Rosalie & Desideria [B]
Forum > Kreativitet > Rosalie & Desideria [B]
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Titel: Rosalie & Desideria
Språk: Svenska ofc.. Typ av text: Kapitel-grej.. Antal kapitel hittills: 4 Färdigskriven: Nej Rating: G (Får se..) Beskrivning: Rosalie & Desideria är syskon, systrar. De står varandra mycket nära och Desideria "Desi" blir orolig när hon en dag kommer hem till sin sjuka syster, och hon är inte hemma. De bor ensamma på landet, allt är bra. Tills den dagen, sen blir Desiderias liv allt annat än enkelt. Min första. Tar med glädje emot bra o dålig kritik. Men ni behöver inte överdriva.. Har första och andra kapitlet skrivet, men jag publicerar dom inte om ni inte bryr er.. Jag bryr mig inte, publicerar ändå!! ) ---------------------------------------------------------- 1. "Rosalie" Rädslan bemannade långsamt mitt huvud. Sakta, sakta började paniken komma. Mina ögon var dimmiga, precis som den här platsen. Dimman höjde och sänkte sig, tog form av det ena och det andra. Till slut uppenbarade sig en kvinna. Hennes hår nådde henne ner till midjan, korpsvart och spikrakt. När hon rörde sig gick det en rörelse genom håret, en slags våg. Jag kunde inte ta ögonen ifrån kvinnan. Hennes klädnad var mörkt, mörkt blå och räckte ner till marken. Tyget som låg på marken släpades efter henne när hon långsamt, med graciösa steg kom närmare. Min blick nådde efter en lång stund, kvinnan ögon. Mörker, men osäkerhet. Det var min känsla av kvinnan. Men hennes ögon var inte mörka, de var gröna, som gräset en sommardag. Den gröna blicken studerade mitt ansikte och letade efter.. Ja, vad hon nu letade efter. Tecken? Då sprack plötsligt kvinnans läppar upp i ett varmt leende. Jag såg förvandlingen, det var som. Dag och natt, varmt och kallt, mörkt och ljust. Kvinnan sträckte ut sina armar mot mig och jag räckte henne en tunn, blek hand. En hy, härjad av feber och diverse sjukdomar. Det var min hy, den så vanligt mjukbruna ton den brukade ha, sen länge försvunnen. Jag kunde då även känna hur tyget över min egen kropp, hängde slappt runt min midja. Tårar började tränga fram ur mina ögon, kvinnan reagerade omedelbart. Hon drog mig intill sig och lät mig gråta ut. Salta tårar blötte inte bara ner mig, utan även kvinnans blonda hår. Blont? tänkte jag och såg upp på henne. Jag gapade av förvåning. Istället för det mörka håret, fanns där istället en blond, lockig kalufs som hängde fritt över hennes axlar. Kvinnans klänning var inte heller densamma, från mörkt till ljust. Hon studerade mig ännu en gång. "Är det något fel?" frågade en len stämma. Kvinnans läppar rörde sig knappt, men ändå kunde jag höra hennes röst eka över dimman. Jag skakade försiktigt på huvudet och ställde mig upp. Kvinnan följde mitt exempel och reste sig. Tillsammans gick vi genom dimman, som mor och dotter. Hand i hand, mot ett ljus. Jag hade inte lagt märke till det förut. Så uppenbart, tänkte jag och himlade med ögonen. Som om inte alla böcker i världen handlar om ett ljus. Jag fnyste ljudlöst och ett nytt ljud fick mig att spetsa öronen. Fågelkvitter. Ljuvliga toner strömmade ut ur ljuset, en virvelvind av allt harmoniskt. En mörk skugga stod plötsligt böjd över mig. Ett panikanfall skulle drabba mig och utan förvarning skrek jag ut min systers namn. "Desideria!" "Desideria" Jag sprang glatt över ängen. Blommor växte vilt omkring mig i regnbågens alla färger. Smörblommor, Midsommarblomster och Förgätmigej var bara ett fåtal exempel. En ogenomtränglig djungel för myror, humlor och nyckelpigor. Vinden smekte min ganska bleka hy och mitt hår stod som en eld kring mitt huvud. Och sådan var solen, som en eld, som värmde mitt ansikte. En sten förstörde dessa tankar och jag föll raklång i gräset. Jag försökte ta emot med mina händer, meningslöst. Mina knän brände till och jag vände blicken mot dem när jag vände på mig. Rött blod trängde fram, rött på vitt. Jag grimaserade av smärta och reste mig klumpigt. Typiskt. "Desideria!", ljudet av mitt namn fick mig att haja till. En gäll stämma ekade över ängen. En tanke passerade mitt huvud, Rosalie. Mina ben tog det som ett tecken att börja springa, och det gjorde dem. Jag for likt en fågel över ängen och var snabbt ute på grusvägen fram till den lilla stugan. Luften var kyligare nu, jag sände upp en blick mot himlen och stannade. Gråsvarta moln hade snabbt förflyttat sig över himlen så solen inte kunde göra någon nytta. Jag suckade, regn, storm i värsta fall. Jag rös, en känsla kom krypande. Den vibrerade och varnade mig, luften var densamma, vibrerande, varnande. Skulle något hemskt hända? Jag sköt iväg tanken. Att Rosalie skulle ropa på mig var inget ovanligt, hon ogillade att vara ensam hemma i den högsta grad att hon fick panik. Mina ben började sakta röra sig framåt igen, gruset knastrade under mina fötter. Då lade jag märke till att det var det ända ljudet som hördes. Humlorna hade slutat surra, fåglarna hade sluta kvittra och vinden susade inte längre förbi mina öron. Naturen hade stannat upp, tagit en paus. Jag kunde se allt omkring mig, gröna buskar och träd, färggranna blommor och blad. Men inga av dessa ting fick mig på bättre tankar. Jag var strax hemma, grinden var öppen. Det var konstigt, jag stängde den innan jag gick. Rosalie vet att hon inte får gå ut, hon är sjuk. Jag tänkte en lång stund på henne. Det röda håret, de blåa ögonen, de söta skrattgroparna och hennes friska, glada skratt. Allt detta fick mig att vilja rusa in och slänga mig på henne. Men något hindrade mig, vad det var, vet jag inte. Jag stod kvar i ytterligare några minuter, sen försvann allt. Ljuden kom tillbaka, solen kom fram och inget hindrade mig från att gå in i den lilla stugan. Mina steg styrdes av sig självt fram till dörren och jag såg hur min hand drog ner handtaget och öppnade. En härlig doft av nybakat bröd slog emot mig och jag mindes de frasiga bullarna som väntade på spisen. Jag log, åt doften och minnet. Men inte åt hur det såg ut, böcker, bilder och dylikt låg utspritt över golvet. En bild med tre barn på fångade min bild. Jag plockade upp den och studerade barnen. Två av dem kunde jag placera, mig själv och min syster. Men pojken längst till vänster, han hade likadant leende som Rosalie och hans gröna ögon matchade mina. Jag sparade bilden, att jag aldrig hade lagt märke till den förut. Då kom jag på varför jag hade kommit hem så snabbt. "Rosalie?" viskade jag och kikade in i köket. Ingen där. "Rosalie?" Min nästa känsla var oförklarlig, vad ska man göra när ens lillasyster är försvunnen. Gå till mor och far vore ju enkelt. Om dem fanns, tänkte jag ursinnigt och stampade genom hallen. Jag lugnade snabbt ner mig och mina ögon började tåras istället. Salta tårar rann nedför mina kinder och min hals. Min lillasyster var borta. "Lillasyster", grät jag. "Lillasyster!" 7 jun, 2012 21:48
Detta inlägg ändrades senast 2012-07- 2 kl. 09:43
|
Ginny =)
Elev |
12 jun, 2012 17:01 |
Borttagen
|
Tacktacktack! Du är min räddare, Ginny =)! )
Jag bjuder på nästa kapitel bara för det! Skriver bara om det som händer Rosalie nu, nästa gång skriver jag bara om det som hände Desideria. Så, wait and see... ------------------------------------------------------------------- 2. Del 1 "Rosalie" Gestalten över mig sträckte snabbt fram handen och höll den över min mun. Jag protesterade vilt och slog till personen över kinden. "Sch! Och sluta med det där!" väste en mans röst. Jag stannade upp av förvåning och blev liggande. Han drog försiktigt bort handen från min mun, gick bort i andra delen av rummet och jag kände en frän lukt av rök. Den stack i min näsa och jag nös tyst. Han vände sig genast om och jag fick, i ljuset från fönstret, syn på hans ansikte. Hans korpsvarta lugg hängde ner över pannan och dolde hans ögon. Men ändå så kunde jag se något blänka till. Jag fortsatte studera honom under tystnad och lade märke till att hans näsa var aningen sned, med ljusa fräknar och ett stort ärr bredde ut sig över halva ansiktet. Från hakspetsen, över kinden, precis bredvid ögat och det slutade någonstans under luggen. Han log inte, men var inte arg. Likgiltig. "Vem är du?" flämtade jag och drog upp handen till ansiktet. "Är du ännu en hallucination?" Han log. Ett vackert leende, tänkte jag innan han började prata. "Tyvärr! Jag är lika mycket en hallucination som du är", sade han likgiltigt. "Packa dina väskor, flicka! Du ska ut och resa!" Han vände bort sin blick, hans röst var allvarlig och kall, den skrämde mig. Jag reste mig upp, mina bara fötter nådde precis ner till golvet, och kilade iväg. "Det är ingen ide att fly, flicka!" hördes mannens röst inifrån rummet. En chock fångade mig i sitt grepp när jag kom ut i hallen, över golvet var böcker, papper och bilder spridda. En men ångrade mig snabbt när jag såg männen vid dörren. De var klädda i svart läder från topp till tå och de hade dolkar på varenda synlig plats. Två vid bältet, en över bröstet, en i stöveln, två på låret och en i handen. Jag ryste och männen flinade när de såg min reaktion. "Bäst att du springer till mamma, flicka!" väste en utav dem med ett flin och skrattade lågt. Jag blängde på dem och sedan gick jag tillbaka in till mannen med ärret. "Välkommen in, flicka.." "Sluta kalla mig flicka! Jag har ett namn!" avbröt jag honom och kände genast hur en stark huvudvärk tog sin början. Mannen log. "Ja, det är klart att du har. Rosalie, om jag inte har fel", han vände sig mot mig och jag nickade. "Mitt namn är Riley, men jag kallas enkelt för Ry" Jag nickade igen och såg att även han var klädd från topp till tå i läder och dolkar. "Sid, Drew!" ropade han plötsligt och de andra två männen rusade in i rummet. "Vi måste dra, den andra flickan är påväg hit. Bind Rosalie, glöm inte näsduken den här gången!" avslutade han med en suck och marscherade ut ur rummet. Männen slängde sig genast över mig med rep. De band mina handleder bakom min rygg och jag kände redan hur ont det gjorde. Faktum var att jag knappt var människa, jag var ett stycke ben och kött. Sjukdomen jag hade fått slet hårt på min kropp, feber, hallucinationer, panik. Jag åt knappt, sov knappt, mitt liv var inte meningsfullt längre. Den enda ljuskällan var Desideria, min kära syster. När männen var klara, drog de ut mig i hallen och ut genom bakdörren. Vi gick över gräset och ut genom grinden på baksidan. De stängde den efter sig, men den på framsidan. Där hade de inte varit så proffsiga. Jag snubblade över rötter och dylikt. Min huvudvärk blev värre och jag var inte förvånad, när jag förlorade kontakten med min kropp och allt blev svart. 12 jun, 2012 20:24
Detta inlägg ändrades senast 2012-06-15 kl. 00:30
|
Ginny =)
Elev |
12 jun, 2012 21:01 |
Borttagen
|
Skrivet av Ginny =): Ska försöka få med andra läsare! Meila kan man göra Tacktack 13 jun, 2012 22:29 |
AnMel
Elev |
Först och främst måste jag säga att det var kul att du valde just namnet "Desideria". Det var mitt favoritnamn ett tag.
Jag tycker att du skriver fint och levande. Det är fina beskrivningar och man hänger med i berättelsen. Men om du nu vill att jag ska ge något förslag på förbättringar så kan jag säga att du kan ägna dig ännu mer åt detaljer och småsaker. Det ger läsaren en bredare bild på vad som händer och då spelas det även upp i huvudet på en när man läser. En annan sak jag kom att tänka på är att du ibland sätter ut punkter, kommatecken och andra tecken där det kanske skulle passa bättre med något annat. Allt hänger på hur du vill att läsaren ska läsa upp det i huvudet. För att komma med ett exempel så tar jag den här meningen: En chock fångade mig i sitt grepp när jag kom ut i hallen, över golvet var böcker, papper och bilder spridda. Istället för ett kommatecken efter hallen, så skulle man kunna sätta dit ett tecken som ger meningen en annan betoning. Personligen skulle jag ha skrivit: En chock fångade mig i sitt grepp när jag kom ut i hallen; över golvet var böcker, papper och bilder spridda. Men detta är såklart väldigt olika och det händer inte så ofta i din text. Man får välja själv hur man vill ha det. Smet bara in med min lilla åsikt här. Om du undrar mer om hur jag använder lite mer "annorlunda" tecken (såsom semikolon, bindestreck osv) så kan du alltid kika in på nån av mina noveller. Men det är förstås inget måste. :p Jag tycker att det är en fängslande handling och med tanke på ditt fina språk så har jag bestämt mig för att bevaka och fortsätta läsa. Du har talang, och jag ser fram emot fortsättningen! Exchange [SV] | The 1D-games 14 jun, 2012 11:48 |
Borttagen
|
Skrivet av AnMel: Först och främst måste jag säga att det var kul att du valde just namnet "Desideria". Det var mitt favoritnamn ett tag. Jag tycker att du skriver fint och levande. Det är fina beskrivningar och man hänger med i berättelsen. Men om du nu vill att jag ska ge något förslag på förbättringar så kan jag säga att du kan ägna dig ännu mer åt detaljer och småsaker. Det ger läsaren en bredare bild på vad som händer och då spelas det även upp i huvudet på en när man läser. En annan sak jag kom att tänka på är att du ibland sätter ut punkter, kommatecken och andra tecken där det kanske skulle passa bättre med något annat. Allt hänger på hur du vill att läsaren ska läsa upp det i huvudet. För att komma med ett exempel så tar jag den här meningen: En chock fångade mig i sitt grepp när jag kom ut i hallen, över golvet var böcker, papper och bilder spridda. Istället för ett kommatecken efter hallen, så skulle man kunna sätta dit ett tecken som ger meningen en annan betoning. Personligen skulle jag ha skrivit: En chock fångade mig i sitt grepp när jag kom ut i hallen; över golvet var böcker, papper och bilder spridda. Men detta är såklart väldigt olika och det händer inte så ofta i din text. Man får välja själv hur man vill ha det. Smet bara in med min lilla åsikt här. Om du undrar mer om hur jag använder lite mer "annorlunda" tecken (såsom semikolon, bindestreck osv) så kan du alltid kika in på nån av mina noveller. Men det är förstås inget måste. :p Jag tycker att det är en fängslande handling och med tanke på ditt fina språk så har jag bestämt mig för att bevaka och fortsätta läsa. Du har talang, och jag ser fram emot fortsättningen! Tack så jättemycket Anmel! Jag uppskattar verkligen att du läste igenom kapitlena.. Ja, det är ett vackert namn.. Jag läser faktiskt redan flera av dina noveller.. Du är jätteotroligt duktig! Faktum är att jag alltid har varit väldigt beskrivande när jag skriver, men folk har kritiserat det så mycket så jag har försökt dra ner på det. Den här historien är resultatet, lustigt och konstigt är min mening om den.. Jag ska absolut fortsätta läsa dina noveller, då lär jag mig fler saker.. Det är jag säker på Tack igen! Du är också väldigt talangfull! Bara därför att.. =) ------------------------------------------------------------------------------- 2. Del 2 "Desideria" Jag kunde bara inte tro det, huset kunde bara inte vara tomt. Rosalie gömde sig säkert i något hörn av stugan. Med denna tanken i huvudet rusade jag runt i huset och letade efter min syster. Meningslöst. Hon var borttappad. "Jag har tappat bort min syster", sade jag halvhögt i de tomma rummen, ett efter ett. Tillslut stod jag ute på gräsmattan bakom stugan. Jag var förvirrad, mitt huvud snurrade av tankar som vimlade hit och dit. Jag såg utan att se. Hörde utan att höra. Istället tänkte jag på min syster; hennes ljuvliga leende, det blonda håret, de gröna ögonen, den magra kroppen och det klara skrattet. Mycket av mitt medvetande gick åt till det här, att tänka på min syster. Plötsligt kände jag hur hela mitt huvud snurrade till och jag drattade på ändan i gräset. Tårar började bränna bakom ögonlocken och när jag blinkade åkte flera av tårarna kana utför mina kinder. Det blev suddigt och jag blinkade hejdlöst, tårarna fortsatte att trilla nedför mina kinder i takt. Efter en lång stund tog tårarna slut och jag satt snyftande i gräset. Jag var tom, det var som om det hade gått hål på mitt hjärta. En ballong utan luft. Solen hade börjat gå ner och färgade himlen rosa och orange. Det var stunder som dessa jag och min syster kunde sitta i gräset och prata. Rosalie satt alltid koncentrerat och skissade på någon teckning och jag störde henne inte förren hon tittade upp och fångade min blick. Gröna ögon mötte gröna. Jag log, minnen som dessa var värda ett leende. Jag kände mig lite mer tillfreds med tillvaron och reste mig långsamt upp, solen kämpade på med sina sista strålar och försvann sedan över horisonten. Jag visste inte vad som skulle hända härnäst; skulle jag leta efter min syster, skulle jag gå till byn eller skulle jag bara sluta här och låta mig själv möta mörkret. Jag valde inget utav alternativen, jag kände mig en gnutta rebbelisk och log åt känslan. Mina steg styrdes in mot stugan och in i mitt rum. Väggarna var ljust gröna med små vita blommor. Vid fönstret stod det en enkelsäng med ett ljust överdrag. Vid väggen i fotändan av min säng stod det ett skrivbord; papper var utspridda över det och en smutsvit trästol stod prydligt framför möbeln. I vanliga fall skulle det här vara det enda som stod i rummet, men min syster var sjuk och då var det inte mer än rätt att hon skulle få känna sig trygg när hon sov. Det var därför det stod ytterligare en säng vid fönstret, bara ett par meter från min egen. Då kände jag tröttheten komma, jag kände mig rent av utmattad. Trött, slog jag mig ner på min egen säng och lade huvudet mot kudden. Sedan drog jag täcket över mina ben och blundade. På ögonlocken rörde det sig en scen som utspelades för många år sedan. I scenen var jag, Rosalie och en blond kvinna närvarande. Rosalie och jag satt i kvinnans knä, hon berättade en historia. Systrarna kunde inte var mer än sex, sju år. Ändå så lyssnade de så spänt på fortsättningen. Tyvärr så hördes inget av scenen, allt var stilla. Men ändå inte. Innan jag gled in i drömmarnas värld han jag ändå fundera på; vad berättade kvinnan för historia, var det viktigt att jag visste? 14 jun, 2012 15:55
Detta inlägg ändrades senast 2012-06-15 kl. 12:58
|
Miss Lavender Brown
Elev |
Skriv!! Den är jättebra! Jag verkligen älskar din FF ^^
Läs min ff, Linda och Ida: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=19232&page=1 Love HP! 15 jun, 2012 12:30 |
Ginny =)
Elev |
15 jun, 2012 13:09 |
Borttagen
|
Tack så otroligt mycket =)) Bara för att ni är så snälla.. Surprise!
-------------------------------------------------------------------- 3. "Rosalie" När jag vaknade låg jag mitt i skogen, i en mörk glänta. Det var mitt på dagen, men jag kunde ändå inte se så mycket. Solens strålar kämpade sig ner i trädkronorna och försökte lysa upp gläntan. Dessa försök resulterade i att en och annan pelare av ljus lyste upp ett avlägset område av den öppna platsen. Träden var inte mycket åt världen, de var mörka och kala. De stod tätt, tätt ihop och gläntan, som inte var så stor, fick dess grenar över sig. Därmed lystes inte platsen upp. Jag fortsatte att se mig omkring och tyckte mig se en ryggtavla. Svart läder sträcktes över personens kropp. Hans skugga dansade över det gråa gräset; på så sätt fick jag reda på att en eld var tänd, det flackande ljuset fick mannens skugga att röra sig. Ja, det var en man. Jag mindes händelserna från gårdagen, Riley, Sid och Drew var männens namn. De andra två, var inte här för tillfället men de skulle säkert komma tillbaka. Jag reste mig och det prasslade till när jag ställde mig i gräset, trots min lätta vikt. Mannen vände sig genast om. "Du är vaken, Rosalie!" sade han glatt och ställde sig upp. Jag studerade hans ansikte. Han hade ett vackert leende, det här var inte Riley, mannen vars ansikte pryddes av ett avlångt ärr. "Vem är du?" stammade jag fram och tog några tvekande steg. Han log. "Jag heter Drew, jag kommer från Triye!" Jag kände igen den byn, den låg bara cirka 5 mil norr om byn Venodi, vilken jag och min syster bodde utanför. Hans ansikte utstrålade trygghet och lycka. Han verkade inte ha några problem i livet. Hans hår var blont och hans ögon var gröna, ovanligt för Triyebor. Han hade ett vackert format ansikte, en bestämd, spetsig haka och var allmänt stilig. Han hade en lång, muskulös kropp. Hans röst var sprucken, typiskt för män i femton-sexton års åldern. "Hej Drew", sade jag försiktigt och kände hur min kropp tänjdes ihop. "Varför, varför har ni tagit mig?" Hans leende försvann omedelbart och bytte plats med en bekymrad min. "Det kan jag tyvärr inte säga, Rosalie!" Hela min kropp protesterade; jag rätade ut mig i min fulla längd, sträckte på halsen och såg med en föraktfull blick på honom. Han mötte min blick och jag såg med en gång att han var road över min reaktion. "Du vet väl att jag har nio dolkar på mig!" skrattade han och snurrade runt. De blänkte till i ljuset från elden och jag ryggade undan. Han skrattade igen. "Men jag undrar, tänker du stanna? För du måste väl ha märkt att vi har tagit bort repen, du är inte bunden längre. Du kan rymma", sade han sedan för att byta ämne. Jag såg ner på min kropp, han hade rätt. Mina handleder var fria från repet och jag kunde svänga dem fritt. Jag log stort. Han såg med stora ögon och ett stort flin på mig. Jag kände hur rodnaden spred sig över mina kinder och jag slog ner blicken. Han fortsatte le. "Är du hungrig? Jag har lite grönsaker, om det passar?" "Desideria" "Desideria! Hur kunde du!" rösten ekade i mitt huvud. Jag kände mig matt och såg inte mycket. Platsen jag var på var dimmig och mörk. Det enda som lyste var något vitt långt borta. Som en stjärna på natthimlen, vitt på svart. Jag kisade men kunde inte se någon klarhet i vad pricken var, eller vart rösten kom ifrån. "Är det någon där?" stammade jag skräckslaget och vände mig bort från pricken. Där var mörkret kompakt, svartare än svart. "Jag är här, Desideria!" hördes rösten igen. Jag fick panik. "Ja, men vart?" min röst började svänga på höga höjder och mina ögon tårades. "Snälla, visa dig!" Tårar ramlade nedför mina kinder. Då kände jag hur någon tog tag i min axel; jag snodde runt och fick syn på en kvinna med lockigt, blont hår. Det var samma kvinna som jag mindes förut, men hon log. Det här kvinnan log inte, inte för allt i världen. Hennes blick var ledsen och en tår vilade på hennes kind. "Hur kunde du tappa bort din syster, Desideria?" hennes röst var sprucken. "Hur kunde du tappa bort Rosalie?" Kvinnan grät nu hejdlöst och jag omfamnade henne. Det skilde inte mer än några centimeter på vår längdskillnad och jag tröstade henne. Till slut, försvann tårarna från hennes kinder och hon sköt ifrån mig. Hennes händer vilade på mina axlar och jag mötte hennes blick. Gröna ögon mötte återigen gröna. Hon gav mig en kyss på kinden. "Vet du vem jag är, Desideria?" jag skakade på huvudet som svar. "När du kommer på det ska jag hjälpa dig. När du kommer på det, kommer jag." Jag nickade, sedan försvann hon och jag med henne. Jag vaknade med en flämtning och satte mig spikrakt upp i sängen. Jag tänkte en lång stund på drömmen. Omvärlden brydde jag mig inte om; solen i fönstret, de kvittrande fåglarna, värmen i rummet. Vem kunde kvinnan vara? Jag slängde av mig täcket och gick ut. Hallen var lika stökig som dagen innan. Jag satte mig i gräset - på baksidan av den lilla stugan - och stirrade blint in i skogen. Då kom jag på det, jag visste vem kvinnan var. En tår föll nedför min kind. "Mamma!" ---------------------------------------------------------------------------- OBS!! Triye uttalas Trije och Venodi uttalas just Venodi! 15 jun, 2012 14:34 |
Du får inte svara på den här tråden.