Rollspel HP, (Privat)

Rollspel mellan SirGingerFish och Vildvittra =D

Namn: Salvador Curlin
Elevhem: Slytherin
Utseende:

Blodstatus: Båda hans föräldrar är magiska men inget av släktträden är utan mugglarblod i mer än två generationer bakåt.
Familj: Salvadors mors familj är britter och hennes mormor var mugglare.
Hans fars släkt kommer från Lettland och hans far gick sin skoltid på Durmstrang.
Övrigt:
SirGingerFish

Namn: Sheila Mela
Elevhem: Hufflepuff
Utseende:

Blodstatus: Renblodig i generationer.
Familj: Släkten kommer från Australien där de tillhör en av de få renblodiga och adliga släkterna släkterna.
Sheila bor med sin far i en stor herrgård med alfer sedan modern dog när hon föddes och fadern flyttade från Australien till Storbrittanien.
Övrigt:
Vildvittra

Oh, najs . Ehm, jag vill nog vara Slytherin eller Hufflepuff , lite beroende på vad du vill vara ?

Jag kan vara Hufflis ^^ Så kan du vara Slytherinnare om du vill =D

Okej blir bra ,.

Namn: Salvador Curlin
Elevhem: Slytherin
Utseende:
http://www.iballer.com/malecelebs/wilson_andreas/images/andreas-wilson-photo-102.jpg
Blodstatus: Båda hans föräldrar är magiska men inget av släktträden är utan mugglarblod i mer än två generationer bakåt.
Familj: Salvadors mors familj är britter och hennes mormor var mugglare. Hans fars släkt kommer från Lettland och hans far gick sin skoltid på Durmstrang.
Övrigt: ?

Ska vi göra upp nå handling eller vill du hellre bara köra ?
Vi kan väll börja typ när de precis kommit till slottet ? Orkar inte med att skriva om tågresan

Okej ^^ Vi kan ju köra på festmåltiden ^^ Ska göra en jag med ^^

Festmåltiden , asbra!
Ska vi lägga ut nå mer handling ?
Eller ska vi ba köra, ?

Bara köra ^^ du kan börja du om du vill =)

Salvador kollade ner på all mat som nu fyllde alla de faten som stått tomma för några sekunder sedan. Han var inte alls hungrig trots att han inte ätit på flera timmar.
Det här var sista gången han skulle sitta såhär, uppfylld av en händelsefull sommar och förväntningarna inför det nya skolåret. Den dova ångesten över att lämna skolan kändes tung innanför bröstkorgen när han varsamt men medvetena rörelser hällde upp pumpajuice i sitt glas.
"Vad är det med dig? Du har samma min som Edgar när han sitter och pressar på dasset." Lionell sätter en lös armbåge i sidan på Salavador och flinar samtidigt som Edgar gör en sarkastisk road min och sätter igång att sluka upp maten han lassat på sin tallrik.
Salvador gör en lite halvhjärtad hånfull min mot Lionell och svara kort.
"Jag tror alla föredrar det över ditt tondöva nynnande mellan nersläppen." Lionell småskrattar tillsammans med de andra, Salvador skulle (precis som Lionell och Edgar och resten av gänget) aldrig erkänna det högt, men han uppskattar de andra skarpt och han skulle komma och sakna alla i gänget när det här året var slut.

Sheila satt vid bordet som vars svarta kappor pryddes med det gulsvarta märket med grävlingen på. Helga Hufflepuffs elevhem, eller som de andra sa...de eleverna som blev över, som inte dög för de andra. De som inte var smarta, sluga eller modiga, de hamnade här. Sheila hade däremot en annan syn på det hela, hon ansåg att de hade lite av alla de där egenskaperna och därför blev plaserade här.
Hon blickade på maten och tog lite till, det var gott men hon var inte så hungrig längre utan väntade hellre på efterätten.
Sista året, vad skulle hon göra sen? Hennes far kunde säkerligen ordna en bra ministeriepost eller annars kunde hon åka till släkten i Australien. Men hon kände inte för något av det, nej drakskötare ville hon bli och tänkte läsa till.
Hon rycks ur sina tankar av Samantha och ler, efterätten var äntligen här.

Salvador hade lyckats trycka i sig lite sallad och sorbé-paj när Professor McGonagallställde sig upp och deklarerade att det var dags för alla att ta sig till sina sovsalar.
"Ettårseleverna följer efter sina prefekter, seså iväg med er!"
Salvador var bland de första att ställa sig upp, han väntade inte in sina kamrater (de skulle ändå komma ikapp honom när de kommit skingrat sig från de andra elevhemmen). Att ta sig fram bland folk var ingenting hade hade något problem med, han hade tidigt upptäckt att om man präglade sin närvaro, sin vilja att få den plats man behövde för att ta sig fram, i sitt kropp språk, så brukade folk oftast per automatik väja undan.
Han började stega iväg mot matsalens entré, som vanligt med den här närvaron, självsäkerheten som gjorde att han inte behövde visa nå vidare hänsyn till någon annan.