A soldier for his district [HG] [SV] (Reupload)

Sen jag bytte användare från Miyuki till Tuggrus så har alla mina fanfictions försvunnit långt bak i arkivet, idag hittade jag min gamla fanfiction "A soldier for his country" som jag tänkte re-posta på rätt användare och fortsätta på, glad läsning!

[Secret Handling, men pretty känslosam fanfiction som kommer sluta ganska dramatiskt, så är du för känslig så läs ej! ]

Kapitel 1 - I'm not scared, I am ready

"Jag skulle aldrig ha en chans att överleva det här, aldrig" Det var det enda som Sam Carter, pojken från Distrikt 4 tänkte under tiden han gick till slåttern. Han var nu arton år och detta var hans sista år att kunna bli vald som spelare. Han andades tungt när han gick, han visste att oddsen för att hans namn skulle dras var låga eftersom han endast hade fem lotter med sitt namn på. Men han hade hört talas om många tidigare spelare som hade dragits och då hade deras namn bara funnits på en lott.

Sam var ensamt barn i sin familj och mer än så ensam kunde inte en människa bli. Han hade förlorat både sina föräldrar, sina släktingar och det enda som fanns kvar var det lilla huset i utkanten av distriktet som nästan bara var ruiner men fortfarande beboendligt. Även fast han bodde ensam så var han tvungen att vara med på varje slåtterdragning och detta var hans sista. Förhoppningsvist skulle han kunna gå hem lycklig och fri från alla slåtterdragningar och hungerspel. Men han visste att han inte skulle hoppas för mycket, på senaste tiden hade ovanligt många i hans ålder hamnat inne på arenan. Antagligen för att få en så jämn ålder som möjligt på deltagarna och lättare kunna träna de.

När han kom fram till torget utanför borgmästarens hus så var det fullt med ungdomar där och kön till att registreras hade blivit tunnare. Han hade råkat försova sig en kvart så han hade inte hunnit vara där vid öppningen av insläppet som han hade planerat. Han ställde sig i kön till registreringen och försökte samla tankarna, han brukade aldrig vara nervös under minutrarna han gick till slåttern. Men när han väl var där brukade pulsen börja slå fortare och rädslan att bli vald spred sig i hela hans kropp.

När han kom fram till fredsväktaren som skulle registrera honom så sträckte han snabbt fram sin arm, bet ihop och kände sticket i pekfingret. Sedan tog fredsväktaren hans finger och tryckte det mot den ruta där hans fingeravtryck skulle sitta inprintat för evigt. Sedan släpptes han in på torget, stämningen var orolig, barn skrek och grät och de artonåriga pojkarna stog och bara stirrade upp mot scenen. Det var deras plikt i distriktet, att visa vilka de är stolt och vackert. Sam gick fram till rutan där de stod och ställde sig på samma sätt som de, det var bara de artonåriga grupperna som stod så samtidigt som grupperna med de mindre fick stå hur de ville. Sedan tystnade alla människorna på torget när eskorten, Edward Dice visade sig på den lilla scenen som hade ställts mitt på torget.

Edward var riktigt knasigt klädd från topp till tå, han hade grönt, långt hår, likblek hy och lila kostym med rosa slips. Hans läppar var målade i starkt rosa och han hade lite lätt ögonskugga på sig. "Välkommen oskyldiga små.. barn!" sa han glatt när han steg fram till mikrofonen, "Vi ska nu dra de två som kommer få spela i det sjuttiosjunde Hungerspelen, vi börjar som vanligt med flickorna!" Sams hjärta bultade fortare, han skulle nu få veta vem av flickorna som skulle få stå där uppe på scenen om bara några få minuter.

Han kände ingen flicka i distriktet så oavsett vilket namn som skulle dras så skulle han inte känna igen den flickan. Edwards hand sänktes ner i den stora skålen av glas och snabbt tog han en lapp. Han hade tagit en som låg i botten av skålen, precis som han brukade göra varje år, "Den som kommer att få väljas ut som spelare bland flickorna är.." han vecklade upp lappen och läste ut namnet högt och tydligt, "Nicole Cleardrop"! Flickan som ropades upp syntes på en gång och alla kameror riktades mot henne, hon var 15 år, hon hade midjelångt brunt hår och hennes ögon var så bruna att de nästan var svarta. Hon trippade fram till scenen, mer glad än ledsen över att ha blivit uppropad. Edward tog hennes hand och kysste den mjukt när hon kom upp på scenen och sedan ställde han henne tillrätta på scenen innan han gick fram till mikrofonen igen.

"Och nu.. pojkarna!" sa Edward ännu gladare än någonsin. De sekunderna som gick från att Edward började rota efter en lapp och att han hade gått fram till mikrofonen igen kändes som hundra år. Sams hjärta bultade fortare än någonsin, det dunkade i huvudet och han trodde han skulle kräkas av nervositet och rädsla. "Och den som ska få kämpa mot.. eller med Nicole Cleardrop är.." Edward vecklade upp lappen långsammare än någonsin och sedan sa han högre än ett öra tål;

"Sam Carter!"

(Om texten är lite rörig nu så är det för att styckeindelningen kan vara lite messy, men kommer fixa det sen)

Azum!^^

Jättebra!