George Weasley - When I'm gone

Titel: When I'm gone
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 43 - och fler kommer det
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning:
George brukade vara lycklig. Han brukade skratta, le och ha roligt. Till och med i de mörkaste stunder kunde hans leende lysa upp. Tänk vad fort saker kan förstöras, tänk vad fort världen kan förändras, tänk vad fort ens liv kan krossas. George balanserar på den smala strimman mellan liv och död. Hur mycket är han beredd att ge upp för sin tvilling; Hur mycket är han beredd att satsa för att fortsätta leva?
--------------------

1.
"And his eyes staring without seeing, the ghost of his last laugh still etched upon his face"

George föll ner på knä i det mjuka, daggvåta gräset. Det var sent på kvällen. Stjärnor tindrade klart i den öppna himlen och fullmånen skänkte sitt ljus över kyrkogården. Framför honom reste sig en mörk gravsten med silverpenslade bokstäver. Fred Weasley. I foten av stenen växte vackra blommor i mjuka, ljusa färger som syntes tydligt i natten. Det var tyst och tomt i området. Det var ingen som var uppe såhär sent och just därför hade George valt att gå dit vid den tiden. Han satt med nedsänkt huvud med händerna i knäet och bad.
Han gick ofta dit, slog sig ner vid sin tvillings gravsten och pratade med honom som om han satt precis framför honom, kunde höra vartenda ord han sa... men han visste att Fred inte skulle ge honom något svar, någonsin. Han skulle aldrig mer få höra hans röst, hans glada skratt. De skulle aldrig mer kunna göra något tillsammans, inte så länge han själv var i livet. Sakta kände han hur ögonen brändes utav tårar. Tårar som lugnt började sippra nerför hans kinder, slog i gräset och gnistrade till i månljuset. Han ville inte visa sig svag för Fred. Han visste att hans bror inte skulle vilja se honom såhär. Han visste att hans önskan var att se honom lycklig. Och han försökte, det gjorde han verkligen. Varje dag mötte han sin familj med ett leende på läpparna, lät dem tro att allt var bra, drog sina skämt och spratt som vanligt, men ingenting var som förut. All mening med att vara glad hade försvunnit, försvunnit lika snabbt som i ett trollslag, försvunnit tillsammans med döden.
Tiden gick, men George blev sittandes kvar vid graven. Klockan var över midnatt då han bestämde sig för att gå, men visste att han skulle komma tillbaka nästa kväll, och om inte då så skulle det bli kvällen efter det. Han skulle alltid fortsätta att gå hit. Det fanns inget som hindrade honom.
"Det måste ha varit svårt att förlora honom..." en röst som George hade hört tusentals gånger, om inte mer, spelade i hans öron. Han skulle ha känt igen den direkt om hans tankar inte var så långt borta. Snabbt torkade han bort tårarna från ögonen och vände sig försiktigt om.
Angelina Johnson stod en bit bort på den smala grusväg som slingrade sig runt kyrkogården. Hon hade släppt ut sina långa flätor. Hennes mörka, böljande hår sträckte sig ner för hennes rygg. Det tog en stund för George att reagera. Ett ögonblick stod han bara och tittade på henne, visste inte vad han skulle säga. Han sänkte blicken, kände att det var för uppenbart för att svara henne.
"Vad gör du här? Det är mitt i natten..." sa han sedan väldigt tystlåtet, med nyfikenheten riktad mot den unga kvinnan.
Han fick inget svar direkt. Med ett leende närmade hon sig sakta och ryckte sedan på axlarna.
"Jag tycker om att gå här. Det är alltid så tyst och lugnt. Jag brukar tänka på dem som försvunnit från vår värld. Men döden är en del av livet, och jag antar att vi får lära oss leva med det."
George behövde några sekunder för att tänka över vad Angelina just hade sagt, men han yttrade inga mer ord efter det. Han hade ingen större lust att prata med någon om döden, det hade han inte velat sedan en vecka tillbaka, sen Freds död. Han kände hur ögonen fuktades då han tänkte på det och vände bort blicken från Angelina för att inte visa sig svag.
"Du vet, det är okej att vara ledsen", sa hon kort med en tröstande stämma. Hon stod fortfarande några meter bort.
George såg inte på henne, hoppades bara att hon kunde gå, lämna honom ensam. Lämna honom med sina egna tankar. Han drog en djup suck.
"Jag borde gå."
--------------------

Kapitel

Meer♥

Det verkar inte som om så många är intresserade av den här novellen än sålänge... Men här kommer mer iaf och jag hoppas ni gillar det! :3
(Brevet som finns med i denna låter bättre på engelska. Det kommer ursprungligen från fb, även ifall jag själv inte har sett det där)
God lässtund!
--------------------

2.
"Dear Fred"

Det var förstås inte alla som gick på Georges fejkade lycka. Molly Weasley stod i köket och fixade frukost till familjemedlemmarna då han kom in, lätt morgontrött och håret ovanligt rufsigt. Han hade inte sovit mycket. Han hade kommit hem vid ett på natten och sedan haft det väldigt svårt att somna. Hans huvud hade varit fyllt med tankar. Han var fortfarande överraskad över att Angelina kom till kyrkogården så sent, även ifall han själv gjorde det. Nu var klockan runt nio, men han hade vaknat redan vid sju. Efter det hade han inte kunnat somna om. Han kunde nästan försäkra sig själv om att hans ögon var röda av trötthet och att den brist på sömn han hade fått de senaste dagarna syntes långt fram i ansiktsdragen.

Vanligtvis skulle han ha sovit ovanför butiken, men efter allt som hänt orkade han inte med den för tillfället. Inte idag. Han hade valt att bosätta sig i Kråkboet tills vidare. Mrs Weasley log tunt mot honom då hon fick syn på sin son, men sa inget. George gick tyst fram till bordet och satte sig vid närmaste stol. Med ett kort, tyst stön lutade han sig mot sina armar som han lagt på träskivan till bordsyta.
"Sovit dåligt?" frågade mrs Weasley så moderligt hon förmådde.
"Mm..." mumlade George till svar.
Han hoppades på att hans mor inte skulle säga något mer, men det var alldeles för höga förhoppningar. Även ifall mrs Weasley var en väldigt förstående kvinna så hade hon inte kunnat låta bli att bry sig om den ensamma tvillingen under veckan som gått. För George kändes det som för mycket, men det var ändå en slags tröst när han behövde det som mest.
"Det ser ut som om du varit ute och sprungit", sa den rödhåriga kvinnan där hon stod vid spisen och stekte ägg. Hon försökte lätta på stämningen, men lyckades inte så väl. George svarade inte alls. Hon gav ifrån sig en kort suck och log lite igen då hon tittade på den unge mannen som begravde sig i sina händer.
"Ryck upp dig nu", sa hon uppmanande men vänligt. "Det blir inte kul för någon om du ska vara tjurig hela tiden."
Dessa ord fick George att titta upp.
"Jag är inte tjurig", sa han med aningen rynkad panna. "Jag är bara trött."
Mrs Weasley suckade igen, den här gången hörde George den tydligt. Hon kom och satte sig vid stolen bredvid honom och la en arm runt hans axel. Just vid det tillfället orkade George inte streta emot.
"Jag vet att det är svårt för dig. Det är det för oss alla, men vi måste leva vidare."
"Jag kan inte leva vidare utan Fred..." sa George. Han såg inte på sin mor, men kunde känna hennes blick riktad mot hans ögon.
"Vet du vad? Det skulle kanske kännas bättre för dig om du skrev ett brev till honom." Kvinnan log på nytt och mötte Georges blick. "Ta ett pergament och skriv vad du känner och tänker."

George fick sin frukost tidigare än de andra. Han stack upp på sitt rum direkt efter och slängde inte så mycket som en blick på dem han mötte i trappan. Han satte sig vid ett litet skrivbord där en vas med blommor blivit ditsatt. Han rullade ut ett pergament, greppade tag i en fjäderpenna och började skriva.
"Kära Fred,
mamma föreslog att jag skulle skriva det här brevet, sa att det skulle få mig att må bättre. Jag förstår inte varför, för du kan inte se det och jag kan inte få se din reaktion på det, men jag har ingenting att förlora; så här är jag.
Det har gått en vecka sedan du dog. Hittills är allt som förut. Skämtbutiken är fortfarande på topp. Ron hjälper mig med den. Men det är inte samma sak utan dig. Han uppskattar inte mina skämt lika mycket som du gjorde.
Jag saknar dig så mycket. Jag tänker hela tiden på hur jag aldrig fick chansen att säga hejdå och berätta att jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag hoppas att du visste det, även ifall vi inte sa det så ofta.
Jag kämpar, Fred. Jag ska inte ljuga. Jag låtsas att jag är okej, jag berättar skämt, jag skrattar, men mitt hjärta gör ont. Jag vill röra dig, krama dig, höra ditt skratt igen. Jag ber om att du är lycklig, att du har kul med Tonks, och uppmuntrar Lupin att lätta på stämningen. Och såklart, du är med Dumbledore. Det är alltid ett party när han är i närheten.
Saknar du mig? Tänker du någonsin på mig? Önskar du att du fortfarande var här med mig? Kommer du ihåg alla roliga stunder vi delade?
Det gör jag. Varje dag.
Jag ska sluta skriva nu. Jag ville bara att du skulle veta, jag älskar dig.
Din partner i brott.
George."

meer älskar det♥

Jätte bra♥

Tack så mycket. Här kommer kap. 3
--------------------

3.
"Maybe I should just let it go... But then I never find out what might have happened if I didn't."

George satt på den aningen ostabila stolen som nätt och jämt matchade till skrivbordet med brevet i handen. Han granskade det, läste det om och om igen som om han försökte skicka iväg det till sin bror med bara tanken. Han hade inte världens bästa handstil, men hade försökt skriva så fint han kunde, tagit vara på sina kunskaper om ord och försökt få till det ordentligt för en gång skull. Han var inte den människa som älskade att skriva, speciellt inte brev, speciellt inte om känslor, men ändå kändes det lite lättare nu när han hade det klart. Han valde att försegla det. Han stoppade det i ett kuvert och lät den ligga kvar på skrivbordet en stund. Och nu då? Han förstod fortfarande inte meningen med att skriva det som om det var till Fred om han ändå inte kunde få läsa det. Han satt tyst en kort stund, men visste sedan precis vad han skulle göra med det. Med en rörelse tog han tag i det igen, reste sig upp och gick bort till sin säng. Han placerade kuvertet under kudden, där den skulle vara i tryggt förvar mot nyfikna blickar och andra som skulle vilja öppna och läsa det.

Under resten av dagen hände inte mycket. George tillbringade det mesta av sin tid ute i trädgården utan att göra något speciellt. Under eftermiddagen hade han blivit erbjuden att vara med och spela lite quidditch, och bestämde sig för att vara med en liten stund. Han betedde sig som vanligt, skrattade och var glad, visade inga som helst tecken på att något skulle vara fel. De andra verkade inte märka den bittra sanningen i hans ögon, antagligen för att de redan hade så mycket att tänka på. George var glad för både sin bror och sin systers skull; för att de har funnit något han var säker på att han aldrig skulle få. Kärlek. Han hade aldrig riktigt varit kär i någon förut. Inget kunde mäta sig med den förlorade relation han haft med Fred. Hans bror hade alltid stått före allt; före skolan, före tjejer. Ibland undrade han om Fred hade tänkt detsamma, även ifall han hade haft en tjej när de gick sjätte året på Hogwarts.

Kvällen tog vid. Efter att ha varit utomhus hela dagen ville George helst vara inomhus, men visste att han inte kunde stanna inne länge. Han tänkte gå till kyrkogården igen, och det var precis vad han gjorde. När de andra hade gått och lagt sig väntade han bara några minuter innan han så tyst han kunde rörde sig ut ur sitt rum. Han smög ner för trappan och försökte undvika att göra ifrån sig för mycket ljud. Han visste mycket väl att inte ens hälften av dem som nu befann sig i Kråkboet hade somnat, men han kunde inte vänta längre. I sin hand höll han sitt brev till Fred. På kuvertet hade han skrivit hans namn, men ingen adress. Det behövdes inte.
Det tog inte lång tid att komma till kyrkogården. George var van vid vägen vid det här laget, något han aldrig skulle ha varit om hans tvillingbror hade varit i livet. Tyst rörde han sig över grusvägen. Det var inte lika klart den här natten som den förgående. Månen doldes av ett tjockt moln som tonade sig mörk vid bristen av solljus. Stjärnorna tindrade där uppe, men de var bleka och avlägsna. Det låg en dyster stämning över området. På andra sidan kunde George se gestalterna av ett gammalt par som sörjde vid en gravsten. Det borde vara hemskt att vara gammal, tänkte han medlidande när han såg åt deras håll, då många av ens vänner går bort från den värld man lever i, då man förlorat så många redan. Han visste inte om det skulle bli någon skillnad för honom. Han hade gått igenom en förlust och tvivlade på om han någonsin skulle komma över den. Skulle han verkligen bry sig om någon annan av hans syskon dog vid det tillfället? Skulle han fortfarande ha tankarna åt sin redan avlidne brors håll och inte ha rum för en till, eller skulle det bli för mycket för hans hjärta att bära? Han stannade vid Freds grav som han alltid gjorde. Det var sällan att han fortsatte längre bort, hade ingen som helst anledning till det. Han förde fram brevet och placerade den lutandes mot gravstenen.
"Den här är till dig..."

Jättebra! Du skriver helt perfekt! Blev tårögd då jag läste! *Bevakar*

Rörande och bra!!!

Tack så mycket :3 ♥
--------------------

4.
"Birds fly over the rainbow, why then, oh why can’t I?"

Den här kvällen stannade George inte länge på kyrkogården. Månen som börjat stiga över himlen sänkte ett behagligt ljus på marken och fick gräset att glänsa i en mörkgrön nyans. George trodde, med stor övertygelse, att han skulle ha somnat lättare om han bestämde sig för att övernatta där, men han gav upp tanken lika snabbt som den kommit. Även ifall det var sommar och nätterna var klara och korta så blev det fortfarande kyligt när det närmade sig midnatt och höll i tills de första solstrålarna kastade sig över horisonten. Att sedan behöva sova på bar mark var inte direkt något önskemål.
George var borta från hemmet i ungefär en timme, och som vanligt var det ingen som märkt att han varit borta. Om det hade varit någon, så visade dem inga tecken på att de visste om det. Han hade smugit in i sitt rum och krupit ner under täcket. Det kändes som om det skulle bli lättare att somna nu. Som om en klump av sorg började tyna bort från hans mage. Av en anledning tyckte han inte om det, av en annan kändes det helt underbart.
Han somnade snabbt och sov bättre än han gjort på flera dagar. Han vaknade inte förrän Ron hade klampat in i hans rum på order från mrs Weasley att få honom på fötter. Han ställde sig vid sängkanten och granskade sin trötte bror då han sakta vaknade till.
"Mamma har gjort frukost", sa han lätt ointresserad. "Hon vill att du ska komma ner."
George hade ingen aning om hur Ron kunde känna sig vid den tiden. Han hade också förlorat en bror, men var mycket lyckligare på grund av Hermione. Någon att bry sig om, någon att få ge sin kärlek och vänskap till. Det knep ihop i magen på George när han tänkte på det, men han visade inga som helst tecken på hur han kände då Ron granskade honom som om han var allvarlig skadad eller sjuk.
"Jag kommer", muttrade George trött efter ett tag då han såg sin lillebrors otåliga ansiktsuttryck.

Mrs Weasley nämnde ingenting om brevet för George och det var han tacksam över. Han ville inte att hans mamma skulle få reda på allt han skrivit, och om hon nu skulle få för sig att hon hade rätt till att veta det, så skulle han inte berätta något.
Förmiddagen flöt på som vanligt. George bestämde sig för att vara med Ron, Harry och tjejerna under dagen. Han ville sluta tänka negativt och få upp stämningen inom sig själv lite mer. Om Ron och de andra uppskattade hans närvaro var svårt att avgöra. De verkade bete sig precis som vanligt och George försökte hänga med så gott han kunde. Vid lunchtid samlade mrs Weasley alla för att äta mat, precis som varje dag. George slog sig ner på sin vanliga plats. Nu mera stod det en tom stol bredvid honom, för ingen vågade riktigt sätta sig på Freds gamla plats. George hade inget emot det, men kände hur ensamheten kröp fram inom honom när han tänkte på det. Mrs Weasley satte fram form med paj i mitten av bordet som doftade svagt av kyckling. Ron tog för sig direkt och fick därför ett ironiskt himmel med ögonen från Hermione.
De hade kommit halvvägs in i sina portioner då köksdörren som ledde ut på gården flög upp i ett sus. Det som innan varit en glad pratstund runt bordet (vilket George inte var så delaktig i) tystnade tvärt och uppmärksamheten riktades mot dörren. I dörröppningen stod Arthur Weasley med ett brett leende på läpparna. Mrs Weasley andades ut, vilket fick George att tro att hon hade trott på det värsta.
"Goda nyheter!" utbrast mr Weasley och verkade helt oberörd över att han avbrutit familjen i sin lunch. Han stängde vant dörren efter sig och stegade fram till bordet.
George hade lagt ner sina bestick för att höra vad hans pappa hade att säga. Mrs Weasley verkade både överraskad och irriterad på samma gång.
"Vad får dig att komma hem så här tidigt? Du ska väl inte vara hemma från jobbet förrän ikväll?" frågade hon, med ansträngd artig min.
"Jo, förstår du, Molly", började mannen samtidigt som han behöll det glada leendet, "jag har blivit bedd om att fixa en sak utomlands. De har visst inte alls så mycket koll på saker och ting i det landet, kan jag väl tro. Fallet ser ganska viktigt ut. Såklart tackade jag ja."
Mrs Weasley rynkade lite på näsan.
"Och vad är det för goda nyheter?" frågade hon lite envist samtidigt som hon granskade sin man som om han var halvt galen.
"Jag fick ta med mig hur många familjemedlemmar och vänner jag ville, helt gratis!" fortsatte mr Weasley i en glad ton och verkade inte ens lägga märke till mrs Weasleys skeptiska blick. Så, om ni vill följa med är det bara att säga till. Vi ska till Sverige!"

rörande ja,