log och tog loss sjalarna om huvudet för att lägga dem runt sin hals och axlar.
Nu var hon ju inte en mördare.
Nu var de ett par påväg till sin resturang.
Kapitel 7
Spoiler:Tryck här för att visa!Kapitel 7
----------------------------------------------------------------------------
Efter att ha gått flera timmar i den stekheta franska solen tog de tillslut en paus.
Även om både Miriam och Teto klagade på att de måste fortsätta.
"Kan vi fortsätta nu?" sade Miriam gnälligt, "Vi måste hitta mer vatten! Annars är det kört!"
Celine blängde på henne.
"Varför tog du oss hit? Kunde du inte typ nöjt dig med Holland? Där finns det ju så mycket vatten!"
Nu var det Miriams tur att blänga.
"Pff! Du vet hur svårt det är att välja destination för mig, vi hamnar där mina tankar är! Jag kan inte hjälpa att jag tänkte på just frankrike!"
"Du kan väl styra dina egna tankar sömntuta!"
"Tjejer! Sluta bråka!" avbröt Teto, "Celine, du vet mcket väl hur svårt det är att ställa in exakt destination för Miriam! Sluta klaga och var glad över att vi faktiskt har möjlighet att teleportera oss!"
Celine blängde på sin bror.
"Vem bad om din åsikt?"
Fiona reste sig.
"Vi behöver hitta vatten nu bråkstakar, titta inte på mig sådär Celine! Nu går vi!"
Men en tung suck reste sig de andra och fortsatte upp för närmsta berg.
Det var väldigt dålig stämning i gruppen. Bristen på vatten gjorde alla väldigt gnälliga. Celine hackade hela tiden på Miriam och Miriam var inte bättre hon.
Teto var sur och lättretad, Noah gnällde över allt och ingenting.
Fiona suckade. Hon brydde sig inte så mycket om de andras små gnabb utan traskade tappert vidare utan att säga ett ord.
Efter att ha gått minst 3 timmar kom de farm till en väg. Alla blev genast mycket gladare, en väg var lika med civilisation.
"Så vad gör vi nu?" frågade Teto, "Ska vi följa vägen, eller fortsätta upp för branten? Och om vi nu ska följa vägen, vilket håll ska vi då gå åt?"
Celine som piggnat till av den nya upptäckten yttrade sig.
"Jag tycker att vi ska gå upp för branten och se vart vi är, jag menar, det blir lättare att följa vägen då"
Alla enades om att det var bästa beslutet och skyndade upp för den sista biten av berget.
Väl på toppen tappade de alla hakan. Både på grund av skönheten i naturen och det som fanns i den. På andra sidan berget sträckte sig fler berg, men efter de gröntäckta bergen syntes en stad. En stor stad. Ingen, utom Miriam kunde se vart den slutade.
"Wow" sade Noah, "Nu vet vi vart vi ska gå i alla fall"
"Kan du se vart staden slutar Miriam?" frågade Teto.
"Ja" sade Miriam, "Den slutar vid havet"
Alla såg förvånat på Miriam.
"Havet?" frågade Fiona, "Är du säker Miriam?"
"Vi lämnade ju precis havet!" utropade Teto, "Hur kan då havet vara här?"
"Jag tror att du ser i syne Miriam, hur kan havet vara där om vi precis lämnat det!?"
"TYST!" Miriam va lite irriterad, "Jag vet inte hur det kommer sig men så e det! Det är ett hus därborta också, vi kan gå dit och fråga om vatten!"
Ingen sa något mer om havet medan de gick ner för sluttningen igen.
De följde vägen och kom fram till de hus Miriam pratat om. Det var ett stort tvåvåningshus med tegeltak och många balkonger. En överdragen swimmingpool fanns även på tomten, den syntes inte från berget.
Huset verkade vara en semesterbostad för ingen bil stod utanför huset och genom fönstret kunde man se att många övertäckta, dammiga möbler.
"Ingen verkar bo här, vi får fortsätta mot staden istället" sade Fiona och suckade.
"Det håller på att mörkna! Vi kommer inte fram till staden innan det är helt kolsvart ute!" sade Celine.
"Så vad föreslår du att vi ska göra då?" snäste Miriam.
"Vänta lite..." Noah så lurig ut och kikade in genom ett fönster, "Jag tror jag vet..."
Noah gick till dörren några meter bort och kände på den. Låst. Han började känna runt dörren och i taket över den.
"Noah, vad gör du?" frågade Fiona.
"Vänta lite bara....hmmm...YES!" med ett stort leende på läpparna visade Noah stolt upp en nyckelknippa med två nycklar på, "Om jag inte misstar mig så är det här nycklarna in till huset!"
Alla stirrade på honom en stund innan Fiona tog till orda.
"Noah, vi kn inte bryta oss in i någon annans hus!"
Noah sänkte handen.
"Vi bryter oss inte in, vi bara lånar det ett litet tag, jag tror inte att ägarna tar illa upp för det"
"Men Noah, det är ett brott!" sade Teto.
Nu blev lite irriterad.
"Så vad ska vi göra då?" sade han, "Stanna ute över natten och frysa ihjäl? Och kanske till och med torka ut! Vi har inget vatten ju!"
De såg på varandra.
Celine ryckte på axlarna.
"Jag håller med Noah, vi kommer antagligen inte klara oss om vi stannar här ute..."
Efter en lång diskusion kom de fram till att Noah och Celine hade rätt.
Noah låste upp huset och gick in.
Det var mörkt i huset och de över täckta möblerna skapade kusliga skuggor på väggarna men när Teto tände lampan försvann alltihop.
De prövade ifall vattenpumpen fungerade och om kylskopet eller kylen var igång.
Kylen var inte särskilt kall, men det som fanns i den gick att äta. Vattnet fungerade perfekt i både kranen och på toaletterna.
Efter att ha orienterat sig lite i byggnaden åt dem än snabb lunch som bestod av frysta pommes frites och en konstig grå fisk som inte smakade så mycket.
Mätta och släckta (släckt, är ett ord för att inte vara törstig) gick de och lade sig i husets sängar. Miriam, Teto och Celine i varsin och Fiona och Noah i en dubbel.
Dagen därpå skulle de bege sig till staden på andra sidan bergen.
Länk till hur det såg ut:
Spoiler:Tryck här för att visa!
Vägen och sluttningen:
https://www.google.se/maps/@43.3389255,6.6379449,3a,75y,256.54h,72.55t/data=!3m6!1e1!3m4!1sJhF597JnTZ0Suiay2dP8RQ!2e0!7i13312!8i6656
Huset:
https://www.google.se/maps/@43.3407761,6.6378381,269a,20y,90h/data=!3m1!1e3
Vad Miriam kunde se:
https://www.google.se/maps/@43.340607,6.640064,3a,75y,90t/data=!3m8!1e2!3m6!1s80412101!2e1!3e10!6s%2F%2Fstorage.googleapis.com%2Fstatic.panoramio.com%2Fphotos%2Fmedium%2F80412101.jpg!7i4912!8i1080
Kapitel 8
Spoiler:
Tryck här för att visa!Katitel 8
_______________________________________________
Elisabeth Merlin körde upp för den branta backen till sin mormorsgamla sommarstuga i Provancé, södra Frankrike. Backarna upp till huset var så branta att den mörkblå Land Rovern flera gånger bara slirat innan Elisa backat ner hela vägen för att börja om.
Hon kom precis uppför krönet så att hon kunde se huset och de stora fönstrena när hon tvärbromsade så att bilen skrek.
Huset, som stått orörligt i snart tjugofem år, lyste starkt ur flera fönster på nedervåningen och ett på åvanvåningen.
Det kunde bara betyda en sak. Någon bodde där inne just då.
Det var omöjligt! Det fanns bara Elisa och hennes mormor kvar i släckten. Förutom katten då förstås.
Huset hade inte används på många, många år. Inte sedan Elisas mormor var yngre och hennes morfar levde. De hade inte hyrt ut huset till någon någonsin. Bara använt det som sommar stuga förr i tiden, så vem var det i huset?
Elisa parkerade bilen lite i skuggan bakom huset sedan smög hon in.
I hallen var allt nedsläckt. Men det lyste från vardagsrummet, eller salongen som mormor brukade kalla det.
Elisa hörde ett ljud från ett av sovrummen på andra våningen och smög försiktigt upp för att ertappa inkräktaren.
Andra sovrummsdörren i korridoren stod på glänt och det lyste på toaletten.
Elisa gömde sig bakom en byrå och väntade. Snart hörde hon ljudet från e toalett som spolade och dörren öppnades.
Elisa kastade sig upp och skulle precis överfalla inkräktaren då hon häjdade sig i luften och dunsade rakt på golvet. Hon kom snabbt på fötter igen men var fortfarande lika chockad.
Personen i andra änden av rummet var en liten slank figur med långt lockigt hår. Elisa kunde inte se ansitket, men personens längd och former sa tydligt att det va ett barn. Kanske inte mer än fjorton år, flicka.
Flickan verkade rädd, hon tryckte sig upp mot väggen och skakade. Hon var klädd i ett nattlinne som räckte henne precis ovanför vristerna. Elisa kunde inte slå ner den stackarn.
Nej! Stopp! Stackare var hon ju inte, hon hade faktiskt brytit sig in i någon annans hus! Elisa fick stå på sig för att bli tuff igen.
Efter några sekunder harklade hon sig.
"Vem är du och vad gör du i mitt hus?"
Kapitel 9
Spoiler:
Tryck här för att visa!Katitel 9
_______________________________________________
"Alice?"
Alice ser upp från kompassen.
"Vad?"
"Jag tänkte, förra året fångade experterna från avdelning sex in den där Alvtösen Malificent, med hennes krafter skulle vi lätt kunna hitta flickan, Juliette..."
Alice lägger ifrån sig kompassen och reser sig från den trasiga skrivbordsstolen. Hon kliver över det omkullvältna och sönderslagna skrivbordet och ser extra noga till att krossa så mycket glas som möjligt när hon går över golvet. Hon stannar upp framför precis framför den brunhåriga vampyren hon talar med.
"Jennifer? Tror du verkligen att jag är så dum att jag inte har tänkt på det"
Jennifer öppnar munnen för att säga något men stänger den igen och får något kallt i blicken.
Alice fortsätter.
"Det är klart att jag har! Men du förstår, det går inte" Alice ser ironisk ut och rösten är överdriven som om hon talar med ett barn, "Vet du varför?"
Jennifer skakar irriterat på huvudet.
"Jo för eftersom ni klantskallar inte klarade av Jonathan Chase, kan jag inte återvända till Mästare Kuruon, att göra honom besviken och säga att jag misslyckats och vill ha häxtösen till ett nytt försök att hämta tillbaka Juliette från Nordsidan kommer inte på frågan! Så på grund av dig och dina klantskallar till vänner gick den planen åt stöpet"
Jennifer rynkar pannan i en ilsken min.
"Vi!? Det var lika mycket ditt fel att flickan kom undan Alice!"
"Sedan när hade du rätt att anklaga din Mästare på det settet Jennifer?"
Rösten kom inte från Alice, utan från en mörk gestalt i skuggan av en sönderslagen bokhylla.
"Kuruon!" piper Alice och Jennifer förskräkt.
"Alice, har du misslyckats med ditt uppdrag och försöker dölja det för mig? Jag måste säga att det gör mig ännu mer besviken..."
Alice sväljer.
"Jennifer du svarade inte på min fråga? Har du slutat lyda order helt och hållet nu?"
Jennifer skakar förskräckt på huvudet och sänker blicken. Hon, precis som nästan alla andra vågar inte se upp i Kuruons ansikte.
Alice ser oroligt på sin Mästare.
"Mästare, snälla, ge mig en chans till! Jag svär att jag skall lycks denna gången!"
Kuruon ser inte på Alice utan vänder sig mot Jennifer.
"Lämna oss"
Han hade inte behövt säga det eftersom Jennifer kunde höra hans tanke innan den förvandlats till ord. Hon försvinner lika snabbt som hon kommit.
Kuruon ser på Alice igen.
"Du vill låna Malificent till din andra chans?"
"Ja" Alice nickar.
"Då så, ta henne, men hon får inte under några omständigheter försvinna ur Sydsidans våld förstår du?" Kuruon tar ett par steg fram mot Alice.
"Jag förstår, Mästare, jag ska inte svika dig igen"
Hon lägger sin hand på en trasig fönsterbräda. Handen är inlindad i bandage sedan mötet med Jonathan Chase. Kuruon står nu precis framför henne och ser in i de svarta ögonen.
"Bra" sedan ser han något förvånad ut, "Sedan när slutade du kalla mig vid namn?"
Han lägger sin hand över hennes. Det gör ont, men Alice bryr sig inte. Hon ler.
"Det har jag aldrig gjort, Kuruon"
Alven ler ett leende som får honom att se ännu mer vanställd ut, men Alice tycker att han är vacker när han gör det.
Sedan drar sig Kuruon undan till skuggorna igen.
"Kom tillbaka till Italien och hämta häxflickan, ta tillbaka Juliette från Nordsidan och för henne till avdelning sju, jag ser fram emot att se ditt ansikte igen"
De båda varelserna ler mot varandra innan alven åter är försvunnen.
Kapitel 10
Spoiler:
Tryck här för att visa!Katitel 10
---------------------------------------------------------------------------
Melody slog upp ögonen och blinkade ett par gånger. I ett par sekunder kom hon inte ihåg något av vad som hänt, inget om vad som hänt i köpcentret för flera dagar sedan eller tjejen, Sarah, som kommit in i rummet förra gången hon vaknade. Melody undrade hur tapeterna i hennes rum ändrats från vita till gula och varför hon hade ett nattlinne på sig istället för pyjamas. Så kom alla minnen tillbaka och hon satte sig käpprakt upp i sängen. Vad tusan var det som hände? Hur länge hade hon sovit? Var var hon? Vem var egentligen tjejen i köpcentret och vad hade hon velat med Melody? Var var hennes föräldrar, de måste vara jätteoroliga!?
Melody såg sig om i rummet. Allting såg precis ut som förra gången hon vaknat; den senapsgula fåtöljen i ett hörn av rummet, den vita garderoben med kurbits blommorna på och de vita gardinerna för fönstret.
Melody drog undan täcket och satte ner sina nakna fötter på det vitmålade trägolvet. Vad skulle hon göra nu?
Hon tittade ner på sina tår och kom fram till att hon först av allt måste hitta ett par kläder. Oavsett vad som hände kunde hon inte gå runt i nattlinne hela dagen. Hon undrade kort var hennes gamla jeans och t-shirt tagit vägen. Var kunde man hitta kläder här nånstans då? Hon vände på huvudet mot garderoben. Där kanske? Melody gick fram och öppnade de knarrande dörrarna till det vita skåpet. Där inne hängde ungefär ett dussin olika outfits, som om någon hängt in dem där för att Melody skulle ta det på sig när hon vaknade.
Hon tog ut en av look:sen och satte den på sig. Kläderna var bekväma och somriga.
Det kändes lite konstigt att bara sätta på sig någon annans kläder sådär, men vem som än fört henne till rummet måste räknat med att hon skulle hitta plaggen och låna dem.
Melody ryckte på axlarna, när hon hittat sina vanliga kläder skulle hon lämna tillbaka dessa.
Så började hon undra vart hon hamnat igen. Sarah hade sagt att hon ursprungligen kom från England men att de flyttat till Sverige för elva år sedan. "Okej, så jag måste alltså vara i Sverige..." den vetskapen gjorde henne inte så mycket klokare. Var i Sverige befann hon sig?
Hon stängde dörrarna till garderoben och gick fram till det stora fönstret på anda sidan rummet. Försiktigt drog hon undan gardinerna och kickade ut.
Utanför fanns en stor trädgård med mycket gräs och flera äppelträd. Några barn som såg ut att vara något yngre än Melody spelade fotboll längre bort.
Så plötsligt när hon stod där och kikade ut genom fönstret knackade det på dörren. Melody hoppade till. Efter den långa tystnaden kändes ljudet förvånansvärt högt i hennes öron. Snabbt tog hon ett par steg bort från dörren samtidigt som dörren öppnades.
"Hejsan Melody! Jag såg genom fönstret att du hade vaknat!" Sarah log, "Vad bra att du hittade kläderna jag ordnat åt dig i garderoben, de är min gamla kjol faktiskt!"
Melody visste inte riktigt vad hon skulle säga. Situationen var väldigt konstig. Här stod Melody, hon hade ingen aning om var hon var, vad klockan var eller vad som hänt runtomkring henne medan hon sov och i dörröppningen stod Sarah, leendes som om inget konstigt alls hade hänt.
"Var är jag? Vad är klockan?" frågade Melody efter en liten stund.
Sarah såg på sin armbandsklocka.
"Halv ett" sedan sträckte hon ut handen mot Melody, "Jag förstår att du säkert är väldigt förvirrad, allt det här kommer nog värka väldigt konstigt men följ med mig så ska jag förklara allting och visa dig runt"
Melody såg misstänksamt på Sarahs hand. Hon kände ju inte tjejen, hur kunde hon lita på henne?
"Jag bits inte" envisades Sarah.
Melody suckade. Vad hade hon för val egentligen? Stanna i det gula-vita rummet för evigt eller få en förklaring till vad som hände? Efter en stunds tvekan tog hon till sist Sarahs hand och följde med henne ut ur rummet.
Mallar:
20 okt, 2015 17:17
Detta inlägg ändrades senast 2017-04- 5 kl. 18:01
Antal ändringar: 91
|
kommer du skriva ur olika perspektiv?
Mugglarportalen
