Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Novell ~ Flykten

Forum > Kreativitet > Novell ~ Flykten

1 2 3
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Hej!
Jag fick en uppgift i skolan där jag kulle skriva en novell, och jaa, det här blev resultatet.^^
Jag brukar inte skriva så värst mycket, vet faktiskt inte alls varför eftersom jag hemskt gärna skulle vilja utveckla mig inom just skrivandet. Därför skulle det betyda guld om ni ville slänga in en komentar om vad jag ska förbättra / förändra.
Hoppas ni gillar den!

Taggar några som kanske vill läsa?
Spoiler:
Tryck här för att visa!DyingToShoutOut, kitto, cikki, Ithrenniel, kattuggla

~*~


Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag springer, snabbare än jag gjort någonsin förut i mitt liv. Fötterna flyger fram över den hala mossbevuxna marken medans svätten dryper om mitt ansikte och blandar sig med blodet och tårarna som redan finns där. Men jag känner knappt smärtan när tårarna rinner i salta ilar ner i mina djupa sår. Inte heller känner jag de kalla, våta grenarna som rispar mig över mina bara armar. Nej, det ända jag känner är just nu är den kalla, mörka skräcken som kryper i min kropp och hotar att överväldiga mig. Rädslan att bli fångad är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra, mer än att fortsätta framåt.

De höga, kala trädstammarna sträcker sig spöklikt upp mot det svarta, stjärnbeströdda himlavalvet ovanför mitt huvud. Bara några få månstrålar letar sig igenom det täta grenverket och får allt att skimra i ett underligt, silvervitt sken. Den vackra, vackra månen som jag alltid har sätt på med förundran över dess starka sken i mörkret ser nu ner på mig som ett lysande ondskefullt öga, hånar mig för min svaga flykt.

Mina ben blir bara svagare och svagare för varje steg jag tar och det enda som får mig att fortsätta springa är tanken på vad som kommer att hända med mig om jag stannar.

Skogen är helt tyst, men inte på ett fridfullt, lugnande sätt, utan mer som ett smygand rovdjur som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över en. Det enda jag hör är blodet som dunkar i mina öron och min egen snabba, andfådda andhämtning.

Och så plötsligt, skär genom mörkret och tystnaden de underbaraste ljud jag har hört i hela mitt liv. Jag stannar upp och bara lyssnar.
Ett ljust, sprött fågelkvitter ljuder genom skogen och jag känner hur den tar sig genom ben och märg rakt in i mitt hjärta och jagar bort den hemska skräcken för en sekund. Bara en enda vacker ton som säger så mycket:
Jag är inte ensam.
Denna enda, tröstande tanke har precis gått igenom mitt huvud när jag helt plötsligt känner den värsta smärta jag känt i hela mitt liv genomborra mig. Den sprider sig genom hela kroppen, het och frätande.
Den inre elden sprider sig i kroppen, genom armarna och ända ut i fingertopparna. Jag ger ifrån mig ett genomträngande skri , hela min kropp rycker i kramper och sedan…
Blir allt svart.

___________________________

Denna fantastiska novell har roger davies skrivit! Ni hittar den även på nästa sida.
PG 13, obehagligt slut
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag trycktes upp hårdare mot tegelväggen och stenarna skavde mot ryggen. Ytterligare en smocka träffade mitt ansikte och jag kände hur blodet rann ner
i halsen.
-Nu är du väl inte så kaxig längre, sa Johan, och han såg riktigt blodtörstig ut.
-Och kom ihåg, du berättar inte för någon, för du vill inte veta vad som kan hända då, sa Johans kompis som jag inte kom ihåg namnet på.
-Kom ihåg, imorgon ska jag ha det.
-Men jag har ingen aning om var jag ska få tag på cannabis! sa jag uppgivet.
-Till imorgon ska du veta det i alla fall, annars blir det synd om dig. De släppte mig och jag halkade ner.
-Imorgon, sa Johan och spottade på mig. Jag torkade äcklat bort hans saliv.

Jag reste mig till sist och cyklade långsamt hem. När jag öppnade dörren hörde jag ett rop. Det var mamma.
-Hej! hojtade hon. Vad sent du kommer! Har det hänt något?
-Nej ingenting, tappade bara ut väskan. Jag sprang fort upp på övervåningen för att mamma inte skulle se mitt näsblod.
-Lisa, har det hänt något?
-Nej, suckade jag irriterat, och låste dörren till toaletten. Att mamma aldrig gav upp!

När jag såg mig i spegeln märkte jag att jag såg förfärlig ut. Det var tur att mamma inte såg mig. Jag satte på kranen och satte ansiktet under den. Det kalla vattnet strilade över ansiktet och jag tog handen och gnuggade bort allt synligt blod.

När jag reste mig igen såg jag mycket bättre ut och jag torkade mig med min handduk.
-Lisa, det är mat! ropade mamma.
-Jag kommer!
-Är du säker på att det inte har hänt något? sade mamma när jag kommit in i köket.
-Ja, svarade jag irriterat. Var är pappa?
-Han var tvungen att jobba över, det hade varit en väldigt stor olycka så de har väl fullt upp på akuten.
-Jaha, sade jag.

Det blev spagetti med köttfärssås. Mamma var väl inte direkt världsbäst på att laga mat, men jag åt med god aptit. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på var man skulle få tag på det. Det måste ju vara omöjligt!
-Mamma, var tror du att knarkare får tag på sitt knark, sade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt.
-Ingen aning, du ska väl inte ha det?
-Nej, det var inte så jag menade.
-Ingen aning som sagt, men på Internet brukar man ju hitta det mesta. Jag suckade. Så mycket hade jag räknat ut.
-Du ska väl inte ha det du?
-Nej, har jag sagt.
-Säker?
-Tack för maten, sade jag med en suck.
-Är du redan färdig? Du har ju inte ätit upp?
-Jag är inte hungrig, och så har jag ett prov imorgon.
-Jaha, sa mamma och ryckte på axlarna. Lycka till!

Egentligen var båda sakerna lögner. Jag hade inget prov, och jag var hungrig, men man måste lära sig att prioritera.

Efter en stunds sökande på Internet hade jag hittat en sida med marijuana. Jag hade tänkt att beställa, när jag såg att leveranstiden var runt tre dagar. Jag suckade och fortsatte.

Det var samma visa överallt. “Three days.” “Four days.” Two days.” “Three days.”

Jag insåg att det inte fanns någon annan utväg. Johan och hans kompisar hade gjort en hel del kriminellt här och där och jag visste att de inte skulle dra sig för någonting.

Jag väntade tills mamma hade somnat och smög ner i köket. Knivstället stod till höger om diskbänken. Jag tog ur den största kniven då jag insåg att jag måste förklara. Penna och papper låg redan på bordet och jag skrev ett brev om Johan och hans gängs utdragna plågande av mig som hade pågått i flera år. Jag skrev också hur läget låg till och förklarade att jag inte hade någon annan utväg. Det sista ordet fick bli “Förlåt”.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde, men kniven såg vass ut så jag antog att det bara var att hugga. Min hand darrade när jag böjde mig fram över diskbänken och gjorde det.

Konstigt nog kände jag inte någon särskilt stor smärta i nacken. Blodet forsade ner och prickar började dansa. Jag högg en gång till då jag märkte att någon kom in i köket. Pappa!

Han såg förskrämt på mig och rusade fram till mig.
-Lisa! ropade han och såg på mig.

Då blev allt svart.

28 nov, 2014 22:31

Detta inlägg ändrades senast 2015-02-24 kl. 21:12
Antal ändringar: 2

cikki
Elev

Avatar


(först, tack! ♥)
Du skriver jättefint. Jag kan ärligt talat inte komma på mycket du kan förbättra, förlåt. >.<
Men det går ju alltid att beskriva mer och mer och mer. Det blir inte för mycket detaljer. c:

28 nov, 2014 22:41

Borttagen

Avatar


Skrivet av cikki:
(först, tack! ♥)
Du skriver jättefint. Jag kan ärligt talat inte komma på mycket du kan förbättra, förlåt. >.<
Men det går ju alltid att beskriva mer och mer och mer. Det blir inte för mycket detaljer. c:

Tack!c:
Ska tänka på det!

29 nov, 2014 09:12

DyingToShoutOut
Elev

Avatar


Wow, känner mig hedrad! Och nu när jag läst kan jag ju säga att du skriver riktigt bra och det hela är väldigt spännande. Definitivt bland de bättre texterna jag läst här så fortsätt mer än gärna!

Ska jag ge dig någon konstruktiv kritik så är det väl att det finns ett par stavfel i texten som gör att man liksom fastnar till och rycks upp ur den värld du målat upp, men over all så är det jättebra, verkligen!

Måste bara tillägga att så nu på din profil att du bara är 12 år och måste verkligen ge dig en stor eloge för att du kan skriva såhär bra och målande redan. I din ålder skrev jag långt ifrån såhär bra. Fortsätt skriva och du kommer bli hur duktig som helst, det vet jag.

When Playtime Becomes Reality [SV]

30 nov, 2014 09:21

Borttagen

Avatar


Skrivet av DyingToShoutOut:
Wow, känner mig hedrad! Och nu när jag läst kan jag ju säga att du skriver riktigt bra och det hela är väldigt spännande. Definitivt bland de bättre texterna jag läst här så fortsätt mer än gärna!

Ska jag ge dig någon konstruktiv kritik så är det väl att det finns ett par stavfel i texten som gör att man liksom fastnar till och rycks upp ur den värld du målat upp, men over all så är det jättebra, verkligen!

Måste bara tillägga att så nu på din profil att du bara är 12 år och måste verkligen ge dig en stor eloge för att du kan skriva såhär bra och målande redan. I din ålder skrev jag långt ifrån såhär bra. Fortsätt skriva och du kommer bli hur duktig som helst, det vet jag.

Tack så jättemycket!♥
Ska kolla igenom efter stavfel!

6 dec, 2014 16:35

MatildisenA
Elev

Avatar


Asså gud den var så bra, önskar att jag kunde skriva så där bra med detaljer och mycket beskrivning och typ om känslorna i kroppen och sånt c:

10 dec, 2014 20:43

Borttagen

Avatar


Skrivet av MatildisenA:
Asså gud den var så bra, önskar att jag kunde skriva så där bra med detaljer och mycket beskrivning och typ om känslorna i kroppen och sånt c:

Tack!♥c:

10 dec, 2014 20:48

Borttagen

Avatar


Hej. C:
Gillar verkligen hur du skriver! Beskrivningarna och hur texten grabbar tag i mig och får mig att vilja läsa mer. Hittade några slarvfel.

Fötterna flyger fram över den hala mossbevuxna marken medans svätten dryper om mitt ansikte och blandar sig med blodet och tårarna som redan finns där. – Svetten stavas med e och ta bort s:et i medans så att det blir medan.
Den vackra, vackra månen som jag alltid har sätt på med förundran över dess starka sken i mörkret ser nu ner på mig som ett lysande ondskefullt öga, hånar mig för min svaga flykt. – Sett stavas med e.
Skogen är helt tyst, men inte på ett fridfullt, lugnande sätt, utan mer som ett smygand rovdjur som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över en. – smygande

Du får jättegärna tagga mig om du lägger ut något mer du skrivit om du vill.

10 dec, 2014 21:16

Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Hej. C:
Gillar verkligen hur du skriver! Beskrivningarna och hur texten grabbar tag i mig och får mig att vilja läsa mer. Hittade några slarvfel.

Fötterna flyger fram över den hala mossbevuxna marken medans svätten dryper om mitt ansikte och blandar sig med blodet och tårarna som redan finns där. – Svetten stavas med e och ta bort s:et i medans så att det blir medan.
Den vackra, vackra månen som jag alltid har sätt på med förundran över dess starka sken i mörkret ser nu ner på mig som ett lysande ondskefullt öga, hånar mig för min svaga flykt. – Sett stavas med e.
Skogen är helt tyst, men inte på ett fridfullt, lugnande sätt, utan mer som ett smygand rovdjur som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över en. – smygande

Du får jättegärna tagga mig om du lägger ut något mer du skrivit om du vill.

Tack så mycket!♥
Är det något jag är dålig på så är det e och ä, vilket märks ganska tydligt!x)
Slarviga jag...

10 dec, 2014 21:23

Borttagen

Avatar


Först och främst, jättefint

Och sedan, agneStina, vilket steg var det på? (Till alla som inte förstår det här så är det internt i skolan )

24 feb, 2015 00:43

1 2 3

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Novell ~ Flykten

Du får inte svara på den här tråden.