Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Hejsan!
Jag har fått lite förfrågningar om jag inte kan lägga upp min nya fanfiction här, och visst kan jag göra det.
Jag kommer ändra saker i den, men eftersom att det är en fanfiction är det helt okej.

Namn: Livets eviga lek
Språk: Svenska
Karaktärer: Clove, Cato & andra deltagare i Hungerspelen.
Rating: PG-12
Färdigskriven: Nej
Handling:
Clove är 15 år och har varken problem med utseendet eller skolan.
Hon har ett problem som de flesta andra slipper. Clove är den mest vältränade och lovande flickan för sin ålder i Distrikt 2, och därför måste hon delta i den 74:e upplagan av Hungerspelen. Det är inte hennes eget val. Hon blir tvingad av sina tränare, endast för att de så desperat vill ha en vinnare.
Det värsta av allt är att samma år ska hennes pojkvän in på arenan - den hon älskar mest.

Kapitel 1
Mitt namn är Clove och jag är 15 år. Jag bor i Distrikt 2 och jag trivs ganska bra här. Folk kanske är lite mordiska, men jag tycker om dem ändå.
Imorgon är det slåtterdag, och i år är det min tur att delta i de blodiga Hungerspelen. Det har inte jag bestämt, det är mina tränare, Enobaria, Lyme och Brutus som har gjort det, så imorgon när slåttern håller rum måste jag anmäla mig som frivillig. Det är egentligen inte vad jag vill. Jag vet att jag inte kommer klara av spelen, och jag har försökt prata med mina tränare, men de är fast bestämda vid att det är jag som ska in på arenan och vara Distrikt 2’s kvinnliga deltagare.

Samma år som man börjar i årskurs ett så börjar träningen inför Hungerspelen. Redan första träningen så visste jag att det var knivkastning jag ville hålla på med. Det såg så häftigt ut när de stora, muskulösa tonåringarna kastade knivar. Så ville jag också bli. Och nu står jag här, som distrikt 2’s skickligaste knivkastare. Jag provade på alla vapen som gick, men det var bara knivarna som gick hem hos mig. Jag är relativt duktig på alla vapen, enligt mina tränare i alla fall, men jag trivs inte med vapen i ren allmänhet. De får mig att känna mig hotad.

Redan när jag fyllde 12 så började mina tränare att prata med mig om när jag skulle delta i spelen. Jag försökte redan då berätta för dem att jag inte ville delta i spelen, men de sa emot mig och påstod att jag en så begåvad och stridslysten flicka som jag inte gick att hålla borta ifrån spelen. Egentligen hade jag aldrig varit särskilt stridslysten, jag gillade bara att kasta knivar och att hota folk på skämt. Men att döda folk på riktigt var ju inte vad jag ville, och speciellt inte att göra det bara för att göra mitt distrikt stolt. Men vad fanns det att göra? Att protestera var ingen mening att göra, jag minns för några år sen då en pojke sa emot sina tränare angående att delta i Hungerspelen, han blev bestraffad direkt i vårat träningscenter. Sen dess har ingen någonsin protesterat.
Det värsta med att jag ska in på arenan är inte faktumet att det är stor chans att jag blir dödad, utan att den kille som varit min pojkvän i snart två år, ska in på arenan i år med. Han är 18, och därmed är det hans sista år att kunna vara med i spelen. Jag har frågat tränarna lite snällt om jag inte skulle kunna få vara med i Hungerspelen nästa år istället, och förklarat att jag inte vill in på arenan samma år som Cato, men de var fast bestämda vid att jag ska in i år.

Cato och jag lärde känna varandra genom träningarna inför Hungerspelen. Vår första träning tillsammans höll rum för ganska precis sju år sen, och trots att det var så länge sen så minns jag fortfarande vårat första möte.
Vi befann oss i vårat rejält rustade träningscenter. Det fanns allting ifrån rep att knyta knopar med till svärd. Nästan halva gruppen var borta och Enobaria, som höll i dagens träning var upprörd över att så många var borta utan att höra av sig. Den här dagen skulle alla öva på att knyta knopar. ’’Det är bra att kunna, även när man inte ska in på arenan!’’ Sa hon. Alla våra tränare var före detta vinnare av Hungerspelen och Enobaria vann spelen för lite mer än tio år sedan.
’’Para ihop er, två och två, och följ de här instruktionerna till att knyta knoparna!’’ Sa hon och delade ut ett blad med olika knopar och hur man gör dom till varje elev.
Jag började gå iväg mot repen som man skulle knyta knoparna med, men jag avbröts av en röst.
’’Du!’’ Rösten var bestämd, men inte hård på något sätt. Jag vände mig om och såg en ganska lång, blond kille som var kanske tio år gammal. Jag hade sett honom i skolan några gånger, men jag hade aldrig riktigt noterat honom. ’’Jag har ingen att knyta knopar med, och min kompis Joseph är sjuk så… Kan jag få öva med dig?’’ Frågade han vänligt, och jag tittade rakt in i hans allvarliga, gråblåa ögon.
’’Ja, det ska väl gå.’’ Svarade jag. Inte kallt, men känslolöst. Som att jag inte brydde mig. Och egentligen var det inte så jag var, men jag behövde hålla upp fasaden och leva upp till mina rykten. Om hur jag var kaxig, kall och fokuserade bara på Hungerspelen och träningarna. Det måste jag fortfarande göra, och det är jobbigt. Men jag är van nu. Jag är bara mig själv när jag är ensam med Cato. Han är den som känner mig som den sympatiske, glada Clove som bryr sig om andra.
Pojken gick upp bredvid min sida, och så fort vi kommit fram till bordet med rep att knyta knopar med, så tog vi tag i varsitt rep, och utan att säga ett ord så gick jag och satte mig på en ledig yta av träningscentrets golv.
Jag började läsa på pappret och följa instruktionerna om hur knopen skulle knytas. Efter några minuter bröt pojken tystnaden.
’’Jag heter Cato.’’ Sa han och jag märkte hur han sökte ögonkontakt med mig, men jag ignorerade det. Istället för att svara så fortsatte jag att knyta klart knopen. Efter några minuter, då jag lyckats knyta knopen så svarade jag på hans ord.
’’Jag heter Clove.’’ Sa jag, lika känslolöst som förut. Jag stirrade ner på pappret och det var min tur att vänta på svar, men jag fick inget svar.
Jag såg Enobaria komma emot oss, där vi satt på golvet. Hon stannade och kollade på min just färdigknutna knop.
’’Snyggt, Clove! Du är ju en riktig höjdare på att knyta knopar!’’ Sa hon vänligt och rufsade mig lätt i håret. Hon tittade över min axel och kollade på Catos knop. Hon såg att han inte lyckades så bra med det och sträckte sig över mig till honom. ’’Hur går det, Cato?’’ Frågade hon snällt och gick och satte sig på huk på sidan om honom. ’’Dåligt.’’ Muttrade han och Enobaria log till svar. ’’Gör såhär.’’ Sa hon och ledde hans fingrar rätt. ’’Vi slutar om tio minuter, så ni kan väl öva på den första knopen några gånger?’’ Sa hon och log brett. Både jag och Cato nickade lydigt.
Jag drog i ena änden av repet, och knopen löstes upp. Jag började på den igen, och var klar under loppet av en minut. Jag såg att Cato inte lyckades så bra. ’’Vill du ha hjälp?’’ Frågade jag och lät den känslolösa rösten vila ett tag. Han nickade lätt. Jag gick och satte mig på huk bredvid honom och hjälpte honom att lösa knopen. Till slut lyckades han knyta den själv. ’’Bra!’’ Sa jag mjukt och ställde mig upp för att gå mot resten av gruppen som samlats för avslutningen.

Vårat första möte kanske inte var särskilt romantiskt, men med tanke på att vi var åtta och tio år, och inte kände varandra så var det väl rätt så lyckat. Vi hade ungefär en träning i veckan tillsammans efter det, och så småningom blev vi vänner. Det var inte förens för tre år sen, då jag var tolv, jag insåg att jag var kär i honom. I början ville jag inte ens erkänna det för mig själv, men det gick inte att ta fel. Jag blev så nervös i hans närvaro och började stamma. Det var när vi började umgås utanför skolan och träningscentret som jag erkände för både mig själv och honom att jag var kär i honom. Tyvärr fick jag som svar att han inte hade samma känslor, men hans känslor förändrades och när jag var tretton och han femton, så blev vi tillsammans. Sedan dess har det inte gått att skilja oss åt.
Att vi nu ska kastas in på arenan tillsammans känns inte särskilt lovande, och det är inte så jag vill dö. Men jag har inget val

--
Bevaka gärna eller lämna en kommentar!
Kram
Frida

SUPERDUPERMEGAJÄTTEAWEXOME! "Bevakar"

Hur bra som helst, Frida!
Bevakar den här tråden!♥

Å, jättebra!! Jag älskar Clato fanfictions!

Jag älskar detta!!!!!!! ♥♥♥ Punkt.

Det här var det bästa jag läst idag. Denna delen av din ff gjorde min dag. Jag älskar dina beskrivningar och sättet du lyckats fånga karaktärerna på. Du fick mig att gråta redan på första avsnittet. Nu sitter jag och tänker på hur synd det är om Cato och Clove och hur hemska Enobaria, Brutus och de är..... Jag älskar när man får se den här andra sidan av de som man inte får i böckerna direkt. Så otroligt fint och bra gjort. I love it. I really do. ♥

Känn dig bevakad, tusen gånger om!!!!

Åh vad awesome det här var *bevakar*

Åhh! jättebra skrivet!
♥Kul med en hungerspels ff ♥

superbra *bevakar* du skriver jätterbra och ja.. det är bara jätterbra

Bra! ♥

Åh, jättebra! Skriv mer!