(Drarry) Som att dansa med djävulen

Så.. Detta blir väl min tredje Drarry fanfiction. Vill du läsa dom andra två, som inte har något med denna att göra, så finns dom här någonstans.
Och som vanligt kommer jag blanda in lite sex här och där, bara så ni vet.
~
1.
"Men det är för farligt!", Molly fräste irriterat och gjorde onödigt mycket oväsen med disken. "Han är fortfarande ung."
"Men han har varit med om mer än dom flesta i hans ålder.", sa Sirius trött.
"Det spelar ingen roll, Sirius. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Han är inte James!"
Molly hade nu vänt sig om, och mjuknade lite på rösten när hon såg Sirius blick. "Jag vet att du och James hade väldigt roligt, men Harry är Harry."
Remus tittade upp från tidningen.
"Sirius, hon har faktiskt rätt. Du måste tänka på Harry också.", sa han lugnt.
"Men det är ju det jag gör! Det är det enda jag gör!", sa Sirius.
Molly suckade och viftade med sin stav så en handduk kom flygande, men hon råkade vifta lite för häftigt och log ursäktande mot Remus som fick handduken i huvudet.
Harry, som hade stått utanför och tjuvlyssnat, steg in i köket och tittade på sin gudfar.
"Vad är det som är för farligt?", frågade han och korsade armarna över bröstet. "Om det handlar om att stoppa Voldemort, så vill jag hjälpa till."
Remus masserade sina tinningar, som om han hade en kraftig huvudvärk.
"Harry..", började Sirius.
"Vadå? Säg nånting. Berätta, vad är det som händer? Jag har inte fått veta något och ni kanske har missat det, men det är mig han försöker döda. Det är mig han tar kontakt med."
"Det här handlar inte bara om dig.", sa Remus.
"Men..", började Harry.
"Nej, Harry.", mumlade Sirius.
Harry gick irriterat därifrån.
"Harry, kan du be resten att komma hit, middagen är snart klar!", ropade Molly från köket.
Men Harry gjorde inte som hon sa, han gick inte ens tillbaks till Ron och Hermione. Han fortsatte ut genom ytterdörren och svor lite över att han inte tänkte på att ta på sig en jacka.
Molly suckade och blängde på Sirius.
"Du hade inte tänkt stoppa honom?"
"Va, vadå?", mumlade Sirius som om han hade varit i sin egna lilla värld.
"Tänk om dom finns alldeles här i närheten. Tänk om dom hittar honom!", utbrast hon.
"Men vi har ju faktiskt inte hört nåt från dom på länge.", sa Sirius.
"Det är just därför jag är orolig.", mumlade Molly.
~
Börjor är jobbiga. Men ah. Jag har ingen aning om vilket år det är eller nånting, jag har inte orkat brytt mig om att tänka på det. Eh.
Mer? :<

Kommer lugnt läsa Läser alltid dina Drarrys ♥ helt awesome! Bevakar med stort b!

Aw. ♥

Jag vill iallafall ha mer ♥

Jag med!!! Drarry! ♥
Jättebra!!

Ny Drarry!!!111!!!11!!! *hjula runt huset*
Eftersom du skriver så awesome så är det självklart att jag bevakar C:

Och btw, ryser när jag ser titeln o__o SÅ HNKJFUFJFJGJJFJIXJDKEO BRA OMG

Nejmen haha åh vad söta ni är. Känns som att ni har värsta förhoppningar nu också ba blir ni fett besvikna. ;w;
*hej min självkänsla går upp och ned och bleh*
~
2.
Harry märkte att han inte bara glömt sin jacka, utan även sin stav. Han tänkte nästan vända tillbaks, men han orkade verkligen inte vara där just nu, så han fortsatte att vandra längs gatan.
Han kunde inte låta bli att le lite när han fick syn på en liten lekplats. Eller ja, lekplats var väl att ta i. Det enda som fanns där var en gammal gungställning och en parkbänk vars färg hade börjat flagna. Och en blond pojke som Harry genast kände igen.
"Malfoy?", Harry tittade undrande på honom.
Draco, som satt djupt försjunken i sina tankar ryckte till och tittade upp.
"Potter.", muttrade han.
"Vad gör du här?", frågade Harry försiktigt och slog sig ned på gungan bredvid.
Det var något speciellt med att gunga. Det var som.. som att alla tankar och problem flög bort, precis som man själv flög innan man snabbt var nere vid marken igen.
Draco hade tänkt att som vanligt svara något drygt och kaxigt, men hans mun var tydligen inte på hans sida denna kväll, utan sa bara:
"Gömmer mig."
"Ja, du har ju verkligen hittat ett bra gömställe.", flinade Harry.
Draco blängde på honom.
"Vem är det du gömmer dig för då?", undrade Harry och sneglade på honom.
Precis när Draco skulle svara, sken himlen upp i ett grönt ljus. Dom båda pojkarna stelnade till.
"Är dom här?", utrbrast Harry dumt.
"Nej, du förstår Potter, ibland så kommer såna där märken fram av sig själv. Idiot.", muttrade Draco ironiskt och ställde sig snabbt upp. Han försökte komma på någon bra plats att fly till, men det slog honom att han inte skulle vara säker någonstans. Han skulle dö nu. Helvete.
"Vänta..", började Harry som tittade på den blonda pojken som nu gick fram och tillbaka med uppspärrade ögonen. "Är det dom du gömmer dig för?", frågade han tyst, en aning förvirrad.
Draco nickade försiktigt, det var det enda han lyckades göra. Det såg ut som att han höll på att kvävas.
"Men.. varför?"
Draco tog ett djupt andetag.
"Du kanske inte har märkt det, men det här är inte rätt tillfälle för att småprata.", mumlade han.
Harry svarade inte, utan ställde sig upp och började gå därifrån.
"Vart ska du?", ropade Draco och darrade lätt på rösten.
"Jag är inte så sugen på att dö ikväll faktiskt.", svarade Harry tyst.
"Men.. tänker du bara lämna mig här?", utbrast Draco utan att tänka sig för.
"Följ med då.", Harry ångrade sig direkt efter orden lämnat hans mun. Hur jävla dum i huvudet är man inte om man tar med sig en dödsätare, för att gömma sig från dödsätare?

Allt jag kan säga är:

x 1000
Du skriver så himla bra, MER!!
Älskar storyn redan nu, det känns som det närmar sig ett Drarry-moment ♥

Åh my freaking god! This is so awesome! Alltså jag finner typ inga ord ♥ så bra!

Mer mer ! jag är nog Drarry skadad också..