Finnick and Annie♡ (THG(Catching Fire) ff, SV)

det här är min första THG ff(fast jag har gjort et mugglisgame), och det är en STOR fördel om man har läst/sett Catching Fire. Det är baserad på boken, men om man bara sett filmen så går det nog ändå bra

Titel: Finnick and Annie♡
Författare: Katniss Potter
Raiting: PG tror jag, den är romantisk och antagligen även sorglig, men det är nog ingen fara.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 3
Handling: den handlar om Finnick och Annie, och utspelar sig runt Finnicks andra spel... mer än så kan jag inte säga...

Kapitel 1 kommer faktiskt här!
Annie~
Jag gick in i Finnicks hus i segrarbyn och såg honom i en av fåtöljerna. Jag ställde mig i dörröppningen till vardagsrummet.
”Hej, Finnick.” Han vände sig om.
”Annie!” han reste sig upp och jag sprang in i hans famn. Vi kramade om varandra, och när vi drog oss ifrån varandra så sa han:
”sändningen börjar nog snart.” Jag nickade och vi satte oss ner.
President Snow trädde fram från mörkret och jag undrade vad som skulle hända i kvartsekelkuvningen. Snow berättade om vad som hade hänt i dem tidigare kuvningarna och läste sedan upp från en lapp vad som skulle vara speciellt detta år.
”Vid 75-årjubileét kommer slåttern av manliga och kvinnligaspelare att ske från den befintliga gruppen av spelare, för att rebellerna inte ska glömma bort att inte ens dem starkaste bland dem kan övervinna regimens makt.” Jag funderade vad det betydde, men förstod fort. Nej. Jag skrek hysteriskt och tryckte händerna mot ansiktet. Jag sprang fort ut från Finnicks hus och ned till stranden, vår strand, där jag och Finnick hade träffats första gången. Jag sprang barfota ut i det varma vattnet och lät vågorna skölja över mig. Jag kände en härlig, fri känsla som fyllde hela mig där jag stod i vattnet. Helt lugn, när det plötsligt kom. Ljudet. Ljudet från en yxa som ven neråt genom luften. Jag pressade fort händerna mot öronen som för att stänga ute resten av världen och föll ned på knä. Jag knep igen ögonen och önskade att jag aldrig hade vunnit spelen. Att jag hade dött.
"Annie!" Jag öppnade ögonen och höjde min blick. Den rösten. Den rösten var den enda rösten som kunde lugna ner mig i situationer som denna. Finnick Odairs röst. Jag Vände mig om och sänkte händerna. Där stod han, med sitt bronsfärgade hår och havsgröna ögon.
"Finnick!" Ropade jag lyckligt. Han började springa till mig och jag reste mig upp. Han omfamnade mig och jag lade mina armar runt hans nacke.
"Åh, Finnick" snyftade jag fram. Han smekte mig på ryggen och drog försiktigt handen genom mitt bruna hår.
"Jag mår bra, Annie" mumlade han. "Jag mår bra." Han släppte taget om mig och jag drog sakta bort mina armar från hans nacke.
"Finnick, du får inte återvända till arenan, du får inte vara med i spelen igen!" Det rann sakta tårar från hans havsgröna ögon och jag kände att även mina kinder blev blöta.
"Inte du heller, Annie." Jag grep fort tag om hans ljusgröna skjorta och kysste honom. Han lade sina händer på mina axlar och kysste mig tillbaka. När kyssen var slut så smekte han mig på min kind. Jag blundade och tog Finnicks andra hand. Ljudet från yxan kom tillbaka till mitt huvud och jag föll återigen ner på knä med händerna pressade mot öronen. Finnick böjde sig ner och försökte se in i mina ögon.
"Annie?" Han tog tag om min vänstra handled och tog ned min hand från örat. När jag kände hans beröring så klarade jag av att själv ta ned den andra handen.
"Finnick, tänk om vi två kommer få åka till arenan tillsammans" sa jag försiktigt, men Finnick sate ett pekfinger för min mun. Han plockade upp en babyrosa snäcka ur vattnet och sträckte fram den till mig.
"om någon ska till arenan, Annie, så ska vi ha en lycklig tid så länge vi kan. Han lutade sig fram och våra läppar möttes återigen. Han hade rätt. Den korta tiden före dragningen så skulle vi vara lyckliga.

Skitbra
Bevakar

Åh jag älskar thg. Kommer läsa den när jag har tid bevakar.

Sorry för att det tagit sådan lång tid, men nu kommer mer!

Finnick~
Jag stog med händerna på fönsterbrädan när dörten for upp. Jag vände mig om. I dörröppningen stod en grupp på frm personer. Fredsväktare.
"Det är dags att gå" sa en av dem. Jag nickade stumt och följde med dem ut. Samtidigt som vi kom ut så kom alla andra vinnare ut. I huset till vänster om mig stod hon. Hennes bruna hår fladdrade försiktigt i brisen och hennen havsgröna ögon flacksde runt överallt. Annie. Jag kunde se att hon hade gråtit och ville springa till henne och säga att allt var okej. Jag försökte springa iväg från fredsväktarna, men de drog direkt sina vapen.
"Snälla, låt mig säga till henne att det kommer gå bra!" Bönfall jag till dem, men dem föste bara fram mig. Jag var tvungen att gå framåt och till torget.Väl framme så delades de manliga och kvinnliga vinnarna upp i två grupper. Våran eskort, Laila Toaster, stod med sitt solnedsångsfärgade hår och fräkniga ansikte vid kninnornas kupol. Annies havsgröna, tårögda ögon sökte efter mina och jag nickade lugnande till henne. Hon andades snabbt och eskorten drog en lapp.
Bara inte Annie, tänkte jag. Bara inte Annie...

Stavfel kan förekomma då detta är skrivet på mobilen!

Skitbra

Annie~
Laila drog en lapp och jag försökte lugna ner mig, men hur? Hur skulle jag kunna när jag visste att det kunde vara mitt namn? Laila vecklade upp lappen och läste upp namnet.
"Annie Cresta!" Jag vacklade baklänges. Det kunde väl inte vara mig hon menade? Men hur många vinnare från distrikt 4 med samma namn som mig kunde det egentligen finnas? Just det, ingen förutom mig. Jag gick fram helt hysterisk, jag kunde inte återvända till arenan! Laila lade sin ädelstenstäckta hand på min axel.
"Ja, har vi någon frivill..." började hon, men hann inte längre innan Mags Kessler, den 80-åriga vinnaren, kom upp på scenen stödd på en käpp. Mags? Jag gick tillbaka och såg Finnicks ögon, fästa på Mags som nästan var som en del av hans familj. Sedan drog han bort ögonen från Mags och lyssnade när Laila drog namnet i den andra kupolen. Jag tittade ner i marken och pressade ihop läpparna så att dom blev helt vita. Finnick, Finnick, det får inte bli Finnick, det FÅR inte bli Finnick... Tankarna virvlade runt, runt i huvudet, men jag samlade ihop dom när Laila läste upp namnet.
"Få se... Finnick Odair!" Nej. Nej! Jag knuffade undan Ellie, Saga och alla andra kvinnliga vinnare för att komma till personen som jag aldrig, aldrig, aldrig ville förlora.
"Finnick? Finnick!" Laila utnämde Mags och Finnick till deltagare, men Finnick tittade inte på distrikt fyras medborgare, utan rakt på mig. Jag såg att han ville lugna ner mig, men inte ens han kunde lugna mig nu, ingen kunde det. Fredsväktarna föste iväg Finnick, bort från mig.
"Vänta, jag måste säga hej då till Annie!" protesterade han.
"Du måste ingenting, kom med hit!" fräste fredsväktaren med den där väsande röster, hette han Ruperth? I vilket fall som hest så spelade det ingen roll, jag brydde mig bara om Finnick.
"Jo, jag måste!" En annan fredsväktare drog fram sitt vapen och tvingade honom frammåt. Jag sprang fram mot Finnick, men stoppades av en annan grupp fredsväktare. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag sträckte ut min hand mot honom och skrek hans namn.
"Finnick! Finnick!" Han vände sig om i farten och sträckte ut sin hand.
"Jag lovar att vinna!" Skrek han till mig. "Jag lovar". Jag kände att min fingerspets snuddade vid hans. Ett kort ögonblick där allt kändes bra. Och sedan var det slut. Finnick var borta, och jag kanske aldrig skulle få se honom på riktigt igen.

Skrivet på mobil, så ja... Ni vet vad jag menar

Jag är död du skriver så sjukt jävla bra så jag dör

Finnick~
Jag knuffades våldsamt fram och emot tåget och såg hur Annie kom längre och längre bort. Jag gick in i tåget och ställde mig snabbt vid ett fönster, men hon var för långt bort. Tåget satte igång, och jag tog en sista blick på distrikt 4. Hav, hamnar, snäckprydda stränder och stora fiskenät och annan fiskeutrustning kom längre och längre bort och var snart helt borta. Tåget åkte in i distrikt 9 och jag satte mig ner.
"Vilka är våra handledare i år då?" frågade jag Laila och hon log mot mig.
"Åh, det blir Jace Walls och Ellie Sunset! Dom är på sina rum, kan ni hämta dom?" jag reste mig upp och hindrade Mags innan hon han resa sig upp.
"Jag hämtar båda" sa jag och hon log tacksamt. Hennes högra ben fungerade inte riktigt som der skulle, så hon satt helst ner och vilade för det mesta. Jag tittade in i hennen nötbruna ögon med ett inslag av en gråvit färg och hon tog min hand. Jag kramade lätt hennes hand ett tag och gick sedan för att hämta Jace och Ellie. På vägen dit så såg jag in i mitt rum. Jag gick in dit lite fort för att se om jag kunde byta till en skönare tröja och ett par korta byxor, den tröja som jag hade nu satt tajt och obekvämt och byxorna var varma. Jag drog upp lådan, tog en löst sittande t-shirt och ett par korta, ljust färgade jeans. Jag skulle precis gå vidare, när jag kände något obekvämt i fickan på jeansen. Jag stack ner handen och drog upp två skrynkliga papper. Jag vecklade upp det ena och ramlade nästan omkull nät jag såg vad det var. Det var en bild på mig och Annie. Jag satte mig på sängen och tittade på den. Hennes bruna hår flög i vinden och hennes underbart vackra, havsgröna ögon glittrade. Hon hade på sig en vacker, citrongul klänning och hennes ansikte hade mycket fräknar. Vi stod vid våran strand, där vi först hade träffats. Jag mindes den dagen, trots att det var 11 år sedan. Minnet flög snabbt genom mitt huvud.

Hon var 12, jag var 13. Jag såg att hon stod en liten bit bort i vattnet och letade musslor. Jag stoppade in en sockerbit i munnen och gick fram till henne.
"Vill du ha en sockerbit?" hade jag frågat. Hon hade tittat upp och rynkat på näsan.
"Nej tack!" hon hade åter böjt sig ner och plockat musslor. Jag hade suckat. Hon hade inte fått ett bra första intryck av honom direkt.
"Kom igen!" hade jag sagt och log. "Du kan mycket väl vara död imorgon, du måste passa på när du kan!"
"Död?" hon hade skrattat till lite och tittat på mig. "Och vad menar du med död? Kommer jag bara kola av eller?"
"Nja, inte riktigt, men du fattar vad jag menar, visst? Kom igen, jag bjuder ju!"
Hon hade flinande skakat på huvudet, men hon hade faktiskt tagit en sockerbit. "Ja... Tack, kanske jag ska säga?"
Jag log charmigt. "Det behövs inte". Jag tog upp en babyrosa snäcka och sträkte fram den till henne. "Kanske du vill ha en snäcka?"
Hon hade brustit ut i gapskratt. "Du är ju inte klok!" hade jon sagt på skämt.
"Tackar" hade jag sagt. "Jobbar du imorgon också?" hon hade nickat och jag log. "Då syns vi då också". Jag hade sträckt fram handen. "Jag är Finnick. Finnick Odair". Hon log smått och sträckte fram din våta hand.
"Annie. Annie Cresta".
Redan då så fanns det ett speciellt band mellan oss.

Skitbra