Fourma sorreeeeeeeh xD Men då kommer the epic chapter 1 x)
Don't kill me for usel grammatik och sånt xD
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel ett ~ Flygplatsen
Jag står mitt i en flygplats, vilse. Flyget från London, där jag är nu, till Sverige ska lyfta snart ... och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mina uppspärrade ögon letar vilt efter någon sorts personal eller karta, men så fullt det är här, är det omöjligt.
Anledningen att jag är i London, hm ... bara en vanlig semester, antar jag. Jag är snart sjutton år och har aldrig flygt själv. Okej, dem flesta kanske inte har det, men spela roll. Jag är väldigt lost nu i alla fall.
"Excuse me, miss?" hör jag en mild kvinnas röst tala bakom mig. Jag vänder mig fort om, så att mitt långa blonda hår kastas i kvinnans ansikte.
"Erm, sorry ..." mumlar jag till kvinnan, som måste vara en flygvärdinna, hon har ju sån där kepa och allt. Hon ler stort, och lite läskigt.
"Can I help you?" frågar hon vänligt och låter sina kritvita tänder blända mina ögon.
"Uh ... can you help me find the plane to Sweden?" frågar jag med min, enligt mig, urusla och hackiga engelska. Jag fick underkänt i det ämnet alla år på högstadiet, fast jag hade fått rätt så bra träning nu när jag varit i London ett tag.
När kvinnan ser på mig utan att ge någon svar, lägger jag till ett "please" och hon nickar.
"Of course, miss" säger hon och leder mig bland hundratals babblande folk.
"And remember, you can buy an English souvenir at this fancy shop" säger hon artigt och gör en gest mot en liten affär. Många turister står där och kastar sig vilt över engelska telefonkiosker i miniatyr.
"No thanks, I'm just going to ... uh, äsch, have a good day" säger jag till flygvärdinnan för att hon ska lämna mig ifred. Usch, hon skrämmer mig verkligen med sitt falska leende och robot-liknande röst.
"Have a good day too, miss" säger hon, niger och lämnar mig ifred. Jag suckar när hon har gått, äntligen blir man av med henne ...
Jag sätter mig på en bänk bredvid en ung mamma som försöker stoppa in en vällingflaska i sin bebis mun. Plötsligt känner jag mig inte så stressad längre, nu vet jag vilket plan jag ska ta och allt. Jag tar upp en kexchoklad ur min handväska och gnager på den medan jag ser på den tickande klockan på min arm. Tick, tack, tick, tack ... Jag tickar lätt i takt med foten.
Chokladen tar slut väldigt snabbt och jag bara gapar mot plasten. Jag rycker på axlarna och lägger plasten i väskan. Jag byter ut den mot mobil plus hörlurar. Jag sätter på radio, NRJ. "Hit music only" härmar jag i mitt huvud.
Jag ser upp från mitt knä när tre högljudda killar drar förbi mig.
"C'mon Lou! Don't be so negative!" Man hör tydligt igenom hörlurarna att dem alla pratar med brittisk accent.
"I'm not negative!" säger en annan kille och sätter sig bittert ner på en bänk med armarna i kors. Den tredje killen skrattar till, och jag erkänner att jag faktiskt också fnissar till lågt.
Den första killen mumlar något åt dem, som jag inte kan höra, tack vare Katy Perry som har party i mina öron.
Jag ser, inte lyssnar, på deras konversation. Dem verkar arga på varandra ... fast, mest busigt arga, eftersom jag ser att dem skrattar då och då. Jag ser på "den första killen", som jag bestämt mig för att kalla honom. Han har glansiga lockar, kammade till en perfekt frisyr, smilgropar då han ler, gröna ögon ... vänta, han ser på mig med.
Jag sliter bort blicken och ser oskyldigt runt på väggarna, som om det var det jag stirrat på hela tiden.
Jag tuggar på nervöst på håret när han kommer gåendes mot mig. Shit shit shit, vad vill han mig? Okej, inget illa, tror jag. Det finns massor av folk här, och vad har jag gjort? Tittat på honom? Ja, det har jag, men vem skulle-
"Cat I feet bear?" Han är framme vid mig och ser rakt i mina ögon. Jag stirrar upp på honom.
"W-w-what?" säger jag förvirrat, han skrattar till och drar ur hörsnäckan från mitt öra.
"Can I sit here?" säger han tydligt och ler. Jag nickar snabbt.
"Of course!" säger jag och gör plast åt honom på bänken. Han sätter sig, och jag kan verkligen inte slita blicken från honom.
"I'm Harry" säger han och räcker fram sin hand. Jag tar darrigt tag i hans varma hand.
"Umm, I'm ... I'm Elin" Fan, jag måste låta som en idiot! Jag stammar hela tiden, och så är det ju min dåliga engelska också. Han tar upp snäckan som fortfarande ligger i mitt knä, och just när jag tror att han ska sätta in den i mitt öra, pressar han in den i sitt eget istället. En sekund går, sedan ser han på mig.
"Taylor Swift? Really?" säger Harry och lyfter ett ögonbryn mot mig.
"Yes?" säger jag frågande.
"Ugh, just hate her music" säger Harry med sin djupa röst. Han drar min mobil ur mina händer och håller den i sina. Jag kikar på det han gör, han öppnar Spotify och söker på något.
"Let's listen to some better music" säger han och betonar starkt ordet better. Någon sekund efter börjar en töntig liten melodi. Jag lyssnar några sekunder och känner igen låten.
"Wait ... you're into boybands? Are you gay?" viskar jag, men han bara skrattar. "Guess not"
"No! I'm not gay!" säger han högt. Jag känner att vi får blickar på oss och Harry rodnar lätt.
Dem två killarna han pratat med förut, kommer mot oss och ser särskilt på mig, ganska misstänksamt.
"Harry, please pause the music" säger jag till honom.
"Sure" säger han lågt och pausar den direkt.
Den där killen som varit på lite nedstämt humör förut, ser gapandes på Harry.
"Harry! What do you mean you're not gay?!" skriker han högt, killen bakom honom skrattar.
"Louis, you are scaring the girl ..." väser Harry till han, som tydligen heter Louis. Wow, Harry är verkligen så gullig ...
Jag drömmer mig bort och ser leendes på Harry. I en vacker slowmotion-sväng med huvudet ler han tillbaka mot mig, och det gnistrar om honom.
"Elin? Hello?"
Någon ruskar mina axlar och jag ser snabbt fram rakt på den där galna Louis-killen.
"You're alive, love?" säger han övertydligt.
"Yeah, uh, I'm just tired" säger jag drömmande och drar av hans händer från mina axlar.
"Our flight to Sweden will leave without us Hazza!" ropar en annan, blond kille till Harry, ungefär tio meter från oss.
"You're going to Sweden too?" ler jag till Harry. And who's Hazza, vill jag fråga, men jag bara struntar i det.
"Yepp" svarar Harry och ler sådär charmigt att man smälter på insidan.
Jag kollar snabbt på klockan.
"But ... but the plane isn't leaving in like twenty minutes" säger jag misstänksamt.
"We have a private plane" förklarar Louis snabbt och rycker upp Harry från bänken.
Jag suckar lågt, Harry verkade så trevlig ju ... och söt, hehe. Och nu skulle han åka ...
"Can I have your number?" frågar jag hoppfullt.
"Of course, or ... come with us"
Tralala, stelt första kapitlet xO
(Ooooh, 500 inlägg :3)
Mugglarportalen