Novell: Fru Holle (modern version)

Hej och hjärtinnerligen välkomna till min novell!

Först lite viktig bakgrundsfakta:
Det är en modern version av folksagan Fru Holle och känner ni inte till den så finns originalet att läsa här: http://365sagor.blogspot.se/2012/01/fru-holle.html (detta är alltså inte min novell, den kommer här nedanför)

Jag skrev den i slutet av 2013 i affektion, i ett mycket bittert sinnestillstånd av arbetslöshet och att hur mycket jag än ansträngde mig och fastän jag hade jättebra CV så fick jag typ inga jobb och blev av AF, jobbcoacher och samhället kallad lat och att jag aldrig gjorde tillräckligt. Blev även trött på att jobbannonser alltid beskrev raka motsatsen till min personlighet och mitt sätt att arbeta.

Så min version av Fru Holle är min högst självupplevda och personliga reflektion på hur jag tycker arbetsmarknadens syn på olika personligheter ser ut (jag är typ som den andra tjejen i novellen). Det är ganska nedslående läsning men förhoppningsvis har jag fel.

HÄR kommer novellen:

Det var en gång två systrar som var varandras raka motsatser. Rosetta var utåtriktad, söt och utstrålade självkänsla. Lydia å andra sidan var tillbakadragen, ful och självkritisk, hon hade även problem med ryggont och depression. Lydia var däremot intelligent, påläst och hade en rejäl utbildning i bagaget medan Rosetta var lite av det tanklösa slaget som tog dagen som den kom.

Men en sak hade de båda systrarna gemensamt - de älskade att virka! Bäst tyckte de om att sitta bredvid brunnen och virka och de bråkade jämt om att få bästa platsen. Just den här dagen när vår berättelse börjar var det Rosetta som satt på brunnskanten, virkandes på sin hundrafemtiosjätte grytlapp. Hon skulle just till att börja på sista varvet när ett högt ljud från den intilliggande fabriksbyggnaden fick henne att hoppa till, och det ville sig inte bättre än att hon tappade virknålen ner i brunnen. När hon tittade ner kunde hon se den ligga och glänsa ovanpå vattenytan. Nog skulle hon väl nå ner dit? Men nej - när hon sträckte ner armen för att plocka upp den tappade hon balansen och utan att ens hinna öppna munnen för ett skrik föll hon ner i brunnen. Men det ljudliga plasket och känslan av iskallt vatten som tränger sig in i kroppen uteblev - istället landade hon mjukt och skönt på vad som visade sig vara en hög med mjölpåsar. Vilken tur! Rosetta reste sig upp och borstade av lite mjöl från jeansen. Vart hade hon hamnat?
”Snälla du, kan du hjälpa mig?”, frågade en röst.
En man i förkläde och keps hade dykt upp som från ingenstans och höll fram en stor brödspade mot henne.
”Med vadå?”, replikerade hon leende och tjänstvilligt, samtidigt som hon tog emot brödspaden.
”Jossan blev akut magsjuk och fick åka hem, du måste ta ut bröden ur ugnen!”, sa mannen. ”Jag hinner inte, det står en lång rad med kunder där ute!”
Och så var han borta. Rosetta tittade på brödspaden i sin hand och sedan till ugnen där några gyllenbruna baguetter skymtade bakom luckan. Och hon som aldrig bakat en liten skorpa ens! Men vad kunde hon göra, de skulle ju bli brända annars! Därför gick hon med bestämda steg fram till ugnen, öppnade luckan och tog tag i plåten. Hon både kände smärtan och hörde hur det fräste till, ändå tog det någon sekund innan reflexerna reagerade. Trots att det sved kunde hon inte låta bli att skratta lite för sig själv åt sin egen klantighet. Och hon höll ju till och med i brödspaden, vad hade hon trott den var till för? Hon tog ett rejält grepp om handtaget och förde försiktigt in den under baguetterna. Men det sved så mycket i fingret där hon bränt sig så hon darrade till - och alla fem baguetter hamnade på golvet, liksom brödspaden. Nej, det här gick inte så bra. Hon gick ut genom samma dörr som mannen försvunnit genom. Han var just i färd med att ta betalt av en kund och precis som han sagt ringlade sig kön lång. Kunden såg ilsken och trött ut, mannen i kassan fumlade med växeln.
”Jo, du vet…” började Rosetta.
”Va?” frågade han stressat.
”Det… gick liksom inte så bra med baguetterna…” började hon. ”Men om det är okej med dig kan jag ta kunderna istället?”
”Om du kan göra den här jobbiga kunden nöjd så gärna för mig” viskade han.
Rosetta tog över vid kassan - och inte helt oväntat fick hon kunden att lysa upp, och hen köpte till och med en extra kaka till efterrätt! Hennes tillfälliga kollega verkade nöjd med henne och gick tillbaka till köket för att ta hand om baguetterna medan Rosetta smidigt betade av kund efter kund. Hon fyllde baguetter med fyllningar efter kundernas önskemål och småpratade med dem hela tiden. Hon hann helt glömma bort sin svidande brännblåsa! Efter kanske en timme hade dörren slagit igen efter den sista kunden i lunchrushen och Rosetta lutade sig utmattad tillbaka mot väggen. Hennes kollega kom ut till henne.
”Det där var helt fantastiskt! Tack!”
”Jag är ledsen över baguetterna jag tappade på golvet” sa Rosetta. ”Hur mycket är jag skyldig?”
”Bekymra dig inte om det, du fick kunderna att köpa mer kakor än någonsin!” sa mannen. ”Du har inte lust att börja jobba här?”

Men innan Rosetta hann svara såg hon hur han upplöstes i en vit dimma. I nästa stund stod hon på ett fält, fullt med päronträd. En storväxt bonde i gummistövlar och snickaroverall stövlade fram till henne.
”Och varför står du bara här och hänger?” frågade hen ilsket. ”Börja jobba!”
”Ursäkta” sa Rosetta. ”Jag… har nog kommit lite fel!”
Hon lade till ett avväpnat skratt för säkerhetsskull.
”Nu när du säger det så känner jag inte igen dig” sa bonden och synade henne från topp till tå. ”Men tror du att du skulle passa som päronplockare? Jag har ont med folk idag.”
”Ja…” sa Rosetta. ”Varför inte? Jag älskar päron, det är min favoritfrukt!”
”Jamen dåså. Där är ett ledigt träd, en korg och en stege! Sätt igång!”
Rosetta lyckades med viss svårighet få upp stegen mot trädet och klättrade upp. Det var svårt att se päronen bland alla löv och inte blev det bättre av att alla kvistar och grenar stack henne i ansiktet. Det hamnade fler päron på marken än i korgen och hon såg att bonden kastade en och annan misstrogen blick åt hennes håll. Hon lade också märke till sina kollegor, som inte såg ut att ha det så mycket roligare än henne. Över hela päronodlingen vilade en dyster och bitter känsla och Rosetta kunde känna hur den började smitta henne också, och när hon tappade ännu ett päron på marken fick hon nog.
”Nej!” sa hon högt. ”Kan ni den där sången ’Ska vi plocka körsbär i din trädgård?’”
Hon såg genom grenverket att de närmsta kollegorna vänt sina grå ansikten mot henne.
”Vi kan väl sjunga den?” fortsatte hon med sin gladaste röst. ”Men vi byter ut körsbär mot päron! Okej, på tre då…?”
Hon gjorde ett litet uppehåll och tittade sig leende omkring. Visst var det några fler som tittade åt hennes håll nu?
”Ett, två, tre! Ska vi plocka päron i min trädgård, du och jag, wow wow wow!”
Först kunde hon bara höra sin egen sång ljuda över päronodlingen, men allteftersom stämde fler röster in. På andra refrängen hade hon fått med sig alla päronplockarna, och de som inte kunde texten nynnade eller gjorde beatbox-ljud. Till och med den stränga bonden stod och dansade på stället. När sången var avslutad startade en av kollegorna en ny sång och sedan en till, och en till…. innan Rosetta visste ordet av hade hon fått hela korgen full av päron.
”Arbetsdagen är slut!” ropade bonden. ”Bra jobbat allihop, jag har gått runt och räknat päronen och ni har plockat mer än någonsin. Du där, vad heter du?”
Hen pekade på Rosetta som precis som de andra var i färd med att klättra ner från stegen.
”Rosetta” sa Rosetta.
”Jag talar nog för alla här när jag säger att du verkligen höjde arbetsmoralen idag” sa bonden uppskattande. ”Du har inte lust att…”
Men innan hen hann avsluta meningen så upplöstes äppelodlingen i vit dimma, och åter igen fann sig Rosetta på en ny plats.

Den här gången stod hon framför en liten stuga i en skog. Det såg mörkt ut i fönstren och hon skulle just till att vända om och gå när dörren öppnades och en gammal kvinna kom ut.
”Är du den nya tjänsteflickan?” frågade kvinnan.
Har jag flyttats tillbaka hundra år i tiden? hann Rosetta tänka. Men det började mörkna och hon skymtade inga ljus i skogen, hon hade verkligen ingen lust att ge sig in där alldeles ensam.
”Det är jag!” sa hon därför. ”Jag kan börja jobba med en gång” lade hon till, i rädsla att kvinnan skulle skicka iväg henne annars.
”Det låter bra det, mitt barn”
Rosetta fick med en gång sätta igång med alla de möjliga husbestyr, med mer eller mindre lyckade resultat. När hon gick till sängs den kvällen hade hon redan haft sönder två tallrikar när hon skulle diska, råkat använda fel skurmedel på golvet så att det lossnat färg och dessutom krympt kvinnans favorittröja i tvätten. Men hon hade även introducerat en prenumeration på matporslin för kvinnan som fallit väl i smak, möblerat om och lagt på nya mattor för att täcka skadan på golvet, också det till kvinnans belåtenhet eftersom Rosetta hade god smak för inredningsdesign, och löst kvinnans största julklappsdilemma - den krympta tröjan skulle ju passa perfekt till hennes barnbarn! Dessutom hade kvinnan fått en trevligare pratstund än hon haft på länge. Så kvinnan var ändå mycket nöjd med henne i det stora hela, och Rosetta var sanningen att säga ganska nöjd med sig själv när hon flöt in i sömnens välkomnade dimmor. Det hade varit en lång dag.

Nästa dag vaknade hon i sin egen säng, och förutom sin borttappade virknål var hon även omgärdad av tusentals guldmynt. Vid frukosten berättade hon hela historien för Lydia, som såklart blev både imponerad och avundsjuk.
”Du kan ju också försöka!” sa Rosetta. ”Du kan få låna min virknål om du vill!”

Medan Rosetta stannade inne och räknade sin nyvunna rikedom tog Lydia således med sig virknålen och sin påbörjade amigurumi-apa ut till brunnen för att försöka återuppleva sin systers bravader. Hon började virka lite för syns skull och lät sedan virknålen glida ur hennes hand, ner i brunnen. Precis som Rosetta beskrivit det flöt den på ytan, tunn och glittrande. Lydia var lite längre än Rosetta så i vanliga fall hade hon kunnat plocka upp virknålen utan problem. Men det här var inte vanliga fall, så Lydia lutade sig lite längre fram än som vad behövdes och hejsan svejsan hade även hon trillat över kanten. Hon landade med en hård duns på några tomma mjölpåsar, vilket inte direkt gjorde underverk för hennes redan onda rygg. Men förutom att mjölpåsarna nu var tomma så såg köket hon nu befann sig i ut precis som Rosettas berättelse. Och där stod han nu i dörröppningen - mannen med förklädet. Lydia ställde sig snabbt på benen. Nu började det!
”Snälla du, kan du hjälpa mig?”, frågade han och höll fram en brödspade mot henne.
Lydia kom av sig lite. Vad var det Rosetta sa att hon hade sagt? Vad skulle man svara på en sådan fråga? Var det bäst att ställa upp med en gång, eller skulle man visa att man minsann inte gick med på vad som helst, när som helst?”
”Äsch, det var inget…” suckade mannen besviket och gjorde en ansats att vända sig om. ”Jag får helt enkelt ringa…”
”Vänta!” sa Lydia. ”Ja.. ja, jag kan hjälpa dig! Med baguttarna… äsch, jag menar såklart baguetterna!”
Han såg tveksamt på henne men räckte sedan fram brödspaden till Lydia som tog emot den.
”Visst” sa han. ”Jag är där ute med kunderna, det står en lång rad där ute!”
Och så var han borta. Lydia gick fram till ugnen, öppnade den, fick ut bröden och lade dem på en anvisad bricka på bänken. Men vad skulle hon göra nu? Skulle hon baka fler baguetter? Eller skulle hon gå ut och hjälpa till i kassan? Eller skulle hon städa upp bland allt mjöl? Hon kände hur kallsvetten och paniken kom krypande. Okej, Lydia, tänkte hon. Vad är mest logiskt att göra? Tänk till nu. Det är jättemycket kunder. Det här är bara fem baguetter. Det kommer inte räcka. Där hänger ett recept, där ligger alla ingredienserna. Det är bara att sätta igång. Till skillnad från sin syster var Lydia skaplig på att baka och snart låg fem nya baguetter i ugnen, i väntan på att bli gyllenbruna.
”Varför dröjer baguetterna så?” ropade mannen ilsket och tittade in i köket.
”Jag visste inte att…” började Lydia men mannen kom in och hämtade baguetterna på brickan innan Lydia hunnit göra en ansats att göra något.
”Stå inte bara där!” sa han. ”Har du bara gjort fem nya baguetter? Det är alldeles för lite, vi hinner aldrig!”
Så Lydia fortsatte baka baguetter. Efter varje omgång gick hon ut med dem till kassan, och efter varje omgång gjorde hennes rygg och fötter mer och mer ont. Plötsligt tog rågmjölet tog slut. Vad skulle hon göra nu? Hon tittade försiktigt ut till kassan men mannen såg så upptagen ut, inte kunde hon störa honom nu! Eller kunde hon det? Kanske fanns det rågmjöl i något skåp någonstans? Hon började leta igenom köket utan att hitta något rågmjöl, och mannen i kassan såg fortfarande lika upptagen ut, han jobbade på som om han hade haft både tre och fyra armar. Så Lydia fortsatte baka utan rågmjöl.
”Varför kommer det bara ut vitt bröd?” frågade mannen stressigt medan hon just höll på att lägga in en ny omgång i ugnen.
”Rågmjölet tog slut” sa hon tyst och tittade ner i golvet.
”Varför sa du inte till!? Det finns ju mer i…”
Lydia hörde inte resten av meningen, det snurrade i huvudet på henne och hon trodde hon skulle kräkas vilken sekund som helst. Det sista hon hörde innan hon svimmade var hur mannen lyfte telefonluren för att ringa dit en annan kollega.

När hon vaknade till låg hon på en gräsmatta och stirrade upp i en grå himmel. Det gjorde ont i hela kroppen och det kändes som ett stort, svart hål av misslyckande inom henne. Varför hade hon inte frågat mannen om rågmjölet? Varför hade hon varit så lättpåverkad och svag och svimmat? Hon kände sig rejält misslyckad, och inte blev hennes känslotillstånd bättre av att hon plötsligt såg en storväxt bonde i gummistövlar och snickaroverall torna upp sig över henne.
”Vad ligger du här för?” frågade bonden.
Lydia tvingade upp sin motvilliga kropp till stående.
”Jag…”
Just det, det här var bonden och päronodlingen Rosetta berättat om. Lydia kände sig med ens lite mer positiv till sinnes. Det här var den etappen som hon oroar sig minst över. Hon hade nämligen gått en fin utbildning i fruktplockning och haft de bästa betygen i sin klass, hon hade vunnit några priser och fått stipendium för sin smidighet och snabbhet vid fruktträden.
”Men så svara då!” sa bonden vresigt.
Lydia sträckte lite på sig.
”Jag är här för att söka jobb som päronplockare!” sa hon.
”Jaså du?” sa bonden. ”Och hur visste du att jag söker päronplockare?”
Vad skulle hon svara nu? Hon kunde ju knappast ge Rosetta som referens, det här verkade ju vara ett alternativt universum, i den här världen hade Rosetta inte varit där. Eller hade hon det? Hjälp, vad skulle hon svara? Bonden tittade uppfordrande på henne. Hur lång tid hade det gått sen frågan? Hade hon varit tyst misstänkt länge? Verkade hon velig och tveksam nu?
”Av… en bekant.. bara” hasplade hon klumpigt ur sig.
”Och varför tycker du att du passar för det här jobbet?”
Där! Nu kom frågan Lydia väntat på.
”Jag har gått en två-årig utbildning som fruktplockare vid Lantbruksuniversitetet” sa hon. ”Jag har vunnit Äppelplockarpriset och fått stipendium från Äppelplockarföreningen, dessutom gjorde jag min praktik på Äppelplockarkompaniet!”
”Inte illa..” sa bonden och nickade eftertänksam. ”Men, du vet väl att det är päron, och inte äpplen, som vi plockar här? Har du några erfarenheter av att plocka päron?”
”Nej, men jag vet att jag ändå kommer ha nytta av…”
”Det kanske är så att du inte kan se skillnad på äpplen och päron? Lilla du, det är helt olika frukter!”
”Men, som jag sa…” började Lydia.
”Gå hem och lär dig skillnaden först, så tycker jag du kan komma tillbaka sen” sa bonden. ”Ta inte upp min tid mer nu.”
Hen vände ryggen till en högst snopen och bestört Lydia. Lydia motstod en impuls att springa efter och be om en chans i alla fall, Rosetta hade ju fått en chans fast hon inte hade någon erfarenhet alls, då skulle väl… men innan Lydia hunnit bestämma om hon skulle springa och be om en andra chans eller ej började det åter flimra framför hennes ögon.

Hon var inte förvånad av att se det lilla huset framför sig. Men hon var så trött på allt nu, helst av allt ville hon bara hem. Hon orkade inte mer. Kroppen värkte både fysiskt och psykiskt och hon var så svag och ledsen och besviken.
”Jag vill inte mer” viskade hon för sig själv.
Och hon vände sig om och sprang, sprang in i skogen, bort från stugan. Eftersom hon inte fått stanna kvar och plockat päron som Rosetta hade det inte hunnit bli så mörkt än, men hon visste att det bara var en tidsfråga. Hon längtade nästan efter skuggorna som skulle dölja henne, gömma henne för alla som skulle kunna få syn på henne, väcka hennes förhoppningar för att sedan släcka dem igen. Men ändå stannade hon upp i samma stund som hon hörde ljudet av dörren som öppnades en bit bort. Nej, Lydia, tänkte hon. Du ska inte springa. Hushållsarbete kan du. Du ska gå till den gamla kvinnan och göra ett bra jobb. Inte smita iväg nu. Så med de tankarna i huvudet vände hon om och började gå tillbaka till stugan. Hon hade inte hunnit springa så långt som det kändes.
”Är du den nya tjänsteflickan?” frågade kvinnan.
Lydia var tvungen att svälja några gånger innan rösten lydde henne.
”Ja, det är jag” sa hon. ”Kan jag börja direkt?”
Hon diskade, städade och tvättade. Allt hon lämnade efter sig var helt och rent. Hon hittade inte vart allt stod, men denna gången gick hon direkt till kvinnan och frågade istället för att stå och vela eller gissa sig fram. Det gjorde fortfarande ont i kroppen, men psykiskt började det kännas bättre och ju mer hon arbetade, på desto bättre humör blev hon. Vad glad hon var som inte sprungit iväg ändå! Den gamla kvinnan godkände hennes hårda slit med en nick, och sa att nu kunde hon gå och lägga sig. Nöjd kröp Lydia ner i sängen, men dagens alla intryck och fysiska påfrestningar hade svårt att lämna henne i fred, hon kunde inte sova. Det gjorde inte så mycket, det var så skönt att bara ligga där och njuta av mörkret och tystnaden och känslan av att det trots allt blev en helt okej upplevelse till slut och på guldmynten som väntade. Tills hon stördes av kvinnans röst. Hon verkade prata i telefon.
”Ja, hej det var jag. Ja, jo, hon kom idag ja, precis som bestämt. Nja, arbetet kan jag väl inte direkt klaga på. Men usch en sådan tråkig människa! Inte ett ord sa hon på hela kvällen, förutom att ställa några enfaldiga frågor. Om hon var otrevlig och högfärdig? Nja, kanske inte direkt. Eller jo, lite den uppfattningen fick jag nog. Eller hur, man skulle ju tro att det var en robot! Ja, hon blir inte kvar en dag till, det kan jag ju säga direkt. Godnatt då.”

Lydia vaknade i sin egen säng, även om hon för sitt liv kunde komma på hur hon lyckats somna efter att ha hört det där samtalet. Återigen hade hon lyckats klanta till det. Hon orkade inte ens bli förvånad över att hennes säng inte hade ett enda guldmynt i sig. Inte ens Rosettas virknål såg hon skymten av. Den enorma tomheten fyllde hennes kropp, och hur hon än skakade på sig så kunde hon aldrig bli av med den så länge hon levde.

SLUT