Devils daughter! [SV]
Forum > Kreativitet > Devils daughter! [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Namn: Devils daughter!
Rating: PG-12/13, beroende på om du klarar av död och andra hemskheter.. Typ av text: Novell, kalla det vad ni vill Färdigskrivna kapitel: Prolog + 6 kapitel + epilog. Avslutad. Färdigskriven: Ja. Handling: Aurora Henriksdotter jobbar hos en rik, äldre dam som piga. Dock är hon hennes husmors favoritpiga och får lite mer ansvar. En dag händer en olycka och hon blir anklagad för att vara häxa! Vad händer sen? Jag tror ni vet.. (Skriver i jag-form) Prolog: (Inte ur huvudpersonens perspektiv) Den unga flickan var fastsurrad vid en träbjälke som sträckte sig högt mot himlen. Hon frambringade inte ett ljud. Dock kunde man se tårar rinna nedför hennes kinder - de gjorde ränder i smutsen på hennes ansikte. Den annars så vackra flickan, var förstörd. Att någon kunde göra något såhär hemskt var för mycket. Plötsligt började en av stockarna runt henne brinna; den tände eld på nästa, som tände eld på nästa. Till slut var brasan tänd och i mitten stod flickan kvar, hon var inte tyst längre. Ur hennes hesa strupe gjorde sig höga skrik fria och kastade sig fram. Efter en stund blev det tyst igen, luften var kvävande och det enda som hördes var eldens sprakande. Flickans strupe skulle aldrig mer framkalla något ljud, hennes skratt skulle aldrig mer eka över torget och hennes nära skulle föralltid förakta den lilla pojken. Den här flickan blev levande tänd på bål därför att en liten pojke och många andra små barn inte kunde vakta sina tungor, de hade livlig fantasi och ingen tyckte sig kunna klandra dem. Vad tror ni? Ska krafsa ihop ett kapitel och publicera det fortast möjligt. Men bara om någon är intresserad! -------------------------------------------------------------------- Nu är denna novell avslutad, men om ni vill får ni väldigt gärna läsa den, och säga vad ni tycker - gärna lite konstruktiv kritik. 6 aug, 2012 23:20
Detta inlägg ändrades senast 2013-11-15 kl. 18:29
|
AlexZz
Elev |
7 aug, 2012 01:27 |
Borttagen
|
Asbra! "Din önskan är min lag" O.O
~~~~~~~~~~~ Kap.1 Året var 1554. Under den här tiden pågick häxbränningar runt om i Europa. Mestadels barn anklagade äldre för att vara häxor. Sedan kom historierna; de handlade om hur barnen själva hade blivit kidnappade av den anklagade som hade tagit med sig dem till Satan. Den ena historien var mer osannolik än den andra. Sen blev det oftast rättegång, ibland fick den ett hemsk slut; den anklagade brändes på bål. Men du ska få följa Auroras historia under det här året. Hon hade precis fyllt sexton år gammal och jobbade som piga hos den vänliga Mrs. Bell. Auroras föräldrar hade dött i en olycka ett par år tidigare och det krossade henne inifrån och ut; mager och eländig skred hon runt på gatorna och tiggde. Hon var endast iklädd ett gammalt lakan som hon hade virat kring kroppen. Det hade varit en bitande kall vinter och när Aurora en kväll satt lutad mot ett hus - skakande av köld och beredd på slutet - dök en ängel upp. Ingen riktig ängel såklart, men det skulle lika gärna ha kunnat vara det. Mrs. Bell - ängeln - tog med sig Aurora hem till sig, hon skötte om Aurora i veckor. Hela tiden hoppades hon att den unga flickan skulle överleva. Och det gjorde hon; det här är Auroras berättelse. Mrs. Bell hade gett mig en uppgift - en alldeles speciell uppgift - den här morgonen; jag skulle gå och hämta några örter i Handelsboden. Det var inte alla pigor som fick en sådan speciell uppgift. Så när jag sprang iväg fick jag många längtansfulla blickar mot mig av de andra pigorna; själva var de ju bara tvungna att diska och vika tvätt. Jag log vid tanken och skuttade vidare längs de kullerstens belagda gatorna. Här och där vinkade jag till människor som jag kände, men jag stannade inte förrän jag kom fram till Handelsboden. "Goddag Aurora", hälsade Mr. Brown - ägaren. " Vad kan jag göra för dig?" "Goddag Mr. Brown", hälsade jag tillbaka och log ett hjärtligt leende. "Jag skulle hämta örter år Mrs. Bell, om jag förstod det hela rätt." Han skyndade iväg genom en stor sidodörr och kom tillbaka med en påse; det luktade ljuvligt ur den trots att örterna bara var till för sjukdomar. Han räckte mig påsen och sade sitt pris. "Varsågod, Mr. Brown. Ha en trevlig dag", sa jag och betalade. "Tack. Du också, Aurora. Förresten..", han hejdade mig när jag stod i dörren påväg ut. "..spring inte ner någon påväg tillbaka till Mrs. Bell" Han skrockade och jag flinade glatt och slängde med mitt röda hår. "Självklart inte, Mr. Brown. Det vore olämpligt.." "..och inte första gången", avbröt han mig och log menande. Jag fnissade och skyndade iväg. Jag tänkte på vad Mr. Brown hade sagt om att jag inte skulle springa ner någon och som om det inte vore nog sprang jag rakt in i Mr. Browns son. Vi föll ihop i en skrattande hög på gatan; eller jag skrattade i alla fall, Mr. Browns son såg mest förvånad ut, men något road. "Förlåt, förlåt!" ursäktade jag mig mellan skrattattackerna. "Hur gick det?" frågade jag när jag hade lugnat ner mig och ställt mig upp. "Det gick bra, inte mer än något skrapsår tror jag..", sa han och synade sina knän. "Hur gick det för dig, Aurora?" "D-du kan mitt namn", stammade jag och stoppade blodflödet på knät med näven. "Ja, det är klart", sa han glatt. "Men du kan inte mitt?" Jag ruskade på huvudet och log ursäktande. Först nu märkte jag människorna som stod utspridda runt omkring oss och örterna som hade halkat ut ur sin påse, snabbt la jag i dem igen och intresserade mig för mitt knä istället. "Jag heter Jakob", sa han och log. Jag studerade hans ansikte och såg ett par blåa, livliga ögon titta tillbaka på mig. "Du har blåa ögon", sa jag apropå ingenting och gapade lätt. Han skrattade. "Ja, och du har bruna ögon", skrattade han. "Jag tror att far behöver mig i boden, men vi ses väl någon gång?" "Ja", försäkrade jag och nickade dumt. "Jag är ledig hela söndag" "Då ses vi då", sa han och blinkade, jag log nervöst och kände hur en rodnad spred sig över mina kinder. Snabbt linkade jag iväg och lyckades komma tillbaka till Mrs. Bell som mötte mig i dörren. "Aurora, kära du. Vad har hänt?" frågade hon förfärat. "Jag sprang in i Mr. Browns son, Jakob. Förlåt mig, Mrs. Bell", ursäktade jag mig och neg lätt. Hon log och tog emot påsen när jag räckte den till henne. "Kom här. Låt mig plåstra om dig", sa hon och log sitt vackra leende. Jag följde med henne till köket där hon placerade mig på en stol. Hon drog upp några örter ur påsen jag hade fått med mig och la dem över såret. "Det här stoppar blödningen", förklarade hon och mötte min blick. I den stunden, den sekunden, fick jag samma känsla som den dagen då hon räddade mig från att frysa ihjäl. Mrs. Bell log med hela ansiktet och hennes djupblåa ögon var fulla av liv. Hennes fortfarande blonda hår vilade i lockar på hennes axlar och för mig, var hon verkligen en ängel. 7 aug, 2012 23:32
Detta inlägg ändrades senast 2013-11-15 kl. 18:32
|
AlexZz
Elev |
7 aug, 2012 23:35 |
Borttagen
|
Nä ,någon ängel är jag nog inte men tack ändå. Skulle nog mer se mig som djävulens dotter
~~~~~~~~~~ Kap.2 "Aurora", ekade mitt namn mellan korridorerna och jag skyndade mig att ta reda på vem det var som ropade. Mrs. Bell. "Aurora?" "Jag är påväg, Mrs. Bell", försäkrade jag medan jag gick genom en lång, mörk korridor. Just den här korridoren fick mig alltid att gå; för länge sedan sades det att ägaren av det här huset hade dött av ingenting, i den här korridoren. Han hade bara fallit ihop, och ingen hade hittat något fel på honom. Många hade sagt att det var häxor som hade dödat honom men ingen vet säkert. Som om det inte vore nog hängde en tavla av honom mitt i korridoren; de där genomträngande bruna ögonen, de fick mig alltid att rysa. Vilken konstnär hade kunnat få honom att se så levande ut, inte heller vet någon det. Jag fnös och skyndade vidare. "Aurora", sa Mrs. Bell och blängde stressat på mig. "Varför tog det sådan tid?" "Ursäkta mig, Mrs. Bell. Men jag gick genom korridoren med den där hemska tavlan och den får mig alltid att rysa." "Förståeligt", tillade hon och log snabbt. "Vi borde verkligen se till att göra oss av med den, även jag får rysningar av det där hemska hantverket. Men nu var det inte det jag ville prata med dig om. Jag ska ha bjudning här på måndag förmiddag och jag skulle vilja att du bjöd oss. De andra pigorna hjälper ju självklart till, men jag skulle vilja att du var lite överhuvud i köket. Går du med på det?" "Ja självklart, Mrs. Bell", sa jag glatt och neg. "Det var allt, du kan gå. Glöm inte kyrkan imorgon, jag kan kanske inte skydda dig fler gånger", befallde hon och viftade med handen; en gest som jag tidigt hade fått lära mig här - att jag skulle gå. Dagen gick fort och alldeles för snart var det söndag. Mrs. Bell gav sig alltid av väldigt tidigt till kyrkan med en piga - idag var det Helena, en rund varelse med grå ögon och gåvan att göra utomordentligt god mat. Vi andra pigor fick göra klart våra sysslor innan vi följde efter till kyrkan, sen var vi lediga. Det var här allt rubbades; Jakob kom. "Aurora", hördes en viskande stämma från ett öppet fönster. Nyfiket trippade jag fram och fick till min förvåning se Jakob utanför, hans hår stod på enda - precis som mitt - och hans blåa ögon lös precis som de hade gjorde sist jag hade träffat honom. "Jakob?" viskade jag tyst. "Kommer du?" frågade han och log. Jag såg mig omkring och fick se Helga, en smal piga med mycket stort hår och ännu större intresse att lägga sig i vad andra gjorde - hon var hejdlöst nyfiken. "Jag är ute om tio minuter", viskade jag ur mungipan och vände mig mot Helga. "Hej, Helga. Är det något fel?" "Vem pratade du med?" frågade hon med pipig röst. "Vem är utanför fönstret?" "D-det är inget. B-bara e-en.. Öh. E-en, e-en hund. Jag schasade iväg den", stammade jag och gick tillbaka till lakanen jag höll på att vika när Jakob avbröt mig. "En hund?" sa hon och höjde på ögonbrynen. Snabbt trippade hon fram till fönstret och tittade ut. "Men det är ju ingen där", gnällde hon. "Det är ju klart. Jag schasade ju iväg hunden. Seså, iväg och gör dina sysslor." "Jag är klar och beger mig till kyrkan nu", sa hon överlägset och slängde en blick på de ovikta lakanen. "Jaja, gör du det. Jag kommer snart", sa jag och log falskt. Men det, så försvann hon ut i morgonen. Snabbt avslutade jag mitt arbete och började ta mig ut. Jag var klädd i en enkel, brun klänning och tunna läderskor, mitt röda hår var utsläppt och lockarna nådde mig ner till midjan - håret var min stolthet. "Hej, Jakob", sa jag och log. Han besvarade lättsamt leendet och började gå mot skogen. "Vad ska vi göra i skogen?" frågade jag och lät aningen oroad. "Jag vill visa dig en sak", sa han och sprang iväg. Jag gick - för ovanlighetens skull - efter honom och fick precis syn på Fröken Johansdotter - Mrs. Bells granne och en riktig sladdertacka - ute på gatan. Hon såg efter mig och jag vinkade och log. Tanken på kyrkan var som bortblåst medan jag följde efter Jakob som gick tio meter framför mig på den nertrampade stigen. "Här", viskade han och viftade åt mig att jag skulle skynda mig. När jag hade kommit fram till honom fick jag se en kanin. Nej, två, tre. Det var allt som allt fem små kaniner som satt i ett litet hål och tittade nyfiket på oss. "Men, de är väl jätteskygga", protesterade jag mot Moder natur. "Var är deras mor?" Jakob ryckte på axlarna. "Jag antar att hon är död. Jag har tagit hand om dem i två veckor nu." "Vill du ha hjälp?" frågade jag hoppfullt och mötte hans blick. "Ja, jättegärna", sa han glatt och kramade mig. Och det var det. Ja, nu är det ju så att vi inte kan följa hela Auroras berättelse genom sommaren. Men jag tror att vi vet det viktigaste. Kanske har ni gissat er till att Aurora och Jakob blev tillsammans? Ni har rätt. Och Mr. Brown som inte alls var emot det tyckte att de skulle gifta sig. Nu tänker ni säkert, men hon är ju bara sexton. Men så var det på den här tiden och Mrs. Bell tyckte också att det var en underbar idé. Sagt och gjort, den femtonde oktober skulle de gifta sig, om det inte vore för det som hände.. 8 aug, 2012 16:18
Detta inlägg ändrades senast 2013-11-15 kl. 18:36
|
AlexZz
Elev |
Aww, vad sött. xD
Men det var nog ett misstag att inte gå till kyrkan. >_> (Du skriver fortfarande superbra!) . . 8 aug, 2012 16:22 |
moafredda
Elev |
Jätte bra tycker jag
På senare tid har mitt hjärta känts som en sten som bara sjunker igenom jorden.. 11 aug, 2012 15:55 |
Borttagen
|
Tack, tack. Nu kommer lite mer spänning!
~~~~~~~~~~ Kap.3 Veckorna hade gått snabbt under sommaren och inom en snar framtid var hösten kommen. Löven på träden skiftade i eldens alla färger och fick det att se ut som att träden var i brand. Allt var lite spöklikt under mörka, regniga kvällar med dimman som höjde och sänkte sig. Sommarens soliga dagar var förbi, precis som de ljuva eftermiddagarna i skogen med Jakob. Jag suckade djupt och såg ut genom fönstret på ovädret som hade dragit sig hit till vår lilla by. Idag var det söndag. Jakob skulle inte komma idag då han hade för mycket att göra i Handelsboden; hans far hade blivit mycket sjuk under sommaren men han hoppades bli frisk tills bröllopet stod för dörren. En galen och mycket riskabel idé dök upp i mitt huvud; tänk om jag skulle gå till Jakob. Jag är ju trots allt ledig, men det är söndag, vilodagen. Egentligen ska man bara gå till kyrkan och vara hemma resten av dagen, små barn kanske inte bryr sig så mycket. Men i min ålder ska man ha respekt för religionen. "Helena?" frågade jag pigan som stod och gjorde lunch. Hon mumlade något ohörbart till svar och jag suckade. "Jag går till Handelsboden." Hon vände sig plöstligt mycket hastigt om och mötte min blick. Hennes gråa ögon såg mycket, mycket misstänksamma ut. "Varför då?" frågade hon hest och höjde på ögonbrynen. "Jag vill hälsa på Jakob", tillade jag och pressade fram ett leende. "Aurora", sa hon allvarligt. "Du borde stanna inne, det är söndag. Det är riskabelt att gå ut nu." Jag skrattade torrt åt hennes varning och sa att jag minsann inte brydde mig och att Jakob betydde mer för mig än vad en söndag gjorde. Hon suckade och fortsatte med sitt. Jag tog min mantel med huva från kroken och gav mig av genom bakdörren. Regnet smattrade mot mitt huvud och axlar; det dröjde inte länge förrän det hade regnat igenom huvan och mitt hår var drypande vått. Snabbt kilade jag över gatorna, torget, genade genom kyrkogården - omedveten om blickar från husens fönster - och kom till slut fram till Handelsboden. Det var stängt. "Jakob?" frågade jag och knackade lätt på dörren. Han dök genast upp i fönstret - leende som vanligt - och släppte in mig. "Hej", sa jag och han gav mig en kram. "Hur mår Mr. Brown?" "Han mår bra. Hu är det med dig? Du är ju dryper ju av vatten och.." "Det är ingen fara med mig, förresten är det bara manteln som är blöt", ljög jag och vägrade ta av den. "Det måste vara ganska kallt där inne", tillade han och närmade sig. Jag skakade på huvudet och log. Plötsligt så kom han upp framför mig och började kittla mig på magen. Jag var hopplös och vred mig i hans grepp medan jag skrattade och bad om nåd. "Jakob!" skrattade jag. "Sluta! Sluta, snälla!" Det slutade med att jag satt på golvet och pustade. "Så där, får du inte göra Jakob!" Han skrattade och jag reste mig - något problematiskt - upp. Jag blängde på honom utan resultat; det slutade med att jag började skratta. Jag var kvar hela eftermiddagen hos Jakob och Mr. Brown och klockan var mycket när jag beslöt mig för att gå tillbaka till Mrs. Bell. Det regnade fortfarande men molnen hade åtagit sig en ljusare nyans än förut. Jag gick försiktigt genom kyrkogården - läsande på stenarna. Då fick jag plötsligt syn på en vars namn jag kände igen, det stod såhär. Andrietta Valentinsdotter Född: 20 mars 1518 Död: 15 januari 1552 Henrik Elisson Född: 13 januari 1516 Död: 15 januari 1552 Jag gapade lätt och kände tårar bränna i ögonen - de rann tyst nedför mina kinder. Min mor och far. Det var en lucka under deras namn - en plats tillägnad mig. Jag visste inte ens att de var begravda här, tanken gjorde mig rasande och ledsen på samma gång. Jag var fjorton när de dog - en tidig död. Snyftande stod jag kvar en lång stund på samma plats och det var mörkt när jag beslöt mig för att gå. Innan jag gick hade jag plockat en bukett med ängsblomster; mors favoritblommor. Hon lät de alltid växa vilt i trädgården där vi bodde och det kändes fel att lämna henne utan dem. Jag sprang snabbt bort från gravarna och kyrkogården och stannade inte förrän jag kom till torget. Där stod det ett litet barn - gallskrikande. "Vad är det?" frågade jag ömt medan jag torkade mina egna tårar från kinderna. Den lilla pojken tystnade och såg på mig; mitt röda hår lyste i natten och han snyftade häftigt. "Mamma", skrek han härnäst. "Mamma, en häxa!!" En ung kvinna kom utspringande ur ett av husen och tittade på mig med förskräckt blick. "Aurora? Häxa", stammade hon och tittade på barnet. "Är det sant, Aurora?" Jag skakade häftigt på huvudet och tårar började rinna nedför mina kinder på nytt. "Nej, nej, nej. Jag är ingen häxa." Att bli kallad häxa är det värsta som kunde hända nu. Jag grät hejdlöst och fler människor kom ut ur husen - stirrande på flickan, flickan som hade blivit kallad häxa. Mig. 12 aug, 2012 15:38
Detta inlägg ändrades senast 2013-11-15 kl. 18:39
|
AlexZz
Elev |
12 aug, 2012 16:08 |
Borttagen
|
Haha, hört låten många tusen ggr. Kan den typ utantill. Vart tror du jag fick min inspiration? Tack btw! 12 aug, 2012 21:08 |
Du får inte svara på den här tråden.