En liten novell, typ

Halloj! Vi fick i uppdrag på skolan och skriva en novell vilket jag aldrig har gjort förut så jag tänkte höra vad ni tycker.
I tanke på att det var min första novell någonsin så kan ni gärna ge lite kritik : D

Jag springer. Jag springer och springer och springer. Jag springer mer än jag någonsin har sprungit. Mina ben skriker och mina lungor kommer att kollapsa men jag måste fortsätta springa. Springa från min familj och springa från mitt liv. Om jag slutar är det över. Över med mitt liv. Jag har inget riktigt mål, kanske nästa by, kanske nästa stad, kanske nästa land. Nästa land som är Turkiet. Om jag ändå hade föds där. Men livetslotteri är orättvist. En liten pojke som springer för sitt liv. Jag kastar upp blicken och tror att jag skymtar några hus. Jag ökar farten, jag måste hinna fram innan jag stupar. Jag är så fast på målet att jag snubblar. Jag landar på marken. Jag ligger kvar och bara andas. Andas in den varma luften och blåser ut kall luft. Jag ger upp, jag ligger bara kvar. Jag sluter ögonen och somnar, eller svimmar, jag vet inte riktig. Men jag bara ligger där.

Jag drömmer om min familj. Min storasyster Talia, min lillasyster Mariam och min tvilling bror Adar. Alla sa att “Adar och Admir är som en och samma person” och att “I 12 år har vi stått ut med dessa busfrön”. Alla säger det så klart med glimten i ögat. Jag drömmer om att mamma, pappa, Talia, Mariam och Adar är hemma. Jag är påväg hem från skolan. När jag kommer hem så är ingen hemma. Jag kollar runt i vårt fula gamla cement hus då hör jag en stor smäll. Jag vänder mig om och ser min bror trilla ur ett skåp. Han är blodig och hans ena benet är avhugget. Jag faller ner på knä och hör ett ljud bakom mig. Där står mina systrar. Fast de är inte mina systrar nå mer. De är monstren. De börjar sakta gå mot mig. Jag reser mig hastigt och börjar springa. Men dom får tag i mig. De lyfter upp mig och lägger mig ner på en säng och puttar iväg mig. Jag bara rullar och rullar. Men sedan stannar jag. När jag har stannat sugs jag ut ur min dröm och vaknar.


- Du, är i trygghet, vi ska ta hand om dig, var inte rädd.
En kvinna står böjd över mig och ler. Jag försöker röra mig men jag kan inte. Jag blir in lyft i ett rum och där somnar jag igen. Jag vaknar senare och frågar en man i rummet:
- Vart är jag?
- Du är 3 km från Turkiska gränsen, svarar han.
Jag ser mig omkring och ser massa andra patienter. Några blodiga och några bara medvetslösa. Jag inser att det inte är någon ide att fråga för mycket. Men jag lutar mig tillbaka. Jag är pigg. Mina ben orkar, mina lungor orkar.
- Åt vilket håll ligger Turkiet?
- Ditåt, mannen pekar åt väster.

Jag tuppar av igen. Kanske var jag inte så pigg ändå. Men jag vaknar bara några sekunder senare. Jag hinner inte öppna ögonen innan jag hör två mansröster. Jag låsas sova och lyssnar intensivt.
- Vem är pojken? säger en av männen.
- Vi hittade han 5 km söderut, vi ska föra han tillbaka till huvudstaden där han ska få sitta inne, säger den andra mannen.
Jag reser mig så hastigt upp. Jag vet inte riktigt vad som hände i min hjärna. Jag bara reser mig upp och börjar springa för mitt liv. Jag springer mer än innan. Jag ska bara ta mig bort från detta land. Jag ska ta mig till Turkiet. Jag springer ut ur den tält liknande byggnaden som jag var i. Jag tittar snabbt upp på solen och väljer att lita på mina instinkter om att väster är åt det håll jag tror att det är.

Jag har absolut ingen chans att orka springa ifrån dem. De har bilar, jag har ben. De har vapen, jag har ingenting. Jag springer ut ur deras läger och tillbaka på den hårda sand ytan. Jag kastar en snabb blick om och ser hur männen har hunnit komma ur lägret. Men jag skiter i det och bara forsätter springa. Jag väljer att koncentrera mig på att springa istället. Jag räknar mina steg. Varje steg jag tar är cirka en meter. Och när jag har sprungit 3000 steg har jag tagit mig till Turkiet.
1,2,3,4,5….150,151,152,153, jag hör inga bilar, vapen eller steg nära mig, ännu. 200, 300, 400, 500, 600, 700, 800, 900, 1000, Två kilometer kvar nu. Jag börjar räkna om från noll. 100, 200, 300, 400, 500, 600, 700, 800, 900, två kilometer sprungna och nu börjar jag höra bilar. Jag springer den sista kilometern snabbare än någonsin. Jag ser vägtullen med två bommar och en man som sitter bakom skottsäkert glas.Men jag springer bara genom vägtullen. Jag bara fortsätter springa, jag kan bara inte stanna. Jag är inne i landet. Jag har flytt. Jag är fri. Jag springer genom Cizre, springer vidare. Jag har sprungit över 1 mil. Men nu när jag får stanna kan jag inte. Jag bara fortsätter. En bil kommer upp jämsides med mig. Bilen är blå och vit och på den är det en text som jag inte kan läsa. Jag är för trött. I bilen sitter en kvinna och en man. Mannen kör vidare och stannar några meter framför mig. Kvinnan och mannen ber mig stanna men jag kan inte. Jag bara springer vidare. Mannen startar bilen igen och kör en bit till och stannar. Kvinnan och mannen har en filt som dem fäller upp. Jag springer in i filtet. Jag väljer att lita på dem. Jag blir invirad i filten och jag får sätta mig i baksätet. Kvinnan sitter brevid mig och ger mig vatten. Jag nådde mitt mål, jag är trygg nu.
Jag är fri!