The tribute from District Three

Hej! Det här kommer bli min andra Hunger Games- fanfic. Den första om Mercedes Smith kan du hitta på min profil. ^^

Titel: The tribute from District Three
Författare: flyttnyckeln.
Texttyp: Fanfiction
Språk: Svenska
Rating: PG. Det är ju olika från vad olika personer tål.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 9
Handling: Chantelle Duvert är en vanlig sjuttonårig tjej från distrikt tre. Hon är bara några år kvar från att slippa bli vald till att kämpa till döden i Hungerspelen. Men den här gången händer det otänkbara för henne, och med hjärtat på det rätta stället måste hon välja vad som är rätt och vad som är fel. Hon kommer sättas på prov när det gäller vilka som hon kan lita på och hur hon ska agera. Det så en gång vanliga liv hon hade, förändras till en kamp mellan liv och död inom bara några minuter.

Kapitel ett: Förberedelserna

Jag borstade igenom det bruna håret innan jag satte upp det i en hård knut. De annars så glittrande ögonen såg trötta ut och mörka ringar har dykt upp under ögonen. Jag smörjde in det sista av ansiktskrämen i ansiktet innan jag reste mig från pallen. Den vita skjortan och den gråa kjolen fick mig att se blekare ut än vanligt. Jag såg nästan sjuk ut. Det hördes höga steg i hallen, en mjuk knackning på dörren och en av mina äldre systrar tittade in. Hon och min bror var de enda i vår familj som var för gamla för spelen. Annars var det jag, min ett-år-äldre syster och de yngre tvillingsyskonen som fortfarande behövde delta i slåttern. Sierra tittade på mig med medlidsamma ögon och satte sig ner på sängkanten.
"Snart så ...", började hon innan hon tystnade.
"Det kommer gå bra."
"Ja, jag antar det. Du har bara två år kvar nu."
Jag log åt tanken, och jag insåg att det var det första leendet som mina läppar fått idag. Sierra gick fram till mig och rättade till skjortskragen. Musik hördes från nedervåningen och mina öron lyssnade noggrant. Musiken tillhörde en vaggvisa som jag alltid hade fått höra som barn. Min familj var väldigt musikaliska av sig, något som alltid har hjälpt oss att motarbeta rädslan som Hungerspelen gav oss. Jag började nynna lite smått på den och upptäckte hur ovant det kändes. Ingen sång har lämnat mina läppar den senaste tiden men så fort vaggvisan lämnade sina spår i huset fick jag genast ett lugn i bröstet. Jag mindes knappt vad den handlade om, eftersom det var så länge sen jag sjöng den med text. Om jag minns rätt så handlade den om morgondagen. Om att inte låta dagens problem tynga ner oss. Kanske skapades vaggvisan för att lugna barn som snart hade åldern inne för spelen, jag vet inte, men det hjälpte.
Sierra tittade upp mot klockan och drog ett djupt andetag. "Vi måste gå nu.", sade hon långsamt.
Jag nickade svagt och tittade ut genom fönstret, vilket genom jag kunde se ut mot torget. Människor hade redan börjat samlas där. Det var dags för slåttern.

Bra! Fortsätt!

Tack! ^^

Kapitel två: Slåttern

Andra sjuttonåringar knuffar mig åt olika håll när jag står i ledet framför scenen. Armbågar som tränger sig fram och ryggar som backar in i mig. Jag kliver nästan på mina egna fötter och suckar när ett par hårslingor lossnar ur knuten och kittlar mig bakom öronen. Jag slänger en blick bakåt och ser tvillingarna ihopträngda bland de andra barnen. Ljudet av att portarna öppnas från Rätten hus fick mig att titta upp mot scenen igen. Mariah Celeht trippar fram till mikrofonen, klädd i sin vanliga neongula klänning. Hon håller ena handen mot det stora, röda, puffiga håret som om hon var rädd att vinden skulle förstöra det. Vilket det troligtvis skulle göra, inget hår kan klara av den där höjden utan stöd. Mariah kom fram till mikrofonen och tappar lite lätt på den.
"Välkomna till de sextionde Hungerspelen. Det är dags att välja ut en modig pojke och flicka att tävla för distriktets ära! Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!", sade hon med pipig röst. "Hm, damerna först?"
Jag håller andan när hon tassar till flickornas skål. Hennes tunga rör vid de klargula läpparna när hon gräver runt bland de hundratals lappar som låg där. Hur många lappar hade jag, tänker jag. 42 lappar. Det verkar inte som om oddsen är så väldigt gynnsamma för mig. Jag sväljer.
Till slut får hon upp en lapp med de kloformade naglarna och går tillbaka till mikrofonen. Hon vecklar ut lappen, fnittrar till och klarar strupen:
"Flonta McGirren!"
Jag vänder på huvudet för att se vem som hade blivit vald. En kort tjej, kan inte vara mer än tretton år gammal, går chockerat ut från sin åldersgrupp. Jag kväver en flämtning. Hon kommer att bli slaktad i spelen. Hon skulle klara högst två dagar inne i arenan. Jag trampar på marken och rynkar på pannan. Flickan verkar bekant på något sätt. Det är tyst på hela torget, förutom Mariah som fnittrar åt den lilla tjejen att komma upp på scenen. Tjejen går med ministeg framåt och gång på gång slänger hon blickar bak mot sin familj. Tårar rinner från hennes mors kinder. Det kniper till i hjärtat på mig. Det är inte förrän nu jag känner igen den lilla flickan. Hon hade varit hemma hos oss en gång, efter att nästan hela hennes familj dött i en tragisk olycka på teknikcentret. Det var bara hennes mor som överlevde händelsen. Allt de hade var varandra, och nu försvinner dottern till spelen, för att kanske aldrig mer återvända. Jag vaknar till liv när flickan bara har någon meter kvar till trappan. Jag trycker mig förbi ungdomarna som står i vägen. Några försöker dra mig tillbaka men jag drar mig ur deras grepp. Jag kommer ut på torget.
"Frivillig!", skriker jag hest. Jag hostar till. "Jag är frivillig! Jag anmäler mig som frivillig!"
Flickan tittar bakåt på mig med stora, blanka ögon. "Va?", viskar hon svagt. Och hon är inte den enda.
Mariah tittar på mig med gapande mun. "Um, jag tror att vi har en frivillig.", sade hon överraskat.
När flickan går förbi mig lägger jag handen på hennes axel. "Det kommer att bli okej. Du kommer klara dig.", viskar jag och hon nickar med tårfyllda ögon. Sedan springer hon bort till sin mor som kramar om henne hårt. Hennes mor ger mig en tacksam blick. Jag tittar upp mot Mariah och går upp på scenen. Väl uppe så är allting så annorlunda. Jag tittar ut över folket, mina vänner och min familj. På min äldre syster som skakar på huvudet. Hon torkar bort en tår som rullar nerför kinden på henne. Hon måste tycka att jag är en idiot, för det gjorde jag. På sätt och vis. Mariah drar fram mig till mikrofonen. "Vad heter du, min kära lilla frivilliga."
"Um ... Chan .. Chantelle Duvert.", sade jag nervöst.
Mariah tittade ut över torget. "Det är alltid lika roligt med frivilliga! Men nu är det dags för pojkarna!"
Hon går till pojkarnas skål och drar snabbt upp en lapp. Hon vecklar ut den och ger torget en blick som tydligen skulle se mystisk ut.
"Chris Walters!" En rödhårig kille tittar upp från pojkarnas sida. Hans ögon visar inget annat än förvåning när han kliver upp på scenen. Han är lång och vältränad. Han skulle inte ha några problem att slå ihjäl någon med bara händerna. Jag ljuger inte när jag säger att jag var lättad att ha honom som medtävlande. Han ger mig en uppskattande blick och jag tittar bort, men måste ändå titta tillbaka igen när vi skakar hand. Hans handslag är fast och handskakningen är kort. Vi släpper taget och jag torkar handen på kjolen.
Mariah rycker till sig mikrofonen.
"Låt mig presentera deltagarna från Distrikt Tre: Chantelle Duvert och Chris Walters!"

Dubbel C Chantelle och Chris.

Nej, men jättebra detta med!

Super!!!

Fantastiskt som alltid när du skriver. ♥ *bevakar*

Åh, jättebra!

Du är så duktig!

Skilla Ravenclaw: Haha, jag tänkte det. :]

Kapitel tre: Tågresan

Fredsväktarna leder mig in till ett litet, ovalt rum där jag ska sitta och vänta på mina nära och kära. Vänta på att de skulle kanske ta sitt sista adjö.
Jag sjunker ner i en av de svarta fåtöljerna, korsar benen och lutar huvudet mot den höga fåtöljryggen. De stora fönsterna täckts av beigeaktiga stora, tjocka gardiner som stänger ut det mesta av ljuset. Fåtöljerna och sofforna kastar långa skuggor på väggarna och golvet som ger mig kalla kårar. När handtaget till dörren tryckts ner tittar jag förväntansfullt upp. Sierra och resten av min familj kliver in i rummet. Min mors ögon är rödgråtna och en tyngd av dåligt samvete dyker upp i bröstet på mig. Hur jag än gjorde så blev människor skadade. Jag reser på mig och Sierra slänger sig runt min hals. Överraskningen får mig att backa några steg.
"Idiot, idiot, idiot. Nämnde jag att du är en idiot?", mumlar hon från min hals. Jag ler.
"Ni vet mycket väl att jag har en större chans än den lilla flickan. Mor, tror du på mig?"
Min mor tittar bort mot min far som har sjunkit ner i en soffa. Sedan tittar hon bort mig igen.
"Det är tjugotre stycken ungdomar. Många av dem vet hur man hanterar ett vapen, Chan."
Jag tittar ner i golvet och blinkar bort tårarna.
"Det har hänt förut, att en från distrikt tre har vunnit. Och jag kan lära mig hantera ett vapen." Jag tystnar. "Och de vet inte hur man hanterar teknologi lika bra som jag"
"Eller Chris Walters.", säger Sierra och släpper taget om mig. Jag tittar länge på henne.
"Ja", säger jag långsamt. "eller Chris Walters."

Träden svischar förbi tågfönsterna. Jag tuggar i mig en av de många kakorna som finns uppdukade på träbordet inne i matsalsvagnen. Chris sitter bara under tystnad på stolen framför mig och betraktar sötsakerna framför sig. Glaset framför honom är fylld med någon lila vätska. Jag plockar upp en servett och torkar mig i mungiporna. Så här mycket på en bord brukar jag inte se om det inte är bröllop eller en begravning. Fast det här är väl lite som en begravning eftersom snart kommer tjugotre stycken människor vara döda. Bara jag inte är en av dem.
Dörrarna till matsalen öppnas och Wiress och Yatt kommer in till oss. Gamla vinnare från spelen. Våra mentorer. Wiress räcker fram handen till mig och jag skakar den nervöst.
"Chantelle Duvert?", frågar hon. "Jag kommer att vara din mentor. Trevligt att träffa dig."
Jag nickar lite lätt på huvudet och iakttar henne med beundrande ögon. Hon ler.
"Imorgon kommer ni vara framme vid huvudstaden och då kommer ni bli fixade för paraden." Yatt studerar oss noggrant. Tyckte han att vi var bra material för spelen? Hans tomma ansiktsuttryck ger mig inget svar. Istället tänkte jag på paraden, då jag bara kommer få se en glimt av varje spelare. Om jag inte så reprisen av slåttern ikväll. Jag biter mig på läppen. Sen kommer det vara träningscentret och då kommer det att bli allvar. Då kommer jag stå öga mot öga med de andra spelare innan de får lov att döda mig. Då har jag tid på mig att hitta deras svagheter och styrkor samtidigt som jag kommer att försöka upptäcka mina.

SUPERFANTASTISKT! < 3