Kapitel 2: Fängelsehålan

Då de inte visste om de var själva i fängelsehålan eller om det fanns några farliga typer där, så var de tvungna att gå två och två, och i en enstaka grupp gick det tre. Cynthia gick med Bonnie, Steysy gick med Lia, Sam gick med Vee, Crain gick med Sara och Vanessa, Gwen och Sebastian gick tillsammans, Elizabeth gick med Liw och Matthew gick med Sara.

”Jag tror att det hela bara är ett enda stort skämt, liksom, av vilken annan anledning skulle folk vilja fånga oss? För att ’straffa oss’”? Sa Steysy och härmade Sams röst, fast mest med en pipig, överdrivet fånig version av den.
Lia skrattade.

Tyvärr så hörde Sam det, men hon struntade i dem för hon tyckte bara att dem var omogna och just nu så orkade hon inte med bråk.
”Vad är det du saknar mest”? Frågade Sam Vee.
”Mina vänner faktiskt, men om de inte dök upp här, så är jag osäker om de är döda eller… vad som ens hänt med dem”, sa Vee. ”Du då”?
”Jag vet inte riktigt… men det skulle vara kul om jag åtminstone kom ihåg min egen studentfest då jag bara minns när jag var på skolavslutningen och fick mitt betyg”, sa Sam, med en besviken röst.

Vanessa och Crain var de som gick längst fram.
”Jag undrar vad som hänt med min lillasyster, jag skulle passat henne denna helgen, då mina föräldrar rest bort. Om kidnapparna tog mig så känns det bara så konstigt varför inte min syster är här”, sa Vanessa till Crain.
”Hm, de kanske inte var intresserade av henne”, sa Crain.
”Men, i vilket fall… vad ska hända med min fyraåriga syster, hur ska hon kunna klara sig själv”? Sa Vanessa oroligt. ”Det får vi nog aldrig reda på, om vi inte lyckas ta oss hem förstås”, sa Crain.

Bonnie och Cynthia svängde in mot vänster då de kom till en korsning med fem vägar. ”Vad är dina intressen”? Frågade Cynthia. ”Jag gillar att rita och springa… annars så gillar jag att umgås med mina vänner”, sa Bonnie. ”Dina då”? Frågade hon. ”Jag gillar att läsa, rida, klättra och ta hand om djur”, svarade Cynthia.

Gwen och Sebastian svängde in mot den tredje svängen.
”Vad var nu ditt senaste minne”? Frågade Sebastian, då han ville starta en konversation då tystnad kunde vara ganska uttråkande. ”Det kan vara ganska irriterande när du ställer den frågan, det räcker med en gång, jag minns ärligt talat bara att jag varit i affären, men inget om hur jag kan blivit tagen hit och varför”, sa Gwen.
”Du kanske blev fångad för att du blev chockad över höga priser”, sa Sebastian och skrattade lite smått. ”Det där var inte roligt, bara irriterande”, sa Gwen irriterat.
”Okej, förlåt mig, jag ville bara säga ett skämt eftersom att jag förstår att folk inte är på så bra humör här”, sa Sebastian.

Elizabeth och Liw svängde mot den sjunde svängen.
”Litar du på Steysy”? Frågade Elizabeth med en smula osäkerhet i rösten. ”Liksom, hon var den enda som inte vaknade upp med oss så det låter bara konstigt att hon är den enda som var på andra sidan”, sa hon.
”Jag vet inte, så länge hon inte stör mig så har jag väl inget emot henne”, svarade Liw. ”Jag börjar få svårt att andas, jag hoppas inte att det är en biverkning av min allergi, jag är allergisk mot nötter och gluten ifall du undrar”, sa Liw.
”Nää, jag tror nog bara att luften är smutsig här”, sa Elizabeth.
Just då så var vägen ojämn och Liw snubblade. Fast som tur nog så lyckades hon med att fånga balansen igen.

Sara och Matthew fortsatte rakt fram vid korsningen.
”Hade jag fått bestämma så skulle vi varit inlåsta på ett spa och inte på ett sånt här skitigt ställe”, sa Sara. ”Jag håller med dig om att det skulle vara trevligare, men som du märker så är inte verkligheten så perfekt när det gäller kidnappningar”, sa Matthew.

”Jaha”! Sa Sara ointresserat. ”Åh, vad jag luktar! Usch! Att inte kidnapparna lät mig behålla min parfym”!
Matthew såg förvånat på henne.
”Oj, vad hon måste vara uppblåst”! Tänkte han, men han ville inte verka otrevlig så han förblev tyst.
”Liksom, en parfym hade varit det enda jag begär! Eller vad tycker du”? Frågade Sara.
”Nja, vad jag hade begärt är att få komma hem”, sa Matthew. ”Har du ingen familj att bry dig om”?
”Kanske… öh”, sa Sara. Hon funderade länge märkligt nog. ”Kanske mina vänner, men inget slår parfym”! Sa hon.

Ungdomarna hade snart gått i cirklar utan att hitta de andra grupperna. Fängelsehålan var enorm. De hade varit vakna i snart två timmar utan att åstadkomma något.

”Jag har alltid trott att min kjol gett tur, då jag ofta varit med om positiva saker då jag burit den, men nu antar jag att jag har fel”, sa Liw.
”Okej, men jag är inte så vidskeplig faktiskt”, svarade Elizabeth.

Just då när Liw hörde det så råkade hon då trampa på en spricka i golvet.
”Åh nej”! Sa Liw chockerat.
”Det är ingen fara! Inget kommer hända”! Sa Elizabeth lugnt och irriterat då det lät väldigt löjligt.

”Joho! Närsomhelst händer det något illa”, sa Liw oroligt.

Hon såg sig omkring mycket oroligt och just när hon skulle flytta foten försiktigt så råkade hon snubbla över en kullersten som var ojämn.
Igen!

Tårna smärtade och Liw ramlade in mot väggen.

En liten del av väggen var då inte av riktigt sten utan visade sig egentligen vara av ett målat och mycket svagt material som gick sönder mycket lätt.

Så istället för att väggen skulle hejda fallet så föll hon rakt igenom, och på andra sidan var det ett dolt rum, men vad fanns det därinne?

I nästa kapitel kan ni läsa mer om vad som fanns där, kom ihåg att från och med nu är det tillåtet att rösta.
(Okej, jag ändrade mig jättemånga gånger men nu är det bestämt att man får rösta, och kom ihåg att man röstar via uggla för annars räknas det inte)

OBS att jag bytte plats med Stewie och Lucys öden.

Det kan bero på att jag vet en del saker som skulle bli roliga att skriva om, några av sakerna finns i detta kapitlet, och jag måste erkänna att det var den snabbaste dagen jag någonsin skrivit ett kapitel, .

Det tog bara en dag då det egentligen brukar ha några!!! :o

___

Kapitel 9: Stölden av kärnan

Lucy och Haigha hade vandrat i snart flera timmar, då Lucy plötsligt fick syn på ett tjockt träd med en vit dörr som stod fast i barken.

”Åh, vad roligt! En dörr i ett träd”! Sa Lucy och sprang fram till den.
”Nej! Lucy! Man vet aldrig vad som kan finnas bakom”! Sa Haigha allvarligt.
”Skojar du, det är väl bara trädets insida bakom”? Sa hon och öppnade handtaget.

Precis när hon öppnat dörren så strömmade det ut en flod av vatten.
Hon var chockad, men lyckades ändå stänga dörren i rätt tid.
”Hur kunde det hända”? Frågade Lucy chockat. ”Vi var ju inte ens nära havet”! Sa Lucy.
”Det var det jag sa! Man ska aldrig lita på okända dörrar”, sa Haigha. ”Se och lär”! Sa han.

Han gick sedan fram till trädet och öppnade dörren ännu en gång.
Nu var det inte vatten som strömmade ut, nu ledde dörren in till en öken.
Sedan stängde han den igen, och då ledde den till ett berg, och sedan igen och då ledde den till en skog.
”Förstår du? Dörrar är rovdjur som försöker locka folk genom att öppna dem, och sedan om de går in i landskapen som dörrarna visar så försvinner dörren och gör att de blir fasta där i all evighet”, sa Haigha.
”Det låter bara så underligt! I min värld så är dörrar… tja, bara dörrar. De rör sig inte, och leder till det som finns bakom dem”, sa hon. ”Hur kommer det sig att ni fortfarande har dörrar på hus”? Frågade hon.
”Vissa dörrar har man lyckats göra tama, så det är skillnad”, sa Haigha.

”Allt blir bara märkligare för varje minut som går”, tänkte Lucy.

Men precis när Haigha skulle stänga dörren så hann Lucy stoppa honom.
Hon hade just upptäckt att i skogen innanför dörren som var det senaste Haigha visade kunde hon se en stor svamp en bit bort, kanske kunde det vara larvens svamp i närheten.
Vilket försprång de skulle haft om de lyckades komma fram före larven!

”Är du helt säker på att du vågar gå igenom”? Frågade Haigha.
”Jag måste ju vara det”, sa Lucy och nickade.

De gick sedan igenom dörren.
En vacker skog med fina lövträd och granträd väntade inuti. Lucy såg just att vissa av träden hade börjat få några gula och röda blad. Hösten närmade sig.
Hon började sedan undra hur familjen mådde hemma.
De skulle säkert sakna henne mycket, det hade gått fyra dagar i Underlandet och hon hade lärt sig väldigt mycket av denna tiden.

Efter att gått i några minuter så nådde de fram till ett stort område med svampar i alla storlekar och vissa var i höjden av träd. Svamparna var så många att det skulle snart bli en mardröm att behöva leta efter larvens svamp.

”Lucy, kom ihåg att på hans svamp ska han ha sin pipa, så om vi väl klättrar upp på en lagom hög svamp så borde det inte vara så svårt”, sa Haigha.
”Skulle du kunna hjälpa mig upp”? Frågade Haigha och kollade mot en stensopp som var ungefär två meter lång. (Svampen är även kallad karljohanssvamp). ”Javisst”, sa Lucy och lyfte upp honom.
Sedan drog han även upp henne.
Han var mycket stark för att vara en liten hare, tyckte hon, men det var väl inget att bli förvånad över nu längre. Underlandet skulle väl snart sluta förvåna henne, då inget verkade vara vettigt härnere.

Det kändes verkligen märkligt att stå på en svamp som inte bara krossades av att man stod på dem.

”Ta nu sats, så hoppar vi till en annan svamp”, sa Haigha.
Han verkade kolla mot en ticka denna gången som satt på ett högt träd. Nära den svampen fanns det några svampar som stod nära varandra i storleksordning så att de liknade en trappa. Efter denna ”trappan” kunde man sedan se en mycket stor flugsvamps liknande svamp, fast med lila färg istället för röd, med platt topp.
Från denna höjden kunde man inte se så mycket av ovansidan av svampen, men de började tro att det kunde vara larvens svamp.

Nu hade Haigha taigt sats och hoppat över till tickan.

”Hoppa nu Lucy”, sa Haigha.
Lucy tog sats, hon tog ett djupt andetag och sprang så fort hon kunde och hoppade så högt hon bara kunde, och lyckades få en perfekt landning på svampen.
”Puh! Jag hoppas att man inte ramlar ner nu”, sa Lucy och kollade mot marken.
De hade kommit upp på fem meter nu.

Sedan hoppade de återigen och kom upp på en ganska platt blå och röd prickig svamp. Det gick mycket lättare nu när svamparna var på rad som en trappa upp till den platta flugsvampen.
Man behövde inte hoppa så långt, men ibland fick man ta i lite för att komma upp på svamparna.

Himlen som fram tills nu hade varit i vackert solsken började snart bli täckt med gråa moln och det började duggregna. Det regnade inte mycket, men luften började bli fuktig. Många kanske skulle tycka att detta var jobbigt, men Lucy tyckte mest att det kändes härligt.

Det var många svampar man var tvungen att passera på vägen mot toppen, men de kom ändå upp dit så småningom, och höjden där var ungefär femton meter.
”Tror du att den är giftig av att röra vid”? Frågade Lucy.
”Kanske, i så fall är det anledningen till att larven är helt snurrig i huvudet, men jag tror inte det är någon fara av att bara röra vid, tobaken som larven rökte kommer ju från svampens inre, den förgiftar honom, så han är som levande död”, sa Haigha.
”Men hur ska vi kunna öppna den och komma åt den giftigaste delen i kärnan”? Frågade Lucy. ”Trädet med tickan ser dött ut, då borde barken inte vara så särskilt stark, försök riva av en bit av barken så kan du använda det som redskap, jag själv kan nog gräva med pipan”, sa Haigha.
Lucy hoppade ner till den närmsta svampen bredvid innan Haigha sa en sak till.
”Ta även några grenar som du kan nå, så gör vi pilarna av dem sedan”, sa Haigha.

Lucy hoppade lätt ner för svamparna ända tills trädet var precis framför henne och hon fick hoppa kraftigt. Sedan hoppade hon över till svampen på trädet och knäckte av några trädgrenar och tog lite av barken.
När hon hoppat hela vägen upp till den högsta svampen igen så hackade de i svampen tills det yttersta (som var det hårdaste) gått sönder, och sedan så blev vägen ner mot kärnan busenkel.

De grävde en stund ända tills nästan hela svampen var rensad och då hittade de en stor svart sten som såg ut som en ädelsten.
”Var försiktig med den, vad den än vidrör blir genast förgiftad, det är därför svampen är så farlig, den producerar även ett gift, som innehåller tobak, och det är det som larven blir så besatt av, man blir genast sömnig och trött av röken som han andas ut, därför skulle det bli väldigt bra då man kan använda pilarna både till att söva, och kanske döda, om vi har tur”, sa Haigha och log, medan han avbröts då han inte hann prata till punkt.
”Jag antar att vi inte har något val att döda våra fiender, allt jag vill är att jag och Stewie kommer hem, och att Underlandet blir en harmonisk plats igen”, sa Lucy och suckade innan Haigha fortsatte.
”… våra fiender, men nu återstår bara att hitta något att tälja med”, sa Haigha.
”Vi kan väl säkert hitta några knivar, eller rakblad som vi kan tälja med, inne i Hattmakarens fabrik, det ska väl inte ligga så långt bort härifrån”, sa Lucy.
”Bra idé”! Sa Haigha.

För att inte kärnan skulle förgifta deras händer så tog Lucy ett litet blad som hon virade in den i. Sedan hoppade de nerför svamparna och landade slutligen på fast mark igen.

Hapo och Hapopo.
Ni fattar säkert varför!

Det ryktas att Hapo tycker att alla skriver om sig själva...

HÄR KOMMER DET FÖRSTA KAPITLET!!!

Som ni säkert längtat efter!

Tyvärr så hoppas jag inte att ni blir besvikna då det kan bli väldigt svårt att skriva exakt lika mycket om alla, men ta det lugnt!
I ett kapitel kanske det står lite extra om några personer och i ett annat kapitel så kanske det står lite mer om några andra.

___

Kapitel 1: Uppvaknandet

En grupp människor vaknade plötsligt upp i en mörk fängelsehåla, (inte så pass mörk att man inte kunde se någonting, men tillräckligt för att man inte skulle kunna se hela fängelsehålan eftersom att den sträckte sig över en väldigt stor yta, och den var tillräckligt för att kunna bli vettskrämd).

En del av dem, vaknade av vattendropparna som föll från det fuktiga taket ner mot golvet, en del vaknade av de andras skrik då de blev rädda av att vakna på en okänd plats med okända människor, och en del vaknade av vanliga anledningar.

Den första som vaknade var en kvinna som var 18 år som var klädd i en sliten svart strandklänning. Hon hade chokladbruna ögon och en stor blåtira i det vänstra ögat och ett sår vid kinden.
Hennes namn var Sara Mintsson.
Hon hade fått panik, hon pressade sig mot väggen samtidigt som hon såg att hon befann sig i ett mycket stort rum med mögliga stenväggar och golv, som liknade en fängelsehåla som kunde vara byggd någonstans under medeltiden.

Hon skrek högt och nästan helt oavbrutet ända tills hon lyckades inse att panik inte skulle tjäna till någonting.

Därefter vaknade Matthew Whisp, en 16 årig kille med långt rakt ljusbrunt hår, han hade ljusblåa ögon, han var smal och medellång. Han hade mörkblåa slitna jeans, svarta korta strumpor och en långärmad röd tröja.
”Vilka är ni”? Frågade han. ”Var är vi”? Frågade han förvirrat medan han kände på sitt huvud.
Han hade en stor bula på bakhuvudet. Det gjorde väldigt ont tyckte han.

En flicka på 17 år reste sig sedan upp, hennes namn var Lia.
Hon hade mörkbrunt långt hår ner till halva ryggen, hon hade en lite av en sned lugg, havsblåa ögon. Hon hade mycket blek hy, ganska smal och hon var ungefär 170 centimeter lång. Hon hade en svart t-shirt med grå hoodie över, ett par slitna jeans och röda sneakers som skor.
Hon stod med armarna i kors och tittade otrevligt på Matthew.
”Jag heter Lia, men hur skulle jag kunna veta var vi är”? Sa hon med elak attityd.

”Du behöver inte vara så otrevlig! Jag vet inte om du minns hur vi hamnade här eller inte, jag bara undrar om någon på något sätt minns något av hur vi hamnade här och hur man tar sig härifrån”, svarade Matthew.

”Det senaste jag minns, var att jag tappade min engelskaläxa i en vattenpöl när jag väntade på att bussen skulle komma, jag hade sedan lagt dem på ett bord för att låta den torka, en stund senare då jag skulle kolla till den så var den borta, sedan märke jag en skugga bakom mig och sedan vaknade jag upp här”, sa en darrande röst en bit bort i rummet.
Det kom från en 15: årig tjej som hette Liw Isacsson.
Hennes ansikte var smalt med massor av fräknar och chokladbrunt hår ner till axlarna. Hon hade ganska stora dimgråa ögon. Näsan var bred och munnen var liten.
Hon var klädd i en stor svart kjol, hon hade en grön kortärmad tröja innanför en svart munkjacka, och på fötterna hade hon svarta converse.

Lias senaste minne var att hon hade suttit vid en sjö och kollat ner i vattnet då hon såg något glittra och att hon sedan ramlade ner i vattnet, av en anledning hon inte kunde förstå.

Sara försökte också minnas, men det enda hon kunde minnas var att hon hade legat vid poolen och läst skvaller tidningar.

Det dröjde inte länge förrän alla hade vaknat.
Då utbytte de sina sista minnen med varandra för att försöka få ledtrådar om hur de hamnade där. Något de i alla fall hade förstått var att någon, eller något hade fångat dem och fört dem dit.
Men de kunde inte minnas av vilken anledning eller vem som ville dem något illa.

En kille som stod i ett hörn försökte också minnas.
Han hette Sebastian Little. Han hade axellångt blont hår och var blåögd samt hade han ett rätt så kantigt ansikte. Som kläder hade han en blå t-shirt och jeans.
Han berättade att innan han vaknade upp där så hade han gått genom några mörka gator, mer än så visste han inte.
Vanessa Johnsson, en 17 årig kvinna med mörk hy och brunt hår och runda bruna ögon som var klädd i en sliten klänning med sandaler berättade att hon lekt med sin lillasyster i familjens trädgård och att hon sedan var på väg in i huset då allt sedan blivit mörkt.

Det var sedan Samantha Henry och Bonnie som berättade om sina minnen.
Samantha (eller Sam som hon också kallades) var en 19 årig tjej med svart hår ner till axlarna, hon hade rätt så ljus hud och ljusblå ögon, hon hade just nu en svart kjol och en vit t-shirt där det stod ”I RULE THE WORLD”.
Bonnie var en 15 år tjej med grön, blå och platinablonda slingor, hon var ganska kort och var klädd i en långärmad tajt tröja och mjukisbyxor.

Sam berättade att hon hade precis tagit studenten och var överlycklig, hon hade lyckats få A i alla ämnen.

Bonnie berättade att hon hade bråkat med en vän i en taxi då föraren plötsligt började öka hastigheten fast de egentligen precis var på väg att kliva ur.
Kanske taxichauffören kunde vara den som förde henne hit? Det visste hon i vilket fall inte.

Efteråt var det Elizabeth Monroé och Crain Kaelin Pieponts tur att berätta om sina minnen.

Elizabeth var en 16 årig tjej med ett rätt så hjärtformat ansikte, hon hade axellångt brunt hår och smaragdgröna ögon. Hon var ganska smal.
Hon var klädd i en svart jeansjacka med tajta jeans.
Egentligen så ville hon inte berätta om sitt minne då hon egentligen inte gillade att umgås med folk, men då hon insåg att de behövde samarbeta för att komma någon vart.
Så berättade hon att hon hade suttit och pratat med sina vänner Jennifer och Lucas, de hade suttit och pratat om deras förflutna, framtid och nutid.
Hon hade varit väldigt lycklig med de två, men lyckan varade fram tills hon plötsligt började bli illamående och dåsig då allting långsamt började bli suddigt framför hennes ögon och sedan mindes hon inte mer.

Crain var en 24 årig man med ett lätt asiatiskt drag över sig.
Han hade ett långt svart hår som han sparat ihop sedan 13 års ålder då han fick klart för sig att detta var extremt coolt. Han brukar ha det uppsatt i knut eller i hästsvans, men han gillade inte att ha det löst. Hans ögon är stora och grå och påminner om ett åskoväder rent färgmässigt, de är omgärdade av glesa ögonfransar och relativt tunga ögonlock.
Hans ögon är lite mer vinklade lite mer neråt, vilket är vad som ger det asiatiska intrycket.
Han har lätt olivfärgad hy, men bara så att man nästan inte kan urskilja det.
Han hade en naturfärgad munkjacka, men inte en alltför mörk då han inte var så förtjust i mörka färger och i jeans. Hans utseende var lätt att komma ihåg även om han inte var slående vacker.
Man hakade sig oftast fast vid ögonen, vilket är vad de andra först eller sist brukade lägga märke till.

Hans senaste minne var att han var på väg hem till sin lägenhet i sin bil då han var tvungen att köra genom en stor skog för att komma dit.
Det hade blivit mörkt ute och precis när man inte hann reagera så hade en figur sprungit tvärs över vägen och han hade varit tvungen att tvärbromsa, sedan hade han gått ut för att se vart figuren tog vägen då han blev chockad över vad någon skulle göra ute så här dags.
Han hade sedan gått ut ur bilen men sedan mindes han inte mer, precis som många andra.

De hade i alla fall just nu förstått att det var någon eller några som kidnappat dem. Men vad kunde de egentligen ha gemensamt som var anledningen till att det just var dem som fångades.

Det var sedan Cynthia Strawfords tur att berätta om sitt minne.
Cynthia var en 15 årig flicka med mörkbrunt midjelångt hår, höga kindben, ganska blek hud och isblå ögon. Hon var cirka 165 centimeter lång och var klädd i jeansshorts, svarta stövlar, ett svart linne och en hoodtröja runt midjan.
Det enda hon kunde minnas var att hon hade varit på ett kryssningsfartyg med sin familj och efter att somnat på båten vaknat här.

Nu stod Vee Smith på tur.
Vee var en 16 årig tjej med lockigt ljusbrunt hår. Hon hade bruna ögon, och röda läppar och ett ganska sött ansikte.
Hon hade kamouflagefärgade jeans och en grön långärmad tröja.

Vad hon mindes som senast var att hon satt i ett flygplan då hon skulle på semester tillsammans med sina vänner, då plötsligt planet störtade mot havet och hon skrek.

Den sista i rummet var en 17 årig tjej som hette Guenever (fast man kunde också kalla henne Gwen) le fay.
Hon hade lockigt ganska långt hår, lätt solbränd hy, bruna ögon och rosa läppar.
Hon var klädd i en gammal medeltidsklänning som hennes mamma sytt.
Det senaste hon mindes var bara att hon hade hjälpt sin familj att handla.

Sedan när alla hade berättat så försökte alla i gruppen samtidigt att fundera över vad som var syftet med att låsa in dem där.
”Tänk om vi blir straffade för någonting”, sa Sam undrande då hon såg på de andra. ”Kanske det, men jag kan i alla fall inte komma på vad”, sa Vee, men hon pratade inte särskilt högt, då hon var väldigt blyg.

”Vad löjligt! Ni fåntrattar skulle i så fall bli bestraffade för att ställa så onödiga frågor om folks minnen”! Sa en retande röst som kom längre bort i fängelsehålan.
”Vem sa det”!? Frågade Sam och såg sig omkring, Vee sa det också, men inte lika högt då omgivningen stirrade på dem.

”Jag sa det”! Sa en tjej som dök upp runt en pelare.

Hon hade långt brunt hår, rätt ljus hud, gröngula ögon, ögonskugga och röda läppar. Hon hade tajta jeans och en ljus svart topp med långa ärmar.

”Vem är du och hur kommer det sig att vi inte såg dig innan”? Frågade plötsligt Elizabeth misstänksamt.
”Jag heter Steysy, jag vaknade upp en bit bort, så det är kanske inte så konstigt att det tog lite tid att ta mig hit, vad trodde du”? Sa tjejen.

”Töm dina fickor! Du kan vara den som låste in oss här, i vilket fall så litar jag inte på dig”, sa Elizabeth.
Steysy skrattade.
”Jag kan tro att jag bara är några år äldre än dig, tror du verkligen att jag skulle kunna släpa in alla er i detta rummet eller”? Sa Steysy.
”Naturligtvis inte själv, men säkert med hjälp av någon skulle du det, men innan du svarar så TÖM FICKORNA”, sa Elizabeth med en smula irritation i rösten.
”Okej, okej”, sa Steysy och tömde fickorna.
Hon tog ut en lapp i vänstra fickan där det stod lite olika anteckningar om skolan och privata saker och i högra fickan tog hon ut en penna.
”Men du låter fortfarande inte särskilt trovärdig”, sa Elizabeth och såg på Steysy som visade vad hon hade i fickan.

”Vad tycker du i så fall att jag borde göra för att vara trovärdig föreslår du”? Sa Steysy och slog armarna i kors.
”Tja… du kan väl börja med att berätta vad du senast minns före du vaknade upp här”, sa Elizabeth.
Steysy vände ryggen emot.
”Vissa saker måste du väl ändå medge borde få vara privata”, sa Steysy.
”Vad kan vara så farligt med ditt senaste minne, egentligen, så hemskt kan det väl inte vara”? Frågade Matthew oförstående.

”Men låt henne vara! Låt henne ha vissa saker privat”, sa Lia och knuffade Matthew in mot väggen så att han fick en hård smäll i ryggen.

Det kändes som en lättnad att någon av de andra börjat starta ett bråk så att de andra så småningom skulle fokusera på det istället på hennes minne, då hennes senaste minne var att hennes alkoholbesatta fyllo till pappa hade blivit arg på henne och slog ner henne med en flaska.
Det var inget hon precis berättade för vem som helst.

”Hur gammal är du egentligen”? Sa Matthew argt till Lia som hånlog då han fick ont.
”17”, svarade hon.
”Har du aldrig börjat tänka på att du borde mognat för ett långt tag sen”, sa han, han var ganska arg, och sedan knuffade han henne mot väggen.
”Du din...”! Sa Lia och skulle precis slå till honom då Crain plötsligt skrek högt.

”LYSSNA! En sak jag fattat just nu är att ingen av er verkar gilla varandra, men vi måste samarbeta, för jag vet att allas mål är att komma härifrån”, sa Crain och fick folk att lyssna.

Elizabeth kom på att Steysy fortfarande inte berättat om sitt minne och kommenterade detta.
Steysy skyndade sig då att hitta på en trovärdig lögn.
”Okej då… jag var på väg till ett köpcenter då jag blev nerslagen bakifrån”, sa Steysy. Lögnen blev trodd och misstänksamheterna började dämpa sig, även om de inte försvann helt på direkten.

Sedan så började saker smått lugna sig.
”Borde vi inte sprida ut oss och undersöka området, tycker ni”? Sa Vanessa efter en stund.

Det skulle dem sedan göra, men tyvärr, så måste ni vänta till nästa kapitel.

Det är kul att ni gillar det!!! ^_^

Då blir ni säkert mer nöjda med 2:a kapitlet!

"Då vet jag tyvärr inte hur jag kan hjälpa dig", säger jag och " ":ar.

Haha!
Men då ger jag bara igen!

Det ska bli ännu mer AWESOME att gå med dig!

Yaay!
Du är bäst!!!

Jag håller med, tyvärr!
Ja, alltså vi har planerat hur det ska bli på Halloween (bara så du vet).

Då ska man byta profilbild (bara under festen om man vill) till Halloween-bilder.