Spirande kärlek

Titel: Spirande kärlek
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Berättelsen väver ihop historier om ett flertal olika Hogwartselever och kärleken, hatet och det som binder de alla samman. Det kommer att röra sig om ett flertal olika elever.

Ohhh! Jag älskar att läsa! Vill gärna höra mer!

Jag läser

Jag läser!

*Bevakar*

När kommer det mer?

Kapitel ett: Alices och Oscars historia

Varför skulle det vara så förbaskat kallt?
Alice såg upp mot tornet som sträckte sig mot stjärnorna.
”Varför valde vi den här vägen?”, frågade Jack henne där han gick bakom henne, huttrandes. Det var ju trots allt oktober, och Alice själv kände hur kylan trängde genom hennes skoluniform. Varför hade de gått den här vägen tillbaka? Vanligtvis brukade de ju ta inomhusvägen från Gryffindortornet till Ravenclawtornet, men inte idag. Erik, deras vän från Gryffindor hade föreslagit utevägen eftersom någon (förmodligen Peeves) hade blockerat utgången från Gryffindor samma eftermiddag. De borde ha lärt sig att inte frysa nu, för det var mycket kallare här än i den södra del av landet som både Alice och Jack bodde i, och de hade trots allt varit här i sju år nu.

Jack öppnade dörren för flickan och lät henne gå in före. I gengäld log hon mot honom, men visste innerst inne inte riktigt hur hon skulle reagera. Egentligen hoppade hennes hjärta nästan ur bröstkorgen vid bara åsynen av honom, men det kunde hon inte visa. De hade ju trots allt varit goda vänner ända sedan de började i samma klass när de var elva. Alice visste att Jack inte betedde sig likadant mot henne som alla andra tjejer, men var det bara för att retas eller var det för något annat? Alice hade nästan gett upp hoppet om honom. Hon hade gillat honom för länge utan att få särskilt mycket respons.

När de gick åt olika håll väl inne i uppehållsrummet flinade Jack
”Det var kul i alla fall. Jag är glad att du ville vara med, som vanligt.”
”Ja, desamma”, svarade Alice och gav honom en kram innan de gick åt olika håll, och som vanligt visste inte Alice vad hon skulle tro. Som vanligt låg hon i sin säng den natten och överanalyserade allt som Jack hade sagt och gjort för att kanske, någonstans kunna finna ett litet uns hopp för att han skulle gilla henne.


♦


Vill du bli tillsammans med mig?

Ja, stod det på den lilla pergamentbiten Miranda i smyg öppnade under bordet. Hon tittade upp och mötte Noahs blick. Han log mot henne med det svarta håret i en rufsig kalufs och de bruna ögonen glittrande av glädje. Miranda tyckte om Noah. Han var alltid snäll mot henne och dessutom mycket söt. De hade blivit vänner först nu, i år, när de började ha trolldryckskonst tillsammans, men just nu satt de i biblioteket med många av de andra andraårseleverna och studerade just detta ämne till det stora provet som skulle komma om bara ett par dagar.

Samtidigt satt en annan pojke en bit bort och betraktade Miranda, medan hon fundersamt satt och tittade på Noah. Miranda kunde inte se honom. Miranda kunde aldrig se honom. Inte för att det var underligt. Det kunde ingen. Oscar var den osynliga pojken. Han var inte mobbad, bara ofta förbisedd, vilket ibland faktiskt var ganska skönt. Han fick vara för sig själv med sina böcker och behövde aldrig svara på lärarnas dumma frågor, men det var inte positivt när det gällde Miranda. Hon gillade de söta och populära killarna. De som syntes, som Noah, tillexempel. Miranda skulle inte gilla Oscar om hon visste vem han var. Han var inte ens närapå i samma klass som hon och Noah var. Noah såg bra ut, det tyckte alla tjejerna, och Miranda… Hon var för självklart vacker med det mörkbruna, långa, lockiga håret och de stora, gröna ögonen.

Oscar ansträngde sig för att koncentrera sig på mjölkört, men det var svårt när utsikten mot Noah och Miranda var så klar. Oscar kunde se Miranda nickade mot Noah och han förstod vad det betydde. Det var försent för honom. Oscar vecklade upp den lilla pergamentsbit han hade vikit ihop och lagt i fickan samma förmiddag. Han hade tänkt ge den till Miranda på lunchen.

Vill du bli tillsammans med mig?

Så löd texten. Oscar rev pergamentlappen i bitar och lade den i boken som han hastigt stängde igen innan han vände på klacken och gick utan att möta någons blick.

Awesome!

Grymt.

Kapitel två: Penelopes och Emelies historia

"Är det så svårt att förstå?" Penelope såg upprört på jacob. "På riktigt, Jake. Jag gick med dig på balen, men det betyder inte att vi är tillsammans eller något."
Jacob mötte hennes blick. "Men du sa ju att vi hade något speciellt", sade han och såg upprört på henne. "Du följde tillochmed med mig till min sovsal, eller har du glömt det?"
"Nej, det är klart att jag inte har." Penelope försökte komma på en lösning, för hon orkade inte längre ha Jake efter sig som en hund efter sin ägare. Det hade pågått för länge nu. Ända sedan balkvällen förra året hade han följt henne vart honnän hade gått. "Jag har bara velat berätta att jag... Jag är lesbisk", sade hon och log inombords. Penelope var definitivt inte homosexuell, men det var en bra undanflykt för att få slippa Jake. Han såg storögt på henne.
"Va? Jaha." Penelope såg att han inte hade väntat sig det, och hon kände sig ganska nöjd med sig själv när hon såg den svarthåriga, smala unga mannen röra sig bort genom korridoren.

"Du gjorde vad?" Emelie såg bestört ut när hon hade hört penelopes historia. "Sa du till honom att du var homosexuell?"
"Japp", svarade Penelope nonchalant och tog en vindruva från den fruktskål som alltid stod på ett bord i mitten av Slytherins uppehållsrum. Emelie såg mycket imponerad ut.
"Wow, du är kall."
"Jag vet", svarade Penelope. "Men ska inte du gå nu? Du skulle väl träffa Jack om tio minuter?" Emelie nickade med ett leende och kastade en ironisk slängkyss mot Penelope innan hon rörde sig ut ur uppehållsrummet.

Emelie och Jack hade känt varandra sedan barnsben, och när de hade fått reda på att de skulle gå på samma skola blev Emelie mycket glad. Då skulle hon iallafall känna någon. Men hon gillade inte att Jack spenderade så mycket tid med den där Alice från hans klass. De verkade ha lite för roligt tillsammans. Därför försökte Emelie spendera så
Mycket tid med Jack som hon kunde för att Alice skulle förstå att hon inte hade något i Jacks liv att göra. Emelie var trots allt mycket lugn i fråga om Jack. Han gillade Emelie mer. Han hade ju trots allt frågat om hon ville gå på balen med henne och inte Alice.

Där i entréhallen stod han med det rödbruna håret i sina vanliga lockar och det där flinet som var så typiskt Jack, men han var inte ensam.
"Hej, Emelie. Jag tog med Alice om det är okej med dig."