Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
ginnyw123
Elev 
|
Helluu... Jag tänkte börja på en Hungerspelen-fanfic, om Rue, hennes perspektiv i de 74 Hungerspelen. Kanske rätt uppenbart i rubriken xD
Titel: Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen Språk: Svenska Rating: Kan man läsa HG, kan man läsa det här. Typ av text: Fanfiction (hungerspelen) Antal kapitel hittills: Prolog... Färdigskriven: nej Handling: Handlar om Rue, som blir vald att delta i de 74 Hungerspelen, den kommer ju vara en del inslag som är bokens händelser, eftersom det är samma hungerspel  So, läs och kommentera gärna!  Prolog; Jag står någonstans. På en platta. Av betong. 23 ungdomar står runt mig. Varför är det en nedräknande röst? 54, 53, 52, 51 säger den. Då går det upp för mig. Det här är Hungerspelen. Mitt hjärta klappar fort. Hur kom jag hit? 30 sekunder. Det är skog och ymnighetshornet står på ett gräsfält. En ganska vacker arena, men sånt har jag inte råd att tänka på nu. 20 sekunder. Jag har aldrig avvänt vapen förut, hur gör man? 10 sekunder. Nej. Jag kommer dö. 5, 4, 3, 2, 1. Starten har gått. Jag springer mot skogen, men mina fötter står kvar på plattan. En karriäristflicka springer mot mig med en kniv. Panik. Jag kan inte röra mig. ”Aaah!” Jag vaknar kallsvettig, mardröm. Hungerspelen. Jag försöker andas lungt, men det går inte. Det är slåtterdag idag, det förklarar drömmen. Allt kändes så verkligt, kanske skulle det bli verklighet inom en kort tid...? Kapitel 1: Spoiler: Tryck här för att visa!Slåtterdag Det var inte en sån dag då lärkorna sjöng och allt var bra. Verkligen inte. Det kan aldrig vara en sådan stämning på slåtterdagen. Det var min första slåtter någonsin, och jag var inte lite nervös. Jag hade på mig en vit klänning, samma som på förra årets slåtter, och allt kommer vara som alla andra år, men den enda skillnaden i år är att mitt namn finns i skålen. Flera lappar. Jag har skrivit upp mig på tesseras, fastän mamma inte ville det. ”Så fin du är” säger min lillasyster plötsligt. Jag kramar om henne och kysser henne på hjässan. ”Du är finare.” Hon kramar mina ben, eftersom hon inte är längre än så, och säger; ”Rue. Lova att inte åka till hungerspelen!” Jag skrattar humorlöst och stryker henne över håret. ”Det är inget jag kan lova, men jag vill inte heller åka dit” Min systers ögon blir tårfyllda. En åttaåring borde inte leva i ett land som detta, fullt med hemskheter som Hungerspelen. Hon tittar ner i golvet och en tår faller ner som en mörk prick. ”Flora. Var inte rädd. Det finns tusentals andra som kan bli dragna” Hon tittar upp på mig och nickar. ”Tusentals” säger hon och nickar igen. ”Kom hörni” säger mamma från dörren med sorgsen röst, med hela familjen runt sig ”Dags att gå” ”Välkomna, ska ni vara, Distrikt 11!” börjar Gemma Roach, hon som alltid har hand om 11 vid slåttern. ”Som vanligt, ska ni få se en film som President Snow har skickat med mig hit. Ha en trevlig filmstund” Hon fnittrar, som om det hon sagt var roligt. Introt börjar. Jag kan i princip hela filmen utantill, även om det inte är fullt så många gånger jag har sett den. Jag har ingen lust att se en fånig film om hur viktig regimen är och varför hungerspelen finns, för det vet jag redan. En stund senare, när filmen är slut, är det dags att dra namnen. ”Sådär ja, då var det dags att lotta namn då!” säger hon som om detta var en lottning för vem som skulle få åka till huvudstaden på en veckas semester och bara vara. Inte som att det var synd om de som blev dragna, utan som att det var något kul och en ära. ”Som vanligt, damerna först!” Hon gick fram till klotet med flickors namn, med ett leende som skulle passat ett barn som skulle få en födelsedagspresent, fast falskare och mer spänt. Jag såg hennes hand ta en omsorgsfullt vald lapp. Gemma öppnade den, såg sig omkring på Distrikt 11:s folk, och läste namnet; ”Rue Hazel!” säger hon. Det låter bekant. Rue Hazel. Väldigt bekant. Rue Hazel. Vänta lite... Då går det upp för mig. Rue Hazel är jag. Kapitel 2: Spoiler: Tryck här för att visa!Farväl. Blickar vänds mot mig. ”Har vi ingen Rue Hazel? Kom fram nu, var inte rädd” Folk puffar lite lätt på mig, och jag går på darrande fötter fram till scentrappan. Gemma räcker fram en hand och jag tar den. På scenen får jag klart för mig att Distrikt 11 verkligen är stort, så många personer som står på torget. Jag ser min familj, och jag tror att Flora gråter. Mina andra syskon ser ut att vara på gråtgränsen och mamma bara står och tittar med tårfyllda ögon. Jag får bita mig själv i läppen för att inte börja gråta jag med. Gemma går fram till pojkarnas klot och drar en lapp. ”Thresh Robinson!” ropar hon. En kille som ser ut att vara stark och respektingivande ut, kanske 16, går med bestämda, men lite darrande steg fram till scenen. Han ställer sig på andra sidan av Gemma och hon ber oss skaka hand. Jag nickar åt honom och han gör samma sak. ”Så, då har vi våra deltagare!” säger Gemma glatt. ”Älskling... Lova att göra ditt bästa” säger mamma sorgset. Jag går runt i rummet. Mina bästa vänner har precis gått. ”Det är klart att jag gör. Jag vill komma hem igen” Mamma kramar om mig. ”Det kommer bli hemskt.” säger hon lågt med tårar i ögonen ”Att se sin egen dotter kämpa för att överleva” Jag nickar och torkar en tår ur ögonvrån. Det kommer bli hemskt för mig med. Som om mamma har läst mina tankar nickar hon, fast jag vet inte åt vad. Dörren öppnas och pappa och mina småsyskon kommer in. Flora och Pontus springer mot mig och dunsar nästan in i mig. Allas ögon är fulla av tårar. Jag biter mig ännu en gång i läppen för att inte börja storböla. ”Snälla Rue, kom hem igen” säger Mandy från stolen hon sitter på. Sexåringens läppar darrar lite när hon säger det, även hon gråter nästan. ”Ja, Mandy. Jag ska komma hem igen. Jag lovar” Hon ser på mig och verkar lugnad av mina ord. Jag är nog den i rummet som minst tror på att jag ska komma hem igen. Jag är 12 år. Artonåringar kommer att kämpa mot mig. Vad är troligast, vem vinner, en tolvåring eller artonåring? Rätt gissat, inte jag. Dörren flyger upp. En fredsväktare kommer in. ”Ut härifrån. Tiden är slut. Ms. Hazel ska åka snart” Flora klamrar sig fast vid mig, och de andra ser ut att ha någon sorts ångest över att behöva gå. Jag känner likadant. Jag vill att de ska fara med mig till huvudstaden, men inte vara med i spelen. Mina ögon blir fulla av tårar och en tår droppar ner på Floras vackra hår. ”Vi ses, Flora, om några veckor eller så. Jag ska klara det” säger jag Hon nickar. Fredsväktaren rycker bort henne och drar med henne ut genom dörren. ”Mamma! Gå inte!” ropar jag. Hon fäller en tår, och blir sedan utdragen med pappa och småsyskonen. Jag blir ensam igen. I ungefär fem minuter tittar jag ut genom fönstret och ser min familj gå hem. Gå hem till våra trånga, trygga stuga. Jag kommer på mig själv att gråta när jag tänker på det. Drar med handen över ögonen då tårarna försvinner. På tågstationen är det rätt öde förutom vi som ska till huvudstaden. Det går nästan inga andra tåg här. ”Visst ska det bli spännande?” kvittrar Gemma glatt. ”Nej” säger jag och Thresh i en mun. Hon vänder sig mot oss, ser nästan lite förolämad ut. ”Vad? Tycker ni inte att det ska bli roligt?” ”Tja...” börjar jag ”Huvudstaden ska väl bli kul, men inte spelen” Gemma ser på mig. ”Hm. Kanske det” säger hon ”Men är det inte en ära att få vara med?” Thresh skakar på huvudet. Gemma rynkar pannan. ”Nehä” Tåget rullar in på perrongen. Gemma gör en gest åt oss att gå in. Vi blir tilldelade varsin kupé. Jag blir väldigt förundrad över lyxen. ”Wow” säger jag för mig själv. Det är dusch! Och en jätteskön säng, stort fönster, och lyxig inredning. Och det här vara bara tågkupén – Hur skulle det då se ut när man kom till huvudstaden? Kapitel 3: Spoiler: Tryck här för att visa! Tomhet. Tåget rullar fram. Det faller regndroppar utanför fönstret. Lite sorglig stämning nästan, så grått och trist ute. Innan hade det vart sol. Innan lappen där det stod ”Rue Hazel” hade blivit dragen. Killen, Thresh, sitter i sin kupé han också, tror jag. Det är ingen jag någonsin har känt, eller ens vetat att han existerade. Han skulle lätt ha bättre chans än jag i spelen. Jag lägger mig ner på sängen och tittar upp i taket. Madrassen är mjuk och det känns som om jag blir omsluten av sängen. Det känns som jag inte har sovit på dagar... Några minuter, eller kanske timmar, eller dagar, så vaknar jag med ett ryck av att någon rycker upp dörren. Jag reser mig yrvaket. ”Vad?” säger jag och gäspar. Gemma står i dörren och jag gnuggar mina sömniga ögon. ”Det är middag...” säger hon ”Kom med” Jag ställer mig upp och tittar ut genom fönstret. Det är ljust ute, men grått. Tråkigt. ”Rue, kom nu” säger Gemma. ”Ja, jag kommer” säger jag trött och går med henne ut. Vid middagsbordet sitter våra handledare, Chaff och Seeder, och killen Thresh. Alla nickar kort, jag gör samma sak. ”Hej” säger jag och sätter mig bredvid Seeder. Gemma lägger upp mat till sig själv och gör en gest mot mig. ”Ta för dig” Jag blir smått chockad av maten. Snacka om lyxigt. Fast, kanske borde jag kunnat räkna ut det med tanke på rummen. Jag tar av lite enbärssoppa (fråga mig inte om enbärssoppa, inte visste jag att man kunde göra soppa av enbär!) och sallad. Gemma ler, hon verkar vilja att jag ska ta något annat också. Jag tittar ner i soppan, det här räcker väl? Den är god, smakar enbär (överraskning, jag vet.) och något annat. Salladen består av quinoa, tomat, vitkål, oliver, paprika och mozzarellaost. Det är minst lika gott som soppan. Det känns som om jag inte har ätit på dar. Jag trycker i mig så mycket av soppan och salladen jag kan. ”Ska du inte ha något annat än soppa och sallad” frågar Seeder och flinar. Jag fnittrar till. ”Nej, det är så gott!” Seeder skrattar och nickar. ”Ja, det har du rätt i” säger hon. De andra vid bordet skrattar också. Thresh tar inte heller av så många olika rätter, både han och jag är ovana vid den här sortens lyx. Jag vaknar kallsvettig mitt i natten, flämtande efter luft. Hungerspelen. Jag drömde om det igen. Precis samma dröm som föregående natt. Jag försöker ta djupa andetag och andas lungt. ”Det är okej Rue” försöker jag intala mig själv ”Det var inte på riktigt” Men det kommer bli riktigt, eller nära i vilket fall som helst. Jag vänder på mig, försöker lägga mig så nära väggen som möjligt. Det känns tryggare så. Täcket reflekterar min kroppsvärme, det är precis lagom, jätteskönt. Jag försöker somna om. Det går inte. Inte efter drömmen. Jag går fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Det är kolmörkt ute. Jag suckar och tänker på min familj. En tår faller på min hand på fönsterbrädan. Flera tårar. Jag torkar bort de. Jag slänger mig på sängen och hulkar i kudden. Saknaden av min familj gör mig så ledsen. Även om det bara har gått ungefär en halv dag. Tänk om jag aldrig får träffa dem igen? Tanken slår mig så hårt, jag känner mig tom, ensam. Jag går upp till fönstret igen. Tänk om. Om jag aldrig kommer hem igen. Tårarna börjar rinna igen och den här gången låter jag de bara rulla ner över kinderna. Det smakar salt på läpparna. ”Rue!” kvittar Gemma ”Dags att gå upp nu sockertopp!” Sockertopp. Precis vad jag känner mig som. Inte. Gemmas naivhet gör bara att jag känner mig ännu tommare och ensammare. Hon går ut. Jag masar mig upp ur den sköna sängen och går för att öppna garderoben. Där ligger ett par kläder som Gemma säger att jag ska ta på mig. Jag rynkar på näsan åt de. Ett par illrosa byxor, en t-shirt i ungefär samma färg och en kofta i ett konstigt, plastigt material som är guld och grönglittrig. Hemska allihop. Jag öppnar garderoben och hittar några normala plagg. Sätter på mig ett par blåa byxor i skönt material, ett vitt linne och en huvtröja. Kapitel 4: Spoiler: Tryck här för att visa! Färger och en ny stad. Vi är framme i huvudstaden. Gemma traglar på om hur mycket vi kommer älska det och hur bra vi kommer ha det under de närmaste träningsdagarna, tills det är dags att gå av. Det står massor av folk utanför vagnen och viftar och väntar på att vi ska komma ut. Huvudstadsbor. Jag förstår inte riktigt hur de kan tycka att det är så roligt och spännande att vi kommer hit – särskillt som vi är Distrikt 11, vi är inte så duktiga, det är väl ettan och tvååan, kanske fyran de ska tycka är kul att se vilka som är med. Elvan brukar ändå inte överleva så länge. Chaff öppnar dörren och den ljumma luften slår emot oss. Det doftar gott, men det är inte riktigt någon doft jag känner igen. Jag står bara och tittar på alla människor tills Gemma drar ut mig. ”Se snygg ut” väser hon i mitt öra. Okej... Jag vinkar lite tafatt och ler halvfalskt till huvudstadsborna. De vinkar glatt tillbaka, och mitt leende blir mer äkta, tillslut helt äkta. Men jag är inte glad, bara lite för tillfället. Jag stänger långsamt dörren och sätter mig på sängen. Rummet på tåget var bara ett litet lyxrum gemfört med det här. Panoramafönster, bra utsikt, mjuk säng, dusch, allt lyxigt och fint bar. Men det är svårt att känna sig hemma. Jag är ju inte van vid sån här lyx, det känns konstigt, men det är okej. Lyxigt känns konstigt, men jag vänjer mig nog. Jag tittar i garderoben för att se om det finns normala eller sådär konstiga kläder som ungefär 95% av kläderna på tåget var. Det ser ut att vara mest konstiga kläder, men det finns några normala också. Jag ställer mig vid ett av de stora fönstren. Det är högt, vi bor på elfte våningen eftersom att vi är Distrikt 11, näst högst upp. Det vimlar av människor klädda i neonfärgade, skrikiga, konstigt formade kläder och de har målat sig mycket i ansiktet med konstiga, fula färger som inte passar dem alls. Utsikten är bra, man ser väldigt mycket här uppifrån, det är stora hus, det står köpcentrum. Det finns inget sådant i Distrikt 11. Det är antagligen något med affärer eller så. På ”köpcentret” finns det något som ser ut som stora TV-skärmar med reklam som åker förbi. Allt är så annorlunda. Morgon. Första träningsdagen. Någon har lagt fram träningskläder som jag motvilligt tar på mig. Vid frukostbordet sitter Chaff, Seeder och Gemma. ”God morgon” hälsar jag. ”God morgon Rue” säger Seeder och ler. Chaff och Gemma nickar vänligt åt mitt håll. Jag tar en tallrik och lägger upp en ostmacka och lite vindruvor. Jag är inte på något humör för att äta. Men jag trycker i mig lite ändå, Chaff säger att jag måste ha mycket energi för idag. Thresh däremot verkar ha bättre aptit, han äter nästan av allt. ”Hur orkar du så mycket?” frågar jag svävande. ”Jag vet inte riktigt, det är så gott!” säger han och skrattar. Jag skrattar också, det är ju faktiskt gott. När han har ätit klart säger Gemma till oss att vi ska gå. ”Ta det lungt Gemma, de har inte bråttom” säger Chaff med antydan till skratt. Gemma ser irriterat på honom. ”Men det är väl bara bra om de är där tidigt?” Seeder nickar. ”Gå ni” säger hon och ler. ”Lycka till” Kapitel 5: Spoiler: Tryck här för att visa!Träningsdags. Träningsrummet är stort och rymligt, med massor av redskap, vapen och olika stationer. Jag tar ett steg in och Gemma lämnar oss. ”Lycka till” viskar hon och försvinner. Thresh och jag sätter oss på en bänk och inväntar andra. Vi är först hit. Efter bara några sekunder öppnas dörren och de från Distrikt 12 kommer in. Jag känner igen dem från invigningscermonin, Katniss och Peeta heter de visst. Snart fylls rummet med dragna personer, som har blivit utvalda för det här, en tränare komemr in och presenterar sig som Atala. Hon säger till oss att gå till någon station och träna. Jag ser mig nervöst omkring. Finns det inte någonstans man kan lära sig att klättra i träd eller gömma sig? Jag ser en station som är kamouflering, det kanske är roligt. Tränaren där heter Emily och visar mig glatt hur jag ska måla mig själv så att jag inte blir upptäckt. Hon tycker att jag kanske ska testa att måla som sten på handen. Jag tar osäkert en pensel och doppar den i en stengrå färg. Det är pilligt, men ganska kul. ”Men man kan väl inte hitta målarfärg på arenan?” frågar jag och skrattar nästan åt min dumma fråga. Emily ler och svarar att, nej, det är inte så troligt, men man kan ju kamouflera sig på andra sätt. ”Som att...” börjar jag osäkert ”Gömma sig i träd?” Hon nickar. ”Ja, det kan man göra. Är du bra på det?” Jag känner att jag rodnar en aning. ”Tja... Jag har ju jobbat en del i träd hemma så...” ”Då kan du nog klara dig bra” säger hon ”Eller... Det kanske jag inte borde sagt” Hon skrattar, jag skrattar med. Hon avslöjade att det skulle finnas träd på arenan, eller, så tolkar jag det iallafall. Och det är bra, jag har trädvana sedan Distrikt 11 och finns det träd finns det kanske frukt eller blommor på trädet, och det är ännu bättre. Då finns det mat också. Hoppet stiger liiiite, bara lite. Efter första träningsdagen är jag rätt slut. Det snurrar i min hjärna när jag försöker komma ihåg alla skillnader på bären som var giftiga och de som inte var det, och hur man skulle göra för att knyta en pålstek. Jag ställer mig och duschar en lång stund, och fönar sedan håret som torkar på under en minut. Jag byter om till ett par byxor, ett linne och en collegetröja över. Den är så mysig att jag vill krypa in hela jag i den. Klockan är runt halv fem, och det är inte middag förens ungefär om en timme. Det finns inte så jättemycket att göra, så jag går ut till ”vardagsrummet” där Seeder sitter och tittar på något TV-program med huvudstadsmänniskor, men hon ser inte ut att tycka att det är särskilt intressant. ”Hej” säger jag och sätter mig bredvid henne. ”Rue” säger hon ”Så trevligt att se dig” Jag ler och säger att det var så trevligt att se henne med. ”Gick det bra på träningen idag?” frågar hon nyfiket ”Har du lärt dig något nytt?” ”Jodå, det har väl gått bra.” svarar jag och tänker efter på vad jag egentligen har lärt mig. Knyta pålstekar, om jag nu kommer ihåg hur man gör, måla mig själv som en sten (väldigt nödvändigt eftersom det antagligen inte kommer finnas målarfärg på arenan), giftiga bär och sånt. Och att det kommer finnas minst ett eller två träd på arenan, vilket kan ge mig en fördel. Kanske. Om jag nu kan överleva i ett träd. Seeder och jag pratar ett tag tills Chaff och Thresh kommer in. Vi hälsar och de sätter sig också i den onormalt stora soffan. ”Var det okej för dig med idag?” säger någon, jag tror det är Chaff, men jag kollar på TV:n, programmet är så annorlunda mot det som går hemma, där går ungefär bara nyheter och hungerspelen. Det här är något om hungerspelens historia. Ganska intressant att se saken från ett annat perspektiv, från folk som faktiskt tycker om spelen. Iklädda kläder med grälla färger stod två personer och pratade om Spelen medan man fick se scener från tidigare spel. Det var hemskt. Men samtidigt intressant, att se vad de tycker om det. ”Rue?” säger Chaff. Jag vänder bort blicken från TV:n. ”Vad?” ”Jag frågade om allt var bra idag?” Åh, så det var mig han menade! ”Jaha, jo, det var okej” svarar jag och vänder åter ögonen mot TV:n. Kapitel 6: Spoiler: Tryck här för att visa!Förberedelser. Träningsdagarna är slut. Imorgon börjar spelen. Intervjuerna är ikväll och de måste börja på eftermiddagen med att göra oss i ordning. Rätt tråkigt att bli iordninggjord, om man frågar mig. Min stylist, Jenna, och hennes medhjälpare, Alyssa, Nathan och Mackenzie kommer in i rummet där jag väntar. ”Hej” säger Jenna varmt, och jag svarar med en hälsning. Hon förklarar att det behövs en del tid för att göra mig iordning till intervjun, Jo, jag har förstått det. Hon lämnar mig och assistenterna ensamma och går för att göra något. ”Sätt dig här” säger Mackenzie och pekar på en stol vid ett makeup-bord. Jag nickar stumt och sätter mig. ”Vad ska ni göra?” frågar jag nyfiket. ”Du får se” svarar Nathan hemlighetsfullt. En sak med huvudstadsborna – De verkar tro att alla är jättespända och orkar vänta hur länge som helst, de är så naiva, och just nu var Nathan ett levande exempel på det, det var inte kul att sitta i en stol helt utan att veta vad de ska göra med en. Jag suckar och vänder huvudet mot Alyssa. Hon skakar leende på huvudet, nejhä, hon ville inte heller tala om det. ”Men du kommer bli väldigt vacker efteråt. Ännu vackrare än nu” tillägger hon och blinkar med ena ögat. Jag skrattar humorlöst. De sätter igång med att göra någon slags sminkbas med puder och något som låter som fandasion (foundation xD). Sedan gör de något med mina ögon, lägger på någon ögonskugga tror jag, och såndär grejs på ögonfransarna som jag har glömt bort namnet på. Är det inte underligt att huvudstadsborna orkar smeta på sig sådant varje dag medan vi i Distrikt 11 knappast har hört ordet ”smink”. Eller inte så att man använder ordet dagligen. Efter ungefär en halvtimme (eller, det kan ha varit flera dagar, men Alyssa påstår att det var en halvtimme.) är sminket klart, äntligen. Nathan säger att jag kan titta mig i spegeln. Jag har en tunn blå skugga vid ögonen som räcker upp till ögonbrynen, men den syns inte så mycket. Jag har mascara på fransarna, som inte så så nödvändigt – enligt mig -, eftersom jag redan har svarta fransar. Rouge på kinderna och mitt ansikte glittrar lite ser det ut som. Ögonen är framhävda på något sätt. ”Vänta lite, jag måste göra en sista sak, Rue” säger Mackenzie och går fram till mig. Hon tar fram en pincett och tar bort några strån från mina ögonbryn. Jag hatar när de plockar ögonbrynen, det gör ont. Men, det blev fint, ögonen blev ännu mer framhävda. Jag ler till min egen spegelbild, jag ser bättre ut än vad jag har gjort i hela mitt liv. Fast jag föredrar den Rue utan smink. Jag känner mig mer äkta då. Vi får vänta en stund innan Jenna kommer tillbaka, och hon har det som jag antar är min klänning med sig. Hon lägger ut den på soffan och ler nöjt mot mig. Den är klarblå, ljus, nästan turkos, fluffig kjol och kanske en aning för flickig för mig, men jag gillar den. Jenna gör en gest mot den, som om hon säger ”sätt på dig den!” Jag drar av mig tröjan och tar på klänningen. Alla nickar gillande. Ett par blåa ballerinaskor ställs fram och jag kliver försiktigt i dem. Sköna och bekväma, till skillnad från ett antal andra plagg i Huvudstaden. ”Se på dig själv” säger Jenna mjukt. Jag tittar mig i spegeln, och för en gång skull känner jag mig vacker. På riktigt. Jag, Thresh och handledarna har pratat igenom taktiken för intervjun. Vi ska vara så lunga som möjligt, få publiken att tycka om oss, kanske genom att berätta ett kul skämt eller så. Och jag känner mig faktiskt lugn. En halvtimme kvar. Kapitel 7: Spoiler: Tryck här för att visa!Intervjuvn. Flickan från Distrikt 1 går upp på scenen, hon har en utmanande klänning på sig, och publiken därute hurrar och visslar när hennes intervju är slut. Nästa. Och nästan. Och nästa. Så blir det pojken från Distrikt 10's tur att gå upp. Jag sväljer hårt och påminner mig själv om att det bara är ungefär tre minuter tills jag ska gå upp där – och prata inför i stort sett hela Panem. Självklar går dessa ynka tre minuter alldeles för fort, det känns som kanske... en halv minut? Det var hur som helst min tur. ”Rue!” säger en röst, Seeder ”Det är du!” Jag ger henne, Chaff och Thresh en blick. Chaff har nog druckit lite, att döma efter hans lätt dimmiga blick, förmodligen för att han kanske var lite nervös inför intervjuerna, vem vet? Jag tar ett steg upp för scentrappan och hör mitt namn ropas ut av Caesar Flickerman. Han sitter i en stor, röd fotölj, och bredvid den finns ett litet bord, och sedan ytterligare en röd fåtölj som är ämnad för personen som ska bli intevjuvad – i det här fallet jag. Publiken visslar, jag ler och vinkar lite till dem. ”Sätt dig, sätt dig, Rue!” säger Caesar glatt. Jag slår mig nervöst ner i fotöljen som visar sig vara mycket skönare än vad den såg ut att vara. Han håller fram mikrofonen mot mig, tydligen förväntas jag säga hej eller något. ”Hej” säger jag och vinkar lite tafatt. ”Hej, Rue Hazel” säger Caesar. ”Vad roligt att ha dig här” Jag ler och vet inte riktigt vad jag ska säga. ”Tack...” börjar jag ”Men det är faktiskt inte så jättekul” Jag inser direkt att det var dumt sagt. ”Eller, det är ju kul, men att döda folk och så är inte min grej.” Det lät lite bättre. Publiken skrattar lite, som om det vore kul, Caesar skrattar med dem. ”Jo, det förstår jag” säger han och ler. Han frågar om jag saknar familj och vänner, ja, det är klart. Och för att han frågade så förstår jag nu hur mycket jag faktiskt saknar dem. Caesar gratulerar mig för sjuan jag fick av spelledarna och jag tackar glatt. Sedan frågar han vad som är min största styrka på arenan. ”Jag är väldigt svårfångad” svarar jag med lätt skälvande röst ”Och om de inte kan fånga mig, kan de inte döda mig. Så räkna inte bort mig. ”Skulle aldrig falla mig in” säger Caesar glatt. ”Lycka till, Rue Hazel!” säger han och en klocka ringer och säger att tiden är ute. Jag trippar nöjt ut. På våning elva pratar vi om intervjuerna när allt är klart, om pojken från Distrikt 12's avslöjande (eller vad man nu ska kalla det), att han var kär i Katniss Everdeen, flickan från Distrikt 12. jag undrar om han verkligen menar det, men han har åtminstone lyckats övertyga folket i huvudstaden. Gemma, Chaff, Seeder och stylisterna är nöjda med min intervju. Jag kan säga att, det är jag med, rätt så. Caesar var väldigt snäll, en perfekt person att bli intervjuad av. Thresh gjorde också ett bra framträdande, han säger ju inte så mycket, så folk blev nog lite nyfikna. Så tror jag. Vi går och lägger oss efter en stund, det är Gemma som tvingar oss i säng, medan Chaff tycker att vi gott kan sitta uppe lite till. Men jag håller med Gemma, vi behöver vara utvilade till imorgon. Kapitel 8: Spoiler: Tryck här för att visa!Spelen kan börja. Jag kan inte sova. Klockan är nog runt två-tre mitt i natten, och det är kolmörkt ute. Jag borde sova, men det är inte lätt. Tick, tack, tick, tack... Klockans visare tickar irriterande. Jag tar på mig kläderna som Jenna lagt fram. Ett par byxor, tröja och jacka. Passar perfekt. Jenna nickar. ”Sitter bra” Det finns en liten klocka på hyllan i det lilla rummet. En kvart kvar. En kvart kvar tills jag blir uppskickad i ett rör till arenan. Alla deltagare åkte med svävare hit ut, något jag aldrig åkt förut. Vi står i varsitt rum med stylisterna och bara väntar på att bli uppskickade för att döda varandra. Jag sväljer hårt och tittar på klockan som visar tio minuter. ”Nervös, eller hur?” säger Jenna. Jag nickar tyst. Hon kramar om mig och säger att jag har en chans att vinna, även om jag är bland de minsta på arenan så är jag snabb och svårfångad, precis som jag sade på intervjun igår. Det är sant. Men vinna? Nja... Killen från tvåan är den jag oroar mig mest för, Cato tror jag han heter. Stor och stark och alldeles för bra på att kasta spjut. Usch för att hamna i närkamp med honom. ”Jag hejar på dig, gumman” säger Jenna varmt. Jag ler snett, tackar och tar en klunk vatten. Hela glaset är snart urdrucket. Precis som jag kan vara innan denna dag är slut. Urdrucken. Död. Inget kvar. Eller kanske skadad. Eller i bästa fall överlevande. Jag har en taktik, att bara springa rätt ut. Bort från Ymnighetshornet, slippa blodbadet. Kanske ska jag, om det går, försöka få en vattenflaska när blodbadet är över. Mat kan jag nog hitta något, efter träningsdagarna vet jag vilka bär som är farliga och vilka som inte är, de som jag inte visste redan innan. ”Lycka till, Rue” är Jennas sista ord till mig innan jag blir insläppt i röret. Jag sätter handen mot glaset, som för att försöka röra vid henne. Hon gör detsamma och ler. Det känns lite klaustrofobiskt. Det börjar röra sig uppåt och jag släpper långsamt handen från glaset. Glaset försvinner när röret är uppe och alla deltagare ser sig omkring. De här ska försöka döda mig. ”Låt de sjuttiofjärde Hungerspelen börja!” ljuder en röst över hela arenan, och över hela Panem, som alla tittar på detta. En klocka börjar räkna ner, från 60 sekunder. Jag analyserar snabbt arenan. Skog. Som jag hade trott, eftersom att tränaren vid knoparna hade råkat försäga sig. Okej, skog, det guldglänsande Hornet i mitten. Jag bestämmer mig för att springa västerut, vilket blir åt vänster för mig. Där finns det mycket skog och tät sådan. Tio. Nio. Åtta. Herregud, snart är det dags. Sju. Sex. Fem. Undrar hur min familj känner nu...? Fyra. Jag drar ett djupt andetag. Tre. Bara sekunder kvar. Två. Ett. Shit. Boooom. Jag springer allt jag har mot väster, bryr mig inte om att ta något, precis som planerat. Jag flyger nästan fram och ingen verkar riktigt bry sig om mig, att jag springer iväg, eller så är de upptagna med att plocka vapen. Jag ser en annan flicka försöka springa, men hon blir dödad. Av ett spjut, men jag tar inte risken att titta bakåt för att se vem det var. Aningar han man. Väl inne i skogen tar jag det lugnare, och går istället. Snart hörs kanonskotten från de döda på blodbadet, de hörs alltid när det är över eftersom så många dör då. Jag klättrar upp i ett träd som ser säkert ut, och skrapar ut lite kåda som jag tuggar på. Jag överlevde blodbadet. Kapitel 9: Spoiler: Tryck här för att visa!På arenan. Jag strövar omkring i närheten av mitt träd, och letar efter något ätbart. Det enda jag hittar är några myntablad, enstaka kantareller som jag knappt vågar äta, men efter en tugga inser jag att jag inte dog av dem, så de går att äta. Det börjar bli kväll, så jag har tänkt närma mig Ymnighetshornet för att hitta vatten eller så, om inte allt är borta eller kanske något har slagit läger där. Jag klättrar upp i trädet igen, tar inte risken att gå på marken, inte än åtminstone. Jag tittar genom lövverket och ser inte en människa på vägen till hornet. Det verkar som om de flesta har tagit sig längre bort. Jag är ganska nära hornet, eller inte nära, men inte jättelång bit ifrån. På andra sidan, tvärtemot hållet till Ymnighetshornet ser jag en mörkhårig flicka gå, långt borta från mig, men jag kan se att det är Katniss från tolvan. Sedan ser jag någon mer, som jag inte kommer ihåg namn eller distrikt. Jag klättrar ner igen och börjar vaksamt gå mot mitt mål. En gren bryts i närheten. Jag vänder mig tvärt om och ser en person komma springande lite längre bort, men mot mig. Men inte med mig som mål. Jag hoppar smidigt in i en buske och pustar ut och gör ett litet kikhål. Jag är osedd, än så länge. Snart ser jag att det är den rödhåriga flickan från Distrikt 5 som springer. Hon saktar ner lite och stannar helt vid busken jag halvligger i. Min andhämtning blir snabbare. Flickan vänder sig mot är busken där jag är och tittar misstänksamt på den. Hon böjer sig ner och jag gör mig så liten som möjligt. Hon drar undan lite grenar, och i det ögonblicket vet jag både att jag är sedd, men också att hon inte kommer göra mig illa. Min andhämtning blir normal igen. Flickan släpper grenarna och springer iväg. Hon verkar smart. Hon hade inga vapen, så kanske gör hon samma sak som jag, försöker ta sig till hornet nu istället. Jag väntar ett litet tag innan jag springer vidare. Väl framme går jag in i hornet och tittar i alla håll och kanter. Jag hittar en liten vattenflaska, tänk att en flaska med vatten kan göra en så glad! Jag tar en klunk. Att vatten är så gott. Men jag måste nog spara. Kapitel 10: Spoiler: Tryck här för att visa!Andra dagen. Jag vänder på mig. Det är både obekvämt och osäkert att försöka sig på att sova i ett träd, försök aldrig det därhemma. Chansen är stor att jag inte får någon sömn alls, vilket betyder att jag kommer vara ännu mer sårbar än vad jag redan är. Det ända jag kan försöka vara glad över är att det faktiskt är träd på arenan. Även om det inte är mycket att ha fördel av, eller, visst, blir jag jagad kanske jag kan klättra upp i ett träd. Ansiktena på de döda har precis visats upp på himlen, det är 11 döda, vilket betyder att det är 13 kvar i spelet. Ungefär 7,7 procents chans att jag kommer hem, alltså. Tja, den är åtminstone bättre än i morse. Fy, nu låter jag nästan glad över att människor har dött. Fast... Det kanske jag är. Vid närmare eftertanke så är det inte så konstigt, även om det är hemskt. Vad har spelen gjort med mig? Jag vaknar av att solen skiner mig i ögonen. Det verkar vara tidigt på morgonen, det är dagg i gräset och luktar friskt. Jag gnuggar mig i ögonen. Hur länge har jag sovit, två, tre, kanske fyra timmar? Jag gäspar stort och tar ner min lilla vattenflaska från grenklykan där den har stått. Plötsligt hörs ett kanonskott. Ännu en död. 12 kvar. Det får mig att vakna till och tänka att, det där kunde faktiskt ha varit jag. För det är sant, det finns absolut inget som garanterar dig överlevnad på arenan. Jag hoppar smidigt ner från trädet, och drar in lukten av skogen. Jag känner mig fri på ett konstigt sätt, fri, bara för att jag känner mig någolunda säker här. Vilket är väldigt dumt eftersom jag skulle kunna bli dödad på fläcken. Jag inser det efter en sekund och håller ögonen öppna medan jag går. Det växer något som ser ut som hallon bredvid mig, men jag vågar inte äta av dem, fastän jag vet att jag är duktig på bär. Harsyra finns det mycket av, upptäcker jag. Efter en stund har jag halvfyllt en av jackfickorna med den syrliga växten, även om man inte kan säga att det är mycket till mat. Under färden hittar jag ännu mer harsyra, hjortron som jag proppar en ficka med, och nypon. Det är väl inget att bli mätt på, men bättre än inget alls. Jag träffar inte på en enda människa under förmiddagen, vilket är bra. Jag vill verkligen inte hamna i kamp med någon. Dagen går vidare, utan att något händer, förutom att jag proppar mig full med goda bär, som jag faktiskt är säker på är hallon. Det är otroligt gott och energigivande, så jag går vidare i rask takt och tar en klunk av vattenflaskan. Det var ett stort misstag, eftersom jag inte förut insett hur törstig jag var. Jag tar ytterligare en klunk, och en till.. Törsten är nästan släckt, men mitt lilla vattenförråd har minskat. Nästa problem jag kommer stöta på blir självklart vatten, törst. Det är jag ganska säker på. Kapitel 11: Spoiler: Tryck här för att visa! Hänsynslösa karriärister Jag går långsamt och saktar ner farten. Jag tror att det är eftermiddag. Sen eftermiddag. Ett ljud hörs. Fotsteg. Jag reagerar snabbt och klättrar upp i närmaste träd. Då märker jag även något annat, en flicka som legat på marken vid en liten tjärn väldigt nära där jag var reser sig upp. Att jag kunde missa henne. Det är Katniss, flickan från Distrikt 12. Hon gjorde ett väldigt intryck på de flesta, antar jag. Med hennes självsäkerhet och utstrålning är det omöjligt att bortse från henne. Även karriäristerna bortser nog inte från henne, även om de inte vill erkänna det själva. På tal om karriäristerna, gissa vilkas fotsteg jag nyss hörde? Rätt gissat. De springer fram genom skogen jagande efter Katniss, de ropar något ohörbart till varandra och springer vidare. Tyst klättrar jag ner och fort upp igen i ett annat träd. Något får mig att vilja se på detta, fråga inte vad. Katniss klättrar upp i ett träd bara några meter ifrån mitt eget, men ingen märker mig. Hon klättrar fort och är uppe på en bra höjd inom kort. Plötsligt ler hon. ”Hur har ni det där nere?” Jag är säker på att i detta ögonblick är kamerorna riktade mot karriäristernas häpna ansikten. Jag håller mig nästan för skratt. Pojken från tvåan samlar sig och svarar; ”Det fungerar. Själv då?” De pratar litet, de är nästan ironiska, men det är meningen. Den enorma pojken från tvåan häver sig upp i trädet och Katniss börjar klättra igen. En gren knakar till och pojken – det känns fel att kalla honom pojken på grund av storleken, men hursom helst, tvåan – faller till marken. Fallet är hårt, han ställer sig upp och svär. Flickan från Distrikt 1 – med ett så fånigt namn, Glimmer kallar de henne – tar sig istället an uppdrag döda Katniss, och klättrar upp en bit tills även hon hör en gren knaka. Lite vett har hon, och stannar. Glimmer tar upp bågen och skjuter iväg några pilar mot den nu stillastående Katniss. De flesta missar grovt, hon är långt ifrån duktig på bågskytte, men en träffar en inte så lång bit nedanför Katniss. Hon drar ut pilen och viftar retsamt med den över flickan från ettans huvud. Karriäristerna är rasande och tillslut säger en av dem, som jag hitills inte sett var med dem, Peeta från tolvan. Detta chockerar mig plötsligt; ”Äsch, låt henne stanna där uppe. Hon kan ju inte precis gå någonstans. Vi tar hand om henne i morgon bitti” De håller med honom och slår läger nära. Katniss fixar med något och lägger sig i en sovsäck, åh, vad jag är avundsjuk på henne. Hur skönt skulle det inte vara med en sovsäck? Hon ser obekväm ut och tittar sig omkring, och då får hon syn på mig. Vi ser varandra i ögonen en stund. Jag sträcker upp handen och pekar på getingboet ovanför hennes huvud. Kapitel 12: Spoiler: Tryck här för att visa! Målbålgetingar. Till en början förstår hon inte vad jag pekar på, men jag håller kvar handen riktad mot boet. Katniss ser sedan ut som om hon fattar, och jag tar ner handen och smälter ihop med mitt träd återigen. Plötsligt slår det mig att det kanske inte är vanliga getingar. Om det är målbålgetingar, då får Katniss det lite svårt. Tur att jag visade henne. När nationalsången börjar spela ser jag hur Katniss tar upp en kniv och börjar såga av grenen där getingboet sitter. Det är mod det, ett enda felsteg kan döda henne, och dessutom kan hon själv bli dödad på kuppen om hon får ner det. Jag iakttar sågandet med nyfikenhet. Det är ingen som har dött, så jag fortsätter att titta på Katniss som fortfarande jobbar med att få ner boet. Plötsligt tar nationalsången slut och Katniss avbryter sågandet, jag antar att det är på grund av att karriäristerna inte ska höra henne. Det blir tidig morgon, jag har sovit några timmar, men inte mycket. Det är ett grått, småtråkigt ljus. Jag ser Katniss blick fara över trädet där jag sitter. ”Rue?” viskar hon mycket lågt. Jag visar mig och pekar genast upp mot boet igen. Katniss gör en sågande rörelse, jag nickar. Sedan försvinner jag, eftersom jag inte har någon större lust att bli torterad av målbålgetingar, som det troligen är. Jag hoppar ljudlöst från träd till träd och känner det som att kamerorna är på mig i just det ögonblicket. När jag känner att jag är tillräckligt långt bort stannar jag. En duns hörs, Katniss har förmodligen fått ner boet. Jag hoppas att hon inte blir stucken till döds, det skulle vara tragiskt. För att vara på den säkra sidan hoppar jag några träd längre bort. Jag har hittat Katniss och följt efter henne, utan att hon vet om det förstås. Efter ett tag stannar hon vid en bäck och vadar ut i den. Jag får en impuls att göra likadant med känner att det är smartast att stå kvar där jag står, längre bort, bakom en buske. Katniss stoppar en köttremsa och ett kex i munnen, och jag känner hungern komma krypande. Det blir sen eftermiddag och Katniss sätter sig ner för att grilla något jag tror är vildkalkon, det är åtminstone vad det ser ut som. Jag tar några steg närmare, ställer mig bakom ett träd. Jag råkar bryta en kvist. Katniss tittar mot mitt håll och höjer bågen. Jag andas fortare. Efter ett tag ser det ut som om hon upptäcker något, och jag vet vad det är, själv upptäcker jag det i samma ögonblick. Min stövel sticker ut. Hon slappnar av, och ler till och med. ”Det är inte bara de som kan slå sig ihop med varandra, vet du.” säger hon oväntat. Kapitel 13: Spoiler: Tryck här för att visa!En kamrat Jag är minst sagt chockad. Jag sväljer och talar sedan. ”Vill du... Vara i lag med mig?” Jag väntar på svaret. ”Varför inte?” börjar hon ”Du räddade mig med de där målbålgetingarna. Du är smart nog att fortfarande vara vid liv. Och jag verkar inte kunna bli av med dig ändå” Hon blinkar mot mig efter sista meningen. Jag ler nästan. ”Hungrig?” Jag kastar en blick mot köttet bredvid Katniss och sväljer. Ja, visst är jag hungrig. Hon har skjutit hela två djur. Jag kliver fram, smått nervöst. ”Jag kan fixa dina sting” säger jag. ”Kan du?” säger Katniss förvånat ”Hur då?” Jag tar fram en näve löv som läker dem från packningen och visar henne. Hon frågar var jag hittade dem. ”Här omkring.” svarar jag ”Vi har alltid med dem när vi jobbar i fruktträden. Det finns några bon där. Det finns många här med.” ”Visst ja, du är från Distrikt 11. Jordbruk. Fruktträdgårdar, va?” Jag nickar ”Det är därför du kan flyga mellan träden som en liten fågel.” Jag ler, det är en av de få saker jag faktiskt kan och är bra på. Katniss rullar upp byxbenet och visar mig sticket. Inte illa, men jag har sett värre hemma. Folk som fått hela bon på sig. Jag stoppar in bladen i munnen och börjar tugga på dem. Katniss ser ut att undra vad jag gör. Efter ett tag lägger jag på den geggiga massan på hennes knä och väntar på reaktionen. ”Ååh” säger hon förvånat. Jag ler, jag vet precis hur det känns. Även jag har fått ett stick, hemma. Hemma. Det känns som om det var evigheter sedan jag var hemma. Även om det bara var, tja, en vecka sen? Jag saknar dom därhemma. Men jag har inte tid att sakna dom, någon skulle kunna anfalla mig vilken sekund som helst, och då skulle jag vara död på några sekunder. Det är hemskt att tänka så, men sanningen är sanningen. Vi äter köttet, som är det vi kallar vildhöna i Distrikt 11, och nötter som smakar lite som palsternacka. Det är så gott med köttet, så gott. Jag har aldrig ätit ett helt lår förut. ”Ta det andra också” säger Katniss och nickar i den riktiningen. Jag stirrar på henne. ”Säkert?” Ja, det menar hon tydligen. Jag hugger in på det och blir riktigt mätt. ”Jag trodde ni i Distrikt 11 fick mer att äta än vi andra, eftersom ni odlar maten själva?” frågar hon. Jag stirrar ännu en gång på henne. ”O nej, vi får absolut inte äta grödorna.” ”Arresterar de er eller något?” Jag berättar. Vi sitter en stund och pratar om våra Distrikt, likheterna och olikheterna. Jag har alltid trott att de fick mycket kol i tolvan, men det visar sig vara rätt fel. Senare på kvällen lägger vi upp maten och delar upp den på två, ifall vi skulle komma ifrån varandra. Det känns riktigt bra att ha en kamrat att förlita sig på. Åtminstone känns det som om jag kan lita på henne, men om det är rätt eller inte, det vet jag inte. Jag lägger även upp det andra jag har, vilket är ett par extra strumpor, lite vatten och en slangbella. Katniss sprider också upp det hon har. Jag får syn på ett par mörkerglasögon och drar efter andan. ”Hur fick du tag i de där?” frågar jag och pekar på de. ”I ryggsäcken. De har varit helt värdelösa hittills. Stänger inte ute solljuset och det blir bara svårare att se.” svarar hon. Hon vet alltså inte vad det är till för. ”De är inte mot solsken, de är för mörker!” Kapitel 14: Spoiler: Tryck här för att visa!Nio spelare kvar. ”Vi kan dela på min sovsäck om du vill. Vi får lätt plats båda två.” Jag tittar upp och ler stort. Det gör jag väldigt gärna. Då blir nätterna bättre, jag har frusit lite. En sovsäck gör nog susen. Vi klättrar högt upp till en trädklyka och Katniss spänner fast sovsäcken med sitt bälte, så att vi inte ramlar ner och slår oss. Nationalsången börjar spelas, ingen har dött idag, vilket betyder att vi fortfarande är tio tävlande kvar. Och det betyder alltså att jag har 10% chans att vinna. Även om det mest är en önskedröm, så kommer jag aldrig kunna slå någon av karriäristerna i närkamp. Aldrig. De är för tränade. Men Katniss skulle kanske kunna göra det, hon är både starkare och längre än mig. Och väldigt pricksäker när det gäller pilbåge. Jag förstår varför hon fick så höga poäng vid träningen. Hon förklarar att hon tror att Peeta, pojken från hennes distrikt, inte är lojal mot karriäristerna, eftersom han tydligen rädda hennes liv när han var med dem. Jag svarar att, det kan nog vara riktigt, eftersom han inte längre är med dem. Jag såg deras läger vid sjön på vägen hit, ingen Peeta fanns i syne. ”Om han verkligen gjorde det var det nog en del av hans taktik. Du vet, att få folk att tro att han är kär i mig.” Vad är det jag hör? Var allt bara en taktik? Jag som hela tiden trott att det var sanning. Denne Peeta är sannerligen är bra skådespelare, han har förmodligen lyckats lura resten av Panem. Inte konstigt, det såg verkligen äkta ut. ”Å” säger jag fundersamt ”Jag trodde inte att det var påhittat” ”Klart det är” svarar Katniss ”Han kom på det tillsammans med vår handledare.” Jaså. Det är mycket nytt man får höra. Jag hoppar verkligen att vårat samtal inte sänds på TV just nu. Då skulle taktiken gå in i väggen, men förmodligen finns det mer spännande saker än två personer i ett träd som sitter och snackar. ”Tänk om de inte hade det då. Tänk om förråden vad borta. Hur länge skulle de klara sig? Jag menar, det heter ju Hungerspelen” ”Men Katniss, de är inte hungriga.” säger jag. ”Nej, de är dom inte” instämmer hon ”Det är det som är problemet.” Jag förstår, hon har helt rätt. Menar hon nu att vi ska skjuta mot deras matförråd eller något liknande? På något sätt måste vi få bort deras mat, så mycket förstår jag. ”Jag tror vi måste göra något åt det, Rue” Jag nickar. Helt sant. Vi kryper ihop i sovsäcken, jag har förstått att jag kan lita på Katniss, hon har inga onda aningar. Det är varmt och skönt, jag har inte ens sockorna på händerna. Det tar inte lång tid att somna, vilket också är en fördel, då kommer vi vara utvilade imorgon. Jag vaknar lite tidigare än Katniss och drar mig ur sovsäcken så tyst och stilla som möjligt för att hon inte ska vakna. Jag sätter mig på grenen mittemot och river loss en liten pinne som jag sitter och bryter i småbitar, i brist på annat att göra. Ett kanonskott ljuder plötsligt. Jag blir så överraskad att jag får hålla i mig i en gren för att ramla ner. Katniss vaknar med ett ryck. Vi lyssnar efter flera skott, men inget händer. ”Vem tror du att det var?” ”Jag vet inte. Det kan ha varit vem som helst. Vi får se ikväll” svarar jag. Katniss nickar instämmande. ”Vilka är det som är kvar, nuigen?” Jag räknar upp de kvarvarande, som är pojken från Distrikt ett, båda från tvåan, pojken från trean, pojken från tian, Thresh och jag, Peeta och Katniss. Den sista kan vi inte komma på vem det är. Nio spelare kvar. Kapitel 15: Spoiler: Tryck här för att visa!Härmskrikor. Vi äter ägg till frukost. Jag har inte en susning om vilken fågel de kommer ifrån, men ätbara är de. Och goda, åtminstone för att vara Hungerspelen. ”Redo för uppdraget?” frågar Katniss Jag hoppar upp på fötterna och frågar glatt; ”Vilket uppdrag?” Inte hade väl vi planerat något uppdrag, eller? ”Förstöra karriäristernas mat” Jag lyser upp. Detta kan bli riktigt kul, och farligt för den delen. Men eftersom jag har varit där så vet jag att lägret ligger vid vattnet och att maten ligger helt öppet. Men även att pojken från Distrikt 3 vaktar över den, och det enda vapnet har har är ett spjut. ”Det är något skumt med arrangemanget” säger Katniss ”Jag vet” svarar jag fundersamt ”Jag kan bara inte klura ut vad” Vi samlar ihop lite rötter, ätbara blommor, bär, och andra växter medan vi gör upp en taktik. Och jag lär känna Katniss lite bättre, hon har en lillasyster som heter Primrose, fast det vet jag redan, antagligen hela Panem eftersom det var hennes plats Katniss hjältemodigt tog. Hon har en vän som heter Gale, och de jagar tillsammans i skogen, trots att det är förbjudet. ”Finns det inte elstängsel runt Distrikt 12?” frågar jag. ”Jodå, men det är inte på så ofta” svarar Katniss, som om det inte alls var något konstigt med det. I mitt Distrikt är elen på dygnet runt, det skulle vara väldigt svårt att ta sig ut därifrån. När Katniss frågar mig vad jag älskar mest i världen är det inte svårt att hitta svaret. ”Musik” svarar jag. ”Musik?” ekar hon ”Har ni mycket tid till det?” ”Vi sjunger hemma. På jobbet också” svarar jag ”Det är därför jag tycker så mycket om din brosch.” ”Har ni härmskrikor?” Jadå, visst har vi härmskrikor. Några är mina vänner. De flyger med meddelanden till mig, svarar jag. Hon lossar broschen. Jag tittar på, vad gör hon? ”Här, ta den du” säger hon och håller fram den mot mig. ”Den betyder mer för dig än vad den gör för mig” Kapitel 16: Spoiler: Tryck här för att visa!Att stjäla karriäristernas mat Vad? ”Nej, nej, nej” utbrister jag chockat. Hon kan inte bara ge den till mig. ”Jag tycker om att se den på dig. Det var därför jag bestämde mig för att det gick att lita på dig. Dessutom har jag en här” säger jag och drar fram mitt eget halsband i form av en stjärna flätad av gräs. ”Den för tur med sig” Katniss fäster härmskrikan på sin tröja igen och säger att jag nog ska hålla mig till min egen. Runt lunch är vi färdiga med vår plan för att förstöra karriäristernas mat. Jag samlar ihop ved till lägereldarna och Katniss hjälper mig att sätta ut två av den, men den redje går jag iväg och fixar själv. Vi ska mötas på platsen där vi åt tillsammans för första gången. Jag får ta Katniss sovsäck, ifall vi inte skulle ses innan det blir kväll. ”Men du då?” frågar jag. ”Blir du inte kall?” ”Inte om jag får tag på en ny sovsäck nere vid sjön. Det är inte olagligt att stjäla här, vet du” säger hon och flinar. Jag ler lite. Det är sant, karriäristerna har säkert ett antal fler sovsäckar än vad de egentligen behöver. Precis när Katniss tänker gå kommer jag på en sak. ”Vänta lite” Jag lär henne en fyrtonig melodi, den jag använder för att meddela att arbetet är över hemma. ”Det kanske inte fungerar. Men om du hör härmskrikorna sjunga den, vet du att allt är okej med mig, men att jag inte kan komma tillbaka på en gång.” säger jag. ”Finns det många härmskrikor här?” ”De har bon överallt. Har du inte sett dom?” ”Tydligen inte” flinar Katniss. ”Dåså. Om allt går enligt planerna ses vi till middagen” säger jag och slår armarna om Katniss. ”Var försiktig” ”Du med” svarar hon, och börjar gå mot bäcken. Jag tittar oroligt efter henne. Även jag börjar gå, mot den första elden. Planen är den, att jag ska tända eldarna, som det finns tre av, och vi räknar med att röken kommer att synas bort till karriäristernas läger. När de ser röken kommer de tro att det finns folk där, men när de kommer dit för att döda den personen, då är jag försvunnen och på väg till nästa eld! Och medan de är borta, då är Katniss i lägret i full färd med att förstöra maten. Vilken överraskning de kommer få när de kommer tillbaka! Så, det är bara att hoppas att allt går som vi planerat. Men eftersom karriäristerna ständigt är på jakt efter att döda folk så borde det gå perfekt. Och jag hoppas att inget är skumt med arrangemanget, att lämna killen från Distrikt 3 där, med maten helt öppet. Vi får hoppas att allt går bra ändå. På vägen hittar jag hallon. Det känns som om det är de godaste, mest välbehövda hallonen jag någonsin ätit. Det är så gott att jag nästan håller på att stanna för att bara äta hallon och helt glömma bort min uppgift. Men nej, så dum tänker jag inte vara. Så jag tar med mig en handfull och fortsätter gå. När jag kommer fram till den första lägerelden har det tagit mig ca 3 timmar att komma dit, åtminstone är det var jag uppskattar det till. Det borde ta Katniss ytterligare en halvtimme till att komma till karriäristlägret, eller kanske en timme. Därför klättrar jag upp i ett träd för att se om jag hittar lägret, även om det borde ligga ett tag härifrån. Det finns inga berg på arenan, bara skog och träd, så det är inte så svårt att orientera sig. Jag ser lägret en bra bit bort, kanske en halvtimmes promenad? Vi ville placera eldarna relativt nära, men en bit bort så att Katniss får tid att förstöra maten. Jag gäspar och uppskattar tiden som gått. Katniss borde vara framme nu. Jag klättrar vant ner från trädet och hoppar ner på marken, ser mig omkring så att ingen är i närheten. Det har blivit en vana. Jag plockar fram tändstickorna jag fått av Katniss och misslyckas att få eld på de två första, jag gissar att de har blivit lite fuktiga under nätterna. Tredje gången gillt fungerar det. Jag tänder på en gren och slänger sedan in stickan och tänder två till. När röken har stigit till en nivå som man lätt ser från karriäristlägret var första uppgiften slutförd, vidare till nästa. 
20 nov, 2012 20:08
Detta inlägg ändrades senast 2013-06- 7 kl. 16:37
|
Borttagen
|
superdupermega jättebra
♥*Bevakar* ♥20 nov, 2012 20:09 |
|
ginnyw123
Elev
|
Thx Ginny Weasley99!
20 nov, 2012 20:10 |
|
Alex Stanley
Elev 
|
Snyggt skrivet!
 21 nov, 2012 15:08 |
|
Dumbledore1
Elev 
|
bevakar
  
21 nov, 2012 15:10 |
|
ginnyw123
Elev
|
Tack!
21 nov, 2012 20:07 |
|
Borttagen
|
Låter bra!*bevakar*
23 nov, 2012 15:33 |
|
ginnyw123
Elev
|
Ojdå, första kapitlet försvann visst i krachen, får väl ta och lägga upp det igen då!
Kapitel 1, Slåtterdag. Det var inte en sån dag då lärkorna sjöng och allt var bra. Verkligen inte. Det kan aldrig vara en sådan stämning på slåtterdagen. Det var min första slåtter någonsin, och jag var inte lite nervös. Jag hade på mig en vit klänning, samma som på förra årets slåtter, och allt kommer vara som alla andra år, men den enda skillnaden i år är att mitt namn finns i skålen. Flera lappar. Jag har skrivit upp mig på tesseras, fastän mamma inte ville det. ”Så fin du är” säger min lillasyster plötsligt. Jag kramar om henne och kysser henne på hjässan. ”Du är finare.” Hon kramar mina ben, eftersom hon inte är längre än så, och säger; ”Rue. Lova att inte åka till hungerspelen!” Jag skrattar humorlöst och stryker henne över håret. ”Det är inget jag kan lova, men jag vill inte heller åka dit” Min systers ögon blir tårfyllda. En åttaåring borde inte leva i ett land som detta, fullt med hemskheter som Hungerspelen. Hon tittar ner i golvet och en tår faller ner som en mörk prick. ”Flora. Var inte rädd. Det finns tusentals andra som kan bli dragna” Hon tittar upp på mig och nickar. ”Tusentals” säger hon och nickar igen. ”Kom hörni” säger mamma från dörren med sorgsen röst, med hela familjen runt sig ”Dags att gå” ”Välkomna, ska ni vara, Distrikt 11!” börjar Gemma Roach, hon som alltid har hand om 11 vid slåttern. ”Som vanligt, ska ni få se en film som President Snow har skickat med mig hit. Ha en trevlig filmstund” Hon fnittrar, som om det hon sagt var roligt. Introt börjar. Jag kan i princip hela filmen utantill, även om det inte är fullt så många gånger jag har sett den. Jag har ingen lust att se en fånig film om hur viktig regimen är och varför hungerspelen finns, för det vet jag redan. En stund senare, när filmen är slut, är det dags att dra namnen. ”Sådär ja, då var det dags att lotta namn då!” säger hon som om detta var en lottning för vem som skulle få åka till huvudstaden på en veckas semester och bara vara. Inte som att det var synd om de som blev dragna, utan som att det var något kul och en ära. ”Som vanligt, damerna först!” Hon gick fram till klotet med flickors namn, med ett leende som skulle passat ett barn som skulle få en födelsedagspresent, fast falskare och mer spänt. Jag såg hennes hand ta en omsorgsfullt vald lapp. Gemma öppnade den, såg sig omkring på Distrikt 11:s folk, och läste namnet; ”Rue Hazel!” säger hon. Det låter bekant. Rue Hazel. Väldigt bekant. Rue Hazel. Vänta lite... Då går det upp för mig. Rue Hazel är jag.
23 nov, 2012 16:37 |
|
Borttagen
|
superdupermega awzome och jättebra
♥♥♥ du skriver helt underbart ♥♥♥23 nov, 2012 16:44 |
|
Borttagen
|
Super duper bar!
24 nov, 2012 10:40 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen