Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Madges historia - en Hungerspelenfanfic

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Madges historia - en Hungerspelenfanfic

1 2 3 4
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar

+1


Har ni också undrat över den mystiska jordgubbsälskande flickan med härmskrikebroschen?
Jag har valt att skriva en fanfic om Madge Undersee.
BEVAKA, LÄS OCH KOMMENTERA!!


Kapitel 1

Jag stirrar på min bleka spegelbild.
Mitt lockiga blonda hår är noggrant borstat, men trots det så har några små hårslingor redan börjat locka sig igen.
Mina blå ögon stirrar misstroget tillbaka på mig med skräck och fasa i blicken. Jag suckar. Idag är det slåtterdag. Idag ska två barn bli utvalda till att kämpa på liv och död.
”Madge?” frågar min far genom dörren. Jag suckar djupt och fortsätter att stirra i spegeln. ”Är du påklädd? Kan jag komma in?”
Jag sneglar på min skära sidenmorgonrock och mina svandunstofflor med klack. Räknas det som påklädd?
”Visst.” säger jag och går för att låsa upp dörren. Min far står utanför med en vacker vit flickklänning. Jag stirrar misstroget på den.
”Är det… Moster Maysilees klänning?” frågar jag tyst. Far får ett sorgset uttryck över sina anletsdrag.
”Ja. Emily ville att du skulle ha den idag. Det är inte den hon hade på slåttern, bara så att du vet.” säger han. Tanken på att min dödssjuka mamma kommit ihåg mig så pass mycket för att kunna ge mig den här vackra klänningen kniper hårt om mitt hjärta.
Jag nickar och tar försiktigt emot den vackra klänningen. Far stänger dörren. Jag sjunker ner på sängen där jag börjar snyfta. Folk säger att jag har bra självförtroende, men det stämmer inte. På utsidan kanske, men inombords är jag bara ett skal. Min mamma är dödssjuk. Till folk säger jag att hon har migrän, men egentligen är det en av biverkningarna på den sjukdom hon har.
Ibland är hon så dålig att hon inte ens känner igen mig. Då kallar hon mig för Maysilee istället för Margret. Maysilee var hennes tvilling som dog i de 50:e Hungerspelen. Hon har fortfarande inte kommit över det. I vårt hem är det förbjudet att ens nämna Maysilees namn eftersom mamma börjar hyperventilera då.
Jag smeker den vita klänningens mjuka spetsar innan jag drar den över huvudet och tittar i spegeln.
Klänningen passar mig perfekt. Den räcker mig precis över mina smala knän.
Jag borstar håret igen och sätter upp det med ett rosa sidenband som ligger på mitt toalettbord. Jag tittar på mig själv i spegeln.
Jag ser ganska vacker ut. Jag prövar med att dra upp mina mungipor i mitt bästa falska leende. Flickan i spegeln ser mycket bättre ut nu.
Jag nickar nöjt för mig själv när jag hör att någon knackar på bakdörren. Jag stormar ut genom dörren och ner för trappan.
”Öppna inte! Jag tar det!” ropar jag åt Jennie, vår hushållerska.
Jag slätar till håret och klänningen lite innan jag öppnar dörren.
Som jag trodde. Jag ler lite mentalt när jag ser Katniss och Gales ansikten utanför dörren.
”Vill ni ha några jordgubbar?” frågar Katniss. Jag ler.
”Självklart. Vill ni vara så snälla att vänta medan jag hämtar pengar.” säger jag med mitt formella tonfall. Jag ser Katniss börja le lite. Hon vet att jag inte pratar såhär egentligen utan att det är Far som tvingar mig att prata så här när jag är hemma. Gales ansikte är en mask av sten. Okej, jag tänker erkänna en sak. Jag är hemligt förälskad i
Gale Hawthorne sedan jag var elva år. Skratta inte.
”Kat och Gale är här nu!” säger jag upphetsat till far. Han höjer på ögonbrynen och jag suckar. Sedan ser jag att han ler lekfullt.
”Katniss Everdeen och Gale Hawthorne är här nu med jordgubbar.” säger jag och han sänker ögonbrynen.
”Bra.” säger han och ger mig några småmynt. Jag skyndar mig ut igen.
”Här, Kat.” säger jag lekfullt. Katniss ler ännu bredare och Gale höjer sina tjocka ögonbryn.
”Har prinsessan hittat rösten?” frågar han och mitt leende försvinner.
Jag vill inte stå här och bli nedtryckt, särskilt inte av Gale.
”Gale!” säger Katniss. Jag får jordgubbarna i handen.
”Fin klänning, prinsessa.” säger Gale. Jag stirrar misstroget på honom.
”Ja. Om jag ska åka till huvudstaden vill jag ju se fin ut, eller hur?” säger jag. Två kan spela det här spelet.
”Du kommer inte att göra det.” säger han. Det är ett faktum. Alla vet det.
”Hur många lotter har du? Fem? Jag hade sex stycken när jag var tolv” säger han och jag ska precis säga något när Katniss öppnar munnen.
”Det är inte hennes fel. Sluta nu, Gale.” Jag ler tacksamt mot henne.
”Nej. Det är inte någons fel. Det bara är så.” säger han.
Jag lyckas forma ett leende mot Katniss.
”Lycka till.” säger jag. ”Du med” svarar hon. Sedan skyndar jag mig in igen. Tårarna kommer halvägs uppe på mitt rum.
Jag låser dörren noga bakom mig. Sedan sjunker jag ner på sängen och gråter ner i min kudde. Pojkproblem. Igen.
Katniss må vara min bästa och enda vän, men hon tittar aldrig på pojkar. Som jag. Därför kan jag inte prata om sådana saker med henne. Det går upp för mig att jag hatar Gale. Hur kan man hata någon som man älskar?
Jag torkar mina våta ögon och drar fram den lilla blå dagboken som ligger under min kudde. Jag öppnar en sida, tar fram min penna och börjar skissa av en snabb bild av hur Gale såg ut idag.
Jag är jättebra på att rita, men eftersom jag är så okoncentrerad blir bilden lite slarvig. Jag synar den kritiskt. I mitt skissblock har jag en massa bilder. På Katniss, mig själv, far, mor och (de flesta) på Gale.
Ingen har någonsin fått se blocket. Inte ens min familj.

”Margret! Det börjar nu!” ropar far nerifrån. Jag springer ner, men halvägs upptäcker jag att jag lämnade boken uppslagen.
Jag hinner inte ordna det.
”Jag måste säga adjö till mamma nu.” säger jag. Far nickar.
Jag går bort till hennes stängda dörr och knackar försiktigt på.
”Maysilee?” kraxar mamma. Tårarna kommer krypande.
”Nej, mamma. Det är Margret.” säger jag. Mor höjer sitt huvud.
”Men där är du ju, Maysilee! Hur mår du?” säger hon.
”Det är slåtter idag mamma.” säger jag. Mor höjer huvudet och synar mig.
”Slåtter? Maysilee, då! Du glömde berätta det!” säger hon. Jag rusar ut genom dörren med tårar brännande i ögonvrårna.

Jag märker inte ens när fredsväktaren tar blod ur mitt finger.
Allt jag kan tänka på är Gale, mor och Maysilee. Tillsammans blir de en tjock dimma. Sorglig och ledsam.
Jag finner Katniss i röran och lyckas ta mig fram till henne.
”Kat!” ropar jag. Hon vänder sig mot mig.
”Madge!” säger hon. Jag lyckas slå armarna om henne.
”Lycka till.” säger jag. Hon lyckas le lite. ”Du med.”
Jag blir bortföst till en hägnad där sextonåriga stadsflickor står.
När far hållit sitt tal och Effie Trinket trippat upp på scenen börjar jag må illa. Effie går fram till mikrofonen.
”Spännande va? Damerna först?” kvittrar hon och drar en lott.
”Primrose Everdeen!” säger hon. Jag känner mitt hjärta klämmas hårt och smärtsamt.
”Prim!” hör jag någon ropa. Katniss. Hon rusar fram över mittgången. Och då vet jag redan vad som kommer att hända.
”Jag anmäler mig som frivillig! Jag anmäler mig till slåttern!” skriker Katniss.
”Nej!” skriker jag. Huvuden vänds mot mig, men jag bryr mig inte.
Katniss är redan uppe på scenen.
”NEJ!” skriker jag igen. En bild av Maysilee dyker upp i mitt medvetande.
Pojken som ska tävla är Peeta Mellark. Mitt medvetande är suddigt.
Katniss… Maysilee… Just nu smälter de ihop till en enda person i mina tankar.

”Katniss.” hulkar jag när dörren öppnats av fredsväktarna.
”Madge” säger hon. Jag slår armarna om henne och gråter mot hennes
blå klänning. När jag lyckats samla mig ger jag henne min mosters brosch.
”Vill du bära den här?” frågar jag tjockt. Katniss nickar.
Sedan är det över. Jag blir utföst.
Olyckligt nog stöter jag ihop med Haymitch Abernathy på vägen ut. Han är Distrikt 12’s stupfulla mentor. Det var han som vann hungerspelen Maysilee var med i. Jag har hört att de var bundsförvanter ett tag. Vissa säger till och med att Haymitch var förälskad i Maysilee. Han blinkar förvånat och tittar upp på mig.
”Maysilee?” kraxar han. Jag tittar upp på honom med tårfyllda ögon.
”Nej…” börjar jag, men Haymitch har redan tagit ett steg framåt.
”Maysilee, det är du!” kraxar han igen. Jag ser Gale betrakta mig förvånat.
”Nej, Haymitch. Det är inte Maysilee.” säger jag tjockt.
Han blinkar igen.
”Men är inte du död?” sluddrar han. Tårar börjar rinna ner för mina kinder.
”Det är inte Maysilee.” snyftar jag. Haymitch ser inte ut att tro på mig för en sekund. Jag börjar springa därifrån.
”Maysilee!” ropar Haymitch bakom mig. Jag stannar till.
”Maysilee är död. Jag är inte Maysilee. Jag är Madge.” hulkar jag.
Haymitch blinkar. Han tittar på mig, från topp till tå.
”Maysilee…” kraxar han. Jag står där och gråter. Den fulla, trasiga mannen synar mig, den spröda, unga flickan.
”Du, Maysilee…” börjar han. Jag rusar ut genom dörren.
Vinden sliter loss mitt rosa hårband och torkar bort mina tårar.
Jag vet inte riktigt var jag springer. Till sist stannar jag och ser mig omkring. Jag verkar vara vid utkanten av distrikt 12, för jag ser stängslet breda ut sig några meter framför mig. Jag står där några sekunder till jag bestämmer mig.
Jag duckar under stängslet och kommer ut på andra sidan. En annorlunda känsla börjar sprida sig i kroppen. Känslan av att göra något som man vet är förbjudet.
Skogen är vacker. En lukt av trä och jord sprider sig i mina näsborrar när jag andas. Jag älskar det.
Jag går på den lilla stigen ända tills jag kommit fram till en liten sjö.
Solnedgången leker på den svala vattenytan. Jag lägger mina kläder på en sten till jag står i bara underklänningen och vadar ut i vattnet. Jag är en av de få i distrikt 12 som kan simma. Mor lärde mig innan hon blev… sjuk.
Jag dyker under vattnet, simmar runt de vita näckrosorna och ligger på rygg och flyter. Min underklänning klibbar lite mot mina ben, men jag är ändå ute… Och plötsligt vet jag vad jag ska måla ikväll. En bild av den här lilla sjön. Jag förbannar mig själv för att jag inte tog med mig skissblocket hit. Men sedan kommer jag på att jag kan göra det imorgon. Jag blundar och låter solen värma mina ögonlock.
Jag nynnar lite för mig själv. Att sjunga är också en av mina talanger.
Sjunga, måla och spela piano. Det är mitt liv.
Mina blonda lockar flyter ut runt min nacke och underklänningen vajar mot mina ben.
När jag öppnar ögonen igen känner jag att jag är iakttagen. Jag snor runt och möts av… Gale. Gale Hawthorne står med en snara i handen och hans grå ögon betraktar mig med en frågande min.
Åh. Herre. Gud.

Gales perspektiv:
Jag ska precis kolla av snarorna vid sjön (jag vet att Katniss aldrig visade Gale den, men jag ändrade det) när jag hejdar mig.
Det ligger någon i vattnet. I min och Katniss sjö.
Personen ligger i en vit klänning och flyter bredvid näckrosorna.
Så råkar jag trampa på en kvist och personen snor runt och möter min blick. Och då ser jag vem det är. Madge Undersee. Prinsessan.
Jag skäms lite för det jag sade i morse. Hon är den jag minst vill möta. Jag låter min blick vandra till den vita klänningen och det blå safirhalsbandet på stenen Katniss och jag brukar sitta på.
Madge trampar vatten med en förskräckt min. Jag visste inte att hon kunde simma. Det kan ju inte ens jag. Madges blonda huvud försvinner under vattenytan och dyker upp igen mitt bland de vita näckrosorna. Det ser faktiskt ut som en tavla. Solen som leker på vattnet och i hennes hår, hennes vita klänning som flyter på ytan.
”Vad gör du här?” säger jag, kärvare än jag tänkt mig.
”Jag behövde en paus från allt.” säger hon. Jag nickar lite medan jag sätter ner min snara på marken.
”Jag… Jag är ledsen för det jag sa idag…” mumlar jag.
Madges uppsyn mjuknar. ”Det är okej.” säger hon. Jag skakar på huvudet. ”Det är inte okej. Jag bara… tyckte det var så orättvist.
Men nu vet jag att det inte funkar så. Prim hade bara en lott, men hennes namn blev draget ändå.” säger jag. Madge nickar.
”Maysilees också.” viskar hon. Jag höjer ögonbrynen.
”Tänker du berätta för mig vem Maysilee är?” frågar jag. Madge sluter ögonen. ”Får jag gå upp först?” Jag nickar.
Madge vadar upp på stranden. Hennes vita underklänning klibbar fast mot benen och det droppar från hennes lockiga hår.
Hon vrider ur kanten på sin klänning och sväljer lite innan hon sätter sig på stenen. ”Du kommer få mossa på klänningen” varnar jag, men hon bara skrattar. ”Så?”
Jag suckar. ”Blir din pappa glad?” Hon rynkar ögonbrynen.
”Så hemsk är han inte.” Jag höjer på ögonbrynen.
”Vem var/är Maysilee?” säger jag sedan. Till min förvåning får Madge tårar i ögonvrårna. ”Min mammas tvillingsyster. Hon dog i de 50:e Hungerspelen.” säger hon tjockt. Jag känner hjärtat sjunka.
”Hur kommer det sig att Haymitch känner till henne?” undrar jag.
”De var med i samma Hungerspel. De var också bundsförvanter ett tag. Vissa säger till och med att…” säger hon och tar en paus för att torka ur ögonen. ”Haymitch och Maysilee var kära, fast de inte visade det.” mumlar hon. Jag blir förvånad. ”Haymitch? Haymitch Abernathy?” undrar jag. Madge nickar.
”Gale?” säger hon. Jag nickar. ”Kan du bevara en hemlighet?”
Jag blir förvånad men nickar.
”Min mamma har inte migrän.” säger hon. Jag känner hakan falla ner.
”Hon har en sjukdom som gör att hon måste ta morflin och då brukar hon inte… känna igen mig.” säger hon. Jag rycker till.
”Va? Men det är ju hemskt!” säger jag. ”Vad är morflin förresten?” säger jag sedan. Madge skrattar ett litet hårt skratt.
”En slags medicin från huvudstaden.”
Jag nickar. Sedan sätter jag mig ner på stenen bredvid Madge.
Hon snyftar lite. Jag lägger armen om henne och hon försöker samla sig. ”Vad är klockan?” frågar hon. Jag kastar en snabb blick på solen.
”Runt… Halv sex skulle jag tro.” säger jag. Madges ögon blir stora.
”Men... vi skulle ha ätit middag för en halvtimme sedan!” utropar hon. ”Pappa kommer döda mig! Och hur ska jag förklara mina blöta kläder?” Jag rycker på axlarna. ”Kom på något smart.” säger jag.
Madge rafsar åt sig sina kläder och rusar iväg. Halvvägs hejdar hon sig lite. ”Tack Gale.” säger hon.
Hennes blonda lockar hoppar när hon springer iväg på stigen.

Madges perspektiv:
Jag rusar ut under staketet och över ängen. I skydd av en buske stannar jag och drar klänningen över huvudet. De sista solstrålarna värmer mina blöta armar. När jag rusar bort genom sömmen får jag en skymt av Gale. Jag vinkar lite och han vinkar tillbaka.

”Margaret Elizabeth Rosalie Undersee!” vrålar min far så fort jag kommit över tröskeln. Jag ställer skorna på mattan.
”Åh. God dag, pappa.” säger jag så lugnt jag kan. Han tittar ursinningt på mig. ”Middagen var för över en halvtimme sedan.” säger han. Jag suckar och börjar gå upp till mitt rum för att byta om.
”Åh nej, unga dam.” säger han och tar tag i min arm. ”Förklara dig.”
”Jag… gick vilse.” säger jag försiktigt. Far släpper min arm.
”I fyra timmar?” frågar han sarkastiskt. Jag tvingar mig att möta hans blick. ”Förlåt mig, far. Jag mår inte speciellt bra nu, med tanke på omständigheterna. Kan jag gå upp och byta om nu?” frågar jag trött.
Hans uppsyn mjuknar. ”Kom ner och ät middag sedan.”

När jag kommit in i mitt rum låser jag dörren bakom mig och suckar högljutt. Jag öppnar garderoben och rafsar efter något bra att ta på mig. Jag väljer en blå klänning som jag brukade ha mycket när jag var fjorton. Jag drar den över huvudet och borstar av mitt lockiga blonda hår. Sedan sätter jag mig på sängen. Min blick fastnar på teckningen av Gale som jag gjorde i morse. Jag tar upp pennan och börjar på en ny bild i mitt block. Den här föreställer Prim när hennes namn blev draget idag. Jag försöker att få med all den rädsla som jag såg i hennes ögon. Jodå, den blir jag väldigt nöjd med. Jag lägger in den i blocket igen innan jag börjar på en ny bild, på Gale.
Jag tecknar honom sittandes på stenen, som han satt idag. Hans vackra ansikte är en mask av uttryckslöshet, men långt i bakgrunden kan man se den lilla sjön med sina vackra näckrosor.
För andra gången i mitt liv är jag lycklig på riktigt, om man skulle bortse från Hungerspelepisoden idag.

Bra? Två kommentarer = Kapitel 2

22 feb, 2013 21:03

Borttagen

Avatar


Jättebra! Älskar detaljen med att hon är lik Maysilee
Är även glad över att hon gillar Gale! Bevakar stenhårt 8D Det här kan bli riktigt bra...

22 feb, 2013 21:23

cikki
Elev

Avatar


ÄLSKAR. ♥

22 feb, 2013 22:11

Borttagen

Avatar


23 feb, 2013 11:24

Borttagen

Avatar


Awesome 8D

23 feb, 2013 11:24

Borttagen

Avatar


Här kommer nästa kapitel!
Ett litet fel på bilden på Madge: hon ska ha blå ögon, inte bruna. Annars ser Madge i den här historien exakt ut som Madge på bilden.


Kapitel 2:
Nästa morgon vaknar jag av en mardröm. Jag reser mig försiktigt upp och sträcker på mina uttröttade leder. Helg. Jag hatar helger. Fast kanske inte idag… Jag skyndar mig att ta på en klänning jag inte är så rädd om innan jag går ner för att äta frukost.
”God morgon, Madge.” säger far. ”Nervös inför öppningsceremonin?” frågar han sedan. ”Lite” säger jag. Lily (kokerskan) kommer fram med en tallrik stekta ägg. ”Varsågod, miss.” säger hon. Jag ler lite och börjar skyffla i mig.
”Du verkar på gott humör idag.” säger far och tittar upp från Huvudstads - såpoperan han tittar på.
”Gör jag?” säger jag och han nickar. ”Bara glad att jag har ledigt.” mumlar jag innan jag går och sätter in tallriken i diskmaskinen.

Jag rusar uppför trappan för att hämta mitt skissblock och en penna.
När jag är färdig och precis ska gå ut när far stoppar mig.
”Stopp där. Vart ska du?” frågar han. Jag suckar.
”Bara gå runt lite. Jag är hemma till middag.” säger jag.

Ute är det varmt. En ljum vind smeker mina bara ben när jag skyndar mig över till sömmen. Jag trycker mitt skissblock hårt mot min kropp när plötsligt… PANG! Jag krockar in i något hårt. En pojke med grå ögon och rufsigt brunt hår stirrar upp på mig. Gale. Mina skisser flyger överallt. Gale börjar hjälpa mig att samla ihop dem, men hans blick fastnar på en skissen jag gjorde av Prim igår.
”Ritar du?” frågar han. Jag nickar. Han tar en annan skiss ur mina händer och tittar på den. Det råkar vara den jag ritade av Katniss en gång.
”Du är ju jätteduktig.” säger han. Jag rodnar. ”Nja. Ganska.” säger jag. Han himlar med ögonen. ”Kom igen. Det är du visst det. Vad har du mer gjort för något?”
Jag bläddrar igenom mitt block och fastnar på ett självporträtt jag ritade en gång. Jag tar ut den och räcker den till Gale som nickar.
”Hur länge har du ritat?” frågar han. ”Sedan jag var fyra.” svarar jag.
Gale ger mig skissen igen och jag ska precis börja gå igen när något fladdrar ner på marken. Åh nej. Åh nej, åh nej, åh nej.
Mitt framför Gales fötter ligger min skiss av homom på den lilla stenen vid sjön.

Gales perspektiv:
Madge samlar ihop sina bilder och ska precis börja gå när ett löst blad fladdrar ner framför mig. I nästa sekund stirrar jag rakt in i mina egna blyertstecknade ögon.
”Vad är det här?” frågar jag samtidigt som jag tar upp den. Madge rodnar lite. ”Jag… Alltså jag… Ritade av dig igår kväll.” stammar hon. Jag höjer lite på ögonbrynen och studerar mig själv.
Madge har fått till en nästan exakt kopia. Mina anletsdrag stämmer nästan perfekt överens med bilden. ”Jag bara tyckte att den lilla sjön var så vacker. Och sedan tänkte jag att du lika gärna kunde få vara med på bilden.” säger hon. Jag ger tillbaka den till henne med ett leende.
”Vill du följa med mig till Everdeens hus? Jag ska lämna några saker.” säger jag. Madge skiner upp. ”Javisst!”

”Gale!” skriker Prim så fort jag kommit över tröskeln.
”Det har hänt något med mamma igen.” hulkar hon. ”Hon bara sitter och stirrar på sina fötter.” Jag ser Madge stelna till.
”Kan jag ta hand om det här, Prim?” frågar hon mjukt. Prim tittar upp på henne med tårfyllda ögon. ”Ja” säger hon. Madge börjar gå till sovrummet. Hon rör sig lätt och ledigt genom det lilla huset.

Madges perspektiv:
”Mrs Everdeen? Kan du höra mig?” frågar jag. Hon rycker till men tittar inte upp. Jag tar hennes hand och stryker den försiktigt.
”Jag förstår att det här med Katniss har tagit dig hårt, men du måste vara stark nu. För Prim och för Katniss.” säger jag så mjukt jag kan.
Hon blinkar till. Jag fortsätter att prata lugnande med henne ända till hennes blå ögon blir levande igen. ”Vad hände?” kraxar hon. Jag reser mig upp. ”Behöver du hjälp med mat eller tvätt eller något sådant?” säger jag. Mrs Everdeen nickar. ”Om du vill hjälpa mig så.” säger hon.
Jag ler och börjar gå ut i köket där Gale sitter med Prim i sitt knä.
”Ä-är h-hon v-a-vanlig i-igen?” hulkar Prim. Jag sätter mig ner bredvid dem och stryker Prim över håret. ”Ja.” säger jag. Prim ler ett tårfyllt leende.

Gales perspektiv:
”Hur gjorde du?” frågar jag imponerad. Madges blick blir inåtvänd.
”Van. Mamma, du vet.” säger hon. Jag nickar.
Madge går fram till det lilla tvättkaret som står framställt på bordet och fyller på vatten som hon värmt upp på spisen. Hon drar upp sina röda klänningsärmar och börjar försiktigt att tvätta Prims
slåtterblus. Medan hon tvättar nynnar hon på en liten visa.
”Vem har lärt dig att tvätta?” frågar jag. Madge stannar upp och torkar av händerna. ”Mamma.” säger hon innan hon börjar tvätta igen.
Jag sitter i soffan och stryker Prim över håret samtidigt som jag betraktar Madge. Hennes tungspets sticker ut ur munnen när hon koncentrerar sig. Jag kommer att tänka på hur naturligt det ser ut när hon arbetar med att gnugga bort en smutsfläck.
”Gale?” säger Prim och jag dras upp ur mina tankar. ”Ja?”
”Du tittar så konstigt på Madge.” säger Prim. Hennes och Madges blickar möts och de börjar fnissa. Jag suckar. ”Åh nej. Tjejsaker igen.
Jag går och jagar.” säger jag och himlar med ögonen.

Madges perspektiv:
Så fort Gale försvunnit ut kommer Prim fram till mig.
”Jag tror Gale gillar dig” fnissar hon. Jag rodnar.
”Du gillar honom!” skriker Prim upphetsat. ”Nej!” säger jag.
”Du rodnar”
”Gör jag inte alls”
”Joho”
”Nej”
”Jo”
”Okej! Jag gillar honom. Nöjd nu?” fnissar jag samtidigt som jag stänker vatten i Prims ansikte. Hon ler.
”Hur länge har du gillat honom, då?” frågar hon. Jag suckar och vrider ur den rosa klänningen jag håller på att tvätta. Prim ser förväntansfullt på mig. ”Jag var elva år gammal” börjar jag.
”Katniss var sjuk, så jag hade ingen att sitta med i matsalen. När jag kom in såg jag att det bara fanns tre platser lediga. En vid ett bord där Peeta och några andra pojkar satt. Jag visste att Peeta gärna skulle låta mig sitta där, men jag gillade inte hans vänner. Vid det andra bordet satt det några fnissande sjuttonåringar. Där skulle jag inte ha satt mig om jag så fått en miljon. Vid det sista möjliga bordet satt en pojke med yvigt brunt hår och grå ögon. Jag visste att det var Katniss vän, hon brukade prata om honom, men jag hade aldrig riktigt sett honom. Sedan minns jag att jag tyckte han var söt.” Jag tystnar och torkar av händerna på min kjol. ”Jag satte mig där. Vi pratade inte, men så ofta jag fick tillfälle tittade jag på honom. När han sedan började sälja jordgubbar hos min far så var det ju en bonus.”
Prim ler och gör små virvlar i det smutsiga vattnet.
”Det är nog dags att vi byter vatten nu.” säger jag, tar baljan och går ut med den. ”Var ska jag tömma den?” frågar jag Mrs Everdeen. Hon pekar på en liten fläck där det växer ringblommor. Jag häller ut vattnet och skyndar mig in igen för att värma upp mer.
Halvvägs inne stannar jag. Prim står med den rosa klänningen i handen för att hänga upp den på klädlinan. Hon står på yttersta tåspetsarna för att kunna nå upp. Jag sätter handen för munnen.
”Prim! Stå kvar sådär! Jag måste få rita av dig!” utropar jag. Prim skakar på huvudet men står kvar i alla fall.
Jag skyndar att hämta mitt block och en penna. När jag memorerat bilden i huvudet låter jag Prim fortsätta. Jag börjar teckna på den, långsamt och noggrant för att den ska bli så bra som möjligt.
När jag arbetat ett tag och precis ska börja på Prims arm skuggar något mitt papper. Jag tittar upp och möts av Gales grå ögon någon decimeter från mina. ”Hej” säger han. Jag ler. ”Hej.”
Han håller upp en påse under min näsa. ”Jordgubbar.”
Jag ler ännu bredare. ”Hur mycket vill du ha?” frågar jag.
Gale viftar lite med handen. ”De är gratis.” säger han.
Jag himlar med ögonen men tar ändå emot erbjudandet.
I ögonvrån ser jag Prim fnissa som en tok. Jag tar emot påsen och ska precis börja gå in när Gale frågar mig något.
”Vill du komma och titta på öppningsceremonin på torget med oss ikväll?” Jag nickar och ler innan jag går in.
I mitt huvud vet jag att jag alltid kommer att minnas den här dagen.
Dagen Gale Hawthorne blev min vän.

23 feb, 2013 13:43

Borttagen

Avatar


Awesome!

23 feb, 2013 14:05

Borttagen

Avatar


Hur bra som helst! Älskar verkligen allting 8D

23 feb, 2013 16:10

cikki
Elev

Avatar


Så... awsome. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

23 feb, 2013 20:48

Borttagen

Avatar


Om ni gillar Hungerspelen:
Läs min fanfic där jag bytt ut Katniss mot en annan person, Cherry. Exakt samma historia, bara med Cherry istället för Katniss!
LÄÄÄÄÄÄÄS!!!!
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=29970&page=3#p1853032

24 feb, 2013 10:41

1 2 3 4

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Madges historia - en Hungerspelenfanfic

Du får inte svara på den här tråden.