Vinnaren [THG]

Min första Hungerspelsfanfic!
Titel: Vinnaren
Författare: Bullen1 (jag)
Raiting: Klarar man hungerspelen klarar man denna, kan förekomma en del sorgliga kapitel.
Färdigskriven: Nej, men jag suktar efter konstruktiv kritik så jag kan fortsätta skriva.
Antal kapitel: 1... hittills...
Handling: Zoe är en tolvårig tjej från distrikt 9 som öh, blir dragen till de 125 hungerspelen och eh, hon vill typ överleva och vinna...

Lägger upp första kapitlet efter två kommentarer!

*kommentar*

*bevakar*

~Kapitel 1~
"…2, 1, kör!" De sprang iväg, alla 23. Bara inte jag. Jag stannade kvar. Jag såg ögon som lyste av tapperhet, när andra bara såg rädda och förvirrade ut, men jag visste. De skulle dö. För jag skulle leva. Jag skulle vara den enda som kom ut härifrån levande.
Jag duckade för en kniv som träffade sitt mål. En stor kille som sprang mot skogen när kniven högg i hans lår. Konstigt nog fortsatte han springa. Spelar ingen roll, han skulle ändå inte komma långt. Det var bara bra för mig att han dog. Jag stod kvar på min platta ett par sekunder till innan jag insåg att det var dags att inleda plan 'överleva Hungerspelen'. Jag kastade mig diskret mot marken. Spela död, om någon skulle sagt till mig, för en månad sen, att jag skulle spela död i nästa hungerspel skulle jag skrattat dem rakt i ansiktet. Men det här var annorlunda. Det hade det varit ända sen den där dumma Daisy Daffodil med sin fåniga limegröna peruk drog den där idiotiska lappen ur klotet. Då förvandlades jag från lilla tolvåriga Zoe Hugvor till den hundratjugofemte kvinnliga hungerspelskämpen från distrikt 9, vinnaren i det hundratjugofemte hungerspelet.
Någon sparkade till min livlösa arm. Hårt. Jag försökte att inte visa smärtan, men det var svårt. Om karriäristerna skulle slå läger här skulle jag vara så gott som död, men det var del två i min plan. När svävaren kom för att hämta upp alla döda kroppar skulle kanonskotten höras. Då skulle de förstå att någon var levande. Jag var alltså tvungen att försvinna under tiden då kanonskotten ljöd. Då jag kisade kunde jag se hur tjejen från distrikt två och han från ettan stod och tjafsade. Fånigt. Jag borde bara gå fram och hugga en kniv i hans rygg, och sen sticka den i tjejens panna. Det skulle vara mycket lättare. Tyvärr så hade de fyra till allierade till sin sida. Då var det bäst att hålla sig till planen, även om den innebar en obekväm liggplats och gräs i munnen. Jag kände mig iakttagen. Den där nattskattabusken stirrade på mig. Med de där lysande gröna ögonen kunde jag gissa på att det var Ezile, den spinkiga tjejen från distrikt tio. Hon hade sett igenom min täckmantel. Jag funderade på att försöka döda henne direkt, men jag hade inga vapen och jag hade sett henne rycka åt sig en och annan förnödenhet från ymmighetshornet. Jag kanske borde ingå i en allians. Det skulle behövas några förändringar i planen, men annars skulle det vara bra.
Jag hann inte fundera längre. Svävaren kom och jag hörde det första kanonskottet eka över arenan. Jag sprang för livet in bakom ett träd bredvid nattskattabusken. Ezile såg mig. Hon smög med en kniv i handen mot mig. Hon riktade den mot mitt hjärta. Jag stod blixtstilla. Jag skulle inte dö, även om det kändes så. Något inom mig ville bara springa iväg och gömma sig. Ezile tryckte upp mig mot stammen och öppnade munnen. Hon kunde dödat mig, men jag visste att hon inte skulle klara det. Hon var inte den typens människa. Det såg jag på träningscentret, hon vågade knappt hugga i slagdockorna. Jag skrattade till.
"Du vet att du inte kommer att klara det där", sa jag med ett flin.
"Har du någon bättre ide?" sa hon och släppte ner mig på marken. Jag log. Plötsligt hördes ett ljud. Någon av karriäristerna sköt en pil mot en kanin som skuttade i skogsbrynet.
"Spring", viskade jag och drog henne med mig. Djupare och djupare sprang vi in i skogen och överallt fanns taggbuskar och snår som man var tvungen att hoppa över om man inte ville få benen att gå av av alla rivsår. Träden stod tätare och tätare och tillslut var Ezile tvungen att sätta sig ner på marken.
"Vänta", stönade hon och tog tag i min arm. Först tyckte jag bara att hon var fånig som inte orkade längre, men sen insåg jag hur länge vi sprungit. Solen var redan påväg ner. Jag såg på Ezile. Jag var precis påväg att be henne att följa med längre ut när jag såg taggen i hennes vrist. Jag flämtade. Det måste ha gjort riktigt ont att springa med den. Då märkte jag hur söndrade mina egna ben var. Jag satte mig bredvid henne och pustade ut.
"Jag är inte bra på sår", sa jag till hennes bedjande ögon.
"Bara... Ta ur pincetten ur väskan därborta och dra ur den!" stönade hon. Jag lyfte upp den lilla kamouflerade väskan Ezile burit med sig hela vägen och drog ut en liten silvrig pincett.
"Bara gör det", sa Ezile och blundade.
"Okej", sa jag. "Ta det bara lugnt." Jag fäste pincetten runt taggen och drog till. Hårt. Taggen flög ut tillsammans med några droppar blod.
"Aj", sa hon och log. Jag log tillbaka.
"Allierade?" frågade jag.
"Allierade."
"Zoe", sa jag och räckte fram handen.
"Ezile."
Jag såg mig omkring.
"Vi kan nog vara säkra här. Inatt iallafall."


Kamerorna zoomade in på Eziles ansikte. Ett ansikte utan hopp. Inne i ett litet torp vid utkanten av distrikt tio satt en liten tioårig flicka och såg live på det hundratjugofemte årliga hungerspelet, och på sin storasyster. Den lilla flickan hette Li. Hon hatade hungerspelen och allt som hörde där till. Alla hade häpnat när den där president Rain öppnade kuvertet och läste på kvartssekelkuvningslappen. Li kunde höra presidentens gälla röst inuti sitt huvud. I år ska tävlingskämparna vara mellan sju och tjugo år, för att påminna om att ingen, ung som gammal kommer undan regimens makt.D Det plågade henne natt som dag. Li ryste. Hennes enda lott hade blivit dragen och såklart, som varje storasyster skulle gjort så anmälde Ezile sig som frivillig. Ingen klandrade henne för det, Li skulle gjort precis likadant. Hon ville bara att det skulle varit Ezile som blev dragen, så att Li kunde varit den som satt därute i den där främmande skogen. Det var alldeles för plågsamt för en tioåring. Och ändå lät regeringen henne lida genom att tvinga henne att se på hennes systers tappra försök att överleva. Det enda Li kunde tänka på den där lördagskvällen, ihoptryckt mellan sin pappa och soffkanten var dagen då Fredsväktarna drog Ezile in genom en hög trädörr, där sedan Li och hennes föräldrar fått några få minuter på sig att ta farväl av sin kära familjemedlem. Li kunde inte veta om hon ens ville att Ezile skulle vinna, för hur roligt är det att ha en mördare inne i sitt hus? De skulle visserligen få leva ett liv i lyx, men Li skulle inte se Ezile som den vanliga glada, smarta och genomgoda människa som hon alltid hade varit för henne. Hursomhelst så skulle inte det hända. Ezile kunde inte göra en fluga illa. Li log när hon tänkte på när hennes syster hoppat runt kring skogen för att inte trampa på en enda myra.
Hon kunde inte låta bli att undra vem den där Zoe var och hur många som blivit förkrossade när hon hade släpats iväg av fredsväktarna i hennes distrikt.
Skärmen började visa en liten sjuårig pojke som förtvivlat låg på marken med en kniv fastsatt i magen. Li kunde föreställa sig att det var hennes lillebror som låg där. Hon blev så fylld av sorg när bilder av den lille pojkens gråtande familj poppade upp i hennes huvud att hon var tvungen att gå därifrån för att inte börja gråta.

Jättebra!! Ångrar inte att jag bevakade!

Tack!!!

Läser absolut i kapp imorgon!

Du vet vad jag tycker XD

Superbra! ^^ *bevakar*

Wow!! Verkligen superbra!!!