kanelpumpa: Hjälper dig!

När man är på väg upp till biblioteket på 3:e våningen på min skola och man hör en orkester spela Hedwig's theme i musiksalen bredvid och ler inombords.

Aha, men ett tips för dig är att ordna en mugglisträff för finska mugglisar.

För det är jättemånga på mugglis som bor där.

Men du är säkert en jättebra författare ändå!

Naaw!

Kapitel 12: Jabberwocken

Lucy backade långsamt och så tyst som möjligt tillbaka in i sprickan.

Hur skulle de kunna ta sig ur denna knipan? Vakterna var fortfarande på vakt på andra sidan, och att fortsätta framåt skulle bara innebära en plågsam död.
Jabberwocken skulle nog mer än gärna hämnats på Lucy då hon skadade honom rejält senast de träffades.

Det var två dubbeldörrar i rummets ändar, men de var strängt bevakade med två vakter på varje sida av dem.
”Hur tar vi oss härifrån”? Frågade Lucy och såg sig omkring vid öppningen av sprickan.
”Vi måste försöka komma förbi vakterna på något sätt”, sa Haigha.
”Ja, jag förstod det! Men HUR”? Sa Lucy irriterat då hon förstod vad de skulle göra, men inte hur.

Just då smälldes dörrarna plötsligt upp och slog hårt i vakterna vid den vänstra sidan av rummet.
En flicka som såg ut att vara ungefär i Lucy och Stewies ålder kom in i rummet, hon hade midjelångt mörkbrunt hår och havsblå ögon. Hon var klädd i en lång mörkblå klänning med ett vitt förkläde framför och bar på ett vackert långt svärd med marmorvitt handtag och silverfärgad klinga.

Lucy såg underligt på denna flicka. Flickan såg väldigt bekant ut från någonstans.

”Vad gör du här? Borde inte du vara död”? Sa en av vakterna som hade fått en av dörrarna som smälldes upp i huvudet.
”Det angår inte dig! Berätta vart Oswald hålls fången! Jag har Vorpalsvärdet och jag är inte rädd för att använda det”! Sa flickan och höjde svärdet.
”Bara ditt huvud kommer att åka av idag! Tänk på vilket rum du står i”, sa en av vakterna och uppmärksammade Jabberwocken som nu hade vaknat och stirrade med sina tomma, stela och läskiga gula ögon på flickan.
”Jag bryr mig inte ett dugg om den där ödlan! Berätta nu, eller så får ni känna på svärdet… ni vet alla hur det kommer sluta”, sa flickan hotfullare.

Korten var inte rädda för henne och sprang rakt fram för att fånga henne.
Flickan svingade och försökte skära av korten på mitten. Hon lyckades med ett av korten och det gick lika lätt som att riva sönder ett papper.
Kortet föll död ner.

Flickan förflyttade sig långsamt mot andra änden av rummet samtidigt som hon fäktades med korten, men på något sätt lyckades de avväpna henne och drog henne tillbaka in till rummet hon kom från.

Under tiden så satt Lucy och Haigha och stirrade ut ur sprickan.
”Vet du vem den flickan är”? Frågade Lucy viskandes. ”Såklart jag vet! Men jag kan bara inte tro det”! Svarade Haigha.
”Det är Alice”! Sa han.
Lucy förstod inte riktigt hans svar.
”Men… Alice var ju död! Jag såg ju hennes kropp inne i rummet med dörrarna”, sa Lucy.
”Jag är lika förvånad som du är Lucy, jag är! Men vi måste fly när vi har chansen”, sa Haigha.

Haigha hade sett att den högra dörren stod på glänt och sprang tyst ditåt.
Haigha hann precis igenom den lilla delen av dörren som var öppen.

Men Jabberwocken upptäckte Lucy då hennes tekoppar runt midjan hördes för mycket.
Jabberwocken smällde igen dörren med svansen och Lucy stod där, öga mot öga, mot den största best hon någonsin sett.
”Även om jag inte var i rätt storlek så skulle jag nog inte haft en chans mot denna best”, tänkte Lucy förskräckt.
Andedräkten fick henne att rysa och Jabberwocken höjde sina fjälliga händer för att krossa henne. Lucy lyckades hoppa undan, men faran var inte över än.

Bakom dörren där Haigha var, fanns det två svängar man kunde välja mellan att ta.
Ena svängen ledde mot köket och andra ledde mot Hjärter Dams tronsal, för att både hjälpa sig själv från att bli nertrampad och Lucy från att bli dödad så skyndade han sig mot köket.

Lucy hoppade runt mycket länge och försökte undvika att bli krossad och under tiden som hon inväntade Haighas räddning så fick hon kasta tekopparna även om de inte gjorde så jättestor nytta.
Haigha som tur var kom tillbaka efter tio minuter med små kaksmulor med kryddan crescre som han pressade under springan vid dörren, samtidigt som han behöll en liten del som han åt själv.

Lucy lyckades ta en bit av kakan innan Jabberwocken hann lyfta på sina fötter och händer. Lucy åt av den och skyndade sig bort mot svärdet som blivit kvarlämnat på golvet.
Hon log smått då hon nu visste att hon hade åtminstone en liten chans till att överleva detta.

”Du må ha Vorpalsvärdet, men det krävs mer än att bära det för att kunna dräpa mig, om det är vad du önskar”, sa Jabberwocken med en omänsklig röst. ”Jag kom inte in i slottet för att dräpa dig din äckliga varelse, jag kom för hjärtamuletten”! Sa Lucy och närmade sig besten.
”Tror du att du, ynkliga köttbit, kommer få tag på drottningens käraste ägodel? Jag skulle inte tro det”, sa Jabberwocken.
Lucy svingade svärdet och skar upp en reva i Jabberwockens lår. Den skrek plågsamt och slog Lucy hårt mot golvet.

Slaget gjorde så förfärligt ont i ryggen, men Lucy lyckades komma på fötter innan det var för sent.

Jabberwocken bevakade dörren hela tiden, trots sitt blödande sår.
Lucy högg den i magen och det fick den att skrika ännu högre. Lucy försökte undvika det kommande slaget.
Men misslyckades!
Hon blev upplockad av klorna och kastad rakt i väggen.
Smärtan återkom och Lucy kunde inte få fram ett ljud så ont det gjorde.

Jabberwocken tappade nästan fokus på Lucy då det droppade blod från det öppna såret. Men det varade inte länge. Nu var han argare än vad han någonsin varit förr.

Eld sprutades från hans skrikande mun. Fastän Lucy var på avstånd kunde hon ändå känna den varma elden omkring sig.

Hon kom upp på fötter igen och nu med stora aggressioner högg hon Jabberwocken i hjärtat och vidundret föll mot golvet.
”Det krävs mer än klor och läskigt utseende för att dräpa mig”, sa Lucy lugnt och stirrade den döda Jabberwocken i ögonen innan hon lämnade rummet.

När Lucy kom in i rummet där Haigha var så fick hon en kram av Haigha.
”Åh, vad glad jag är att du överlevde! Jag blev mycket orolig för dig”, sa Haigha. ”Jag hörde hur du kastades mot väggen, gör det ont i kroppen”?
Lucy kände att det smärtade i ryggen men något riktigt sår kunde hon inte känna. Sedan lyfte hon lite på ena byxbenet och såg ett blodigt sår som hon måste fått när hon blivit upplockad med klorna.

”Aj, gör det inte ont”? Frågade Haigha.
”Självklart gör det! Men det är inget att bry sig om, nu när vi har vänner i fara”, sa Lucy lugnt.
”Vi borde fortsätta! Och om vi har tur så kanske vi även lyckas rädda Alice”, sa Lucy och de fortsatte uppför ett cylinderformat grått rum med tegel väggar med facklor upphängda och en spiralformad trappa.

Däruppe väntade deras öde.
De skulle nu få konfrontera drottningen.
Bara hon visste vart amuletterna hölls gömda. Oavsett om hon skulle frivilligt överlämna sin amulett eller vägrade så skulle de ta den från henne, och även kräva fångarnas frihet.
Men det återstod att se hur det skulle gå.

Här kommer kap 4!

Då Halloween är imorgon så kan jag färga texten!

Tyvärr så gjorde jag inga bilder då jag inte fick tillgång till Sims.
___

Kapitel 4: Demonens sanna form

Ögonen slogs upp.
Hon hade hoppats på att vara hemma och att allt bara varit en fånig dröm, men nu hon vaknat upp för andra gången så insåg hon att det var aldrig en dröm.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! TA BORT HENNE! TA BORT HENNE”! Skrek Vanessa.
Hon skrek så att öronen på de andra nästan skulle explodera så höga toner hon nådde, samtidigt som hon pekade på Steysy.
”Lugna dig! Vad är det som hänt”? Frågade Vee lugnt.

Vanessa tog ett djupt andetag samtidigt som hjärtat dunkade jättefort.
”Jag hade precis gått runt ett hörn, då… då jag såg Sebastian ligga på marken med konstig skepnad i svart huva vara böjd över honom”, sa Vanessa darrigt. ”Sen hade huvudet rest sig och stirrat på mig! DET VAR HENNES ANSIKTE JAG SÅG”!

Elizabeth stirrade på Steysy misstänksammare än någonsin.
”Erkänn! Jag vet att det var du”! Skrek hon.

”Dra inte förhastade slutsatser gott folk”, sa en barnröst. En liten flicka dök upp bakom dem. Hennes steg hade konstigt nog inte blivit märkta.
Hon hade kort svart hår, chokladbruna ögon, hon var mörkhyad och hade en gul liten klänning och små gula skor. Hennes ansikte var mycket sött och påminde starkt om Vanessas.

”Saleisha”! Sa Vanessa chockat. ”Vad har hänt med dig”? Frågade hon.
”Varför övergav du mig”? Frågade hon lugnt.
”Va? Nej! Saleisha, du har uppfattat allt fel! Jag har också blivit kidnappad, precis som du”! Svarade Vanessa.
”Kidnappad? DU har fel! Jag trivs mycket bättre i mitt nya hem, här blir man åtminstone inte sviken”, sa hon.

”Hejdå Vanessa”, sa hon lugnt med stel blick. Hon gick långsamt närmare. Ögonen mörknade sakta och till sist blev de kolsvarta. Ur hennes mun växte det snart tänder, långa svarta tänder, med formen av istappar och vassare än en nål.
Vanessa stirrade förskräckt på. Hon kunde inte tro det!
Hennes syster hade blivit hjärntvättad och förvandlad till en demon. Hon höll snart på att falla ihop av chock men fångades av Vees utsträckta arm som greppade hennes.
De sprang sedan skräckslaget iväg medan de jagades av demonen. Sedan började hon långsamt bli längre än vad hon var, sträckt som ett gummiband och långa gethorn växte ut på huvudet. Hon blev mindre och mindre människolik och till sist föll skinnet av henne och en fjällig kropp steg ur.

De 13 personer, som nu sprang för sitt liv, följde nu efter Lia och Steysy. Eftersom att de verkade veta utgången från fängelsehålan så bestämde de sig för att lägga sina liv i deras händer, även om de inte fullt ut litade på dem.
Men något stort val hade de inte precis, då de antingen kunde välja att springa runt i en labyrint och förmodligen så småningom fångas av demonen eller att förlita sig på dem och kanske dö.

Så småningom kom de uppför en stentrappa som ledde upp till en lucka av trä. Den var olåst så det var bara att lyfta på den. När de öppnat luckan så kom de upp till ett åskoväder med ösregn inblandat.
De kunde se ett slott bakom sig, ett mycket gammalt mörkt slott med buskar och växter som växt igen framför fönstren på första våningen.

De sprang mot grinden genom det höga gräset i slottets trädgård.
Ingen verkade bott här på åratal verkade det nästan som.

Grinden var låst så de fick skynda sig att klättra över. Demonen hade inte släppt taget om dem än.
”Det hade räckt med att ge Vanessa! Men som motstånd måste en till dö”, skrek demonen.
Sara kämpade desperat med att försöka klättra över, alla andra utom hon själv hade lyckats klättra över. Demonen greppade hennes sko.
”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”! Skrek hon samtidigt som hon försökte sparka bort dess hand. Som tur så ramlade skon av och träffade demonen i ansiktet.
Det gav henne en ny chans och hon lyckades klättra över.

Hennes klänning blev alldeles sliten, då den inte var en speciellt bra klänning att springa i och i fallet när hon hoppat nerför grinden landade hon i lerigt gräs som färgade av sig på klänningen.

Sara sprang skräckslaget vidare, men demonen kom allt närmare!
Till sist snubblade hon över en rot och det avgjorde hennes öde. Demonen tog ett bett runt hennes hals och drack hennes blod.
Sedan föll hon död ner.

Vanessa som var närmast Sara vid den händelsen vände huvudet och såg denna skrämmande syn. Hon höll nästan på att svimma ännu en gång då hon mådde illa av att se detta.
När gruppen var samlade djupt inne i skogen långt borta från den bloddrickande demonen så berättade hon vad hon sett.
”Allt är mitt fel, jag skulle överlämnat mig från första början! Tack vare mig, dog en till person i onödan”, sa Vanessa och började känna skuldkänslor.
”Det är inte alls ditt fel! Borde man skylla på någon så skyll på mig! Jag borde inte gått in i rummet med tvn, men jag kan ju inte göra något åt det nu”! Sa Elizabeth.
”Sebastian dog för min nyfikenhet och anledningen till att Sara dog, var för att vi gjorde motstånd då din demoniserade syster velat döda dig för att hon fått för sig att du gjort något som du inte gjort”, sa Elizabeth. ”Du behöver verkligen inte känna dig skyldig till något du inte gjort”!

Nu började det bli mörkt och de satte sig ner och gjorde i ordning en eld.

”Öh, kom och kolla vad jag hittat”! Sa Gwen plötsligt då hon fick syn på, ja, det får ni veta vad det var i nästa kapitel.

Tyvärr Minihäst, men din karaktär Sara har dött
Jag beklagar, men jag hoppas fortfarande att du kommer vilja läsa.

Grattis Kim Potter, din karaktär Lia vann flest röster under detta kapitel!

Vilket land bor du i?

Li kunde då se ett troll gömma sig bakom ett träd.

(Okej, det där var inte seriöst, jag bara kände för att skriva något då jag hittade ett troll nu precis i denna tråden )

"Men vi måste fortfarande komma utom synhåll för honom", sa Li. Han stirrade fortfarande på dem oavsett om de fortsatte gå eller inte.
Om de inte fortsatte gå så skulle han förmodligen förstå att de bara försökte lura honom.

De fortsatte sedan gå ända tills de sedan trängde in genom en tjock dimma och kunde se ett träsk framför sig med sumpmark lite runt omkring.

Pojken verkade gått för länge sen märkte sedan Li då de gått en rätt lång stund. Dimman förvirrade henne och snart började hon känna att de båda gått vilse.

Som sagt, hur gammal är mugglarportalen?