Draco Memoraid

Det här är min allra första Fanfiction
och jag hoppas att någon kommer gilla den.
Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja, men läs gärna ändå. Efterföljaren "Skam" finns ute på forumet.
Antal kapitel: 70
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är Blodsband egentligen?

Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Och om hur det kunde blivit, om mörkrets herre återfunnit makten
ännu tidigare.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet.

Jag kommer följa bokens handling men gjort en del ändringar för att det ska passa min story. Hoppas ni ska tycka om den!



- A broken heart that the world forgot.

Har spoilat alla kapitlen här så ni slipper leta efter dem eftersom det här är en ganska lång Fanfiction.
Tack Glina2 för förslaget
OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Klicka på spoilern för att komma till kapitlen


Det här är det finaste någon någonsin skrivit
till mig om min ff:n, tack så otroligt mycket min fina underbara vän Ditto.
Detsamma hjärtat, du gör mig rörd till tårar.

JÄTTE BRA!
Bevakar helt klart!

Bevakar !!
En liten grej bara, såg att du hade skrivit Mrs Jacobsson i stället för Ms Jacobsson ,men anars var det jättebra!

Har du någon aning om när nästa kapitel kommer?Elzyii

Vad kul att det kommer så snart !

Kapitel 1
Malfoy Manor

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över. Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda. Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, Pojken som överlevde. Inte bara en gång, utan flera. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal, hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hans sätt att överleva. Handlade det om ren tur eller skicklighet? Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?” Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!” En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ” Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen. ”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss!” Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...” Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln. Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte. ”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta. Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.” Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt. ”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.” Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon skickade dagen innan jag skulle åka; ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet, vilket såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna nyputsade. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek ”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.” Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck. Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Jaha.. jag menar…okej…så-så bra” Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir” Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.”
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain började fösa mig
mot framsätet där en av herrarna med viktig min stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade. ”Ja”
”Då far vi” Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson”
Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt. Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne att hon inte skulle gå med på att bli inslängd i ett bagageutrymme fler gånger. ”Det är inte mitt fel”, sa jag till den förebrående ugglan. ”Jag hade ingen aning”
”Förlåt?” Mr Grain lät irriterad.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv. Rakt och fint bromsade den sakta in och motorns buller tystnade.
”Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon..”
Hans blick sade mer än tusen ord och jag tystnade.
”Varsågod Miss” En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
”Åh… Tack” Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen. Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det kändes ungefär som att ha klivit in i en av de gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet om den årliga häxjakten som min lärare alltid envisats med att inleda varje lektion i trolldomshistoria med. Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar ytterligare en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se ännu kusligare ut än vad den troligtvis gjorde i dagsljus.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Vid det här laget kände jag mig riktigt illa till mods, och om det inte varit för de två uppklädda herrarna som stod bakom mig, hade jag med största sannolikhet rusat därifrån. Mr Grain reste sig hastigt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken.
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
”Vad…?”
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr Malfoy!” Mr Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande våldnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir”
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam” Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna i något.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dem där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det som dem kallar för spöken. Därför kan ni nog förstå hur förvånad jag blev när jag bländades av ett starkt ljus inne i hallen. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Hur jag än tittade kunde jag inte hitta ett enda spindelnät någonstans. Huset var kliniskt rent.
”God dag mitt herrskap”
En röst som fick Mr Grains att låta riktigt trevlig, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen.
”Sir.” Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Mrs Jacobsson” Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar. ”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade.
”Har resan gått bra?”
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?”
”Lucius” Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med det där obehagliga leende ansiktsuttrycket.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.” Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.”
Draco lyfte huvudet och gav sin pappa en blick som om man ansträngde sig tillräckligt kunde uppfattas som orolig. Han återgick sedan till att stirra på tavlan igen.
Jag svalde. Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma. Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…” Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut, ”...så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.”
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr Malfoy!”, sa Mr Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.” Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånigt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.”
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån.
Jag blev genast nyfiken på vad som fanns därinne.
De två herrarna bugade sig lätt innan dem följde efter i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…”
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert. ”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad. Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt.
*Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara.
”Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jasså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom.
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge!
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus” Sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.”
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra” Sa jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn” la jag till.
”Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger” Sa han kyligt , vände på klacken och spatserade därifrån.
”Granger..?” Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
”Han är knäpp” Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
”Och hans pappa är knäpp… och dem andra tre är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter” Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
”Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem”
Efter min första dag här så kände jag mig inte särskilt hoppfull.

JIPPIE! LÄNGTAR!
ÄLSKAR FANFICTIONS DÄR INGEN GILLAR MALFOYS!
…~De är ju faktiskt dumma~…

Hehe
Naw va gullig du är!
Hoppas du kommer gilla fortsättningen också

Det kommer jag ju!
Ingen gillar ju Malfoy's!

DEN ÄR BRA ÄNDÅ!

Kapitel 2
Skuggan vid trappan


Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.”
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!”
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna. I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen.
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?”
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan.
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.”


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.