Det sjuttonde hungerspelen

Författare: Nickim010
Titel: Det sjuttonde hungerspelen.
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel klara: 1
Rating: Samma som hungerspelen

Innan Katniss var född hade två personer från Distrikt 12 vunnit, man får bara veta vem Hamish (har glömt hur han stavas) var för att den andra personen var död, men nu ska ni få höra femtonåriga Sarah Hawks historia. Här är en liten bit ur första kapitelet.

Jag kollade upp mot scenen, jag undrade vilka oskylda som skulle dras i år. Jag hoppades innerligt att det inte skulle vara jag, men jag stod ju på åtta lotter, jag önskade att jag inte tagit en tesseras i år, jag fick ju tre extra lotter då, en för mig, en för May och en för mor. Det skulle säkert inte bli jag, åtta lotter bland tusen, men jag var fortfarande nervös. Favio Octem tog ner sin hand i glasskålen och tog upp handen. Han vecklade sakta upp pappret och jag darrade i hela kroppen. "Snälla inte jag, snälla inte jag" tänkte jag hela tiden. Han öppnade munnen för att prata.
-Sarah Hawk! ropade han och jag vart stel, Sarah Hawk var jag.

Vad tycker ni, ska jag fortsätta?

Jag vill gärna höra mer

Tack Hassel Weasley ! Blev jätteglad. Här kommer första kapitlet.

Kapitel 1

-Sarah vakna! ropade mor och jag slets bort från min underbara dröm, jag var fri, fri från den hårda diktatur vi levde i. Jag ville somna om och strunta i denna dag men om fredsväktarna såg att jag inte var döende så skulle jag nog bli död för att jag skippat en slåtter, så jag gick upp ur min säng som jag delade med May, min fina lillasyster på tretton år. Hon hade svart hår till axlarna och grå ögon precis som jag och mor. Jag gick ner till köket och där satt May också, det var en liten lätt frukost vi fick på ett bröd från bagaren var, att leva i Sömmen var ganska jobbigt fast vi var en av dom rikaste familjerna där. Vi hade nästan alltid mat på bordet på grund utav att mor jobbade på den stora sjukhuset inne i staden där bara dom rika hade råd att få hjälp och det gav henne lön, inte tillräckligt mycket som hon förtjänade men det var ändå ganska mycket. Jag var bra på byteshandel och var ofta nere på Hällen. Jag bytte bort kryddor, garn och kött. Vi ägde tre får och en get vilket var ganska mycket. May odlade också alla grönskaker vi hade och en del bytte jag bort. Efter maten så gick jag ut i trädgården och såg på våra får, det var snart dags att klippa dom och då skulle vi få garn. Efter det gick jag ut ur huset och ner till ängen. När jag såg att kusten var klar smet jag ut i skogen utanför distriktet fast det inte var tillåtet, jag var tvungen för att vi skulle överleva. Där låg nåra av mina knivar i en ihålig stam. Far hade lärt mig och May att kasta kniv när vi var mindre, då var det på skoj mot planket men nu använde jag den egenskapen för att överleva. Jag hade varit elva då jag dödat mitt första bytesdjur, nu var jag femton. May hade också dödat några djur men odling var hennes grej men hon kunde absolut döda om det behövdes, hon själv fällde sitt första byte som tio år. Jag gick min vanliga runda helt för mig själv och jag var glad över att jag hittat en kanin, jag kastade genast iväg kniven som hamnade i halsen. Jag tog upp kaninen och bestämde mig för att gå hem, det var ju som sagt slåtter.

Jag stod utanför slåttern med May. Vi hade båda på oss en vit blus med byxor. Vi fick snart komma in efter att dom tog en bit av vårt blod. Snart var alla inne och Favio Octem var på scenen. Ingen vinnare satt där uppe, Distrikt 12 hade aldrig vunnit Hungerspelen så man var död då man ropades upp. Allt började Jag kollade upp mot scenen, jag undrade vilka oskylda som skulle dras i år. Jag hoppades innerligt att det inte skulle vara jag, men jag stod ju på åtta lotter, jag önskade att jag inte tagit en tesseras i år, jag fick ju tre extra lotter då, en för mig, en för May och en för mor. Det skulle säkert inte bli jag, åtta lotter bland tusen, men jag var fortfarande nervös. Favio Octem tog ner sin hand i glasskålen och tog upp handen. Han vecklade sakta upp pappret och jag darrade i hela kroppen. "Snälla inte jag, snälla inte jag" tänkte jag hela tiden. Han öppnade munnen för att prata.
-Sarah Hawk! ropade han och jag vart stel, Sarah Hawk var jag.


Det var kapitlet, vill ni ha mer?

Ja den är jättebra

vill höra mer, det är så spännade

Tack ni som läser, blir så glad, här kommer andra kapitlet. Hassel Weasley och mr diggory
Kapitel 2

Mitt namn ekade runt i mitt huvud med rösten som uttalade det, den där knäppa huvudstadsrösten som med att nämna mitt namn har dömt mig till döden. Jag kunde fortfarande inte fatta det, nu förstod jag hur alla andra utvalada, särskilt dom från Distrikt 12 kände sig. Tillslut började jag fatta vad som hände och gick med långsamma steg mot scenen, det var det här jag hade fruktat hela mitt liv och det hände, jag hade hela tiden trott att det aldrig skulle vara jag, chansen var ju så liten för en själv att dras men någon måste ju det. Denna någon var jag. När jag väl stod uppe på scenen darrade mina ben och jag kunde se May, hon grät men skrek inte. En sak var det ju i alla fall, bättre jag än hon. Favio Octem skakade min hand.
-Här har vi Distrikt 12 kvinnliga deltagare, sa han och gick sen till skålen för pojkarna och tog bara upp en lapp.
-Adam Fox! ropade han och en ca fjorton år gammal pojke med blont hår och blåa ögon kom upp på scenen, han var ett köpmansbarn. Vi fick skaka hand och vart sen förda in i Rättens hus. Jag gick fortfarande med tunga steg och snart var jag i ett rum, det såg så lyxigt ut. Snart for dörren upp och May kom inrusande och grät.
-Sarah, du måste vinna, sa hon. Jag strök hennes hår.
-May, du vet att det är omöjligt, sa jag.
-Snälla försök, sa hon. Jag nickade.
-Jag ska försöka May. sa jag och hon grät ännu mer, tårarna rann nerför hennes kinder.
-Lovar du? frågade hon. Jag nickade.
-Jag lovar, men kom ihåg, mor tar hand om dig. sa jag. Hon skakade på huvudet.
-Hon sprang iväg då du ropades upp, jag har hört henne prata med en väninna att om någon av oss kommer med i spelen skulle hon ta sitt liv...


Vad händer tror ni, hoppas ni fortfarande gillar denna ff.

*bevakar*

De är klart att jag gillar den. den är jätte spännande

spännande ( och kommer hennes mamma ta sitt liv eller ?

Tack ni som läser!

Kapitel 3

May nickade och tårarna rann nerför hennes kinder. Jag kramade om henne.
-Jag ska göra allt jag kan, men om jag inte kommer tillbaka så vet du var knivarna är, du kan jaga, så fortsätter du odla, och ta hand om djuren. Så får du sälja saker på Hällen, och vi har alla våra besparingar i kakburken i skafferiet högst upp, gör vad som helst, men du ska inte till barnhemmet. sa jag och hon nickade. Hon grät ännu mer.
-Jag älskar dig May. sa jag och kysste min syster på pannan. Så kom fredsväcktaren och förde ut henne, medans hon grät som värst. Jag väntade i resten av timmen men fick inget mer besök. Jag vart förd till tåget med Adam och det rullade iväg. Vi fick massor av mat, båda vi två åt med kniv och gaffel, men jag åt inte så mycket, maten var stark och den skulle säkert komma upp igen om jag åt för mycket. Efter det gick jag till kupén som var min. Den var så lyxig. Jag la mig ner på sängen och tänkte på May, hon måste vara förtvivlad just nu, precis som jag. Efter en stund gick jag in i duschen, jag har aldrig duschat förut. Det kändes som varmt regn över hela kroppen och snart vart jag automatsikt intvålad. Så sköljdes jag av och mitt hår torkades, på bara några sekunder. Huvudstadens teknik var så fantastisk, nu förstod jag verkligen hur vi i distrikten var slavar. Hemma fick jag och May bada i en balja, en gång i månaden, förutom när det var slåtter då. Jag satt inne på mitt rum nästan hela tiden under resten av resan, jag ville vara för mig själv. Snart var vi framme i huvudstaden och det var många fotografer där för att få en skymt av mig och Adam. Han vinkade och var glad, varför förstod jag inte alls. Hungerspelen var ju det värsta som någonsin kunde hända en själv, och det skulle jag uppleva, att bli dödad. May skulle vara tvungen att försörja sig själv men ändå inte klara det fast jag gett henne råd. Hon skulle antagligen tas till barnhemmet och bli knäckt eller dö i hemmet av hunger. Eller dödad i skogen när hon jagar. Jag tyckte så synd om May, mer än mig själv. Vi fördes till ett ställe för att träffa våra stylister. Jag vart vaxad, fick håret klippt och mycket mer av tre kvinnor, Selia, Cea och Melo. Selia hade girsrosa hår och stora huggtänder. Melo hade färgat sin hy ärtgrön och hade blått hår. Cea hade kritvitt hår och hy och hade kattmorrhår och öron som var inopererade. Vad tyckte huvudstaden om mode egentligen? Så skulle jag träffa min stylist. Framför mig stod en man på cirka 30 med blått hår, guldig eyeliner och ljusblå hy. Jag suckade, jag skulle få någon fånig utstyrsel, jag var säker på det.