Rollspel för mig & Elderwand

Detta är ett rollspel bara för mig & Elderwand : D

Det råder kaos innanför Hogwarts dörrar. De hjärtskärande skriken blir allt högre. Skrik som får kalla kårar klättra längs min rygg, vilket är ett bevis på att oroligheten tar över. Jag klamrar mig fast, med skakande händer, i Harry. Hans kroppsspråk är självsäkert, men jag ser i hans gröna, just nu mörka, ögon att han är lika orolig som jag. Han andas djupt och snabbt, ibland sluter han ögonen när han tar sina raska steg mot Stora salen. I ögonvrån ser jag hur Ron, med en ängslig hållning och en jagande blick, kollar rakt fram. Hans eldfärgade hår klibbar sig fast i hans panna och hans bröstkorg rörs upp och ner, upp och ner av de djupa andetagen han tar.

När alla elever suttit sig vid sina bänkar börjar Dumbledore tala. "Jag måste tyvärr meddela att Hogwarts är i fara. Utanför våra murar befinner sig ondt folk. Folk som vill döda, men folk som är mycket, mycket intelligenta på magi, något man inte får underskatta. Vi har minst lika duktiga lärare här på Hogwarts, det kan jag lova, men vi är få. Därför måste jag be er om en stor, tung och mycket svår uppgift kära elever. Jag ber er om att strida för Hogwarts."
Under tiden som paniken hälsar på, skrider plötsligt Hagrid in. Överallt över salen strömmar olika rekationer från elever, de flesta drar sig tillbaka och ger ifrån sig skrämda pip, därför att över Hagrids axel hänger nämligen Parvati Patil. Över min axel hör jag ett förskräckt skrik, och när jag vänder mig om mot Ravenclaws avlånga bord ser jag Padma brista ut i gråt.

Mitt hjärta rusar upp fort. Jag vänder min blick mot Padma, vars tårar strömmar ner för hennes kinder. Det skär i hjärtat att se hennes smärta, att se den här scenen framför sig, att vända sin blick mot Parvatis medvetslösa kropp. Det känns som om någonting går sönder inuti mig, som om hjärtat sjunker som en sten. Bakom mina suddiga ögon - mina tårar har också börjat rinna - vänder jag mig om för att kasta en blick på Ron och Harry. Båda två kollar på den store mannen, Hagrid, med olika uttryck som förklär deras ansikten. Harry har pressat ihop käkarna, hans mun är som ett smalt streck. Jag ser hur han knyter nävarna hårt under Gryffindors träbord, och jag låter försiktigt min hand krypa intill hans. Han vänder sig emot mig för att möta min blick för en enda sekund - och den är frustrerad - och i hans gröna ögon ser jag en glimt av tacksamhet. Ron, åt andra sidan, sluter ögonen då och då, nästan som om han vill försvinna från den här platsen. Hans ögon berättar hur förskräckt han är, hur skrämd, hur rädd - men de visar även att han vet att han måste hjälpa till.

Jag själv? Det känns som om det oroliga har blivit dubbelt så mycket. Som om magen vänder sig ut och in. Vart jag än kollar så möter jag de andra elevernas sorgsna miner, en del gråter - andra snyftar - och en del andra helt tomma. Och så kommer den där känslan krypandes, en känsla jag inte vill hälsa välkommen. Rädslan som sätter sig fast i hjärnan, som skickar signaler till resten av min kropp.

Dumbledore och Hagrid nickar till varandra innan Madam Pomphrey kommer rusande. "Kära barn, kära barn.." Mumlar hon och tillsammans med Hagrid går de upp mot sjukhusflygeln.
"Första- och andraårselever tillåts inte att delta i striden", Fortsätter Dumbledore medan hans klarblåa ögon sveper mystiskt över alla elever, "ni andra är inte tvingade. Alla som ej tänker delta, följer med Minerva här upp en våning."
Stönande småelever drar sig undan, tydligt besvikna över att de inte får delta. Spänt sitter nästan alla våra vänner kvar, beredda på att slåss för deras andra hem; Neville, tvillingarna Weasley, Ginny, Hannah, Ernie, Luna, Dean, Seamus och många fler, nästan alla som deltagit i D.A.

Jag låter blicken glida över salen. Jag blir inte förvånad när några sjätteårselever reser sig upp från Slytherins bord - och mindre förvånad när jag lägger märke till att Draco Malfoy är en av dem. Harry har uppenbarligen också sett det här, för när jag vänder mig om för att kolla på honom mumlar han med sammanpressade käkar;
"Malfoy har visst någonting med det här och göra."
Jag ger honom en skeptisk min och han skakar på huvudet.
"Förstår du inte Hermione?"
"Förstår inte vad?"
"Att han är en av dem!"
Jag svarar inte på det här, utan låter min blick fästas vid Ron, som tydligen tycker likadant som mig. Han öppnar munnen för att säga någonting men Harry ger honom en varnande blick och Ron kollar förtvivlat ner på sina händer.

Alla avbryts i sina egna tankar när Dumbledore, ännu en gång, börjar prata. Det surrande ljudet av de restrerande eleverna som är kvar tystnar omedelbart.
"Det här, kära elever, är någonting vi aldrig trodde att vi skulle möta idag", börjar han. Hans vanligtvis lugna röst har en låg stämma av oro i sig - även om jag själv förstår att inuti honom pågår ett krig. "Det enda jag begär - och jag är rädd för att jag begär för mycket - är att ni kämpar för det goda."

Ett kraftigt brak bryter ut, just utanför skolans portar. Alla vänder sig om och drar efter andan.
Harry tecknar åt oss att luta oss fram över bordet. "Vi måste hålla ihop. Jag har onsynlighetsmanteln i fickan, ni har era trollstavar, va?", rör sig hans läppar medan vi nickar. För säkerhets skull kollar jag en extra gång om min trollstav är i fickan, men jag känner ingenting. Plötsligt känner jag hur värmen och paniken börjar stiga mot huvudet. Var är min trollstav?
"Harry, Hermione. Min trollstav är inte här, den måste vara kvar i uppehållsrummet och jag vet inte om Tjocka damen gett sig av till en annan tavla." Rabblar jag så fort jag kan med låg röst. Vi utbyter bekymrade blickar innan vi beslutar oss för att krypa under Harrys mantel och ta oss in i rummet.
"..Och till sist - frukta ej döden, mina vänner." Avslutar Dumblebore, innan han går ner för den lilla trappan och genom matsalen. Han riktar fläderstaven mot dörrarna och långsamt, men kraftfullt, öppnas de.
Jag, Hermione och Harry utbyter en snabb blick innan vi reser oss liksom alla andra kvarstående elever och slänger över oss manteln. Hur ska detta gå?