Arvingarna

NERLAGD! INGA NYA UPPDATERINGAR KOMMER. FRITT FRAM ATT LÄSA DE FÅ DELARNA SOM JAG FAKTISKT LA UT.

Hej allihopa.
Detta är min första berättelse här på Mugglis, så därför ber jag er att inte förvänta er allt för mycket. Jag försöker att vara aktiv, men det funkar inte alltid så bra (eftersom jag, liksom som alla andra, har ett liv utanför datorn.)
Denna handling är påhittad av mig, och är på något sätt inspirerad av Divergent och The Hunger Games. Det är kanske inte så enkelt att se, eftersom det jag har tagit från dem är de starka karaktärerna i sig. Hur de agerar och tänker kan liknas vid de karaktärer här.
Därför vill jag inte att NÅGON tar min idé och gör den till ens egen. Det tog tid för mig att komma på denna, så jag skulle uppskatta om ni kunde låta min idé vara min idé. Dock är det okej att ta inspiration.

Titel: Arvingarna
Språk: Svenska, men berättelsen utspelar sig i framtida New York City.
Författare: Tessa Evans
Rating: Jag skulle säga PG, men om du klarar av att se Divergent/Hunger Games klarar du lätt av att läsa denna.
Huvudpersoner: Amara Dimitrova och Caleb Pereira.
Handling: New York är uppdelat i två delar, i två klaner; Dimitrova och Pereira, efter de två prinsarna som en gång bråkade om makten över staden, efter deras fader, kungen, gick bort.
De som tyckte bäst om vad Adam Dimitrova sa och tyckte, gick med i hans klan, och tvärt om.
Problemet var bara att klanerna bakom Adam Dimitrova och Jonah Pereira var exakt lika stora, men inte tillräckligt stora för att en prins skulle kunna ta makten helt, enligt reglerna. Och de två bröderna hade alltid lärt sig att spela efter reglerna, och det var inget bröderna tänkte ändra på.
Så de gjorde det enda som var tillåtet vid tillfället.
De startade krig.
Efter flera år av kriget, så har det varit lugnt. Inte fred precis, utan mer en spänd stämning, varje klan höll sig till sin sida av staden.
De nuvarande kungarna bestämmer sig då för att skaffa arvingar. Dessa arvingar ska få kämpa för makten över staden, och är tänkta att avsluta det deras föräldrar en gång startade.
Men vad händer om dessa två ungdomar inte vill ha krig? Tänk om de inte vill offra fler liv (inklusive deras eget,) och riskera att samhället ännu en gång faller samman?
Kärlek, förlåtelse, action och svek, det får ni läsa om i Arvingar.

För att klargöra lite grejor, så är prinsarna nu de två kungarna som kämpade om makten, och de har olika efternamn eftersom den ena brodern bestämde sig för att ta sin mammas tidigare efternamn för att hedra henne i kampen om staden (Pereira).

Jag har tänkt mig Amara Dimitrova som den vackra Nina Dobrev, och Caleb Pereira som den löjligt snygga Dylan O'Brien.
Clover Dimitrova är tänkt som MacKenzie Foy och Avalonn Ferndandéz som Kat McNamara.
Om ni inte vet vilka dessa kändisar är det bara att googla. (DYLAN MA BAE♥)
Sen är det ju förstås fritt fram att föreställa sig dessa karaktärer som vem som helst, men dessa är dem jag har tänk mig.

Jag hade tänkt att posta första kapitlet när några har kommeterat.
Taggar några random jag ser just nu:
H@nna
Hinny
LynnTonks
Remus Granger
HP_Maja
Fourma
pieceofchocolate
Sagisen14
Majaluna
OzzyStar2
Wilma.
Frivolt

Hoppas ni vill läsa!
Kram!

bevakar nu!! tack för att du tagga mig, alltid spännande med nya berättelser. vill läsa första kapitlet nu

Tack så mycket!
Har första kapitlet förberett, ska gå igenom det och fixa det lite, men med lite tur kan det vara uppe inom 2 dagar!

bra! vill jättegärna läsa den. längtar tills du lägger upp första kapitlet. jag håller på med en fanfiction om du vill läsa den https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=43609&page=1♥

Gud, låter jätte bra tack för att du taggade mig! Jag tänkte eftersom jag kmr läsa den här kanske du vill läsa min ff? Du kan iallafall kolla, tack! ♥ c: länk --> Tom Riddle's Diary

Låter jättebra! *bevakar* Tack för att du taggade mig!!!

Låter jättebra! Vill bara tilkägga att om det inte ör en fanfiction ska den ligga i kreativitetsforumet

Hmm. Dystopi, asgrym handling, jag är taggad i tråden (för första gången på typ år). Hur kan jag säga nej?

Åh tack!
Eftersom jag har fått så många snälla kommentarer tänkte jag lägga upp prologen!
-
Prolog:
I Dimitrovas del av staden regnar det. Regnet smattrar mot alla stadens fönsterrutor, och doften av våt asfalt smyger sig igenom alla öppna fönster och dörrar. Vinden blåser så hårt, att till och med en tävlingscyklist skulle ha svårt att ta sig ens en meter fram.
Men där jag befinner mig är det varmt. I mitten av staden, i Dimitrovas slott, fyller doften av den sprakande elden mina näsborrar.
Jag insåg precis nu att det där lät hur dumt som helst, men jag kan väl inte vara den enda som kan tycker att värme har en särskild doft?
Ljudet av klirrande silverbestick ekar i Dimitrovas eget matsalsrum. Det enda ljuset som finns i det stora rummet var från den svaga lampan i taket, och elden i hörnet av rummet. Lampan ger ifrån sig ett rödlätt ljus och våra skuggor avtecknar sig på den mörkröda väggen.
"Amara?"
Jag rycker till och återvänder till verkligheten. Det tar ett tag för mig att förstå att min syster var den som hade tilltalat mig.
"Förlåt, vad sa ni?" Frågar jag frånvarande och tar upp den gröna servetten och torkar av eventuella matrester på min mun, samtidigt som jag stirrar ner i min tallrik för att undvika blickarna från min mor. De blickarna som säger: "Amara, skärp dig! Visa lite hyfs! En prinsessa dagdrömmer aldrig vid matbordet!"
Och dessa blickar behöver jag verkligen inte just nu.
"Jag frågade dig om du är redo för träningslägret om två dagar?" Frågar min far, och jag vänder upp blicken för att möta hans trötta grå ögon.
Det här är min far; Adam Dimitrova, kung för Dimitrova-klanen och en av dem som delade upp New York i två delar. En riktig tidsoptimist, och är nog den största tönten jag känner, med undantag av min syster, Clover. Jag har alltid haft en väldigt enkel relation med min far, till skillnad från min mor, som bara finns där för att peka ut mina fel, och mina misstag. Om det är svårt att föreställa sig, se den där gamla tecknade filmen "Modig" som gjordes för cirka femtio år sedan. Min mor är ungefär som hennes mor. Extremt irriterande och är ganska mycket av en besserwisser.
"Ja." Svarar jag automatiskt. Jag har fått denna fråga upprepande gånger av alla i slottet den senaste veckan. Till och med den tysta och stammande städerskan, som jag alltid har trott att hon är rädd för mig, frågade mig igår om jag hade tänkt på lägret.
Lägret är egentligen till för att vi ska förbereda oss på krig. På lägret ska vi lära oss allt om att slåss och vapen, och hur vi ska överleva i krig.
Jag vet att lägret är till för att just jag ska lära mig hur jag ska överleva, och hur just jag ska ta över staden. Och jag vill ju styra staden. Eller hur?
Tveksamt på den faktiskt.
"Jag förstår fortfarande inte varför du skickar iväg henne på det här 'lägret,' Adam." Säger min mor med sin typiska "kvinnor ska inte kriga"-röst. Och ja, nu finns det en särskild röst som låter så, men det gäller bara min mor.
"För att orden 'krig,' 'vapen' och 'makt' inte finns med i ditt perfekta lilla ordförråd." Säger jag tyst, men tillräckligt högt för att hon ska höra. Clover, min yngre syster, som sitter bredvid mig, frustar till av skratt, och ur hennes mun flyger en liten kycklingbit ut. Jag biter mig i läppen för att inte skratta åt henne, och vi båda får ogillande blickar från vår älskade mor. Lägg märke till min sarkasm där.
Vår mor ignorerar min kommentar och förblir tyst, väntande på min faders svar. Min far harklar sig innan han med honungslen röst börjar förklara;
"Jo, eftersom Amara är den äldsta av våra döttrar, så är hon den som kommer få kriga om makten över staden. Förut var det Tristan, men..."
Hans röst bryts, och en obekväm tystnad sprider sig bland bordet. Till och med vår högsta betjänt Beverly, har blivit likblek i ansiktet, och hon stirrar ner på hennes vita förkläde.
Vår familj gillar inte att prata om Tristan. Tristan var min äldre bror, som var tänkt att kämpa om makten före mig, innan han dog. Jag vet inte hur han dog, men vi hade aldrig en begravning för honom i alla fall. Som sagt, så är han ett känsligt ämne för oss i familjen.
Jag harklar mig.
"Tack för maten." Säger jag tyst och går med snabba steg ut ur matsalen. Jag hör Clover ursäkta sig och gå ifrån bordet, innan jag svänger runt ett hörn och börjar gå upp för den mahogny-färgade trappan som leder upp till mitt rum.
Väl uppe för trappan är det första jag lägger märke till min dörr. Den står på vid gavel, trots att jag tydligt minns att jag stängde den när jag gick ner för att äta. Jag öppnar tveksamt dörren, och den gnisslar obehagligt. Jag skriver en lapp i mitt huvud om att påminna Beverly om att smörja in dörren.
I mitt rum ser det ut som vanligt. Min stora säng står inskjuten i hörnet, och mina böcker ligger utspridda på det sammetslena vinröda överkastet. Min spegel står på sin normala plats, och min garderob tar upp en stor del av väggen bredvid mig.
Det är då jag märker det. Mitt fönster är öppet, och jag är hundra procent säker på att jag inte har öppnat mitt fönster på minst två månader. Jag stelnar till, och fryser mitt i steget. I spegeln ser jag mitt förskräckta ansikte stirra tillbaka på mig. Min blå långärmade tröja sitter perfekt på min överkropp, och mina grå mjukisbyxor sitter så som mjukisbyxor ska sitta. På fötterna har jag några grå UGG's och mitt hår bruna hår är uppsatt i en hästsvans. Inte den outfiten jag skulle gå på stan med, men ändå inte helt fel.
Ett dämpat ljud från garderoben får mig att slita blicken från min spegelbild.
Det är någon här inne.
Jag tar ett djupt andetag innan jag ställer mig vid fönstret och låtsas iaktta en av våra flyglar i en mörka natten. Jag vet hur "brottslingar" tänker, och om det är en ung en, så vet jag precis vad personens nästa drag kommer vara.
Och mycket riktigt, snart hör jag garderobsdörren nästan ljudlöst skjutas upp. Jag hör lätta steg gå mot mig, och tillslut känner jag personens andedräkt i nacken. Mina nackhår reser sig och jag räknar tyst till tre i mitt huvud. Sedan vänder jag mig om hastigt, och hinner få en skymt av ostyrigt brunt hår innan jag skickar en av mina knytnävar rakt i ansiktet mot personen bakom mig. Personen, som jag gissar är en kille, är helt oförberedd på attacken och flyger genast ner mot golvet. Jag märker snabbt att han inte har något vapen, och sätter foten på hans bröst, och grabbar tag i pistolen jag alltid har i lådan vid mitt nattduksbord. Mitt finger snuddar vid avtryckaren, utan att krama den, och jag riktar den mot personen på golvet.
Han ser ut att vara i min ålder. Han ser ut att vara mycket längre än mig dock, vilket inte är så konstigt, eftersom jag bokstavligen är en pixie, och hans hår står åt alla håll. Hans hy är väldigt blek och jag skymtar vattendroppar på hans skinnjacka och i hans hår. Men det är inte hans klädsel som min blick reagerar på. Det är hans ögon.
Jag kan inte ens beskriva färgen på dem. De är någonstans mitt emellan kolafärgade och bärnstensfärgade, och ser mest ut som en dröm jag skulle vilja dyka i.
"Åh, se där." Hör jag mig själv säga. "Det ser ut som att du just förlorade en fight, mot en tjej."
___________
Vad tyckte ni om prologen? Var den bra? Vad kan jag förbättra? Och viktigast av allt: Vem tror ni killen var, och varför tror ni han gömde sig i Amaras garderob?

Kommentera för mer!