The vampire diaries [SV]

Asså... Kommer inte in på min andra ff 2076. Startar en ny pga detta. Kan inte lova att det uppdateras jätteofta *skolarbete, prov på tisdag...*.
Men nu kommer min ff, den här gången om min favorit tv-serie: The vampire diaries!

HITTAR PÅ SJÄLV, MEN KANSKE ETT OCH ANNAT UTDRAG FRÅN SERIEN

Titel: You're not trusting me...
Rating: PG kanske?
Språk: Svenska
Beskrivning:
I alla dessa år har jag levt i hemlighet. Med och utan Damon. Jag har blivit hatad för att jag dödar, utan att jag har kunnat hjälpa det. Det är min natur.
Och så, när jag återvände till Mystic Falls var hon där. Katherine? Nej, hon är död, sedan 1864.
Jag vet att det är riskabelt, men jag måste lära känna henne.

En berättelse om vampyrer, som kan bli förälskade i människor, oavsett vad.

Läsa?
Sandy Potter
DarkAngel
Lida
Selma...
????

Prolog
Stefans POV
1864...

"Damon? Damon!"
Jag försöker få liv i honom och samtidigt se var skottet kom ifrån.
Jag känner på min storebrors puls, lätt och svag, snart är han död.
En smäll till.
Jag faller framstupa på knäna och faller sedan bakåt på rygg. Jag försöker titta på den stora röda fläcken på min skjorta.
Nu händer det, nu dör jag.
Inte hade jag väl anat det, när vi skulle rädda Katherine.
Flickans, nej vampyrens ansikte syns genom gallret till vagnen. Hon ser skrämd ut, men jag förstår att hon spelar.
Jag ser på Damon en sista gång. Han har slutat andas. Han är död, för alltid.
Jag ser vagnen med Katherine i rulla iväg och jag hör några sista, utslitna ord.
"Vi ses snart igen Stefan!"
Sedan blir allt svart.

*Bevakar* ^^
Bra!

Bevakar

Ååh vad spännande! Bevakar stenhårt! :3

Kapitel 1

Elena's POV

2009...

"Mamma! Pappa!"
Bilen sladdar och åker över bron. Den faller sakta ner i det blå havet och stannar där, nere på botten. Jag tar pappas hand och ser på honom, håller andan och försöker att inte tänka på döden. Att det är slut på oss nu. Vi kommer inte upp mer, vi stannar här tills vi dör, och sheriff Forbes hittar våra kroppar. Och så ser jag hur alla muskler i min pappas kropp spänns och sedan övergår till helt avslappnade. Han sluter ögonen och släpper taget om min hand.
Jag ser på min mamma, som nickar medlidsamt. Och så gör hon likadant. Sluter ögonen och lägger huvudet sådär på sned, och släpper taget om min hand. Jag ser den där skuggan, som simmar mot bilen. Men det är för sent. Jag sluter ögonen och hur ett skrik. Ett vänlig skrik. Skrik är väl kanske inte det rätta ordet, utan snarare ett rop. Av min moster. Jenna. Maten är klar.

En dröm, heh. Det är det enda jag tänkt på sedan förra tre månaders gång. När olyckan hände. Jag kommer ihåg hur pappa skrek, hur mamma tog tag i våra händer. Slöt oss samman.
Att det var just jag som överlevde var osannolikt. Ingen vet hur jag kom ut men inte mina föräldrar. Och skuggan jag såg, det var en fisk. Antar jag. Den var inte så stor, men simmade snabbt.
Jag kan inte sluta tänka. Jag tänker för mycket, det säger Jeremy hela tiden.
Fast han har inte tagit våra föräldrars död mycket bättre än mig. Tyvärr. Jag vill att han ska må bra. Men det gör han inte. Och allt är mitt fel. Jag skulle aldrig smugit ut, som mina vänner sa. Och så kom de för att hämta mig. Och så bron. Och så vatten. Och så, död.

"Ta lite frukost, Elena.", säger Jenna.
Jag nickar och sveper med mitt kastanjebruna hår. Ser på henne.
"Du har inte fyllt arton än, jag är din vårdnärshavare och kommer snart tvinga dig att äta frukost. Du... Jag vet att du är deprimerad, ledsen och tung runt hjärtat, men tro mig. Det hjälper inte att du svälter dig ihjäl."
Jag ser på henne än en gång. Hon har rätt. Jag har inte ätit på två dagar, och nu är det första skoldagen. Jag måste bita ihop.
"Jag förstår.", säger jag kort.
Hon ler, tar min hand och ser givmild och kärleksfull ut. Som mamma.
"Nå, hur ska jag ha håret? Jeremy ska ha föräldrarmöte först nu på morgonen och jag måste göra intryck. Uppsatt eller nersläppt?", ler hon.
"Okej, nersläppt, sunkig hemmafru och uppsatt... Tråkig morsa som bryr sig om sina barn för mycket och hindrar dem för att gå utanför huset utan hennes tillstånd.", säger jag och kliar mig i bakhuvudet.
"Jag kanske ska göra typ en fläta eller något i stället.", säger hon lidande.
Jag bara ler och tar fram en tallrik och häller upp flingor och yoghurt. Den här dagen kommer gå skit...

"Elena hur mår du egentligen? Herregud, jag är jätteledsen, finns här!"
Jag stiger in genom dörren och får en hård kram av min vän.
"Hej, Caroline...", säger jag, kippandes efter andan. Bonnie står bredvid henne, gör sig redo för en kram.
"Mormor har sagt att jag är övernaturlig.", viskar hon i mitt öra.
"Hon är gammal, vimsar runt lite.", vikar jag tillbaka och hon skrattar.
"Jag antar det..."

"Jeremy, är du helt dum i huvudet!?", jag nästan skriker på honom, drar honom i hans t-shirt och drar med honom in på toaletten.
"Ta det lugnt!"
"Du kan inte göra det på skolområdet! Inte alls! Du kommer hamna i fängelse om du inte slutar!", jag är frustrerad, hämtar en minttablett och lägger den i hans hand.
"Jag måste gå nu, men du ska ingen stans. Du går raka vägen hem till Jenna och stannar där tills jag kommer tillbaka."
Och så öppnar jag dörren, vänder mig om och ser en kille, runt 180 cm med brunt hår och ett gulligt veck på näsan.
"Har jag fel, eller är detta inte herrarnas toalett?", frågar han, med ett skeptiskt ansiktsuttryck.
Jag grips genast av panik. Åh nej...
"Ehm, jag bara... Det är en lång historia, tar lång tid att berätta och...", börjar jag men killen avbryter mig.
"Du behöver inte... På riktigt. Jag förstår, mer än du tror."
Jag ler tacksamt och går om honom.
"Vi kanske ses på en lektion eller något", säger jag utan att vända mig om. Då skulle jag visa mina kinder, som nu är helt röda.

Och det hände. Killen sitter snett bakom mig på historialektionen. Och så plötsligt hör jag ett pling, ett sms.

"Den nya killen sitter och stirrar på dig...
/Bonnie"

Jag ser på henne, ger henne en "Är-du-seriös-lämna-honom-ifred-han-kommer-tycka-att-vi-är-typ-creeps"-blick.
Men hon har rätt. Han sitter där och tittar fram mot mig. Lägger huvudet på sned och ler. Jag ler tillbaka till honom och möter hans blick.
Jag ler mot Bonnie och skickar ett kort sms till henne:

"Du verkar kunna se allt, nu när du är övernaturlig "

Superbra kapitel

Kapitel 2

Elenas POV

Kära dagbok

Första skoldagen var hemsk. Alla frågade hur jag mådde. Självklart svarade jag ja till alla. Men egentligen så mår jag bara dåligt. Mina föräldrar är döda och min lillebror håller på med... det där. Jag gillar inte att han umgås så mycket med Vicki. Ävenfall jag känt henne hela livet, och att hon är Matts storasyster. Det tar kål på mig.
Jeremy beter sig konstigt. Som om han är förälskad i henne. Men hon är ihop med borgmästarens son, Tyler Lockwood, eller hur? Stackars Jer...
Och så är det den där snygga killen i skolan. Som jag bara kan efternamnet på. Salvatore. En del av grundarfamiljerna.
Det ser ut som att han bor med sin farbror, men jag är inte säker.

Jag tittar upp från skrivhäftet och ser en kråka flyga förbi.
Den sätter sig på gravstenen jag sitter lutad mot. Mina föräldrars.
"Hej lilla fågel.", säger jag och viftar med handen."Det är nog dags för dig att gå."
Men så kommer den där läskiga röken. Den sluter sig om hela kyrkogårdens mark, omkring mina ben och gravstenarna.
"Hallå?", ropar jag och ställer mig upp.
Det är ingen här.
Jag stoppar snabbt ner dagboken i min väska och springer ut från kyrkogården och hinner precis se en skugga innan jag snubblar på en rot i marken och rullar ner för en kulle. Röken slutar inte här heller. Och skuggan följer efter.
Jag fortsätter att springe, men måste sluta när jag ser såret på min vad. Jag kan inte fortsätta. Jag kan inte...
"Hej!"
Jag ställs som i chock. Han bara kom där, snabbt som vinden, dök upp i tomma intet.
"Förlåt om jag skrämde dig..."
"Det gör inget...", säger jag, leende mot Salvatore.
"Jag tror inte vi har presenterat oss för varandra. Jag heter Stefan.", ler han med glittrande ögon.
"Elena.", ler jag tillbaka.
Han ser på mig, länge och får sedan en rynka i pannan, ser ner på mitt ben.
"Du... Det blöder ganska mycket, jag ska nog gå.", säger han snabbt och skyndar sig iväg.
Och så står jag där, ensam.
Skuggan, kråkan och röken är borta.

Stefan's POV

Kära dagbok

Jag mötte henne igen. Jag sögs in i henne. Elena. Hon som liknar Katherine. Jag måste se henne igen. Se om hon är verklig. Så att hon verkligen ser ut som Katherine. Så att jag inte inbillar mig.
Men så började hon blöda, jag kunde inte motstå det.Jag var tvungen att fly, iväg från henne och blodet. Lite pinsamt. Och så

Rök. Kråka. Jag ser mot det öppna fönstret och en skepnad dyker upp. Den står inne i mitt rum.
"Hej lillebror."
"Damon.", suckar jag. "Det var ett tag sedan."
"Vad är det, 70 år? Mer 80-85 kanske?", ler han. Det där sneda leendet som jag saknat, men avskyr.
"Vad gör du här?", morrar jag.
Jag är inte så där jätteglad att se min storebror.
"Du vet, jag kan fråga dig samma sak, men jag vet redan svaret. Elena.", hånler han.
Mina ögon smalnar när jag ser på honom. Med hans tillkammade svarta hår och glittrande ljusblå ögon. Han är ungefär lika lång som jag, lite längre och har lite kraftigare muskelstruktur. Vältränad. Han kan lätt döda mig. Han är äldre, snabbar, starkare, dricker människoblod och jag djurblod. Jag ska inte bli för kaxig bara, då ligger jag illa ute.
"Jag däremot är här för att smaka lite på henne, om du inte har något problem med det.", säger han, går egenom mitt rum och pillar på allt jag äger."Jag kanske borde ge mig av, innan hon kommer hem och jag inte kommer in i huset. Ciao!"
Då brister det för mig. Jag sätter fart mot honom, slänger mig över honom, men blir lätt ivägknuffad.
"Det där var bra, brorsan! Har du ätit kaniner?", skrattar han.
Jag själv ligger på marken, har ont och försöker att resa mig upp.
Och så märker jag att min ring är borta.
"Bäst att du kommer och hämtar den innan solen går upp och du brinner upp!", Damon skrattar och står och viftar med den silvriga ringen som har en blå bärnsten i. Damon har en likadan på sitt långfinger.
Så här ligger det till: Jag och min bror har ringar som skyddar oss från att brinna upp när vi går i dagsljus. Tappar vi dem ligger vi illa till och vi kan inte gå ut igen på dagen förens vi hittar en häxa som kan göra en ny ring till oss. Vilket är ganska osannolikt eftersom att jag bara har sett en häxa här i Mystic Falls och hennes dotter-dotter som inte riktigt har hittat krafterna än. Dessutom litar inte häxor på vampyrer.

"Damon ge mig den."
Han ser på mig. Funderar. Han vill inte se sin lillebror död. Så han slänger ringen till mig och jag drar på mig den på mitt högra långfinger.
Och så försvinner han i mörkret och jag ser inte längre något av honom.

jag har inte varit inne på länge, men nu är jag det och har även läst. detta är amzziiiiing =) love it! fortsätt såhär, superbra! Längtar till nästa kapitel ♥

puss du äger :3

AWESOME kapitel ♥

Åh, förlåt att jag inte har läst på jättelänge, men det var verkligen bra!