The Second World War [SV]

Detta är en novell som jag inte kan placera, det är lite HP i, men mestadels om Andra Världskriget... Men ja om någon läser den här så har jag bara en sak att säga: Njut!

Det var vid lunchtid, bomberna rasade utanför och skott hördes flera gånger per minut. Jag och en hel del andra satt i en liten mörk och kall källare. Men trots att det var kallt så kände jag mig varm. En brasa var i mitten av rummet och vi var många som kunde värma varan. Det var i augusti och om bara tre veckor skulle jag och min lillebror Erik till Hogwarts.

Mina föräldrar var på Trolldomsministeriet så jag kunde inte söka skydd hos en äldre. Erik kramade om mig och jag kunde höra hur han snyfta i min famn. Jag ville också gråta, men jag kände mig tvingad att hålla masken. Inombords var jag rädd, så rädd för att dö, så rädd att förlora allt. Utombords såg jag uttryckslös ut, som om jag var någon annan stans än kriget.

Vi skulle till Hogwarts om tre veckor. Vi hade redan allt. Skolkläderna, böckerna och allt därrimellan, det låg i kofferten som jag och Erik använde som sittunderlag. Trollstavarna hade vi noga undangömt bakom koftan, det var alltid lönt att ha med den. Även om det var Hittler som börjat allt så kunde Dödsätarna lura omkring och döda och få det att se ut som en normal död. Det var det mamma och pappa hade så fullt upp med på jobbet. Hålla koll på dödsätare var inte det lättaste. Dem började vid fem och kom hem sent på natten, det gjorde mig och Erik oroliga. Det var även så vi hade förlorat vårat andra syskon. Filip som hade blivit 15 år, han hade sett några dödätare och rusat ut, det hade inte tagit lång tid innan han dog. Jag och Erik hade sett det från fönstret.
”Mey”, Viskade Erik. ”Kommer vi komma till Hogwarts i år?” han talade lågt, Så lågt jag hade sagt att vi skulle prata i om vi skulle prata om magi världen.
”Ja då Erik det kommer vi”, sa ja och kramade om honom. BOOM! Åter en bomb inte långt ifrån. Erik började gråta och jag skakade.
”Jag vill dit nu”, mumlade han. ”Jag vill till Professor Dumbledore och lärarna och säkerheten”, sa han.
”Det vill jag med”, mumlade jag. Kramen blev hårdare och jag kunde inte hålla det inne, en tår slingrade sig nedför kinden ner i Erik’s bruna hår.

”Alla dina 8.or”, sa jag. Det var midnatt och föräldrarna var ännu inte hemma. Jag hade legat i min säng i tre sömnlösa timmar. Erik hade smugit in med kortspel. Vi hade byggt en liten koja i rummet. Så nu satt vi omringade av massa kuddar med filtar. Det var mysigt speciellt med popcornen vi hade fixat med hjälp av majs och magi.
”Meh! Hur kan du vara så duktig?” sa Erik irriterat och lade fram två 8.or.
”Har en mugglarfödd vän, Minthy du vet, par”, sa jag samtidigt som jag lade fram 4 8.orna. Han suckade. Plötsligt öppnades dörren med ett ’klick’. Jag ställde mig snabbt upp medan Erik gömde sig i garderobern.
”Vem där!?” skrek jag med en darrig röst. ”Jag beordrar dig att säga vem du är”, sa jag med en darrigare röst.
”Gumman det är jag, var e Erik?” Min mamma kom inrusade i rummet. Hennes hår var rufsigt och spår av tårar syntes på hennes kinder. Hennes röst darrade lika mycket som jag hade.
”I…I garderobern”, sa jag. Hon andades ut då Erik stack ut sitt huvud med ett oroligt ansikte och sitt vanliga rufsiga hår.
”Oh gubben”, hon mumlade och kysste hans panna. ”Gå och lägg dig, jag måste prata med Mey”, sa mamma. Hon var hes märkte jag nu. Erik nickade lydigt och gick och lade sig samtidigt som jag och mamma gick ut i vardagsrummet. Jag satte mig oroligt ned.
”Det är en sak jag måste säga”, sa mamma. ”Det är så att Daniel… Dog…” mamma svalde tårarna. Daniel, min pappa, död? Han var alltid försiktig och glad och positiv, han var min drivkraft när jag trodde jag var ynk. Han hade hjälpt mig i så mycket, och jag fick aldrig göra honom glad. Jag kände hur tårarna rann nedför kinderna.
”H..hur?” frågade jag.
”Dödsätare kom in”, mumlade hon. ”Alla hann ut och dem teleporterades bort, men han råkade bli skjuten” sa Mamma innan vi båda brast i gråt.

BOOM! Smällde det och jag sprang snabbt ner till källaren. BOOM! Åter igen och hela huset skaka till innan jag var nere. Det hade gått två veckor sedan min pappa dog, och de hade varit dem värsta. Min mamma hade dött när hon var ute och handlade samt min vän Minthy dött.
”Erik, kom vi klarade oss” sa jag och pustade ut. Vi hade vart på sekunden att dö. Men jag fick inget svar från pojken. ”Erik?” prövade jag igen. ”ERIK!!” Inget svar. Jag vart rädd. Han var bara för rädd för att svara intalade jag mig själv.

Bombningarna och skotten höll på ute. Jag darrade samtidigt jag vaggade fram och tillbaka på kofferten.

Det hade gått timmar men det kändes som år innan det upphörde. Jag var först ute ur källaren. När jag kommit halvvägs såg jag honom. Han var blek och blodig, han såg slapp ut och såg fridfull ut. Det bruna håret täckte ansiktet och jag puttade bort det. Hans ögon var slutna.
”Nej!” skrek jag. ”Nej, nej, nej ERIK!” Jag orkade inte mer. Jag tog hans kropp i min famn, vaggade fram och tillbaka med ansiktet i det fluffiga och rufsiga håret, kände hans goda doft, gav honom en sista kram, en sista gnista av hopp.
__________________________________________

braaaaaaaaaaaaaa!!! du skriver sååååå bra!!!

Tack :3

Jag bevakar och läser....

Det är bara den delen.

tråkigt

Det var ju en novell.....

jag vet, jag är inte direkt.... men man kan ju faktiskt avrunda en novell och lägga till mer!!!!

Jag menade inte så.......

Den var helt fantastisk ju! Men sjukt sorglig :'(