Eyes like emeralds [SV]

Titel: Eyes like emeralds.
Språk: Svenska
Typ av text: Novell, berättelse.
Genre: Fantasy, kärlek, äventyr (Ja, lite av varje helt enkelt)
Antal inlägg klara: Har några på lager, får se när vi publicerar dem. ^^
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13/14
(Då jag kan skriva ganska ingående och specifikt. Det kommer att förekomma kärleksscener, precis som det kommer att förekomma våldsamma scener. Men jag tror att ni avgör bäst själva om ni är mogna för innehållet.)
Beskrivning:
Aron var åtta år gammal när hans sista familj dog; när blev lämnad ensam. Han tog värvning till ett skepp och blev medlem i dess besättning. Hela sanningen vill ingen berätta, om honom, om deras uppdrag. Varför de gjorde som de gjorde.
Nio år gammal blir han åter igen lämnad kvar, dock inte ensam den här gången. Åren går och Aron växer upp till en ung man, då kommer de tillbaka, då när de nästan har nyckeln till framgång men utan Arons hjälp kommer nyckeln aldrig att bli deras. Men saken är den, Aron vet inte vad nyckeln är.
~
Författartack: Tack till dig AnMel som - genom att publicera din pirat-ff - gav mig en knuff i baken; då jag alltid har velat skriva en pirathistoria men inte haft modet. Tack!

Och om nu någon skulle visa intresse för den här historien lovar jag att publicera första delen av första kapitlet snarast!

Jag är intresserad! Jag har ju suttit och väntat på att den här skulle komma igång (om det är den du har berättat om förut).

Tack till dig med, för att ha blivit en av mina närmaste mugglisvänner, en trogen läsare och även en väldigt duktig skrivare.

Jag längtar med spänning efter första delen.

Du behöver inte vänta länge, det kan jag lova dig Anmel. För första delen kommer här. Och ja, det är den här som jag har surrat om.. ^^

Jag vill dock säga att kapitlen jag har skrivit blev waaay för långa för att lägga upp här, så jag har delat upp dem. Hoppas det duger! Kanske lite långt, men längden kommer att variera.
~
Kapten Smith muttrade något ohörbart när han vandrade fram och tillbaka över däcket på sitt skepp - Black wing. Besättningen stirrade tvekande på honom och fortsatte sedan med sitt arbete. En liten pojke som skurade däcket fångade kaptenens blick men slog genast ned huvudet igen.

"Pojk", sade kaptenen med hög röst och pojken slutade upp med sitt arbete och vände sig mot kaptenen. Hans mörka blick var osäker och håret stod åt alla håll på hans hjässa.

"Ja, kapten?"

"Vad sade du att du hette?"

"Aron, kapten. Aron Jones", kaptenen gick iväg igen över däcket och lämnade pojken utan vidare svar. Aron funderade över kaptenens genomträngande blick och kände hur det högg till i ryggen. Han grimaserade och sträckte väldigt försiktigt på sig. Sedan han hade kommit på skeppet hade det gjort ont från dag ett - det här tunga arbetet skulle förstöra honom innan han fyllde tretton. Aron hade dock en misstanke om varför kaptenen betedde sig som han gjorde; de hade precis lämnat en mycket konstig plats där de skulle ha hittat en skatt. Men skatten gick inte att komma åt och de var tvungna att ge sig tillbaka till Tortuga igen - i jakten på någon som visste något om skatten, trodde han.

Kvällen nalkades och det började skymma. Svala vindar blåste över dem och de skyndade sig att göra klart det de höll på med. Besättningen drog sig till slut tillbaka vid sjutiden och åt sin kvällsvard under däck. Aron lyssnade inte så mycket på deras prat om skatter och annat. Han satt i sin koj - knaprade på en torr skorpa - och funderade på livet. Vad skulle det bli av honom? Han hade hamnat på ett piratskepp, vid åtta årsålder. Han hade ingen familj, inga vänner - förutom piraterna ombord, men de hade inte riktigt accepterat honom än - och vart skulle han annars ta vägen. Som sagt, hade han hamnat här vid åtta årsålder. Hans sista familj hade dött och lämnad för världen hade han gått ned till kajen där alla skepp stod och väntade på avgång. Då kom det fram en skepnad ut mörkret och studerade honom. Frågade vad han gjorde där och till sist frågade skepnaden om han ville följa med på hans skepp - det var då Aron förstod att det var kaptenen. Han tackade ja och lämnade föralltid sitt hemland.

Aron suckade lågt och drog handen genom sitt mörka hår. Han fingrade på ett hängsmycke runt halsen och ändrade uttråkat ställning. Plötsligt släcktes ljusen och han ryckte till. Piraterna började långsamt röra sig mot sina kojar och han hörde knarrande fotsteg, gäspande munnar och hur någons koj gick av och piraten föll rakt ned i golvet. Gapskratt utbröt och sjömannen i fråga satte sig ursinnigt upp och lutade sig mot en träbjälke. Han muttrade något och sedan svor han åt de andra piraterna. Aron log roat och lade sig ner igen. Då blev det väldigt tyst en stund och sedan kunde man höra snarkningar från olika håll. Aron förbannade sig själv att han inte hade försökt sova tidigare, nu skulle han aldrig somna. Han väntade ytterligare femton minuter och smög sedan ut från de andra - upp på däck.

Det hade hunnit bli mörkt och stjärnor tindrade från miljoner platser på himlen. Aron gick fram till relingen och böjde sig över kanten. Vattnet plumsade omkring runt båten nere i havet och han tyckte sig se en svag skugga simma under vattenytan. Vinden slet i hans hår och när ett moln förflyttade sig över himlen sken plötsligt hela däcket upp i ett mjukt ljus. Månen. Han log åt den cirkelformade skapelsen och kände sig för stunden väldigt nöjd. Hans tankar försvann ut i natten och löstes upp av sig självt. Då tyckte han sig höra ett svagt knarrande och med en hemsk duns for han tillbaka till verkligheten och bekymmer - snabbt vände han sig om.

"Kapten Smith", utbrast Aron och gapade lätt.

"Stäng munnen, pojk. Vad gör du här ute på däck?" kaptenens mörka dreadlocks vajade svagt i vinden och hans vakna blick följde molnens förflyttning.

"Jag kunde inte sova."

"Vi är framme i Tortuga i morgon så du bör försöka igen", Aron suckade och var halvvägs över däcket när en stark hand grep tag i hans axel. "Vänta en sekund.."
Kaptenen plockade fram något ur sin rock och räckte det till pojken. "Jag vill att du ska ha den här, Aron", han höll fram en vacker dolk mot Aron och Aron tog den försiktigt i handtaget. Klingan var smal och inte som de flesta andra dolkarna här om kring - det kunde han känna på sig. Aron drog fingret försiktigt utmed eggen och hajade till; från hans eget finger dinglade det en liten bloddroppe. Den föll och hamnade på klingan, Aron skulle precis torka bort blodet när han såg att blodet flöt ihop med dolken. Förundrad stirrade han på kaptenen.

"Dolken absorberar det som gör den starkare, har aldrig riktigt förstått varför. Men hur som helst, vill jag att du ska ha den", förklarade kaptenen och gav Aron en slida till dolken och sedan försvann han in i skuggorna. Aron stod kvar en stund till i månskenet och studerade dolken. Runt handtaget hade någon surrat en brun läderrem och den var bekväm att hålla i. Små inskriptioner var graverade på klingan och Aron försökte tyda den snirkliga stilen - utan framgång. Han kvävde en gäsp och gick sedan ner under däck igen. snarkningarna hade hållit i sig men när Aron hyssjade åt piraterna i sömnen tycktes dem bli lite tystare. Han klättrade upp i sin koj, log åt dolken som låg bredvid honom och föll in i en djup sömn. Det var inte förren tidigt nästa morgon han vaknade av ett ljud.

"Land i sikte! Land i sikte!"

Aron blev genast klarvaken och flög ur sängen, i farten hängde han dolken i sitt bälte och krockade nästan med en stor, skäggig man som han visste hette Jack. Jack såg på honom med rynkad panna och flyttade sig sedan åt sidan för att Aron skulle kunna springa uppför den smala trappen. På sista trappsteget snubblade han och ramlade raklång på däcket. Spridda skrockningar hördes och Aron svor irriterat.

"Land i sikte. Land i sik.."

"Ja, vi vet! Du kan sluta hojta nu!", avbröt kaptenen plötsligt och väldigt bryskt. Nästan alla sjömän stod vid relingen och Aron skyndade fram till dem. Inte alldeles för långt borta kunde han ana en grå remsa av land - han mötte kaptenens blick och kaptenen bekräftade hans funderingar med ett leende.

"Ja, min pojk. Tortuga!"

Whoo, det är bra, fortsätt! Jag har inte förstått hur gammal han är, men det kanske du skrev någonstans

Jättebra!
Jag ser fram emot att läsa mer.
Du tycks ha jobbat upp en spännande handling, trots det att du inte har kommit så långt in i den ännu. Det finns redan mystik inlindad i orden och det uppskattar jag alltid. ^^
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; Du skriver väldigt bra och jag tycker att du utvecklas mer och mer hela tiden.
Det är lätt att läsa det du skriver och man får upp en tydlig bild i huvudet. Ibland tycker jag dock att det blir lite rörigt om det går fort hela tiden; dvs att man inte stannar upp så ofta. Fast det kanske bara är min åsikt, då jag stannar upp väldigt ofta och kör på ett ganska lugnt tempo.

Jag kom att fundera på en sak som skulle kunna göra ditt skrivande mer stilrent.
Jag märkte att du använde bindestreck (-) väldigt ofta. Det känns som om du skulle kunna byta ut det mot ett annat skiljetecken på vissa ställen.
Jag själv använder det som en alternativ parentes. Jag tar ett helt slumpvalt exempel för att visa vad jag menar; "Krogen - som vid min tid var ett blomstrande värdshus - hade förfallit och såg ut att ha förlorat både sin charm och sina nöjda kunder."

Jag tänker inte ta ut alla ställen där du kunde ha valt något annat skiljetecken, men här är ett exempel:
"Då kom det fram en skepnad ut mörkret och studerade honom. Frågade vad han gjorde där och till sist frågade skepnaden om han ville följa med på hans skepp - det var då Aron förstod att det var kaptenen."
Personligen skulle jag sätta en punkt istället för ett bindestreck, eftersom meningen avbryts efter "skepp" när jag läser. Det är ett knep att lyckas lista ut vilka tecken man ska använda. Läs igenom - högt eller tyst - som om du spelade in en ljudbok eller liknande. Bestäm vid vilka tillfällen du ska använda vilka tecken och forma dem efter hur det låter.
En annan sak jag hittade i meningarna var en övergång mellan två meningar som i sin tur kanske skulle passa bättre som en.
"[...]och studerade honom. Frågade vad han gjorde där och till sist frågade skepnaden[...]"
Här skulle man behöva ta bort punkten istället och byta ut det mot exempelvis ett kommatecken, eftersom meningen inte riktigt avbryts. Läs upp det för dig själv och se vad som låter bäst.
Sedan är jag inte så förjust i när man använder två likadana ord nästan direkt efter varandra, men det kan vara svårt att ändra på. Nu syftar jag på ordet "frågade". Andra gången skulle det kunna vara "undrade" istället, så att det blir så här tillslut: "Då kom det fram en skepnad ur mörkret och studerade honom, frågade vad han gjorde där och till sist undrade han om han ville följa med på hans skepp. Det var då Aron förstod att det var kaptenen."
Jag ändrade lite andra småsaker för att meningen skulle hänga ihop, t.ex. att jag ändrade "skepnaden" till "han". Då blev det förstås lite rörigt med "[...]undrade han om han ville följa med på hans skepp", men personligen tycker jag att det funkar.

Nu tycker jag att jag har varit väldigt petig och skrivit onödigt mycket för att förklara mig, men jag hoppas bara kunna göra den här ännu bättre, trots det att det är svårt (den är ju redan så bra ).

Jag längtar efter nästa del. Jag är väldigt nyfiken på vad som kommer hända i Tortuga. :3

Jag tackar och bockar för er hjälp. Det gläder mig verkligen att några har hittat hit, här kommer ytterligare en del av det första kapitlet. Njut, och glöm inte att kommentera. ^^ Jag tror att jag skrev det "inbäddat" i en mening hur gammal han var - 9 år är han nu i alla fall.
~
Framåt eftermiddagen när solen var låg och luften inte lika kvav - slog skeppet Black Wing för ankar i hamnen och lämnade hälften av besättningen kvar ombord medan Aron, kaptenen, förste styrman - Alan - och ett par andra pirater gick iland. Kaptenen hade inte övervägt att lämna Aron ombord och Aron blev uppriktigt överraskad att få följa med.

Pojken lade genast märke till lukten här - efter att de hade kommit in i staden började det lukta något hemskt. Det stank ur varje gränd från gamla matrester, smutsiga tiggare och sprit. Överallt kunde han se män och även en del kvinnor. Kvinnorna hade höga frisyrer, målade läppar och stora, klänningar med vollanger, rosetter i mörka - men klara - färger. Vissa stod och rökte utanför någon krog medan andra gick hand i hand med en ful smugglare eller pirat. Aron gick med rynkade ögonbryn och händerna för öronen - det var inte bara synen och lukten som tog stryk här, det lät något förfärligt också; höga skratt, folk som pratade överallt och ur en extra ren gränd - en sorglig visa. Han uppfattade bara en svag melodi och tog genast bort händerna från öronen, den förstärktes lite.

"Yo ho, all hands. Hoist the colors high. Heave ho, thieves and beggars, never shall..", sedan hörde han inte mer då kaptenen kom och ryckte bort honom från gränden, röt åt honom att glömma visan och hålla sig till dem. Aron vågade inte mer än att lyda och höll sig tätt till dem.

De gick förbi flera krogar och värdshus med lysande fönster och Aron fick en känsla av att de letade efter ett speciellt. Efter ytterligare tio minuters promenad i snabb takt stannade kaptenen och framför dem tornade det upp sig ett stort värdshus. Det var till stor del byggt av trä och fönster lös på alla de tre våningarna, han kunde också se att det fanns en vind, men där lyste det inte. Aron försökte läsa skylten som hängde utanför - men dålig läsförmåga och snirkliga bokstäver gjorde det omöjligt. Han suckade lätt och blev sedan inskyffad i värdshuset av kaptenen. Det lös från alla håll i det stora rummet, men ändå var belysningen svag och människorna här inne var som stora skepnader eller skuggor. I alla hörn satt det pirater och smugglare - de förhandlade och skrek åt varann eller var bara ute en trevlig kväll som denna för att ta sig något att dricka. En stor öppen spis värmde upp rummet och fick människorna att svettas - därav lukten.

"Jason!" hördes plötsligt en djup röst och ett högt skrockande. En stor man med ännu större, rött skägg kom fram till dem och dunkade kaptenen i ryggen. "Lever du än, gamle gosse?"

"Ja, det ser ut så, Eddie."

"Härligt att höra, är det här han? Namn?" frågade mannen som tydligen hette Eddie och stirrade intensivt på mig.

"Aron Jones", svarade Aron åt kaptenen och blängde svagt på de båda männen. "Och vad menar ni med att jag är 'han'? Jag är jag!"

Eddie skrockade och slog sig för magen. Aron kände hur kinderna blev varma. Vad hade han gjort för fel nu då? Bara genom att säga sitt eget namn fick han en medelålders man att skratta så han hostade. Kaptenen drog Aron försiktigt åt sidan och väste i hans öra.

"Aron, det här är en farlig plats. Men jag måste lämna dig här, Eddie tar hand om dig. Lämna inte ut ditt riktiga namn till någon, alls. Kanske har du något tjusigt mellannamn som du kan använda så länge?"

"Zeb."

"Zeb, det får duga. Nu heter du Zeb och bor här. Förstått?"

"Men.."

"Inga men! Vi måste iväg nu, sköt dig. Vi kommer tillbaka!"

Sedan försvann kaptenen med sin besättning och lämnade Aron kvar med en känsla av att vara övergiven av någon som kanske brydde sig - nio år gammal och åter igen lämnad ensam. Han ryckte på axlarna och kände att det inte var någon idé att var deppig. Han kände en annan känsla istället, ilska; att åter igen vara ensam och han funderade på om kaptenen hade funderat ut det här från första början? Men Aron skakade på huvudet, suckade och vände blicken mot Eddie. Hans röda skägg lös svagt i det disiga ljuset och han såg mystisk ut med grå ögon och buskiga ögonbryn. Han närmade sig Aron.

"Namn?" frågade Eddie med lustig röst i hans öra.

"Zeb."

"Duktig pojke, kom med här", Eddie drog iväg med Aron upp för fyra trappor och upp genom en liten lucka - de befann sig på vinden. "Här får du bo, gör dig hemmastadd och kom ned när du känner för det. Jag finns alltid i baren och frugan står i köket."

Sedan försvann han nedför trappen och Aron blev lämnad ensam igen. Han tog tillfället i akt och såg sig omkring på den lilla vinden. Rummet var avlångt med ett litet fönster i var ände och snedtak. På ena sidan rummet stod det ett lite större bord och en stol, på andra sidan en säng och ett mindre bord, med en oljelampa på. Annars var det var förvånansvärt tomt på vinden; bortsett från ett par hyllor och en gammal nalle - täckt av damm - som låg i ett intetsägande hörn av den lilla vinden. Från och med nu skulle det här vara Arons hem och Aron själv hade inte mycket att säga till om det.

jättebra
*bevakar*

Jättebra!
Den här gången tänker jag inte skriva så himla mycket; bara att jag ser fram emot fortsättningen och att jag redan nu kan säga att det är en fantastisk historia.

Jag är mer lättad över att din bror kunde rädda dina berättelser. Jag skulle få panik om det hände mig; sedan skulle jag bli förtvivlad och deprimerad. Därför har jag två back-ups om något skulle hända.

Jag kan definitivt vänta!