Ego ad mare - I belong to the ocean (SV)

Titel: Ego ad mare - I belong to the ocean
Språk: Svenska
Typ av text: Ehm, novell, skulle varit en one shot men jag ska försöka komma med en fortsättning
Antal kapitel hittills: 1 (av 3 eller 5 är tanken)
Färdigskriven: Nej
Rating: Ingen jävla aning +10
Beskrivning: Mare's mamma försvann när hon bara var 5 år och ingen har sett henne sen dess. Hennes pappa har huvudet bland molnen och målar hela dagarna. Mare lever också i sin egen värld, men hennes värld är verkligt, trots att det verkar helt overklig.
-
Jag kanske inte kommer att uppdatera så ofta men jag försöker, jag skriver när jag har inspiration och lust. Igentligen så skulle detta ha blivit en one-shot men eftersom att många ville ha en fortsättning så ska jag försöka. Jag skulle helst vilja ha konstruktiv kritik så att jag kan utveckla texten, ni kommer alltså få läsa den i ett tidigt stadium och jag vill ha tips på hur jag kan förbättra den.
Enjoy!
-
Prolog:
~
När jag var liten hade mamma beskrivit hur det var att flyga, det var varmt och kallt på samma gång.
Det var både härligt och skrämmande.
Jag hade alltid avundats henne som kunde flyga, att bara släppa livet och sväva.
Det sista hon sa till mig innan hon försvann var att jag skulle ta vara på min egen talang och inte alltid bara drömma om vad alla andra har och kan.
Hon sa att jag skulle bli bäst, och att jag en dag skulle hitta mitt riktiga kall. Och nästa dag, var hon borta.
Det var samma dag som jag gick ner till havet för första gången, och det var dagen som förändrade hela mitt liv.

Kapitell 1:
~
Jag tittade ner i Blackasjöns bäcksvarta vatten.
En krusning gick över ytan och spred sig upp över min hud, som om den visste vad jag skulle göra.
Jag tittade inte över axeln innan jag bytte om, jag visste att det aldrig var någon här såhär dags, det var det aldrig.
Jag drog tröjan över huvudet och knäppte upp BH’n.
Jag bytte om till min svara bikini tyst, trots att jag visste att ingen skulle hitta mig även om jag förde oväsen. Jag kände hur huden drog ihop sig när den lätta nattbrisen drog över vattnet.
Jag tog ett djupt andetag av gammal vana, men jag visste att det inte behövdes, och sedan dök jag. Om någon hade tittat på mig när jag dök så skulle dom inte hört något, jag visste att jag dök ljudlöst.
Men i mitt huvud så exploderade allt. Valsång, fiskmåsarnas skratt, sjölejonens skrik, plask och vågornas brus spelades upp i mitt huvud på högsta volym, trängdes om att få plats, skrek om min uppmärksamhet. Min kropp drog ihop sig i kramp, smärtan borde ha varit outhärdlig, men det var den inte.
Jag försökte ta ett andetag och jag kände hur det svarta vattnet drogs ner i mina lungor. Jag fick panik och började sparka med benen och försökte skrika men det enda som hände var att stora silvriga bubblor sakta steg mot ytan.
Jag släppte ut all luft jag hade kvar i kroppen och jag började sjunka, jag gav upp. Jag trodde att jag skulle dö, så jag gav upp. Helt plötsligt så slutade min kropp att vrida sig i plågor, och jag kände hur ett lugn spred sig i hela mig. Jag hade varit medveten och riskerna, att det inte alltid skulle fungera, att Vattnet inte tog emot alla på samma sätt hela tiden. Det var precis som med mamma och Luften. Men jag trodde att jag var speciell, att Vattnet ville ha mig. Vattnet slöt sig om mig och jag blev helt varm, hela min kropp började vibrera, mina ben började skaka, och min strupe brände som om någon satt eld på den och plötsligt så fick jag in luft i lungorna igen. Jag öppnade ögonen och tittade på min kropp, mina ben var inte kvar, stället fanns där en lång vacker havsgrön fena.
Jag öppnade handen som jag hållit knuten under förvandlingen, simhuden skimrade i månes bleka sken som blev grumligt grönt under vatten. Min överdel var borta och mina nakna bröst skymdes av en blandning av sjögräs och mitt röda hår som växt till sin dubbla längd.
Jag rörde försiktigt på fenan och en stöt av frihet gick genom hela mig när jag började röra mig framåt genom vattnet. Jag slog med fenan igen och ökade farten. Vattnet slog mig i ansiktet och fläktade och värmde på samma gång. Håret flöt omkring mig och jag log. Detta var mitt kall. Precis som att mammas var att flyga, och jag antar att pappas var att måla.
Jag vände huvudet mot ytan, slog med stjärten och hoppade upp ur vattnet med ett glädjetjut.
Om någon skulle ståt på standen skulle dom sätt mig. Men alla skulle ha avfärdat dom som fulla, för alla visste ju, att sjöljungfruer inte finns.

Haha, hade först tänkt skriva, efter att ha kikat på din blogg, att du är väldigt duktig på att skriva för att vara tretton år, men en sak som internetforum har lärt mig är att åldern aldrig är avgörande för hur kvaliteten på en text kommer att bli

Det enda som störde mig lite var alla "jag" men det är ju förstås upp till varje läsande. Fick det tipsat en gång att istället för att påbörja nya meningar som inleds med jag så kan man istället ta dem samman till lite längre, förklarande meningar.

"att Vattnet ibland inte tog emot alla på samma sätt hela tiden"
I den här meningen skulle jag skippa ibland, det blir lite dubbelt då det står "hela tiden" i slutet.

Jag gillar att det handlar om sjöjungfrur, försöker ge dem lite mer utrymme i det jag skriver på också!

Okej tack det ska jag tänka på. Jag har tendens att göra antingen för långa eller för korta meningar. Jag tror att du har rätt om detdär med "Ibland" det tar jag bort!
Tack för dom (de, dem dom ? XD) fina kommentarerna

Bevakar tråden!
Du skriver jättebra måste jag bara säga!
Lite små stavfel men det går juh o rätta till