Jag blundar och sen är allt okej[HG]
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Jag blundar och sen är allt okej[HG]
Användare | Inlägg |
---|---|
Su
Elev |
Titel: Jag blundar och sen är allt okej
Språk: Svenska Rating: Klarar man HG så klarar man denna Färdigskriven: Nej Handling: Amber Night från distrikt 4 blir utvald att delta i det 62 Hungerspelen, och man kommer få följa hennes liv i Huvudstaden och inne på arenan, framtills det att hon dör eller segrar. Prolog: Jag står helt stilla. Om jag inte rör mig, står tiden stilla. Står tiden stilla kommer jag aldrig till arenan. Men jag vet att det inte är sant. För jag kommer dit. De ropade upp mitt namn alldeles nyss. Men jag vill inte tro det. Jag är en sten. En sten har inga känslor. Stenar deltar inte i Hungerspelen. Tyvärr kommer verkligheter sakta, ikapp. Jag blir medveten om att eskorten ropar mitt namn och att alla huvuden är vända mot mig. Med små, små steg går jag mot den stora scenen på torget och den grönklädde eskorten, som ler ett stort, falskt leende. Jag har fortfarande svårt att ta in det som hänt när jag står där uppe, med hela världen som publik. Jag ska in på en arena och slåss mot andra barn, tills en av oss står levande kvar. ~ Vad tycker ni? Ska jag fortsätta? I belive that we all fall down sometimes 22 maj, 2013 20:29 |
Borttagen
|
JA!!!! *bevakar*
23 maj, 2013 21:33 |
Su
Elev |
Kapitel 1.
Jag reser mig sakta upp ur sängen. Det känns som om någon gnuggat in grus i mina ögon. Eller stenblock. Det känns alltid så på slåtterdagen. Man ligger vaken hela natten, fast man vet att chansen att man ska bli dragen är otroligt liten. Jag drar ut en klänning ur den stora, vinröda garderoben intill väggen, jag bryr mig inte om vilken. Alla ser i princip ut som varandra. Blå, ljusgrönt, vitt. Jag har sett och använt dem så många gånger att jag vet exakt var någonstans i garderoben de hänger och hur många gånger samma bild är med i varje mönster. Så tråkigt är mitt liv. Ingenting spännande händer någonsin. Alla dagar är likadana. Jag uppträder som jag förväntas göra, gör ingenting som jag inte borde. Med klänningen i handen går jag in i badrummet och duschar av mig snabbt. Är jag inte nere i köket innan nio kommer de bli oroliga, och klockan som är inbyggd i väggen visar 08.26. När jag torkat håret tar jag på mig kläderna. Utan att titta vet jag att klänningen är vit med ljusblåa band och onödiga detaljer som ingen lägger märke till egentligen. Jag har aldrig förstått varför man gör sådana detlajer, som ingen lägger märke till. Jag minns att mamma sa något om "så vackert tyget är! Det är silkeslent" och att jag undrade varför någon skulle bry sig om ifall tyget var silkeslent eller inte. Jag lockar mitt mörka hår på det sätt som mamma lärt mig innan jag går ner till köket, där min pappa och mamma sitter. De är prydligt klädda, som de alltid är. Det enda som visar att det är en speciell dag är att mamma har en dyr blomma i håret. Hon beställer en ny varje år från distrikt 11, eftersom att den bara finns där. "Hej Amber", säger pappa bakom morgontidningen, "hur mår du?" "Bra, pappa", svarar jag, som en fin och duktig dotter ska. Jag säger godmorgon till mamma och börjar lägga upp frukost i skålar och på tallrikar. Noga med att inte spilla på klänningen. "Spännande dag idag, eller hur?", säger mamma med ett leende. Jag nickar, svarar ja och ler. Fortsätter äta. Mamma och pappa har inte skapat några starkare relationer till mig, eftersom att jag varje år riskerar att dö. Även om jag har privatlärare inom kampsport och saker som kan vara nödvändiga i Hungerspelen, finns chansen att jag kommer med. Och då finns chansen att jag dör. Så enkelt är det. Vi sitter där och småpratar tills vi ska gå till torget, så vi är där i god tid inför Slåttercermonin. På vägen får vi sällskap av borgmästarens son Joel. Han är klädd i en vit skjorta och en slips i silver. Så ser han ut varje år. Enkelt klädd för att inte sticka ut. Ända sedan vi var små har vi gått tillsammans till cermonin, det är som en tradition. När vi kommer dit, registrerar vi oss och ställer oss i repsektive åldersgrupp. Jag småpratar med flickorna runt mig, ler vänligt och berömmer deras klänningar och hår. När alla tystnar vet jag exakt vad som sägs och vad som händer på filmen. Det är alltid likadant. "Som vanligt börjar vi med damerna", säger den leende eskorten och börjar gräva runt i det ena av de två stora glasklotet på scenen. Han viker långsamt upp lappen, som om han vill dra ut på det innan han ropar "Amber Night!" Jag står helt stilla. Om jag inte rör mig, står tiden stilla. Står tiden stilla kommer jag aldrig till arenan. Men jag vet att det inte är sant. För jag kommer dit. De ropade upp mitt namn alldeles nyss. Men jag vill inte tro det. Jag är en sten. En sten har inga känslor. Stenar deltar inte i Hungerspelen. Tyvärr kommer verkligheter sakta, ikapp. Jag blir medveten om att eskorten ropar mitt namn och att alla huvuden är vända mot mig. Med små, små steg går jag mot den stora scenen på torget och eskorten, som ler ett stort, falskt leende. Jag har fortfarande svårt att ta in det som hänt när jag står där uppe, med hela världen som publik. Jag ska in på en arena och slåss mot andra barn, tills en av oss står levande kvar. ~ Förlåt om det blev lite långt ^^ I belive that we all fall down sometimes 25 maj, 2013 18:57 |
Borttagen
|
Långt? DET ÄR BARA BRA MED LÅNGT!!!
JÄTTEBRA! Så… Mamman och pappan vill inte göra för nära relationer för det finns en risk att dottern dör? Konstigt! Man ska ju försöka vara goda vänner då 25 maj, 2013 22:27 |
Hermione kb<3
Elev |
Lumos! 26 maj, 2013 10:25 |
Su
Elev |
Vet inte varför, föräldrarna bara blev så Eller så upplever Amber i alla fall det på det sättet. Vissa personer kan ju vara ganska känslokalla också
~ Kapitel 2. Jag står med ett påklistrat leende på scenen medan eskorten pratar lite, innan han ropar upp pojken som ska delta. Jag är chockad och har svårt att ta in allt. Hela publiken ler och strålar, lättade över att de inte behöver delta. Hur kan de gå med på sånt här? Vi ska in på en arena man inte kan komma ut från och döda varandra. Hur rätt är det? De har klarat sig ännu ett år, och jag avundas dem. Varför behövde just mitt namn stå på den lappen? Varför måste man ens ha det här sjuka spelet? Varför ska vi straffas för något som våra förfäder gjorde? Mitt huvud är fullt av frågor utan svar när soldaterna för in oss i byggnaden bakom scenen. Pojken och jag skiljs från varandra och någon knuffar in mig i ett rum och går sedan iväg. Rummet är ganska litet och det nästan allt är i marinblått och grönt. Jag sätter mig i en soffa och väntar på att något ska hända. Det dröjer en stund, men sedan kommer mina föräldrar. De ser inte ledsna ut, deras ansikten är helt neutrala. Jag har alltid vetat att de har svårt med känslor och att lära känna folk, och att de inte planerade att få mig. Kanske är de glada över att slippa mig? Jag är säkert en börda som lättats från deras axlar. Mamma går fram och kramar om mig. De kanske tycker att det är en ära att få delta, och är glada för min skull? Jag vet inte, och det känns som en dum idé fortsätta tänka på sådant när en av dem faktiskt visar någon form av mänsklighet. Pappa harklar sig och säger lycka till. Inget mer. Inget som ens tyder på att han älskar mig. Det är som om vi vore främlingar. Men jag struntar i det och är glad över att mamma kramar mig. Tyvärr drar hon sig undan snabbt, precis när dörren öppnas av en soldat. Han skickar iväg dem och jag vinkar försiktigt ett hej då. Ingen mer kommer. Inga vänner, inga andra släktningar. De har säkert redan glömt bort mig. Så är det här. Åker någon iväg glömmer man bort dem, och minns dem om de kommer tillbaka. Jag är bara ett minne, någon som de kanske kommer prata om när de är äldre och har slut på samtalsämnen. När de pratat om allt som jag inte kommer att få uppleva. Efter en stund kommer en soldat igen och eskorterar mig till tågstationen där det är fullt med kameror och människor som ler. Vi pressas in i tåget, som ser ut som en enorm, silvermålad stock. Jag vet redan på ett ungefär hur det ser ut. Det var en stor dokumentär för något år sedan där de visade en runt i tågen och lägenheterna där deltagarna bor innan de ska in på arenan. Eksorten visar oss våra rum och säger att vi ska vara klara till middagen klockan sju. Jag suckar bara och kastar mig på sängen innan dörren stängs bakom mig. Täcket är otroligt mjukt, som om någon fyllt den med moln och sockervadd. Jag hoppar nästan upp i taket när dörren glider upp. "Amber?" Det är pojken. Jag orkar fortfarande inte bry mig om vem det är. Han är som en person man träffar på gatan, man minns honom ena sekunden och sedan är han gllömd för alltid. "Ja?", svarar jag, lika artig som alltid. "Vad är det?" "Eh... Eskorten sa att det är middag om en halvtimme och att jag skulle säga det till dig." Jag nickar och viftar iväg honom. Jag ligger kvar i sängen en stund innan jag reser mig upp och går ut i korridoren. En läskig, rödklädd kvinna står utanför dörren. Först stirrar jag bara på henne och hon verkar inte lägga märke till mig. Jag skakar på huvudet och går vidare. Tåget är ganska långt, så det tar en liten stund att hitta rätt. Inne i matsalen är det ett enormt bord fullt med mat. Pojken sitter redan där, tillsammans med eskorten och förra årets vinnare. Flera rödklädda personer står vid väggarna, tysta och stilla som statyer. Jag undrar vad som skulle hända om man puttade på dem. Skulle de stå kvar, eller röra på sig? Skulle de bli arga eller strunta i en? "Åh! Där är du! Vi har väntat på dig", säger eskorten med sin konstiga dialekt. Han ler fortfarande när han gör en gest mot stolen bredvid pojken. "Sitt." Jag gör som han säger, och sätter mig försiktigt bredvid pojken. Eskorten pratar glatt med de senaste vinnarna, presenterar dem för mig och pojken. "Det här är William", säger han och nickar mot mannen till höger om honom, "och det här är Theresia." Jag ler, säger hej och är artig. Vi pratar lite smått medan vi äter, de säger lite om vad som är viktigt att tänka på inne på arenan. Efter middagen ser vi på reprisen av slåttern. Jag kommer inte ihåg någon deltagare, och när reprisen är klar går jag direkt till mitt rum. Jag kastar av mig klänningen och kryper ner under täcket och somnar innan huvudet träffar kudden. I belive that we all fall down sometimes 26 maj, 2013 10:36 |
Miri
Elev |
Jättebra! Skriv mer
8 jun, 2013 21:32 |
Su
Elev |
Har inte haft tid att skriva, men här är nästa kapitel^^
~ Kapitel 3. "Amber, kolla! Det är helt fantastiskt!" Pojken står med ansiktet tryckt mot fönsterrutan. Han gör nog inget bra intryck på sponsorerna om det första de ser av honom är hans tillplattade ansikte mot en glasskiva. "Kom igen, Amber! Det är helt otroligt!" Han vinkar åt mig att komma fram till fönstret. Jag suckar och går fram. Jag tycker inte det är så fantastiskt som pojken. Huvudstaden är överreklamerad och folk pratar hela tiden om hur fantastisk den är, vissa har till och med bilder på staden i sina hem. Jag har tröttnat på den. När jag var liten tyckte jag också den var häftig, men när ens föräldrar bara pratar om det senaste modet i huvudstaden, så tröttnar man. "Den är väll okej", säger jag. Vi har fortfarande inte kommit förbi bergen, men de högsta husen sträcker sig över bergstopparna och försvinner bland molnen. "Okej?! Den är skithäftig!", säger pojken entusiastiskt. "Ni kommer ha gott om tid på er att se staden när vi är framme", säger eskorten från sin plats i soffan. Jag fnyser åt hans svar. Vi ska dresseras som hundar, visas upp och sedan döda varandra. Ja, vi kommer att ha gott om tid med att se oss omkring. Om vi överlever. Bergen kommer närmare för varje sekund, och plötsligt blir allt svart. Det är som mardrömmarna jag hade när jag var liten; allt blir svart och jag faller, faller, faller ner i oändlighet. Jag hatar mörker. Det är något av det värsta som jag vet. Speciellt när man vet att flera tusentals ton sten är ovanför en. Som tur är kommer vi ut snabbt, och nu är huvudstaden i princip framför våra näsor. Här, innanför bergen, kan man knappt se på byggnaderna. Färgerna är för kantiga, för vassa och reflekteras i solen på ett obehagligt sätt. Det känns som om jag kommer bli blind om jag ser på dem för länge. Tillslut är vi så nära att vi kan höra ropen från de tusentals människor som finns på tågstationen. När de ser att det är ett tåg för deltagare, skriker de ännu högre. Pojken står fortfarande med ansiktet tryckt mot glaset. Jag står en bit ifrån och vinkar nervöst till alla där ute. De vrålar ännu mer. Herregud, jag kommer bli döv. "Kom nu!", kvittrar eskorten. "Dags att gå." Vi följer efter honom till utgången, och så fort han öppnar dörren börjar folk sträcka sig efter oss. En man lyckas ta sig förbi de vitklädda soldaterna och blir genast bortförd trots sina protester. Dock drunknar hans vrål i ljudet från folkmassan. "Le nu, se glada ut", väser eskorten till mig och pojken när vi går ut. "Gör ett bra första intryck." Jag är för chockad för att göra någonting alls mer än att stirra. Människorna här ser faktiskt konstigare ut än eskorterna. De har stora peruker och är dränkta i smink, även männen. Deras kläder ser ut som underliga bakverk. "Kom igen nu, Amber, le", viskar eskorten i mitt öra. Jag väcks ur min förlamning, och ler så gott jag kan. Jag ser säkert fruktansvärd ut med mitt falska leende. Av någon anledning börjar jag vinka till folket, som om vi vore vänner som ser varandra på avstånd. Jag blir väldigt lättad när soldaterna trycker in oss i en bil och kör iväg. I belive that we all fall down sometimes 15 jun, 2013 13:42 |
Miri
Elev |
Superbra!! Längtar till nästa del
15 jun, 2013 19:01 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Jag blundar och sen är allt okej[HG]
Du får inte svara på den här tråden.